Hösten har kommit med sina kalla vindar och fuktig luft. Inget jag är så glad över. Speciellt inte min kropp. Har ont I mina leder och går ofta med ryggont och huvudvärk. Mina handleder är inte så glada just nu.
Hösten kan vara vacker annars med att dess färger. Dock så hjälper inte det när jag tänker på att vintern kommer efter höst. Men allt är inte negativt med vintern. Vi alla vet att julen kommer under vintertiden och jag älskar julen 🙏❤
Jag älskar att ge andra presenter. Speciellt barnen och barnbarnen så klart 🥰
Rusta har börjat med julpynt och det kändes som att jag var lite i ett himmelrike ☺ Helt underbart ☺ Min äldsta dotter älskar också julen. Undrar vart hon har fått den julandan ifrån haha.
Det är öppet hus på brandstationen och Lille Skutt är nyfiken och går dit. Han kommer för tidigt men brandmännen tar emot honom ändå med öppna armar. Han går runt och tittar och något händer som Lille Skutt inte har räknat med.
En underbar berättelse som tar med ditt barn på ett spännande äventyr. Jag lovar att barnet kommer uppskatta stunden ni får tillsammans med denna bok.
Att få ett syskon är stort för en storebror eller storasyster. Denna bok är perfekt att läsa för det barn som ska få ett syskon. En helt underbar bok som jag tror att ett barn kommer uppskatta.
Bamse är den starkaste björnen spom finns. Han är inte bara stark utan han är otroligt snäll och lär ut så kloka saker. Bamse är böcker som är otroligt populära bland barn och det är inte så konstigt eller hur?!
Har du ett barn som fyller år? Eller har du en släkting som har barn som älskar Bamse? Då är kanske dessa två böcker något att tänka på?!
Bamse Jag lär mig om förskolan
Bamses lilla Brumma har blivit så pass stor så att hon har börjat på förskolan. Bamse följer med henne dit och stannar hela dagen där hos henne. Brummas kompis Knorra tycker dock att Bamse är lite för gammal för att gå i förskolan.
Denna fina berättelse är både mysig och fin på många sätt. Brumma och hennes kompisar hittar på allt möjligt på förskolan och i denna bok får du och ditt barn följa med på deras små äventyr på förskolan.
Stackars lille Mini-Hopp. Han har ont i örat och har dessutom fått feber. Han vill inte äta morotsyoghurten som han får till frukost av sina föräldrar. Mamma Nina tar med sig Mini-Hopp till doktorn på vårdcentralen för att se vad det är som är fel.
Vad händer på vårdcentralen när man kommer dit? I denna fina berättelse så får ditt barn höra hur det kan gå till när man måste gå till doktorn och barnet får se fina bilder som passar in med berättelsen. Det finns även en del fakta som barnet kan få till sig under berättelsens gång.
Att en saknad efter en person kunde vara så stor. Saknar dig massor älskade vän. Tänker på dig varje dag. Fast det är 2 år och 8 måsedan som du gick bort så kommer impulsen över mig ändå. Impulser där jag tar telefonen för att ringa dig och berätta något roligt som har hänt. De gånger då jag mår dåligt och där du var den enda som jag kände förstod hur jag kände då du har varit i samma situationer.
Jag saknar de gånger då du ringde för att berätta något som hänt i ditt liv. Roligt som sorgligt. Jag saknar de gånger då vi bara var, de gånger vi bara satt tysta men ändå fick sagt så mycket.
Idag skulle du fyllt år och jag skulle vilja ringa dig för att säga grattis. Det enda som glädjer mig idag är vetenskapen av att idag har du inte ont 🙏 Du har äntligen fått ro. Jag älskar dig av hela mitt hjärta älskade Carina ❤ Ett stort GRATTIS på din födelsedag.
Jag går mot en inre resa där jag ska försöka tänka annorlunda. Slå bort ohjälpsamma tankar och lära in nytt. Bort med gamla antaganden och in med nya.
Det är ingen lätt process ska jag tala om. Har man inte ångest innan så skapar det ångest. Att göra precis tvärtom mot vad ens inre system säger är inte så lätt.
Jag är inte värd detta, men jag gör det ändå!
Ja det är en fras som jag ofta får höra av min terapeut. Hon är väldigt hjälpsam faktiskt. Ibland undrar jag om hon tycker jag är löjlig eller dum som inte klarar av det som många andra skulle tycka är enkelt. Nu tror jag inte att hon gör det för det märks att hon brinner för sitt jobb. Hon är inte bara där för att hon måste utan hon vill hjälpa andra. Det tror jag gör en stor skillnad!
Det är ofta jag tänker att jag inte är värd. Jag känner eller tänker att jag måste göra massor här hemma för att sitta en stund med scrspbooking. Eller något annat som jag en gång gjorde med glädje.
Jag har fått i "läxa" att ta fram min scrapbooking igen. Göra något som jag tycker är roligt. Den skulle jag ha tagit fram förra veckan men det gjorde jag inte. Varför? Jo av den orsaken att jag inte tycker att jag förtjänar den stunden för mig själv. Nu är den framme i alla fall. Tog fram den för två dagar sedan. Har inte suttit med det, men jag har i alla fall gjort min "läxa"och tagit fram den.
Efter förra måndagens terapisession så har jag börjat och fundera om mig själv. Försöka lära känna mig själv på ett annat sätt. På ett mer snällt och hjälpsamt sätt. Inte döma mig själv. Vilket inte är lätt!
Jag kan känna mig totalt värdelös, ful och inte värdig. Det väller upp känslor ibland som jag inte vet vilka det är. De är mixade och det känns ibland som att jag har en orkan i bröstkorgen.
Ibland så tänker man på allt man har fått höra om vilken person jag är. Blandar jag ihop mitt eget tycke mot det jag har fått höra av andra? Kan vara så. Det är ju ofta som jag har fått höra hur värdelös jag är. Jag ska inte tro att jag är något. Förr när jag gjorde saker för mig själv så fick jag ofta höra att jag inte tänkte på mina barn. Istället för att gå ut och dansa en gång i månaden så skulle jag ta hand om mina barn. Att jag tog hand om dom 29-30 dagarna som återstod av den månaden räknades inte. Jag hade mina barn på heltid. De träffade aldrig sin pappa ( pappornas val)
Jag har kämpat i många år men det är först nu som jag känner att jag är på väg framåt. Jag tror att det är på grund av min terapeut. Hon guidar mig framåt. Får mig att tänka annorlunda om mig själv. Ger mig verktyg som jag kan ta fram i min vardag. Vägen är lång men jag har börjat gå framåt. Det känns skönt. Kanske kan även jag få känna mig värdig en dag. Känna att jag betyder något och att även jag gör skillnad.
Då var vi inne på halva denna månaden. Jag förstår ärligt talat inte vart dagarna tar vägen. Vi går mot kallare årstid och det ser jag definitivt inte fram emot. Jag brukar dala ner i mitt mående under höst och vinter. Men kanske så blir det annorlunda just i år?! Vem vet! 🙂 Det kan ju faktiskt bli det- Man ska inte förlora hoppet.
Det brukar vara varma dagar under september månad i vanliga fall men jag tycker inte att vi har haft så många dagar ändå under månaden som varit varma och fina. Det har antingen regnat eller så har det hängt i luften. Igår var det dock rätt så skönt om man jämförde mot de andra dagarna som varit. Härligt!
Barnen har kommit igång med sina ämnen i sina skolor. Pontus blev glad för han fick läsa spanska i sexan fast lappen blev någon dag försenad när den skulle lämnas in. Hampus läser också spanska så de kan ju förhöra varandra kanske när det blir läxor.
Förra året så blev Hampus försenad till skolan rätt så ofta. Nu har vi börjat med månadspeng och det blir 10kr avdrag för varje försenad ankomst han får. Hör och häpna: Det har inte blivit en enda försening än 🙂 Att jag inte körde detta systemet förra året?!
Idag har jag städat av mitt kök. Inte hela utan jag har påbörjat det. Jag ska försöka ta lite i taget för jag måste lyssna på min kropp med. Jag ska även börja och tänka efter varför jag gör vissa saker. Gör jag för att det måste eller för att undvika tankar?! En bra fråga. Dock så tror jag att det är lite av båda sakerna. Men att göra saker och ting för att undvika ska jag försöka att inte göra så att säga.
Nu ska jag försöka och ta itu med den andra delen av köket. Men det gör jag för att jag måste. Ha en fin dag alla fina. Sköt om er!
Jag älskar att gå i vår vackra natur. Dock så händer det rent för sällan att jag gör det idag. Jag jobbar för fullt med mig själv och hoppas på att jag en dag ska kunna gå ut utan att känna en viss rädsla i kroppen.
Det har gått 11 månader sedan jag av någon anledning började få ångest om nätterna. Då jag vaknade av ren panik och sedan kunde jag inte somna om. Var vaken på nätterna och gick som en zombie på dagarna.
Om en månad så är det ett år sedan jag blev antastad av en äldre herre på mitt arbete som jag hade då. Stackaren visste inte vad han satte igång inom mig. Inte ens jag förstod. En liten sak som blev så här stor. Det trodde jag aldrig.
Tänk vad livet har att ge en egentligen. Glädje, sorg, rädsla och skam. Det är dom fyra kategorierna man lever i.
Idag är det lördag och jag ska försöka ta hand om tvätten hemmaä. Har så ont i min kropp så jag ska försöka lyssna på den med.
Nej! Nog gnällt nu. Jag hoppas ni alla får en fin dag ❤
Jag känner mig så tjatig men bloggen är ett ställe jag kan ventilera mig på. Förr ringde jag Carina och det var så skönt att höra hennes röst. Vi kunde prata om allt. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta ❤
Sedan jag började på det nya terapin om PTSD så har mina tankar blivit mer verkliga på något sett. Jag har fått känna känslor som jag så länge har hållit mig ifrån. Det är jobbiga känslor för en del kan jag inte sätta ord på.
Jag har gått med ångest nu i några dagar. Vissa personer hemsöker mig på nätterna och jag vaknar titt som tätt. På dagarna så går jag med ångest. Det känns som att jag har ett stort svart hål inom mig. Det är tomt och mörkt och det gör ont.
När jag dalar ner i depression vilket jag kännet att jag snuddar vid emellanåt så får jag så negativa tankar om mig själv. Jag brukar tänka att ser andra mig med samma ögon som jag gör så är det inte konstigt att jag mår som jag gör ibland. För i mina ögon är jag en dålig mamma och fru. Jag känner mig ful. Att se mig själv i en spegel kan kännas svårt ibland. Jag kan titta på min kropp och känna avsky. Jag vet vad den har varit med om och helt plötsligt så skäms jag.
Många tänker att jag borde vara glad och tacksam för det jag har o då borde jag må bra. Men det är inte lätt att bära på 40 års sorg i hjärtat.
Något som jag jobbar hårt med idag är att acceptera hur det är och varför jag mår som jag gör. Det är som en dragkamp. På ena änden så är mitt dåvarande liv och allt det jag varit med om. Alla dom som påstått att jag har ljugit, dom som kränkt och utsatt mig för psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp står också där. På andra änden står jag. Iblans känns det som att jag jobbar i motvind för jag orkar ibland inte stå emot.
Vi ska snart gå in på själva traumabehandlingen. Jag har en traumatiserad hjärna och det har jag haft sedan barnsben. Det är svårt att acceptera det ibland. Samtidigt som det förklarar varför jag har träffat den ena killen efter den andra som inte har varit så snälla. Det är i och för sig skönt att veta.
På måndag är det dags igen för terapi. Det är fruktansvärt jobbigt att gå dig. Jag går dit med ångest och går därifrån med ångest. Ändå så längtar jag dit för jag vet att jag får hjälp att få min hjärna att läka.
Ångesten kom från ingenstans. Känner mig ledsen. Jag försöker följa råden min terapeut har gett mig men det är svårt. Jag jobbar hårt med att acceptera att jag har en traumahjärna som säger en sak men förnuftet ett annat. Det är inte lätt. Min terapeut sa att jag har varit traumatiserad sedan barnsben vilket stämmer men som jag aldrig tänkt på.
Denna hjärna som jag har skulle jag vilja byta bort. Det är en jobbig vardag jag har ibland. Eller oftast som det nu har varit det senaste året. Det hjälper inte att hösten har kommit i heller. Efter höst kommer vinter. En årstid som jag brukar må dåligt av.
Jag ska göra mina hemuppgifter som jag fått. För andra är dom kanske lätta men för mig otroligt svåra.
Mardrömmar får man på köpet när man har PTSD. Vare sig man vill eller ej. I natt har jag flytt men vart jag än vände och vred mig så var min före detta mig på spåret. Jag sprang och sprang och när jag trodde att jag var i säkerhet så såg jag han komma gåendes.
Obehagliga drömmar kan man inte göra något åt. Dom finns bara där och dom är inget man bara kan skaka av sig. Hur mycket man än vill.
Är något trött nu. Har varit det i några veckor nu. Man blir hemsökt på nätterna och på dagarna ska man ta hand om hem och familj. Orken finns inte där för en hel dag. Jag gör det jag kan och det som absolut måste göras. Känner mig ibland som världens sämsta mamma och hustru.
Jag tar en dag i taget. Vissa dagar så blir det en timme i taget, beroende på hur man mår. Vissa dagar är jag rastlös och vissa dagar så känner jag mig trött, rädd, ledsen och förtvivlad.
Vilket liv man har. Min terapeut säger för att bli av med symtomen så måste jag lära min hjärna att jag är trygg just nu. Det är inget jag kan tänka mig till utan det är något jag måste säga och agera som. Det är inte så lätt att göra det. Jag känner en sak men ska säga något annat.
Snart ska vi påbörja traumabehandlingen och det skrämmer mig lite. Jag får sådan ångest hos henne varje gång. Hur blir det när jag ska gå in i händelser. Ibland vill jag avbryta behandlingen men det ska jag naturligtvis inte göra. Jag vill bli kvitt dom här känslorna och behandlingen ger sakta men säkert mitt liv tillbaka. Men vägen dit är lång och krokig.
