web analytics
Gå till innehåll

Det ska föreställa vår men gud så kallt det är. Värmen kommer förhoppningsvis snart. Mitt sinne behöver det.

I förra veckan var jag hos min samtalskontakt som jag har gått till sedan jag flyttade hit 2005. Snart ska hon gå i pension och vi har spikat de två sista träffarna innan hon går mot nya äventyr som pensionär.

Hon har hjälpt mig mycket faktiskt. Att ha någon som man känner kan prata med och som inte dömer en som person gör mycket för ens vardag på hemmaplan. Jag har jobbat med mig själv de senaste 19 åren och jag skäms nästan för att enbart säga att jag är en bit på väg, men det är så det är. Livet står ju inte stilla så det är alltid något som händer i nutid och mitt dåtida liv får pausa, men nu är jag på gång igen. Sakta men säkert.

Jag går fortfarande på terapi för min PTSD. Det går också sakta men säkert framåt där med. Jobbar hårt med min självbild. Försöker få in att de val jag har gjort i mitt liv beror på en traumatiserad hjärna. Det är inte lätt. Eller som min terapeut brukar säga: Det är en utmaning.

Det är en stor utmaning att försöka se sig själv som värdefull när andra har visat annorlunda under livets gång.

Förra veckan var en turbulent vecka. En sjuk hund som antingen fick avlivas eller bli opererad för livmoderinflammation. Kommer till veterinären och han säger: Det är idag eller aldrig.

Ja det blev först flera dagars passning för henne sedan en hel dag hos veterinären. Sedan opererades hon. Livmodern togs bort och hon är idag en frisk hund. Allt gick bra. Det var mycket ångest som släppte.

Sedan kom helgen och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det blir det sällan i och för sig men så här turbulent brukar det inte bli. Det som hände har fått mig att tänka på mitt eget värde som person. Har jag något värde? Nej, det känns inte som att jag har det. Andra får mig att känna det så. Sedan tänker jag att det naturligtvis är så och tänker att då är det ju inte konstigt att vardagen är som den är. Eller?

Ja så går mina tankar ibland. Jag känner mig mindre värd som människa. Med facit i hand så borde jag vetat bättre tänker jag. Då säger min terapeut: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val.

Hon är en klok kvinna.

Jag ska försöka komma ihåg att mitt värde som person är lika mycket högt som alla andras. Det kommer bli en stor utmaning, men som sagt jag jobbar på.

Önskar er alla en fin dag!

Sitter på bussen på väg hem från Kalmar. Jag har varit hos min samtalskontakt. Har bokat in två tider till innan hon går i pension. Jag har gått hos henne i snart 16 år och hon har varit ett stort stöd I mitt vardagliga liv. Den timmen jag har suttit hos henne och pratat har sedan följt mig under dagar gång tills nästa gång jag kom till henne.

Ja jag har haft mycket stor hjälp av henne. Kommer sakna henne men jag önskar henne ett långt pensionsliv ☺

Jag har kommit långt på min resa sedan jag kom till Öland. Vägen har varit kantig men det har gått. Jag har dslat, men har tagit mig upp igen. Jag känner mig stark jämfört innan jag kom till ön för 16 år sedan.

Ibland så kan jag tänka tillbaka till då jag var barn. Känslan av tomhet som fick mig att tänka att jag var överflödig, oönskad, oälskad och mest i vägen. Osäkerheter som ständigt följde mig. Detta följde mig in i vuxenlivet. Jag har gjort val i mitt liv som kanske inte helt var genomtänkta men jag har försökt göra det bästa av det möjliga.

Än idag kan dessa känslor som jag hade som barn komma tillbaka till mig. De kan få mig att känna att jag är en för mycket. Jag är inte viktig. Ibland så kan jag till och med tro att det är så.

Min terapeut brukar säga: En traumatiserad hjärna för traumatiserade val.

Ändå så känner jag skuld ibland.

Nu är det vår och det är min tid på året som jag börjar se ett ljus efter vår långa mörka vinter. Det är nu jag brukar säga: Det kan bara bli bättre!

Visst är det väl så?! Allt kan bara bli bättre!

2

Jag är inte perfekt (tack och lov), jag har gjort många misstag i mitt liv. Men det finns vissa saker här i livet som jag absolut inte ångrar i mitt liv och det är mina val jag gjorde när jag bestämde mig för att föda mina barn till världen. Ingen av dom är planerade men dom är älskade från första stund.

Det har varit kämpigt många gånger. Speciellt när jag var ensamstående. Senast jag var ensamstående mamma så hade jag 5 barn, samtliga under 10 år. Det var inte bara kämpigt utan min vardag innehöll mycket kärlek från mina barn.

Min äldsta son André födde jag ensam jag var få 21 år gammal. Han föddes 3 veckor för tidigt men förlossningen gick bra ändå. André skulle ha varit tvilling men jag tappade det andra barnet i tidigt stadium. Idag har André två egna barn.

André

Robin är idag 24 år gammal. Honom fick jag två veckor innan min 25-årsdag. Robin har själv två egna barn idag.

Robin

Jag träffade min äldsta dotters pappa under min graviditet med Robin och med honom fick jag min äldsta dotter som idag är 23 år gammal. Jag var 26 år gammal när jag fick henne och hon var bara 8 månader gammal när jag blev ensamstående med mina 3 barn på heltid.

Stéphanie

Jag levde som ensamstående tills jag var 29 år gammal. År 2001 fick jag kontakt med tvillingarnas pappa och vi blev tillsammans året efter. År 2002 var ett händelserikt år på många sätt. Det började med att jag gifte mig, blev 30 År, mamma fick hjärtinfarkt, jag födde tvillingarna, jag blev skild och pappa fick en stroke. Jag var nu 30 år och ensamstående med 5 barn.

Tvillingarna är idag 18 år. Benjamin är äldst av tvillingarnas med hela 5 minuter. Idag har han själv en liten son.

Benjamin
Beatrice

Jag levde som ensamstående under hela min graviditet med tvillingarna tills jag träffade min nuvarande man. Vi gick i kontakt med varandra hösten 2004. Skrev ånga mail varje dag till varandra. Ringde ibland. Året efter så träffades vi, jag blev med barn och blev gravid med Hampus. Han föddes 2006. Han är idag 15 år.

Hampus

Jag blev gravid 2007 men fick tyvärr missfall. Jag blev gravid igen och födde Pontus 2008. Han är idag 13 år.

Pontus

Jag och Fredrik förlovade oss 2006 och gifte oss 2014. Idag lever vi tillsammans med 4 av våra barn, en svärdotter och ett barnbarn.

Jag har idag 5 barnbarn som jag älskar av hela mitt hjärta. Mitt äldsta ska bli 6 år i sommar och hennes lillebror blir 4 månaden efter. Det är Robins barn Nellie och Sebastian.

Sedan har vi mina små älskade gotlänningar Alizia och Amina. Alizia blir 4 i december och Amina blir ett år i sommar.

Till sist har vi lille Liam. Det är Benjamins lille son. Han blir ett I november.

Vad vore livet utan alla dessa guldklimpar?!

Nellie
Sebastian
Alizia
Amina
Liam

Mina barn och barnbarn ärmina ljus i livet. Tyvärr har jag ingen kontakt med Alizia och Amina. Jag får inte lov av deras mamma och det sårar så klart enormt mycket. Jag har inte gjort någonting utan jag råkar bara vara mamma till barnens pappa. De gick skilda håll förra året. Ingen av oss som är släkt med barnens pappa får ha kontakt med barnen. Fruktansvärt tråkigt för det är inte bara vi som blir lidande utan även barnen. De blir beprövade en hel släkt. Men barnen är i alla fall högt älskade av oss alla och det kommer barnen få veta en dag då vi äntligen kan träffas.

Jag har ett rikt liv när jag ser på mina barn och barnbarn. Det är mycket ljus och kärlek som sprids. Jag hade önskat att alla kunde få ha denna rikedom som jag har. Vad betyder pengar när man har det liv jag har?! Absolut ingenting.

Jag har råkat ut för många hemskheter under mina steg i livet men med facit i hand så hade jag valt samma väg idag som då!

Tiden går fort. Har inte varit här på några dagar men jag har haft och göra. Vi har ändrat om i vårt vardagsrum och det tog lite tid. Sedan har vi haft ett födelsedagsbarn med ☺

Hampus blev 15 år den 14:e och vi firade med hans favoriträtt kycklingfilé med ris. Beatrice gjorde hans tårtor som vi fikade på efteråt.

Det är inte klokt. Vart har dessa 15 åren tagit vägen? Det är på barnen man märker att man själv blivit äldre 😉

Det är snart 16 år sedan jag kom till ön första gången. Mina yngsta barn var då tvillingarna Benjamin och Beatrice som var 2 1/2 år. Jag var ensamstående med 5 barn. Min äldsta var 12 år och de två andra var 6 1/2 år och 7 1/2 år. När vi var ute och gick så trodde en del folk att jag jobbade på dagis. De var inte så vana här att man hade så många egna barn. Undrar vad dom sedan tänkte när jag fick två till?!

2

Det fina vårvädret försvann och in kom förhoppningsvis den sista snön för denna vintern. Det är kallt och jag längtar till sommaren. Det gör min kropp med. Jag är så stel och mina leder gör mer ont när det är kallt. Jag fick en värmefilt av min son med familj när jag fyllde år. Den kommer väl till pass nu.

Jag är så trött. Orkar ju inte göra så mycket. Inte så mycket som jag själv vill. Ska försöka fortsätta i vårt vardagsrum i alla fall. Vi har ju ändrat om där och har inte fått allt på plats än.

Det känns som att jag har fått en spricka i min tand. Det går upp mot örat och mitt öga. Gick till tandläkaren men enligt röntgenbilder så såg allt bra ut. Han rekommenderade mig att gå till min doktor. Ringde och fick en telefontid och väntade in att hon skulle ringa.

När hon väl ringer så meddelar hon mig att jag inte har någon husläkare. Jag har på något sätt trillat ur hennes lista och hon har fullt!!!! Hon blev lite förvånad över att jag ringde henne för att få en tid när jag inte var kvar på hennes lista. Ja tro det. Jag hade tänkt detsamma.

Jag vill inte byta läkare. Har jag inte kvar dig nu? Ja jag lät nog rätt så desperat men jag vill för ingenting i hela världen bli av med henne som husläkare. Finns ingen läkare som hon! Jag blev lättad när hon sa att jag skulle fylla i en ny lapp så skulle det onda sig.

Har man väl fått en läkare som gör allt för sin patient så ska man hålla sig fast vid den.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och samla krafter för dagen. Ha en fin dag och sköt om er!

Vi har kommit in på andra veckan i mars och det är fortfarande kallt ute. Inte som i vintras men kyligt ordentligt. Men jag ska inte klaga för snön är borta. Tack och lov för det.

Idag har jag varit på promenad in till stan med Stéphanie. Det var skönt och komma ut och gå faktiskt. Trots att det var kyligt.

Vi har spelat spel, sett på film och bara myst. Ikväll åker jag hem till Borgholm igen. I veckan ska vi ställa i ordning vårt vardagsrum. Vi har satt in en ny soffa så vi har fått möblera om lite. Tror det blir bra när allt är färdigt.

Jag har städat lite hos Stéphanie men tänkte varva ner en stund innan middagen. Önskar er alla en fin kväll!

Jag släppte ut hundarna på gården i morse och fick se att det hade snöat. Inte så mycket men fullt tillräckligt för att jag skulle dala i mitt sinne. Vad är det med snö som får mig att sjunka ner i mitt mående? Det skulle jag vilja veta.

Men nu skiner solen och snön är borta igen. Jag och några till i familjen tog en promenad till Dollarstore. Barnen skulle handla och både jag och Fredrik fyndade lite med.

Såg ni på talang i fredags? Det gjorde jag. Otroligt duktiga dansare. Det var en grupp på 29 personer från Eslöv som var med och tävlade. De var duktiga men jag hejade på de två syskonen som tävlade. Så otroligt duktiga. Det var en fröjd för ögat att se dom dansa.

Själv är jag en gammal showdansdansare. Svårt att tänka sig idag dock. Idag är jag stel som en pinne. Har själv Svårt att tänka mig att jag en gång har kunnat gå ner både i splitt och spegat.

Jag kan sakna dansen ibland. Att få utlopp med känslor i dansen var något som var så skönt. Energin flödade och jag dansade ofta bort negativ energi. Allt tog slut efter en misshandel på gymnasiet. Jag hade hela min framtid planerad. Men jag fick lägga dansen på hatthyllan och göra det bästa av situationen. Jag började jobba med människor istället. Helt underbart. Jag älskade/älskar att jobba med äldre människor. Idag gör jag inte det i heller, men man vet aldrig vad framtiden har att ge.

Nu med facit i hand så är jag inte så ledsen över misshandeln som grusade min dröm för hade inte misshandeln hänt så hade jag inte haft mina barn. Allt som sker har en mening. Det är vad jag tror!

Om en vecka blir Hampus 15 år. Stora killen. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Det är med barnen man ser hur gammal man själv har blivit. Det får mig att börja tänka på mitt eget liv i övrigt. Hur vill jag hur mitt liv ska vara och se ut? Jag vet vad jag har haft, jag vet vad jag har...och hur vill jag ha det? Ingen lätt fråga att svara på.

Nu är jag på väg in till stora dottern. Ska sova där tills i morgon då jag ska på terapin.

Jag hoppas ni får en fin söndag mina vänner. Sköt om er!

Det sa min terapeut till mig i måndags. Det första jag tänker är en fråga: Har jag? Varför har jag det?

Ja...Varför? Den frågan har kommit till mig så många gånger under mitt liv. Varför jag?...är framför allt den fråga som jag ofta har ställt mig själv. Vad stod det i min panna som barn? Som ungdom?...och som vuxen?

Stod det -ja utnyttja mig bara! Det är fritt fram! Slå mig, psyka mig gärna, våldta mig och använd mig som din personliga trasa. Stod det så? Står det så?

Det som har varit har varit men tyvärr så stannar inte känslorna där utan dom finns kvar. Känslan hur det kändes då kommer tillbaka idag. Dåtiden krockar med verkligheten. Jag kan bli så kluven. Osäkerheten är stor ibland.

Jag kan känna mig så innestängd i mig själv. En av drömmarna som jag bär på att få kunna gå upp en morgon efter en god natts sömn och må bra en hel dag. Känna att jag inte är en för mycket. Att känna att även jag är värd något. Jag vill inte känna mig som brickan i ett spel.

Jag önskar er alla en fin och trevlig helg!

Jag har tandläkarskräck. Det innebär att jag bara går när jag absolut måste om man bortser från den årliga kallelsen. I december månad började jag känna att något inte var som det skulle i mitt öra. Det gjorde inte ont men det var ett tryck kan man säga. Jag började höra sämre. Det gick upp mot mitt öga och ner mot kinden. Jag hade dock ingen feber så jag tänkte att det var en förkylning jag hade. Ibland får jag ont i mitt halva ansikte pga fibromyalgin så jag trodde det var det.

Det gick aldrig över. Jag fick ta Ipred varje morgon och kväll. Nu den sista månaden så har jag fått varva med panodil. Nu höll det inte längre så jag tvingades att ta mig till tandläkare. Han är ny så det första jag informerade honom om var min tandläkarskräck. Han tog flera röntgenbilder. Kände och tryckte men han hittade inget fel. Bra naturligtvis men samtidigt så hade det varit skönt om han hade hittat ett fel som han kunde åtgärda.

Så nu är jag tillbaka på ruta 1 och några hundralappar fattigare. Nu har jag ringt min läkare och fick beskedet att hon ringer på måndagsförmiddag. Hon har alltid kö. Kan bero på att hon är duktig.

Att jag har tandläkarskräck är kanske inte så konstigt. När jag gick i mellanstadiet i Hörby så hade jag en tandläkare som hette Karin. Hon var fruktansvärd hemsk. Jag hade en tid så jag gick dit. Fick vänta i väntrummet i en timme. När sköterskan ser att jag sitter där så frågar hon vad jag vill. Jag berättar att jag hade en tid men hon påstod att jag inte hade någon. Jag kom ändå in till tandläkaren och fick en utskällning då jag inte hade min lapp med tiden med mig. Jag visste att jag hade den med mig men hittade den inte.

Jag fick i alla fall sätta mig ner och hon tittade på tänderna. Hittade hålet och började laga den. Det gjorde fruktansvärt ont då hon inte var så varsam och hon la ingen bedövning. Jag låg där och var rädd. När hon trycker den spetsiga saken rakt ner i hålet så hoppar jag till. Istället för att säga något snällt så säger hon åt mig att det var inte mig hon pratade med. - sköt dina tänder istället!

Jag förstod först inte vad hon menade. Jag borstade mina tänder. Men hon var så elak denna Karin. Jag gick aldrig dit ner. Jag fick kallelser men gick inte dit. Fortfarande sitter den rädslan i när jag väl går till tandläkaren.

Jag ska börja ta egna små promenader. Min terapeut frågade mig om jag ville utmana mig själv o göra det. Lätt för många att bara gå ut, men för mig är det otroligt tufft att bara gå ut genom ytterdörren ibland.

Varför är det så? Hur kunde det bli så här?

Förr så älskade jag att vara ute och gå. Det gör jag fortfarande men någonstans inom mig så protesteras det. Förmodligen så grundar sig allt detta i efter då en före detta till mig hotade mig till livet och lovade att jag varken skulle ha kropp och själ kvar när han var klar med mig. Han körde och jagade mig i stan. Var inte han där så fanns det andra. Obehagligt var det!

Ja han har verkligen lyckats, men jag har bestämt att det är min tid nu och återta min "frihet".

Idag har jag tagit några små promenader idag. Det gick bra men jag måste påminna mig om att inte kika på bilarna som kör förbi mig.

Kvällen är kommen och det är dags för mig att bädda ner mig. Skönt och försöka varva ner innan det är dags att sova.

Ha det gott och sköt om er!

%d bloggare gillar detta: