Har försökt att landa i verkligheten. Det är inte s lätt för du är så levande för mig ändå trots allt. Kanske beror det på att du finns kvar inom mig. I mitt hjärta. Där du fick en egen liten plats första gången jag träffade dig. Du var 25 år gammal. Jag ett år yngre. Du väntade din yngsta dotter och jag min näst äldsta son. Du hade tre vackra barn sedan tidigare och vi fann varandra direkt.
Du var släkt med mig på den tiden för du var gift med min äldsta dotters kusin. Hon var inte ens född då 🙂 Vi träffades ofta och när vi inte sågs så ringde vi till varandra. Du var ärlig och hade nära till skratt hela tiden. En mer positiv människa än du får man leta efter.
Jag har ett motto som jag alltid försöker leva efter. Det lyder: Det finns alltid något positivt i det negativa. Var det någon som levde så, så var det du. Det fanns inte många moln på himlen som inte du kunde skingra. Du fick motgångar i livet men du var stark men du fick verkligen jobba ibland.
Innan du fick din första diagnos om din cancer så hade du flera andra motgångar och vi pratade mycket om dom. Jag försökte finnas där för dig. Stötta dig och ge dig styrka.
När du fick första diagnosen på din cancer så bodde jag i Eslöv. Inte så långt ifrån dig men det kändes som tusentals mil då. Hade jag kunnat så hade jag tagit halva din smärta. Det hade jag inte fått sa du. Men jag hade gjort det om jag hade kunnat. Det sa jag senast i januari. Men jag fick samma svar då.
Jag kommer aldrig träffa på någon sådan människa som var så genuint snäll och omtänksam igen. Du var verkligen fantastisk på alla sätt och vis. Du var en vän som man kunde luta sig emot. Få styrka av och aldrig kände jag mig som en börda fast jag själv blev sjuk i depression. Vi fanns där för varandra som de bästa vänner vi var.
Igår var vi på din begravning. Dina barn ordnade en sådan fin och ljus begravning. Det blev en vacker stund i det sorgliga. Jag tyckte så synd om dina barn och dina föräldrar. Det var en tung dag för dom.
Älskade Cina. Jag försöker förstå att du inte längre finns kvar hos oss. Kroppsligt. Men själsligt känner jag din närhet. Jag skulle vilja krama dig. Säga att det ordnar sig. Du har inte ont längre i alla fall. Det är huvudsaken.
Jag är glad att du fick bli både mormor och farmor. Du fick se livets efterrätt och känna kärlek till de små liv som har ditt blod i sina ådror. Du lever vidare Cina. Du finns i dom!
Älskade älskade vän. Jag har ditt telefonnummer kvar i min mobil. Det kommer finnas kvar där. Jag är inte människa att ta bort det. Finns det en telefon i himlen så hörs vi snart. Puss och kram min älskling <3
Pingback: Nyår 2018 - Det gångna året | Sjubarnsmamman | Sjubarnsmamman