web analytics
Gå till innehåll

Oduglig och ful

Jag var väldigt osäker av mig som barn. Känslan av att aldrig duga. Oavsett vad jag gjorde så var det aldrig bra nog. Jag tyckte jag var otroligt ful, oduglig. Jag ställde mig ofta frågan: Varför finns jag?

Jag växte upp tillsammans med två äldre bröder och tre yngre syskon (Två systrar och en bror). Jag var nummer tre om man räknar hela skaran men den förstfödda av mammas och pappas barnaskara tillsammans.

I skolan blev jag mobbad. Varför inte?! Jag var det perfekta målet. Dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Om jag inte tyckte om mig själv, vem skulle då göra det?

På lektionerna var jag rätt så tyst. Fast jag kunde svaret så räckte jag aldrig upp svaret. Fick jag ändå frågan så blevbofta mitt svar: Jag vet inte. När vi gick ut nian så hade en klasskamrat skrivit en låt om oss elever i klassen. När vi kom till mig så var det just den frasen: Jag vet inte som kom upp. Ja vad ska man säga? Det var ju precis så det var, förutom en sak. Det var ofta som jag faktiskt visste men jag vågade inte svara. Jag var egentligen inte så korkad som många faktiskt såg mig som.

Jag har aldrig tyckt om min kropp. Som barn var jag så spinkig. Revbenen syntes under tröjan. Jag åt men det var inget som lade sig på mig. Jag fick ofta höra att folk kunde höra på mils avstånd när jag kom. Det "skranglade". Ett levande skelett som kom.

I skolan älskade jag gymnastik men jag fasade för duscningen efteråt. Att klä av sig inför folk. Att blotta sig kändes inte alls bekvämt. Det var många som ansåg mig som konstig och trög. I skolan fanns det hundratals elever men jag kände mig alltid så ensam. Jag fick höra en massa glåpord och det var ofta som jag gick på toaletten och satt där tills nästa lektion hade börjat.

Jag kände mig inte som alla andra. Jag kände mig som sagt väldigt ensam, ful och oduglig. När många trodde att jag verkligen inte visste något om världen, av det vi just hade läst i skolan så var sanningen annorlunda. Jag vågade som sagt inte svara. Rädslan satt i ryggraden. Jag kämpade som ett djur med mig själv. Övertyga mig själv att jag faktiskt är av värde. Att jag duger som jag är. Hjälpte det? Nej det gjorde det inte.

Medan andra såg mig som jag kände mig så kämpade jag mot att faktiskt leva. Att överleva. Under denna tid så var jag utsatt av sexuella övergrepp. Från det jag var sex år tills jag blev 15. Varför slutade det just då? Jo socialen blev inkopplad. Jag tänkte då att äntligen är jag fri. Efter nio år med övergrepp så var jag äntligen fri. Men ack så fel jag hade. Det var egentligen bara ett nytt kapitel i livet som började. En ny kamp.

På grund av dessa övergrepp som barn så har min bild av själv inte blivit så bra. Mitt eget värde bleknade bort. Jag gjorde väl här i livet som inte var genomtänkt, men sen o andra sidan: Vad visste jag??? Jag visste inget annat än att bli utnyttjad. Jag var ju inte värd mer än så.

Jag mitt livs värde är lika med noll. Så kände jag då och så kan jag känna än idag. Skam är en annan känsla jag bär på. Jag försöker intala mig själv att jag inte har något att skämmas för, men det hjälper inte. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag en kvinna som varit med om så mycket. En sliten kvinna som har fått kämpa. Sedan ser jag ett ansikte där glädjen saknad. Sorg och förtvivlan ger sig till känna. Jag står där mitt i livet men jag lever inte.

Mina tankar denna förmiddag. Ha en fin dag ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: