web analytics
Gå till innehåll

När saknaden tar vid

Det har gått 3 1/2 år sedan du dog och saknaden är så otroligt stor. Ibland så känns det som jag ska sprängas inombords när saknaden tar över. Jag har ett tomrum inom mig som aldrig kommer fyllas. Det gör ont och jag kan inte ta på det onda. Du har din egen plats i mitt hjärta Carina och det kommer du alltid att ha. Men jag skulle gjort allt för att få ha dig här. Höra din röst. Jag tänker på dig varje dag.

Att sakna en människa som aldrig kommer att kunna komma och hälsa på eller lyfta telefonen när jag ringer är jobbigt och svårt. Jag glömmer aldrig den dagen jag fick veta att du hade för evigt somnat in. Vi satt i köket hela familjen och åt vår middag. Spagetti med köttfärssås. Min värld rasade samman. Att denna dagen en gång skulle komma förstod jag men jag hoppades på att den skulle dröja. Vi pratade om detta. Du sa att du skulle vara den som dör först. Jag sa att det vet man inte. Vad som helst kan faktiskt hända. Det finns olyckor av olika slag som kan hända så det var enligt mig inte säkert att du skulle dö först. Du fick rätt 🙁

Livet är orättvist!

Här sitter vi med våra hundar. På den tiden färgade jag mitt hår. Detta kortet var bland de sista som jag fick av dig. Saknar dig massor och älskar dig så otroligt mycket. Min fina vän, syster och medmänniska med ett av det största hjärtat som någon människa kan ha <3

Jag har många fina minnen tillsammans med Carina. Vi pratar ofta om henne och mina minnen som jag har här hemma. Hon finns med i min vardag fast hon inte längre finns. Att förlora någon som står en nära är svårt. Ibland så är det lättare att acceptera när någon går bort, men när man är så ung som Carina var så är jag totalt oförstående.

Jag brukar säga att allt som sker gör det av en anledning. Vad var syftet med Carinas död? Eller alla de barn i världen som går en tragisk död till mötes? När jag läser om all ondska som kan ske i vår värld så försvinner tron om att allt sker av en anledning. Den enda tröst som finns till hands när något händer. Där trösten övergår till rädsla, sorg och ilska.

Om en vecka är det tio år sedan som min pappa gick bort. En helg där jag satt och vakade över honom. I 33 timmar satt jag vid hans sida. Ensam, trött och ledsen. Jag visste då vad som väntade, men inte när det skulle ske. Att känna sig så hjälplös som jag gjorde då vill jag aldrig mer känna. Jag satt och tittade in i min pappas ögon och såg att han kände sig trygg. Jag undrar vad han såg i mina glansiga ögon? Mer än att jag hade gråtit.

Idag satt jag ute i trädgården och såg mina barnbarn leka. Det var en fröjd för ögat och en vänlig klapp för själen. De lekte och var så glada. Inga bekymmer (tack och lov) utan de hade bara en massa glädje i kroppen. Jag skulle vilja linda in dom i något beskyddande så att de slipper alla tråkiga besked de kommer att få när de blir äldre. Men livet har sin gång och det kan man inte alltid göra något åt, men visst önskar jag att jag skulle kunna göra något. Jag hoppas att jag finns i livet när de får tråkiga besked så jag kan erbjuda dom en famn att krypa upp i och en axel att gråta ut hos.

Bilderna nedan är tagna häromdagen då vi var i poolbaren för ett svalkande dopp.

2 reaktioner på ”När saknaden tar vid

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.