Sjubarnsmamman

Hösten har börjat komma och med den kommer alla funderingar kring livet...i allmänhet. Man vill så mycket med sitt liv men det är inte alltid man vet hur man ska gå till väga. Kanske är man rädd för det okända? För man vet ju inte hur framtiden kommer att se ut, eller hur? Det är kanske det som skrämmer?

Jag tänker på det jag har idag och funderar på hur det kan se ut om 10 år. Mitt yngsta barn är då 20 år och studerar förhoppningsvis i gymnasiet då. Vid den tidpunkten så har jag inga barn som behöver någon tillsyn. Inga barn som kräver sin mammas totala uppmärksamhet.

Det känns lite som att man förlorar lite av sin identitet. Vem är jag då? Ja jag är mamma till mina barn och farmor och mormor till mina barnbarn men vem är jag innerst inne? Det är knappt man vet det idag. Hur kommer det då vara om 10 år?

Ja det är ingen som vet. Det är tiden som får utvisa det men visst skrämmer tanken om att förlora sin identitet en smula.

Jag fick ett sms idag där det stod: Ditt barn har sen ankomst till lektion idag.
Jag mejlade hans mentor: -När? Vilken lektion? Hur länge?
Fick till svar: Hmm, tydligen 3 minuter kl. 10.35 till SO-lektion

Annat var det på min tid! De dagar jag åkte till skolan så satt jag antingen hos sjuksystern, skolvärdinnan eller på en av skolans toaletter och det var hela lektioner det handlade om. Då fanns det varken mejl eller mobiler så det blev lapp med hem till föräldrarna.

Ja om de fick någon lapp vill jag ha osagt. Kommer inte ihåg det, men borta under lektioner var jag. Inget jag är stolt över. Det är rätt så tragiskt egentligen. Om man nu kan kalla det för tragiskt. Jag var mobbad i skolan och det fanns gånger då till och med läraren tyckte att mina klasskamrater gjorde rätt så i stället för att slänga ut den som var dum så åkte jag ut från klassrummet i stället.

Ja ut med den som blir mobbad bara!!!

Dock så var jag inte kvar i skolgången när han behagade komma ut och hämta mig utan jag var förmodligen redan halvvägs hem. Sedan fick mina föräldrar inte dit mig igen!

Jag var inte borta alltid som det kanske låter men tillräckligt ofta ändå. De gånger jag var på lektionerna så gjorde jag inte så mycket. Inte för att jag egentligen inte ville utan för att jag faktiskt var rädd för att säga fel eller göra fel. När jag fick frågan så var det lättast att bara säga: Jag vet inte!

Men nog visste jag.

Min son kom hem. Jag frågade honom om varför han var försenad till lektionen. Han visste inte ens att han var försenad.

??????????

Men skönt det för då har han i alla fall inte gjort det med flit. Sonen trivs i skolan och det är otroligt skönt. Vi får väl se om det kommer komma fler försenade ankomster framöver!

Ett stort GRATTIS på födelsedagen min älskling. Må änglarna sjunga för dig där uppe ovan molnen. Jag är otroligt glad över att du har det bra där du är nu, men gudarna ska veta att jag saknar dig så det gör ont.

Då jag inte kan ringa dig så har jag tänt ett ljus för dig här hemma. Det står vid presenten som jag och Fredrik fick av dig på vårt bröllop: Ovan molnen finns det alltid en sol. Du är min sol på himlen Carina. Saknar och älskar dig <3

Livet är inte rättvist. Jag vet att det inte är det men ibland önskar man att det var det mer än vad det är. Det finns människor som glider runt på en räkmacka hela livet och gör hemska saker med andra människor och djur. De lever och mår gott, men de människor som har haft det jobbigt med sig själv eller har sjukdomar som de inte kan besegra, de ska ryckas bort.

Då var man uppe med tuppen idag med. Har varit vaken sedan 04:00 och kunde inte somna om. Det kommer bli en lång dag. Det är värdelöst att vakna så tidigt för man kan inte göra någonting. Risken är ju att man väcker resten av befolkningen här hemma och alla sover så gott. Ja jag är lite avundsjuk kan jag säga hahahaha.

Igår var jag i Kalmar med stora dottern. Min näst äldsta son ringde och frågade vart jag var. Han var i Kommen till Kalmar. Han har ju varit i Uppsala och jobbat i några veckor. Det blev en stor kram när han kom. Man saknar ju ungarna när de inte är hemma. Vi lunchade tillsammans på Ikea. Det var mysigt.

På kvällen var det dags för föräldramöte på tvillingarnas skola. Vi delade upp oss jag och Fredrik. Han gick med min sons lärare och jag gick med Beatrice lärare. Vi var rätt många föräldrar faktiskt. Runt 15 stycken var vi nog. Det tog en timme först då alla lärarna presenterade sig, sedan tog det cirka en timme enbart med mentorerna. Jag fick vänta på Fredrik. Han kom cirka 20-30 minuter senare. Jag frågade hur många föräldrar de var i klassrummet. Tänkte att de kanske var fler än vi som ställde en massa frågor. Men de var bara fyra stycken. Hmmmm.....det måste varit lärare som pratade på hahahaha.

Det känns bra i alla fall. Jag kände ju till Beatrice mentor för min äldsta dotter hade henne när hon gick på skolan. Det är ingen stor skola och det tycker jag är positivt. Det känns bra i alla fall.

Ikväll är det dags för nästa föräldramöte. Men det blir här i Borgholm. Det är Pontus skola denna gång. I morgon är det Hampus skola. Sedan är det klart för denna gång. Sedan väntar vi bara in utvecklingssamtalen 🙂

Jag önskar er en fin dag mina vänner!

Då var det en ny vecka med nya möjligheter. Så hur kommer denna dagen se ut då? Jo jag ska in till Kalmar med äldsta dottern och göra staden lite osäker. Sedan blir det föräldramöte på näst äldsta dotterns skola. Jag kommer inte ihåg om mina två andra barn som gick på samma gymnasium hade föräldramöte, men mitt minne är ju inte det bästa i heller ibland.

Sitter här och lyssnar på musik. Det är avkopplande och det får en att hålla tankarna samlade. Det kan behövas ibland det med. Förr lyssnade jag mest på dansband men numera är det country som gäller. Men sen o andra sidan så går det att dansa till countrymusiken med. Det är en annan klang bara i musiken.

Mina drömma när jag var yngre var att jag skulle bli dansare fast då inom pop, men den drömmen gick i kras när jag gick i gymnasiet då jag blev grovt misshandlad på skolgården. Min rygg höll inte för dans efter den misshandeln. Tråkigt för jag var faktiskt rätt så duktig om jag får säga det själv. Det kan bero på att jag la ner hela min själ i dansen.

Det var i dansen jag flydde till när jag började må dåligt. När jag nosade depressionen i svansen. Det var ett sätt som jag tog mig till när tankarna började leva sitt eget liv.

Jag älskar dans men idag men tyvärr så älskar inte min kropp dansen lika mycket som min själ. Den håller inte kan jag säga.

Men för att se det positiva i det hela: Hade inte allt det tråkiga hänt så hade jag förmodligen inte suttit där jag sitter idag. Med 7 underbara barn och 3 små älsklingar till barnbarn.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och fortsätta att njuta av det jag har idag. Kram på er och ha en fin dag!