Igår snöade det hela dagen så marken täcktes. Idag har det börjat bli slask och gräset börjar synas igen. Igår när det snöade så gick tankarna tillbaka 35 år. I skolan så gick dom ut med att vi som åkte buss var tvungna att sluta skolan tidigare och ta skolbussen hem flera timmar innan slutad skoltid om det snöade då som det gjorde igår. För att vi skulle kunna ta oss hem. Det snöade ordentligt och det lade sig i stora drivor. På den tiden var det snö när det var vinter. Man blev rätt så glad när man fick beskedet om att man fick åka hem tidigare. Jag hatade skolan. Hade knappt några vänner och blev mobbad av så många. Det var ofta som jag uteblev från lektioner och satt på toaletten i stället. Vi hade skolvärdinnor på skolan och toaletten var det säkraste stället att befinna sig på för att inte bli sedd. Hur var det egentligen ens möjligt att kunna hålla sig ifrån lektioner utan att någon lärare undrade varför? Jag förstår inte det.
Tack och lov så hade jag lektioner med ett fåtal klasskamrater i ett annat hus på skolan. Vi var bara fem elever där och hade en och samma lärare i flera ämnen men jag hade även flera lektioner o den stora byggnaden. Jag kände mig ofta obekväm i andras sällskap. Människor som mobbar andra människor nosar sig till människor som känner sig obekväma. Jag var egentligen ett lätt byte. Tyvärr! Jag har själv haft flera barn som blivit mobbade i skolan och jag var där direkt. Ingen jäkel skulle gå på något av mina barn! Jag gjorde allt jag kunde. Jag hade möten med lärare och rektor väldigt ofta. Anmälde skolan när skolan inte gjorde något för att skydda mitt barn. Ett tag så kunde man tro att jag bodde på skolan för så ofta var jag där.
Ja skola över lag har gett mig dåliga vibbar många många gånger under mitt liv. Än idag kan jag känna mig så illa till mods när jag går förbi en skola. Att se barn stå i en klunga kan få mig att känna obehag. Det behöver i och för sig inte bara vara barn på en skola. Det kan vara vuxna i en grupp med. Att gå på föräldramöte själv är inget jag har föredragit. Speciellt inte när jag kom till Öland. Här kände jag ingen när jag flyttade hit och många föräldrar...eller Borgholmsbor över lag hade många förutfattade meningar om vem jag var och jag blev dömd som mamma och människa pga händelser som ett av mina minderåriga barn gjorde. Dom såg inte vad jag egentligen gjorde för att få bukt på det hela. Jag blev dömd på förhand. Hur det är nu vet jag inte. Jag har helt enkelt inte brytt mig om vad de tycker. Jag vet vad jag har gjort...men jag ska inte sticka under stol med att det har sårat mig många gånger under de tidiga åren här på Öland.
I min terapi så pratar vi ibland om hur jag skulle vilja ha det. Jag vet inte alltid men jag har kommit underfund med en del. Jag skulle vilja komma ifrån Öland. Att komma in till Kalmar hade nog inte varit helt fel. Jag känner ingen där men i Kalmar finns allt. Jag hade kommit ut mer bland folk om jag hade kommit ifrån Öland. Här finns ingenting. Jag behöver mer i mitt liv. Mina hemmavarande barn börjar bli stora. En går i gymnasiet i Kalmar och ett barn i Färjestaden. Dom båda vill flytta till Kalmar. Det finns egentligen inget som håller mig kvar. Jag har en son här och ett barnbarn. Det kommer naturligtvis kännas tråkigt om jag lämnar dom här men vi kan ju träffas ändå. Till pappas grav kommer jag till lätt med buss. Ja...jag får se hur det kommer att bli framöver. Livet ändras hela tiden. Men under många år har jag tänkt på alla andra. Är det inte dags att jag börjar tänka på mig själv? På vad jag vill ha ut i livet?
