Jag har haft två söner som fyllt år. Först ut var Robin som blev 22 år den 20:e och Pontus som blev 11 den 27:e. Vi firade dom båda med paket och god mat som de själva valde. Robin fick sina paket och tårta på sin dag men vi tog maten i söndags. Han ville ha smörgåstårta och Pontus ville ha enchiladas så det blev lite blandad mat, men alla blev nöjda.
Det var en trevlig dag. Pontus fick pengar av sin mormor och Lasse, pengar av mig och Fredrik samt en stor musmatta till sin dator som han hade önskat sig och ett stort paket med vingummi. Han har hål i örat så han hade önskat sig örhänge med som ska beställas. Av Stéphanie och Jonatan fick han en stegräknare som han hade önskat sig, En Fortnite tidning och lite andra saker som jag i skrivande stund inte kommer ihåg. Men han blev nöjd med sin dag.
Hans farmor uteblev. Tråkigt med tanke på att vi bara har 4 km mellan våra adresser. Fast hon inte tycker om mig så tycker jag att hon borde bortse från vad jag än må tycka och tänka om henne. Skrev ett långt sms till henne och sa att Pontus blir besviken på att hon inte vill träffa honom och hans bror. Att ge dom paket känns som att hon köper deras kärlek sa en av dessa pojkar. Tragiskt att de ska behöva känna det så faktiskt så jag skrev ett sms som sagt. Skrev till henne och frågade om barnen ska behöva komma ihåg henne som en tant som lämnade paket till deras pappa i stället för en farmor som faktiskt älskar sina barnbarn.
Detta är något som mina barn får bära med sig resten av sina liv och det är inte rättvist! Men i brist på respekt till mina barn så lämnades paket till Fredrik på hans arbetsplats ändå och Pontus blev besviken. Han sa inte att han var det men jag vet att han blev det. Barnen känner sig inte älskade. En handling säger mer än tusen ord och hon valde än en gång att inte visa sig. Jag kunde inte låta bli att skriva till henne. Jag skrev att Pontus blev besviken övber att hon inte kunde överlämna sitt paket själv till honom. Jag blev lite förvånad över att jag fick ett svar tillbaka. Men jag blev inte förvånad över det hon skrev.
Hon ville inte riskera sitt liv med mitt hat skrev hon. Jag vet inte vad hon menar. Hur skulle hon riskera sitt liv genom mitt hat? Det hat hon tror att jag har alltså. Vad skulle jag göra? Snacka ihjäl henne eller? Nej en dålig ursäkt i mina öron. Det minsta jag kunde göra var att be henne om ursäkt skrev hon. Be om ursäkt för vad? Även hon borde förstå att bägaren kan rinna över vilket den gjorde den dagen på Fredriks födelsedag. Hon respekterade varken sin son, mig, mina barn eller barnbarn samt sina egna barnbarn. Hon kränkte oss alla i ett enda svep. Mig har hon varit på under alla mina år med Fredrik. Jag har aldrig varit fin nog för hennes son. Hon har kallat mig för en det ena och än det andra. Mina barn är oäktingar och ouppfostrade (enligt henne)
Jag fick veta att jag har en giftig tunga, och det kan jag ha. Men jag säger bara sådant jag kan stå för. Sanningen är alltid illa hörd. Jag försvarar mina barn, min familj och mig själv. Under flera års tysthet så sa jag ifrån och det var inte populärt. Jag får skulden för att ha kallat henne för saker som jag inte har tagit i min mun. Det pratas om mig och mina oäktingar till ungar på eftermiddagsfikat.
Jag träffade Fredrik för snart 14 år sedan och jag hade med mig fem barn till det som skulle komma bli vårt gemensamma bo. Ja jag accepterades inte. Visst blev vi ditbjudna på fika och mat ibland men det var inte gratis precis. Det kostade inte pengar men det kostade ibland dåligt mående. Kommentarer om mina barn om mig. Men det är sådant som hon inte förstått har sårat. För hon har inte gjort något fel säger hon. Det är hon (läs jag) som enbart har gjort fel. Ja är det fel att skydda sin familj så har jag gjort grova fel, men jag anser inte det. Jag har sagt saker. Jag har bett hon fara åt helvete rent ut sagt men det har varit när det har blivit för mycket. Senast så gick hon på en höggravid kvinna. Min svärdotter var gravid och hon fick veta att hon och mina äldsta barn inte var välkomna att bo här hemma för henne. Vad hon nu har med det att göra!
Jag har förbisett mina känslor för henne och låtit mina barn åka och hälsa på henne med Fredrik. Det var till och med mitt eget förslag till Fredrik att ta med dom dit. Men hon kan inte förbise mig och hälsa på sina barnbarn. Det är för mig tragiskt! Men alla barnbarn är tydligen inte lika mycket värda och det märker även mina barn så klart! Man försöker släta över det för att dämpa deras känslor men frågan är om man gör rätt. Varför ska vi ursäkta hennes uppförande egentligen? Men ska barnen verkligen känna att de inte duger för henne? Ja det blir en hård nöt att knäcka!
Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan fortsätta min dag här hemma. Ha en fin dag!