På väg…men vart?

Ibland så är allt på topp o så händer något och så slås man ner. Vad som händer och vilka känslor man får är två skilda saker. Jag är trött och inte bara kroppsligt. Det händer saker varje dag och jag står handfallen. Att ha ett barn som får sådana aggressioner och ångest är inte alltid så lätt att hantera.

Jag sökte hjälp för jag tänkte då i mitt stilla sinne att det var tics och tourettes. Tänk om det hade varit så enkelt. Man ser vreden, förtvivlan och uppgivenheter. Ångesten kan man nästan ta på. Vad kan man göra? Vad man än gör så blir det fel. 
Jag hade mer än gärna tagit allt det som mitt barn lider av om jag hade kunnat. Men det går inte tyvärr. Men jag kommer inte undan ändå för jag får eget. Men ändå hade jag gärna tagit mitt barns känslor med. Allt för att skydda. 
Det tar så hårt på en att se sitt barn så ledsen, så arg så barnet inte vet vad han / hon ska göra eller ta vägen. Som mamma kan man inte göra mer än sitt bästa men när man känner att det inte räcker? Vad gör man då? Jag ska ta kontakt med bup igen. Något måste hända. 
Nu ska jag försöka varva ner. Ha en fin kväll. 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *