Sjubarnsmamman

Vilket höstväder vi fick nu lagom till våren. Det regnar och blåser. Idag i alla fall. I förrgår så snöade det.

Jag har hamnat i en svacka. Idag känns det tomt men det beror nog på att min yngsta dotter har åkt hem till Göteborg. Hon har varit här i några dagar. Vi har hunnit med en del. Umgåtts, spelat spel, tagit våra promenader, pratat. Vi har varit hos min son med familj, min andra son med sin son har varit här. Vi har träffat min andra dotter och hennes sambo. Det har varit fullt upp. Nu sitter jag här ensam. Behöver denna tiden med men jag saknar mina barn som inte är här.

När jag hamnar i dessa svackor så börjar mitt tänkande om livet. Jag vet hur jag har haft det och hur jag har det, men är det tillräckligt? Vad saknar jag i livet? Något måste det vara då jag inte känner mig hel. Ska jag alltid känna det så här? Ibland har jag en brinnande känsla i kroppen som jag inte vet vart den kommer ifrån. Det är inte alltid jag vet vad det är för känsla. En blandning troligtvis. Jag vill bara ha ett normalt liv...vad nu ett normalt liv är. Jag är trött på att hamna i depressioner och kämpa med ångest. Trött på alla livets motgångar.

Jag är så trött. Inte den tröttheten som man kan vila bort. Tänk om det hade varit så enkelt? Jag kämpar med PTSD varje dag. Symtomen har minskat vilket är oerhört skönt men vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar är man mer känslig och tar åt sig mer och vissa löper på bra. Idag är en sådan dag då jag ska vara själv och bara vila huvudet. Ta det lugnt och komma ikapp mig själv.

Skönt att det är fredag. Har lite planer för hemmet. Inget stort men ska fixa lite här hemma. Jag önskar att ni alla får en fin helg. Sköt om er!

Vilken dimma det vilade över Kalmar och Öland igår. Våren har kommit men kylan på morgonen finns kvar. Jag längtar till sommaren. Älskar sol och värme!

Denna vecka har gått fort. Snart framme till helgen. I måndags var jag på terapin. Det var på det nya stället. Ett nybyggt hus intill sjukhuset. Det var stor entré. Skulle kanske vara lätt att hitta där men jag hittade inte ens hissarna. Fick fråga mig fram. Annars var det fint. Nytt och fräscht.

Jag trodde aldrig att jag skulle få se hur det såg ut invändigt. När jag fick veta att jag skulle få behandling för PTSD så läste jag mig till att det tar ca 12-15 sessioner. Jag började 1 juni 2020.

Jag har kommit långt kan jag tycka men ibland känns det som att jag står kvar på samma punkt. Inte från början utan jag har fastnat kan man säga. Det finns vissa hinder som jag har svårt att komma över. Framför allt mina tankar om mig själv. Har svårt att komma över hindret om vem som bär skulden till vissa saker. Försöker se det lilla barnet inom mig. Se att flickan bara var ett barn. Ett barn som egentligen inte kunde göra så mycket i den givande stund som var.

Denna sessionen jag hade i måndags har fått mig att tänka och förstå. En liten Aha-upplevelse fick jag. Den gick rakt in i hjärtat och fick mig att inse hur saker och ting egentligen var. Det var tufft.

Jag ska lyssna igenom sessionen och sedan skriva ner mina reflektioner. Det kommer bli tufft även det.

Ja...så är det ibland. Livet är ingen dans på rosor. Det finns dessutom alltid andra som har det värre.

Jag hoppas ni alla har det bra. Önskar er en fin dag. Kram kram!

Ligger och lyssnar på min mans andetag. Han sover gott. Det skulle jag med vilja göra. Istället ligger jag här sömnlös med eksem som kliar och smått nedstämdhet. Varför är det så tro? Eksemen får jag lite då och då. Tål inte nickel. Sedan kan det bryta ut tack vare all stress man går ned.

Jag har inte varit på någon terapi denna måndag. Avdelningarna ska flytta in till en huvudbyggnad så jag får vänta tills nästa vecka. Jag har hemuppgifter som ska göras. En av dom är att lyssna på sessionen och ett är att lyssna på minnet. Jag får frågor och reflektioner kommer flygandes. Ja det är mycket som kommer till en när man lyssnar. Händelser flashar förbi bara så där. Händelser som jag inte har tänkt på.

Nät jag lyssnar på det jag själv berättar och på de frågor min terapeut ställer så tycker jag att det är självklart det jag säger och tycker att det skulle min terapeut själv förstå att händelserna var normala fast jag någonstans vet att så inte är fallet. När jag tar in hennes frågor så hör jag ju hur allt låter och då skäms man för att jag ens har tänkt att: Det borde du förstå!

Ja livet är inte enkelt men jag ska inte klaga. Jämfört med många andra så har det jag varit med om en droppe i havet. Jag tänker på alla som blivit offer för kriget mellan Ryssland och Ukraina. Det är fruktansvärt! Nej så jag ska inte klaga.

Nu ska jag försöka sova. Godnatt och sov gott ❤

Ligger i min säng denna tidiga morgon och kan inte sova. Vaknade av en dröm jag hade. Dessa drömmar går i perioder och som vanligt så dras drömmen sakta ifrån mig och jag kan inte komma ihåg vad dem handlade om men den obehagliga känslan sitter kvar.

Jag var på terapin igår. Jag blev så trött. Att sitta med ångest i 90 minuter är så jobbigt men det ger resultat i slutändan.

Vi pratade om mitt inre barn, den lilla flickan som inte bär skuld till något av det som hände. Men det är svårt att hoppa över det hindret. Skulden som många lade på mina axlar är tungt att bära men jag vet inte hur jag ska släppa taget om det. Min terapeut säger att det är hjälpsamt att ta till mig flickan men det är så svårt ibland.

Att ta till mig flickan och komma över det stora hindret hade förmodligen minskat mina flashbacks, mardrömmar och mitt dåliga mående men det är så svårt. Ibland känns det som att jag har sprungit in i en vägg.

Men men, det blir nog bra. Jag tar det sakta men säkert. Jag lyssnar på min terapeut och tar till mig det hon säger och försöker att göra det som behövs att göra. Allt för en trygg framtid!