Sjubarnsmamman

Det är tisdag...ännu en gång. Dagarna springer iväg ändå så känns det ibland att tiden står stilla. Nästan varje tisdag så känns det som torsdag. Jag förstår inte varför. När jag tänker att det var igår som jag var på terapin så känns det som at det var dagar sedan.

Igår så pratade vi om mig....så klart. Det är ju därför som jag går dit 😉 Det är så svårt att prata om sig själv. Att prata om tankar, känslor och olika händelser som skett i ens liv är inte så lätt. Eller det är svårt. Min terapeut säger ofta till mig: I stället för att säga att det inte är så lätt, säg hur det är i stället!

Ja det borde ju vara enkelt eller hur? Men det är inte det. Det här med hur vi använder ord, vilka ord vi använder har en stor betydelse. Vissa ord får en att minnas mer än vad andra ord får en att göra. Låter det flummigt? Ja kanske det.

Jag är så glad att jag har en sådan duktig terapeut som jag har. Det gör mycket hur en terapeut bemöter en. Så klart. Det säger ju sig själv, men det är inte med alla man människor man klickar med så att säga. Jag har haft tur när det gäller mina kontakter inom psykiatrin. Förutom en läkare som jag hade där. Jag bytte till vårdcentralen och nu har jag världens bästa läkare. Henne släpper jag inte.

Som vanligt varje tisdag så är jag så trött. Terapin tar. Den får min hjärna att arbeta. Jag tänker, reflekterar och försöker ta in det vi har pratat om. Jag känner att jag behöver tid att ta till mig allt. Jag ska börja se på mig själv på ett annat sätt än vad jag gör idag. Det är svårt, för känslan och tanken går inte på samma sida av vägen. Jag slits på två håll.

Att ha PTSD och leva i nuet är inte det lättaste. Det kan till och med vara påfrestande. Att se bilder, händelser som varit och åka flera flera år tillbaka och återuppleva det man en gång återupplevde kan vara skrämmande. Men jag försöker ta min vardag som den kommer. Tittar jag tillbaka så har jag ändå kommit långt.

Det är snart två år sedan en händelse på mitt arbete fick mig att nå botten. Men det är också tack vare den händelsen som jag fick den hjälp jag fick. Det var även på grund av den som jag jag kunde utredas för PTSD. Det är viktigt med att få rätt bedömning då det är på grund av den bedömningen som man får den hjälp man får. Man har ju läst om flera som fått behandlingar för något som de egentligen inte hade och det har påverkats deras liv. Min behandling påverkar mig också så klart men på ett positivt sätt.

Idag har jag inte gjort så mycket på hemmaplan faktiskt. Ja...jag har tagit hand om tvätten, men det är också allt. Jag har tagit dagen som den kommit så här långt. Min ena son har kommit hem från skolan och min andra son är på väg hem. Ska snart ställa mig för att göra dagens middag. Sedan tar jag kväll. Jag har varit rätt så lat idag, men man får ha sådana dagar med.

Önskar er alla en fin kväll!

Så här kommer en varm kram från mig till dig. Sköt om dig!

Har ni sovit gott i natt? Har ni fått vakna till en underbar dag med sol på vår himmel? Jag hoppas det. Här skiner ingen sol direkt och regnar gör det. Kanske är det därför som jag känner mig tung i huvudet?!

I några nätter nu har jag inte fått tillräckligt med sömn. Har vaknat flera gånger och har haft svårt att somna om. Jag har tagit råden som min terapeut har sagt åt mig att försöka göra: Övningen lugnande andning. Det har fungerat lite. Ska fortsätta göra den då jag har svårt att varva ner så kanske blir det bättre och bättre. Jag har hopp om det i alla fall.

Det går mot två år sedan jag började dimpa ner i det svarta hålet. Jag sjönk djupt denna gång men jag är på väg upp igen. Jag har kommit över ytan och nu gör jag allt för att överleva. Låter drastiskt men så känns det de gånger som jag faller ner. Jag har kommit långt, det har jag men jag känner också att jag har en bit kvar att gå.

Jag har ju inte bara mitt gamla liv att ta hand om utan jag lever ju även i nuet så att säga. Jag har hem och familj och ta hand om ovanpå det mitt forna liv. Jag lever med PTSD och ibland så tänker jag: Nejdå...Jag mår ju bra. Inga tankar som får mig att tro att jag är tillbaka till det helvete jag hade.

I nästa sekund så kan bilder tränga sig på. Bilder som får mig att tro att det jag ser sker nu.

Jag kan inte lura mig själv. Jag försöker ta det som det kommer och göra det bästa utav allt som händer och sker. Jag har även börjat inse att mitt dåvarande liv har ställt till mycket i mitt nuvarande liv. Jag vet vad som har hänt o h så men idag ser jag saker och ting på ett helt annat sätt. Inte på allt kanske men på en del.

Ibland känner jag mig fruktansvärt ensam. Det är i dom stunderna som saknaden efter Carina blir mer påtaglig. Jag kunde ringa henne på vilken tid på dygnet som helst. Dock ville jag sällan belasta henne med mina bekymmer men som den bästa vän som hon var så kände hon mig rätt så bra. Jag behövde sällan säga något.

Vi kunde prata i timmar om allt och ingenting. Saknar dom stunderna. Det är 25 år sedan som vi blev vänner. Från första mötet så kände vi att det klickade direkt. En själsvän som hade ett hjärta av guld ❤

Ja...Det blev ännu en blogg med mina tankar. Önskar er alla en fin dag ❤

Mitt blodsocker åker berg och dalbana idag. Det sjönk hastigt utan förvaring ner till 2,8. Jag får i mig en macka och tar sedan ett äpple. Det höjs till 9,9 för att sedan sjunka till 4,4. Min kropp tar stryk och mitt humör sjunker och tröttheten tar fäste.

Jag slösurfarde med mobilen och hittade några bilder som verkligen säger en hel del.

Det finns många svin i vår värld som tror sig ha rätten att förstöra en annan människas liv. Det står våldtäktsmannen men det skulle lika bra kunna stå våldtäktskvinnan, för det finns även svin bland kvinnorna.

En händelse förstör flera år av den som har blivit utsatt. Den som utsätter lever sitt liv utan att ha dåligt samvete, för enligt dom så har dom inte gjort fel. För oss som råkat ut för dessa svin går oftast med rädsla om dagarna. För en del är det terapi som gäller. Allt för att återfå sitt liv. Jag är en av dom. Jag kämpar varje dag med att känna mig trygg. Ja, jag lever i en trygg miljö men det är min inre trygghet som sviktar.

Lite av mina tankar efter jag såg bilden. Jag har tagit tvätten idag men nu ska jag vila en stund. Tror jag behöver det.

Ha det gott o sköt om er.

Jag hoppas allt är bra med er alla. Har ni sol idag? För det har inte jag. Grått och kyligt men det regnar inte i alla fall.

Igår på terapin så fortsatte vi att prata om sorgen. Den sorg över vad jag har förlorat i mitt liv. Sorg över det jag aldrig fick men som jag verkligen behövde.

Att prata om känslor på det sättet som jag gör med min terapeut har jag aldrig gjort med någon annan. Det är svårt ibland att hitta rätt ord.

Jag börjar förstå mer och mer hur mitt liv egentligen var och det är svårt och jobbigt att möta. Jag har visst innan men nu kommer jag ifatt känslomässigt med. Eller rättare sagt, jag är på god väg.

Det är tur att jag inte visste hur jobbig denna terapi skulle vara för hade jag visst det då så hade jag aldrig tackat ja. Men jag är glad att jag gjorde det för när jag tittar tillbaka på det gångna året så har mycket hänt. Det är värt det!

Så vad händer idag då? Ja jag vet faktiskt inte. Har inga planer alls. Kanske så målar jag något, tar tvätten eller städar. Jag får väl se vad dagen har att erbjuda.

Önskar er alla en fin dag ❤

Det regnar för fullt idag. Inget väder som jag vill vara ute i precis. Det blir att vara inomhus och vika tvätt i stället. Lite nytta gjort idag då med andra ord.

Jag var trött i morse när jag vaknade. Kan bero på alla drömmar jag vaknade upp efter i natt. Dessa drömmar är långt ifrån roliga. De är väldigt röriga och hoppande men på något sätt så hänger dom ihop ändå.

Nu i morse så hade jag svårt att komma till ro. Hade en väldigt obehaglig känsla inombords som jag inte kunde sätta fingret på vad det var egentligen. Jag gjorde som jag brukade. For upp och började plocka undan lite överallt. Mest för att fly undan tankarna. Sedan kunde jag höra min terapeut säga som hon så ofta gör under sessionerna: Andas in i det.

Ja jag gjorde det. Stannade upp och tillät mig själv att känna. Ta fram de bilder som trängde sig på. Först var det suddigt, men bilderna blev klarare och klarare. Bilden som kom fram var på mig själv som barn. Helt plötsligt så såg jag flickan som jag och inte som en egen individ.

Låter det konstigt? Ja även jag tycker det men jag gör det som min terapeut säger åt mig att göra: Sätt ord på det.

Jag gjorde det och detta blev resultatet.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och varva ner. Ha en fin dag.