Vad är fakta och vad är påstående? Vad är lögner och vad är sanning?
Alla bär vi på fakta, påståenden, lögner och sanningar och det som är en lögn för en är en sanning för en annan. Det är likadant med påstående och fakta.Vi uppfattar saker och ting olika och tur är väl det men man måste vara öppen för andras uppfattningar med och inte säga att den personens uppfattning är fel. För fel är den ju inte utan situationen har bara uppfattats på ett annat sätt.
Jag skriver mina tankar och funderingar i min blogg. Min uppfattning om saker och ting samt mina åsikter. Jag vet att jag har starka åsikter om vissa saker men jag är rakryggad nog att stå för dom. Om personer inte har hört av sig till en viss person under flera månader så är det inget påstående när man vet att det är så utan det är ren fakta. Det finns bevis för vem som har hört av sig och inte hört av sig. Om personen inte har hälsat på under flera år så är det inte heller ett påstående utan ren fakta för det finns också bevis på vem som varit var. När jag säger meningar. De som inte har varit på plats eller hört av sig kan enligt mig inte ha brytt sig.
Jag vill inte svarta ner någon men när jag får skit för att jag höll i begravningen och gjorde den på bästa sätt för min pappas skull och enligt pappas önskemål då har det gått långt. Vuxna människor som gjorde sina egna val som de sedan inte kan stå för. Det ska läggas på mig. Var vuxen i stället och ta ansvar för handlingar och val i stället. Ni hade möjlighet att komma med era åsikter och önskemål men ni valde att tiga. I stället för att komma till ön och ordna upp saker och ting så satt vissa hemma medan andra fortsatte att semestra.
Några ringde och terroriserade begravningsbyrån, präst samt vårdboende i stället för att åka hit och ta tag i saker och ting som skulle tas hand om. Pappa skulle ha kista och urna och en begravningsakt skulle planeras. Pappas rum skulle tömmas och det skulle städas. Vart befann sig dessa människor som påstår idag att jag har gjort något som jag inte skulle ha gjort? Vad skulle jag inte ha gjort för det första? Om inte jag tog hand om det vem skulle då göra det? Den som var på semester eller den som satt hemma och ringde runt och beklagade sig och som skulle göra allt för att få ner pappa till en kyrkogård där han inte ville ligga?
Jag skriver inget skit om någon utan det är fortfarande mina tankar och funderingar. Mina åsikter och mina uppfattningar. Lika mycket som andra skriver sina om mig. Den enda skillnaden mellan oss är att jag vågar möta dessa personer men dessa personer gick i cirklar för att inte möta mig. Varför? Hur ska man tolka det?
Ja jag bryr mig inte egentligen men visst är det konstigt att de som är "oskyldiga" som de påstår sig vara inte vågar möta den som varit närvarande i hela livet. Oavsett mil avstånd så var jag närvarande. Det finns inga ursäkter för det för vill man så kan man. Kunde vi så kan andra.
Något som jag har svårt för att förstå är människor som inte kan ta ansvar för sina handlingar. De gör sina val och lägger sedan skulden på andra eller annat. Dessa personer har tid att läsa min blogg men de hade inte tid att slå en signal till den person de påstår sig värna om. Kanske de värnade om personen och visar det på ett annat sätt, som att hålla sig ifrån personen i fråga. Jag vet inte, men i stället för att lägga ner tid på att läsa min blogg så skulle dom kunnat använda den tiden till att ringa till personen i fråga. ja när han var i livet. Nu är det försent och då måste man lägga sitt dåliga samvete på någon.
Jag vet mer än vad vissa tror. Jag vet vad som sägs bakom min rygg och jag vet vad som sprids. Därför skriver jag i mina blogg. Älskade ni pappa så prata om hans minne i stället för att diskutera mig och mina val, mina tankar och funderingar samt mina åsikter.
Jag hade många timmar som jag delade med pappa under hela min levnadstid. Vi har i alla år stått nära och vi har haft många många förtroliga samtal under årens lopp. Vissa saker han berättade kommer jag aldrig att yppa mig om för det är mellan han och mig, men vissa saker han berättade gör att jag har de åsikter jag har idag. En hel del som han berättade har jag själv sett med egna ögon och då blir det inte bara en känsla utan den blir en mer påtaglig känsla som ger en åsikter. Jag vet att det vissa andra säger inte är hela verkligheten.
Man bearbetar saker och ting olika. Jag bearbetar min sorg med att prata med familjen, nära och kära och sedan skriver jag min blogg. Jag skriver ner mina känslor. Sätter ord på det jag känner. Det är mitt sätt att bearbeta. Det är inget skitsnack utan för mig är det ren fakta.
Jag tänder ett ljus för pappa varje kväll och vi pratar om minnen som jag och barnen samt Fredrik hade tillsammans med pappa. Vi pratar om sådant vi har gjort tillsammans och det är en hel del saker. Vi har roliga minnen och några av dom är lite tunga. Det är dom minnena som pappa delade med sig om sin barndom och om de frånvarande barnen under de senaste 20 åren.
Medan vi tänker gott om pappa under den tända ljusets låga så sitter andra runt köksbordet och pratar skit om mig. Inte bara runt köksbordet utan även på internet. De skriver ut sina påståenden, åsikter och deras fakta. Inget fel i det för jag gör ju likadant. Jag är öppen för andras smärta men jag lägger inte mina egna val på andra i alla fall. Jag tar ansvar för dom och jag kan påstå att jag inte har dåligt samvete för vad jag har gjort med pappa eller för pappa. Jag gjorde vad jag kunde under hans levnadstid och till 99% som personalen på vårdboendet sa så fanns det alltid någon från vår familj hos honom. Det var inte många dagar under årens gång här på Öland som pappa inte hade besök.
Jag påstår inte att jag är bättre än andra för det är jag inte, utan jag säger bara att jag har varit där för pappa och jag ringde honom när vi inte var hemma. Fast vi åkte på semester någon helg så ringde jag pappa för att fråga hur det var. Han visste att han kunde ringa mig vilken tid på dygnet. Vi åkte till Stockholm jag och Fredrik och tog båten till Åland under en helg. Jag ringde pappa ändå och frågade hur det var både på dit resan och hem resan. Några minuter bara och det är det som jag inte kan förstå när det gäller dom som inte hörde av sig under lång tid eller inte alls och nu säger att jag pratar skit. Det är ju inte skit utan fakta. En del ringde ju inte och de var inte där. Stå för det och säg inte att jag skriver en massa skit.
Jag kommer aldrig att förstå varför en del valde att inte höra av sig till sin pappa. Hur de prioriterade annat i livet som till exempel att åka på semester på andra orter eller länder i stället för att ta en tur till Öland och hälsa på sin pappa. De behövde inte göra det men då ska de inte gnälla nu i efterhand för att de inte fick tid med pappa, för de hade all tid i världen. Under så många år så borde de få tid någon gång tycker jag.
Jag säger inte heller att man måste ringa och man måste hälsa på men när personer efter pappas död sitter och tycker synd om sig själva för att de inte fick tid med pappa då börjar man undra hur folk fungerar och framför allt hur de tänker. Det är ingen som säger att de inte fick tid med pappa. Det var val de gjorde. De valde att inte tillbringa sin tid med pappa under hans levnadstid.
Man gör sina val och jag har gjort mina och jag är glad att jag orkade för annars hade jag suttit med det dåliga samvetet nu och jag kan tänka mig att det samvetet är väldigt tungt att bära. Jag tycker inte illa om dom som valde att göra annorlunda utan jag tycker faktiskt bara synd om dom egentligen. För de har verkligen missat något som de aldrig kan få tillbaka. De fick inte uppleva det som jag och mina barn fick uppleva tillsammans med pappa och det tycker jag synd om dom för. Inget annat. Jag är inte arg eller bitter. Bara oförstående och så tycker jag synd om dom.
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare
