Ingen har väl missat att se bilden på den levnadsfulla pojken som forslades upp på en strand. han blev tre år gammal. Jag pratar naturligtvis om lilla Alan. Pojken som fick världen att förändra sig en smula. Tänk att en liten pojke var tvungen att få sätta sitt liv som insats för att folk skulle hjälpa till. Det finns dom som vill hjälpa till men som inte vet hur. Jag är en bland dom. Man känner sig så fruktansvärt hjälplös. Mitt hjärta gråter för de drabbade.
Vart man än vänder sig så finns det nyheter om flyktingarna. Det är så mycket att ta in så man får inte in hälften av det man läser. Det är inte som jag ignorerar det utan det är för mycket att ta in helt enkelt. Mina tankar går till de drabbade.
Idag är det måndag igen. Dagarna springer iväg och vi har kommit in till höstens kyla. Det är grått och kallt och jag fryser. Det brukar jag inte göra så jag undrar m det inte är någon förkylning på gång. Jag brukar inte behöva ha strumpor på mig men nu så kan jag inte vara utan dom. Beatrice är i skolan. jag hoppas det går bra för henne. hon ringde precis hem och berättade vad hon hade sagt till sin mentor och var hennes svar blev. Jag förstår om min dotter känner att det inte är lönt att hon pratar med tjejen i klassen som är oväns med Beatrice. Vill inte den andra gå vidare då kan det ju kännas lite meningslöst att sätta sig ner och prata ut. För har den andra bestämt sig så har hon.
Men men...jag hoppas det löser sig. Jag är i alla fall glad över att min dotter berättar för mig om vad som händer och sker i skolan. När jag gick i skolan så berättade jag inte mycket hemma. Man gick till skolan otrygg och kom hem otrygg.
Det som händer idag är att jag ska tvätta. Försöka i alla fall. Min rygg är långt ifrån ok. Jag har ont när jag går, sitter och ligger. Jag vet inte vad jag har gjort. något måste det i alla fall vara. Jag har väl något skit i kroppen med som inte har kommit ut än.
Ni får ha en fin måndag. Sköt om er.