Då var vi mitt på en ny vecka. Det är inte klokt vad tiden har gått fort. Jag har haft uppehåll i fyra veckor från terapin nu men i måndags var det åter dags. När jag gick sista gången innan min terapeut gick på semester så tänkte jag att nu har jag fem långa veckor som jag var ledig. Ja ledig och ledig. Jag hade ju hemuppgifter som jag skulle göra. Dock så var jag väldigt dålig på att utföra dom. Det blev några gånger i alla fall. Men hur som haver...de långa veckorna som jag tänkte att jag skulle få var inte så långa som jag trodde att de skulle vara. De gick fort!
Nu när jag kom tillbaka så pratade vi en del om sorgen. Den sorg man bär på för det förlorade liv man aldrig fick. Eller sorgen över det liv man fick. Det är samma sak men det beror på hur man vill se på det. Jag har svårt för att gråta. När ledsenheten kommer ikapp mig så gör jag annat som får undan känslan. Det ska jag inte göra utan jag ska ju låta den komma. Min terapeut säger att den måste valideras och få ge uttryck.
Ibland så är jag rädd för att andra ska tycka att jag är känslokall då jag sällan har svårt för att visa mig sårbar men det är faktiskt precis tvärtom. Jag har så många känslor inom mig ibland och jag vet inte vilka det är alltid bara. Jag har svårt att bena upp dom. Det slutar dock nästan alltid i att jag känner ilska. Jag blir arg. Oftast på mig själv. Jag klandrar mig själv för det är lättast så och någonstans inom mig så tror jag att det är mitt egna fel. Fast jag innerst inne vet att en känsla, tanke kommer ifrån då jag själv var barn. Hur kan det vara mitt fel i vuxen ålder? Jag tänker att det som varit har ju varit. Låt det stanna där. Men så enkelt är det inte.
Jag vet att det finns människor som läst min blogg tidigare som tycker att jag ältar det som varit. Bara för att jag skriver om det, men det är mitt sätt att bearbeta. Ibland vet jag inte ens själv vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid datorn utan det blir det som jag tänker på för stunden. Det jag bär på just i detta ögonblicket.
Jag har återupptagit mitt tecknande. Inte för att det blir så vidare vackert men det är rogivande. Jag får annat att tänka på för en stund. Jag känner en inre lugn. Även detta upptagande är min terapeuts förtjänst. Jag får i hemuppgift att rita de olika känslorna. Denna veckan så ritade jag upp mitt ledsna jag, mitt rädda jag och mitt ilskna jag. I mellan dessa känslor så ritade jag bron som får känslorna att gå över och i mitten ritade jag mitt medkännande jag. Det sistnämnda är trädet i hjärtat. Livets träd som jag ska försöka ta mig nära.
Denna gången så ska jag försöka teckna hur jag omfamnar min sorg.
Hur ska jag kunna rita det? Jag ritade min tolkning. Sedan får vi se vad hon säger om det. Jag försökte mig på att måla liljor. Jag har aldrig målat med akryl eller vattenfärger innan så detta var första försöket. Liljor symboliserar bland annat för oskyldighet, tro, hopp, renhet och kärlek för tro. Så hur tänkte jag där med att denna lilja ska symbolisera min omfamning av sorgen?
Ja jag tänker på det min terapeut säger åt mig att min sorg är befogad. Jag var egentligen utlämnad och fick inte den hjälp som jag behövde. Min omfamning av min sorg är förståelsen för att jag faktiskt var oskyldig och att jag har rätt att sörja det liv jag aldrig fick. Trots hur mitt liv än har sett ut och vad min kropp än har fått vara med om så är är jag "ren" trots att jag känner mig smutsig. Som min terapeut brukar säga: Du är inte smutsig. Handlingen som jag fick vara med om är smutsig, inte jag. Sedan står renhet även för oskuld. Sist men inte minst kärleken till tron. I detta fall väljer jag tron på mig själv. Jag måste försöka hitta kärleken till mig själv. Det är svårt men jag måste!
Hur låter det? Hörs det hur dumt som helst eller låter det lite vettigt i alla fall?
Det här med tolkningar är ju rätt så roligt egentligen för man tolkar alla olika. Man kan vara med om precis samma sak men alla har olika syn på det som hänt.
Under ser ni mina bilder. Inga mästerverk som sagt men dock mina tolkningar om mina känslor.
Ha det gott och sköt om er!
