Gå till innehåll

Min inre resa

Jag går mot en inre resa där jag ska försöka tänka annorlunda. Slå bort ohjälpsamma tankar och lära in nytt. Bort med gamla antaganden och in med nya.

Det är ingen lätt process ska jag tala om. Har man inte ångest innan så skapar det ångest. Att göra precis tvärtom mot vad ens inre system säger är inte så lätt.

Jag är inte värd detta, men jag gör det ändå!

Ja det är en fras som jag ofta får höra av min terapeut. Hon är väldigt hjälpsam faktiskt. Ibland undrar jag om hon tycker jag är löjlig eller dum som inte klarar av det som många andra skulle tycka är enkelt. Nu tror jag inte att hon gör det för det märks att hon brinner för sitt jobb. Hon är inte bara där för att hon måste utan hon vill hjälpa andra. Det tror jag gör en stor skillnad!

Det är ofta jag tänker att jag inte är värd. Jag känner eller tänker att jag måste göra massor här hemma för att sitta en stund med scrspbooking. Eller något annat som jag en gång gjorde med glädje.

Jag har fått i "läxa" att ta fram min scrapbooking igen. Göra något som jag tycker är roligt. Den skulle jag ha tagit fram förra veckan men det gjorde jag inte. Varför? Jo av den orsaken att jag inte tycker att jag förtjänar den stunden för mig själv. Nu är den framme i alla fall. Tog fram den för två dagar sedan. Har inte suttit med det, men jag har i alla fall gjort min "läxa"och tagit fram den.

Efter förra måndagens terapisession så har jag börjat och fundera om mig själv. Försöka lära känna mig själv på ett annat sätt. På ett mer snällt och hjälpsamt sätt. Inte döma mig själv. Vilket inte är lätt!

Jag kan känna mig totalt värdelös, ful och inte värdig. Det väller upp känslor ibland som jag inte vet vilka det är. De är mixade och det känns ibland som att jag har en orkan i bröstkorgen.

Ibland så tänker man på allt man har fått höra om vilken person jag är. Blandar jag ihop mitt eget tycke mot det jag har fått höra av andra? Kan vara så. Det är ju ofta som jag har fått höra hur värdelös jag är. Jag ska inte tro att jag är något. Förr när jag gjorde saker för mig själv så fick jag ofta höra att jag inte tänkte på mina barn. Istället för att gå ut och dansa en gång i månaden så skulle jag ta hand om mina barn. Att jag tog hand om dom 29-30 dagarna som återstod av den månaden räknades inte. Jag hade mina barn på heltid. De träffade aldrig sin pappa ( pappornas val)

Jag har kämpat i många år men det är först nu som jag känner att jag är på väg framåt. Jag tror att det är på grund av min terapeut. Hon guidar mig framåt. Får mig att tänka annorlunda om mig själv. Ger mig verktyg som jag kan ta fram i min vardag. Vägen är lång men jag har börjat gå framåt. Det känns skönt. Kanske kan även jag få känna mig värdig en dag. Känna att jag betyder något och att även jag gör skillnad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: