Vilken dag! Vaknade tidigt i morse efter en dålig natts sömn. Vaknat flera gånger och jag var långt ifrån utsövd. Kände mig frusen och smått febrig. Så där som man kan känna när man inte fått den sömn man behöver.
Gick upp och gick iväg till terapin. Kallt som attans var det. Ja det är vinter och den har precis börjat. Hur ska resten av årstiden se ut? Jag kom fram, gick in och satte mig. Tack gode gud för att dom släpper in sina patienter nu. Annars hade jag varit en vandrande istapp tror jag.
Jag sitter i väntrummet. Tittar på klockan och tänker att det är tio minuter kvar. Men min terapeut var lite tidig så jag kom in tidigare. Ja ju förr jag kommer in ju förr går jag hem tänkte jag. Väl hemma så kan jag vila tänkte jag.
Terapin tar en del energi i vanliga fall men när man sitter där och blir uppstressad, får ångest med hjärtklappning så tar kroppen än mer energi och det har jag fått bevis på under dagen. Jag har varit totalt slut. Blev det någon vila? Nej! Jag var för trött och för frusen. Är det tröttheten som får mig att känna mig febrig? Eller är det något gå gång? Igen! Jag hoppas inte det.
Idag under terapin så fick jag möta min självkritiska version och snacka om att jag kan vara självkritisk. Det är något jag är bra på i alla fall. Det är en intressant övning faktiskt. För den får upp mina ögon på vad det är som jag egentligen tänker och vad jag känner. Jag tycker dock att den är svår. Det som jag tycker är allra svårast är att hitta orden. Ju mer jag försöker tänka ibland ju mer avstånd till dom får jag. Men det går ändå bättre och bättre tycker jag.
I morgon ska jag bara försöka vila och ta dagen som den kommer. Jag behöver det.