Det var rofyllt att sitta en stund i minneslunden. Man ser havet därifrån och man känner en inre ro på något sätt tycker jag.
Vi gick en liten runda bland gravarna och tittade lite. Sedan gick vi bort till pappas gravplats och såg på de fina blommorna som han hade fått.
Jag gick till affären innan och tittade bort mot det hållet som man gick när man skulle till pappa och det kändes konstigt för nu blir det ju inte att man går där mer. Det var en genväg kan man säga. Tog man den vägen så tog det bara 10 minuter att gå till honom. Man såg folk som gick på trottoaren på andra sidan vägen och man ser att livet fortsätter på som vanligt fast det inte är som vanligt.
Man ser människor gå och man försöker tänka ett liv utan pappa men det är svårt. Det känns tomt och ändå så är det så livet är. Man föds och lever för att sedan dö. Grymt egentligen.
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare