web analytics
Gå till innehåll

1

Har haft hand om mina två äldsta barnbarn nu i några dagar. Fått God hjälp av resten av familjen. Pappan är iväg på kurs. Det har gått jättebra. Båda är riktiga farmorgrisar ☺❤

Just nu sover lill-killen och Nellie är på dagis och leker runt. På kortet nedan så sitter jag med Sebastian strax innan han somnade ☺

Idag är det fredag och jag ser verkligen fram emot helgen. Det händer inte så mycket utan jag kommer ta dagarna som de kommer.

Jag hoppas att ni får en mysig och trevlig helg ❤

57

Dagarna springer iväg och det gör egentligen inte så mycket för då går vi snart över till vår. Jag är ingen vintermänniska!

Jag fyllde år i lördags och blev ordentligt uppvakta. Av presenterna att döma så kunde man tro att jag fyllde 50 år men jag blev bara 47 🙂

Blommor fick jag. Jättefina sådana både av barn med respektive och från Jonatans föräldrar. Så gulligt! Halsband med sju hjärtan i som står för mina barn: Ett hjärta för varje barn jag har fått. Jättefint. Det fick jag av Stéphanie och Jonatan. Sedan fick jag 500 kr som de strök under med att det enbart skulle gå till mig 🙂 Sedan busade dom till det med att köpa ett paket med kondomer. Som jag sa så är det lite sent ute hahahaha... Sedan fick jag vin av Fredrik som vi kan ha till en ostbricka en dag.

Jag fick ett halsband till där det står Älskad mamma, farmor och mormor fick jag var barn och barnbarn. Supersött. Personliga smycken går rakt in i hjärtat på mig.

Fredrik kom med två paket 🙂 En fotoskrivare som jag har velat ha länge. I det andra låg det tillbehör till den. Jag blev så glad.

Vi åt kycklingsfilé med ris till middag och sedan fikade vi på en hemmagjord tårta som Beatrice hade gjort. Under fikat så kom Robin med sin present och jag trodde faktiskt att han skämtade. In kommer han med en 55" TV. Jag blev lite chockad och frågade om och om igen om han verkligen hade köpt en TV...och svaret stod ju framför mig. På den blir det The Sound Of Music på en dag 🙂

Ja jag blev verkligen uppvaktad. Saknade bara min äldsta son med familj men han ringde och det gjorde Angelica med.

Jag blev verkligen bortskämd och jag fick rent för dyra saker men jag blev otroligt glad och jag uppskattar det verkligen.

Igår kom min äldsta dotters bästa kompis hit med en bukett blommor och nötter till mig. Hon är bara för go. Hon är som en extra dotter för mig. En mysig tjej som alltid är välkommen hem till oss. Här har hon gått som ett barn i huset sedan vi flyttade hit för 14 år sedan 🙂

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka värma upp mina ömma leder.- Denna kyla är inte bra för min kropp precis. Kram på er!

Födelsedag
Födelsedag
Födelsedag
Födelsedag
Födelsedag

36

Igår skrev jag lite grann om hur mitt liv varit sedan jag blev mamma. Det var en liten inblick om hur det har varit för mig. Jag har skrivit om det i flera olika inlägg förut med, men inte i den sammanfattning jag gjorde igår. De gånger jag har skrivit om mig själv och mina fäder till mina barn så har jag fått höra att jag skrytigt om det. Jag har 7 barn med 5 olika fäder. Nej jag har inte skrytigt utan jag har bara talkat om hur det är. Jag är en kvinna som älskar sanningen. Jag skäms inte för att jag har 5 fäder till mina 7 barn. Varför skulle jag göra det? Jag har haft förhållande med alla. Sedan att det inte var ett bra förhållande är en annan sak.

Att träffa män som inte är bra för en är något som man kan göra om och om igen om man inte lär sig hur man ska tänka innan man inleder ett förhållande med någon. Det är inte alltid att det blir rätt ändå men chansen är stor att man faktiskt går vidare och lämnar den mannen bakom sig.

Det är många som har sagt till mig att de tycker det är konstigt att jag fortfarande står på mina ben efter allt jag varit med om och ärligt talat så har jag min familj att tacka för. Det är dom som ger mig styrkan men gudarna ska veta att ibland så trillar jag ner i det där svarta hålet som suger en fast. Man har svårt att ta sig upp men då har jag barn och en man som finns där och älskar mig för den jag är. Det stärker min själ.

Idag vet jag vad jag är värd, men kan ändå ibland börja tvivla. Jag trycker ner mig själv och hamnar i en bubbla fylld med osäkerhet. Varför jag skriver om mitt liv är för att jag vet att det finns fler där ute som varit med om exakt samma sak som mig. När man upplever något sådant här så känner man sig så fruktansvärt ensam och man fylls med skam och vågar inte berätta det för något. När man är i det där stängda rummet så kan det vara skönt och trilla över en annan som är eller har varit i samma sits. Jag kommer aldrig vara tyst. Jag berätta inte för min egen del utan för att kanske kunna hjälpa en annan över den där svåra och stora tröskeln.

I mitt förra inlägg skrev jag om en man jag varit gift med. Vi var enbart tillsammans i 9 månader men det kändes som 20 år. Under dessa 9 månader så hann jag gifta mig och bli med barn. Helt sjukt egentligen för jag gifte mig inte av kärlek utan av rädsla. Jag trodde att allt skulle bli bättre. Allt jag gjorde var för mina barn skull. Jag tänkte att så länge de skonas, men de gjorde ju inte det. Jag insåg inte det då bara. Hade jag visst att de for illa av att se mig behandlas som jag blev så hade jag förhoppningsvis hittat styrkan i att gå.

Förr när man såg filmer där en kvinna blev utsatt för psykisk och fysisk misshandel. Där kvinnan blev våldtagen och förnedrad så sa jag ofta: Men gå då! Varför stanna kvar? Det år ju bara att gå!!! Men det är inte det. Jag vet det idag. Man börjar tro att man faktiskt är den personen som den andra målar upp framför en. Man är inte värd fem öre och det börjar du att tro med. Du är värd att bli förnedrad, bli psykad och hånad. Varför blir du det annars?

Jag satt en dag med mina syskon och skulle kolla film och förstod mig inte på fjärrkontrollen till DVD:n. Jäkla skit sa jag till mig själv, dock hörbart. Min sambo slet åt sig fjärrkontrollen och satte igång DVD:n. Det var första gången som jag fick se ett annorlunda beteende av honom. Vi hade då varit tillsammans i cirka 1 1/2 månad. Jag blev ställd. Han gick och ringde mig strax senare och sa att han var ute och körde bilen och att han hade min äldsta son med sig. Jag förstod att det var en varning för bilen hade nämligen inga bromsar som fungerade som de skulle. Han satte mitt barn i fara och alla andra han mötte på vägen med. Jag visste att jag hade gått över gränsen och allt var för en fjärrkontroll skull.

HNA var inte lätt att leva med. Jag levde i ett destruktivt förhållande och jag är glad över att ha kommit därifrån levande. Hörs det drastiskt? Men det var så. En människa kan driva en annan människa till något som den inte vill om den inte själv gör något åt saken. Förstår ni vad jag menar?

Detta är inget jag någonsin vill glömma utan jag tar med mig allt detta som en lärdom. Jag har haft en svår resa men när jag blickar tillbaka så inser jag att den har varit väldigt lång men läraktig. Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Den styrka en människa har inom sig är otroligt stor. Den lär jag ut till mina barn i förhoppning om att de blir starka individer som inte låter någon att trampa på dom.

Mina barn och barnbarn är allt jag har och gud nåde dom som kröker ett hårstrå på deras huvud!

Sjubarnsmamman

48

Jag fick mitt första barn när jag var 21 år gammal. Jag var ensamstående till en son som ofta var sjuk. Han föddes för tidigt och hade ofta öroninflammation. Kolik så det blev inte så mycket sömn på nätterna. Men jag älskade livet som mamma. Jag var ofta trött och ställde mig ibland frågan vad jag hade gett mig in på. Min son var en liten lintott med självfall i håret. Helt underbar så vad gjorde det om jag inte fick någon sömn på nätterna?

När sonen var ett år så började jag jobba heltid. Det var tidiga mornar och ibland sena kvällar. Vissa dagar började jag redan kl 06:00 vilket resulterade i att jag fick lämna sonen hos en dagmamma som sedan lämnade honom till dagiset när de hade öppnat. Vissa dagar slutade jag kl 21 på kvällen vilket resulterade i att min syster hämtade upp min son på dagis när de stängde och oftast så sov lill-killen när jag kom hem. Inga roliga dagar då jag sällan fick se sonen.

Jag jobbade på stationen i Eslöv. Inne på caféet. Jag stod bland annat vid kassan och tog emot beställningarna. Fixade i ordning de frallor som skulle säljas. När det var gjort så var det dags att städa hela stationen. Alla ytor skulle städas och uppe på perrongerna. Det var inget roligt för man skulle ta soporna och många narkomaner fanns där och slängde sina nålar bland soporna. Det gällde att vara försiktig.

Jag trivdes i början på mitt arbete m,en det ändrades allteftersom. Min son var ofta sjuk och jag fick mina arbetskamrater emot mig för de tyckte inte att jag skötte mitt jobb. Det var inte så enkelt att vara ensamstående mamma på heltid. Vid jul blev han sjuk. Influensan. Han hade hög feber så jag fick åka upp till jouren på vårdcentralen på julafton och få penicillin. Han låg så i nästan tre veckor. Fast då hade jag redan slutat mitt arbete. Droppen för mig blev när jag ringde in nyårsafton och sa att jag inte hade någon barnvakt till min sjuka son. Min arbetskamrat slängde luren i örat på mig. Jag trodde först att samtalet bröts men förstod sedan efter jag ringt upp att så var inte fallet. Jag fick världens utskällning och sedan fick jag luren i örat ännu en gång.

Min chef ringde och skällde ut mig hon med. Hon tyckte att jag skulle åka till nästa stad och lämna min sjuka son där till en kompis och sedan åka tillbaka för att jobba. Ärligt talat så bad jag henne fara åt helvete och sedan blev jag hemma. Gick inte dit med. Jag fick 45 dagars karens på facket men det var det värt. Min son går före alla pengar i världen!

Det är inte lätt att vara ensamstående mamma på heltid. Att få allt att gå ihop var inte det enklaste. Det var svårt med ett barn. Tänk då när jag blev ensamstående på heltid med fem barn. Men man klarar mer än vad man tror!

Idag är sonen 25 år gammal och har själv en liten dotter på ett år. Han har skaffat sig en egen liten familj och är så lycklig!

Jag träffade en man när jag var 24 år gammal. Han var mannen som bodde på våning 3. Jag bodde på första plan. Han hade en son i samma ålder som min son. Vi var på lekplatsen med barnen och gick promenader. Det ena ledde till det andra och jag blev gravid. Då visade denna man en helt annan sida av sig själv. Det hela slutade med att jag inte vågade träffa honom. Jag behöll barnet och blev numera ensamstående med två barn. Än en gång på heltid. Jag hankade mig fram men hade det ändå rätt så bra faktiskt. Under graviditeten med mitt andra barn så träffade jag ännu en gång en man. Vi träffades och lärde känna varandra. Vi inledde ett förhållande och han var med när jag födde mitt barn, en son. Som idag har en egen liten familj. Två små barn på 3 1/2 och 1 1/2 år. Även han ensamstående med bor här hemma med oss.

Barnen
Här har vi min näst äldsta son Robin med sin dotter i famnen. Min äldsta son André sitter med Robins son i knät. Angelica, Andrés flickvän sitter med deras gemensamma dotter i knät.

När Robin var 7 månader gammal så blev jag gravid och födde 9 månader senare en dotter. Då var jag ännu en gång i stort sett ensamstående. Jag hade flyttat ifrån mannen som var min dotters pappa. Det fungerade inte då min äldsta son kom i kläm för hans elaka handlingar. Droppen blev när jag höggravid sprang ut för att hämta in min son då jag såg genom fönstret att mannen och hans bror var elak mot sonen. Han var då bara 4 1/2 år gammal. Jag gick ut och bar in barnet. När jag hade kommit några meter därifrån så kom det en skruvmejsel flygande förbi mig.

Jag bodde bara några hundra meter ifrån mannen och han fortsatte att komma ner till mig. Jag tackar hans äldsta bror för han räddade mig och min son många gånger. Dottern föddes och när hon var några månader gammal så flyttade jag och barnen in till staden och lämnade mitt gamla liv bakom mig. I den mån jag kunde. Jag var numera ensamstående med 3 barn. Samtliga under 5 år.

Jag arbetade full tid på en arbetsplats där jag mestadels städade efter alla andra. Jag satt även i växeln och tog emot samtal. Det var ett stort företag och det fanns alltid något att göra. Jag trivdes bra men det var svårt att få allt att gå ihop med tre barn samtliga under 5 år och samtidigt sköta jobbet som var på heltid. Men det gick, men jag var rätt så trött om kvällarna.

Stéphanie
Här har vi Stéphanie med lilla Alizia i famnen. Killen bredvid är hennes pojkvän.

År 2000 så fick jag kontakt med en man. Vi pratade och träffades. Jag tyckte han verkade vara snäll och trevlig. Nästan för trevlig egentligen. Om man nu kan vara det. Han hade 3 egna barn och jag tänkte att då visste han vad han gav sig in på. VI blev tillsammans men det dröjde inte länge förrän han ändrade sitt beteende. Han blev långt ifrån den där trevliga killen som jag först träffade. Han behandlade mig som luft ibland. Jag fanns inte. Men det var bara när vi var ensamma. När vi var bland folk så var han så trevlig. Så rar. Jag kände mig väldigt kluven för att först inte prata med mig för att sedan prata som om inget var fel för att sedan återgå till att tysta ut mig igen när vi var ensamma.

Jag fick akta min tunga för sa jag något som han tyckte var fel så blev jag straffad för det. Straffen jag fick var förnedrande och jag fick höra att hade jag inte sagt si eller sagt så så hade detta aldrig hänt. Jag kunde inte hitta något fel i det jag sagt. Han bröt sakta men säkert ner mig och jag blev som ett föremål i mitt egna hem. En sak som han tog fram när han ville och göra vad han ville med. Jag berättade för mina föräldrar om vad som skedde innanför våra väggar. Inte allt men i stora drag. De kunde inte tro att han var sådan för så var han ju inte när dom träffades. Nej då var han så snäll så.

Jag sov ibland inne hos mina barn för att få någon sömn alls. För han höll mig vaken mestadels. Mitt psyke bröts mer och mer ner och jag fungerade knappt som människa. I allt detta så hade jag 3 barn att ta hand om. Jag gjorde allt för att de skulle skonas och jag trodde att de gjorde det men det har visat sig att de såg och hörde mer än vad jag trodde att de gjorde.

Jag levde i ett förhållande där jag blev psykisk och fysisk misshandlad. Jag var inte värd fem öre och han fick även mig att tro på det. Allt som hände under dagen var jag tvungen att redovisa och han skärmade av mig och mitt sociala liv allt mer. Jag var inte lycklig så jag förstår att folk blev kluvna den dagen då jag gifte mig med honom. Men ärligt talat så kände jag mig tvungen. Jag intalade mig själv att det skulle bli bättre. Gjorde jag si så skulle det bli bra och gjorde jag så så skulle det bli ännu bättre. Men det var bara det att ett problem försvann men flera föddes.

Vi gifte oss samma dag som jag hade min 30-års fest. Ingen visste om det mer än våra föräldrar. Jag hoppades in i det sista att bröllopet skulle förhindras. Kanske så hade den höggravida prästen fått förhinder? Kanske så var hon rentav på BB och födde barn? Hoppas hoppas....men hon kom. Jag klädde på mig och mina barn. Bredvid mig hade jag min pappa. Jag grät. Mina gäster trodde jag grät av lycka, men gudarna skulle veta att det kändes som att jag klev in i ett rent helvete. Jag var så olycklig så jag kan knappt beskriva det.

Detta skulle vara en dag som jag skulle minnas med glädje egentligen men det blev precis tvärtom.

Jag hade festen den 26:e januari och jag fyllde 30 år den 2 februari. På självaste födelsedagen så var Grattis allt min numera make sa till mig. Sedan tystade han ut mig. Ignorerade mig. Tills mamma kom. Då började han prata med mig precis som om allt var normalt. Jag bröt ihop. Jag orkade inte mer. Jag förstod inte hur en människa kunde vara så som han var. Han satt frågande när jag fick mitt utbrott. Han sa till min mamma att han inte förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Någon sömn fick jag inte och på dagarna gick jag på tomgång samtidigt som jag gick som på nålar. När mamma gick så blev allt som förut.

Jag blev med barn rätt så snart efter vi hade gift oss. Hur barnen blev till vill jag inte gå in på men det var i alla fall inte av kärlek. Det var av tvång. Efter den behandlingen så fick jag svårt för att sitta, gå och stå på över 3 månader. Gick till min husläkare som kollade hur stora skadorna blev. Hon såg att något var fel men var tvungen att ta en röntgen för att få det bekräftat. Det gick inte för det visade sig att jag var gravid. Nu hade jag två val. Antingen ta abort och få bevis för vad han gjort och sätta dit honom en gång för alla eller föda barnen och låta allt stå ord mot ord. Jag valde det senaste. Ja som ni kanske märkte så skrev jag barnen. Det kom att visa sig att jag bar på två små liv.

När jag var i sjunde veckan så stack han. Eller i ett utbrott som jag fick så sa jag att han kunde sticka och döm av min förvåning när han faktiskt gjorde det. Dock med hot men han gick i alla fall. Efter långt om länge. Under tiden han gjorde i ordning sig och sin son så ringde jag mamma. Jag var tvungen att ha någon i telefonen som hörde vad som pågick för då hade jag vittne utifall att han skulle göra något. Den kvällen blev jag återigen ensamstående med 3 barn och havande med 2.

Under detta året 2002 så blev det ett år att minnas både med glädje och sorg. Jag hann med mycket det året. Jag gifte mig, skilde mig, fick barn. Min mamma fick hjärtinfarkt och min pappa fick en stroke. Allt på ett och samma år. Det var mycket att vara med om samtidigt som jag bar på djupa ärr i själen sedan barndomen och nu skulle jag bära med mig allt som jag varit med om med min dåvarande man.

Vart jag än gick i stan så såg jag hans bil. Han hade lovat att jag varken skulle ha kropp eller själ kvar när han var slut med mig så polisen sa att jag absolut inte fick gå ensam. De rådde mig att göra abort då jag annars alltid fick ha band med honom, men jag valde att behålla dom ändå. De var även mina barn. Jag förberedde mitt liv till att bli ensamstående med fem barn. Samtidigt som jag försökte värja mig från hans hot och förföljelse.

Här har vi Benjamin till vänster och Beatrice till höger. Killen i mitten är Beatrices pojkvän. Tvillingarna är idag 16 år gamla.

Tvillingarna föddes i november 2002 och jag blev ensamstående med 5 barn, samtliga under 9 år. Jag var 30 år gammal och tog ensam hand om mina barn på heltid. Jag hade bestämt mig för att enbart leva för mina barn och ingen annan. Det var jag och barnen. Skitsnack haglade från höger och vänster om hur jag la mig för killarna, blev gravid för att sedan kasta ut mannen så jag kunde få underhållsstöd. Ja det är ju en dröm att bli ensamstående med 5 barn (läs ironiskt)

Barn kostar pengar. De är inte gratis precis så de som tror att man skaffar barn till världen för barnbidrag och underhållsstöd skull ska definitivt inte ha barn!

År 2004 så fick jag en kommentar i ett inlägg jag skrivit på Lunarstorm som sidan hette på den tiden. Jag svarade och vi började skriva till varandra. Jag hade ingen tanke på att överhuvudtaget träffa honom egentligen. Men vi skrev varje dag till varandra. Efter några månader så skiftade vi telefonnummer. Vi pratade ofta i telefon. Skrev mejl och när jag påsken 2005 skulle träffa en väninna som jag träffat på nätet så träffade jag även denna man. Han bodde i samma stad som min väninna.

Jag åkte hem och planerade en semestertripp till Öland samma sommar, men jag blev inlagd på psyket. Ja hela två gånger inom loppet på två månader. Mitt förflutna hade kommit i kapp mig. Jag lät mannen få ta del av mitt förflutna för jag ville inte föra någon bakom ljuset. Jag hade inga tankar på att jag skulle bli tillsammans med honom men han hade barn och jag ville att han skulle veta vart jag har befunnit mig.

Vi åkte till Öland. Den lille semestervistelse vi skulle haft blev till en hel sommar. Vi fattade tycke för varandra och han frågade om jag skulle flytta till honom. Jag tänkte igenom det hela och gjorde slag i saken att börja om på nytt 30 mil från den stad jag då bodde i. Det är nu 14 år sedan och jag bor kvar här än. Vi gifte oss för 4 1/2 år sedan och har fått 2 gemensamma barn. Han har idag adopterat min äldsta dotter och min äldsta son.

Här är Hampus till vänster och Pontus till höger.

Jag har haft ett tufft liv på många sätt. Delar av det bearbetar jag fortfarande. Jag kan falla ner i depressioner, få ångestattacker men jag mår som bäst när jag har min stora familj runtomkring mig. Det är i familjen jag finner min styrka. Jag har mött män som inte varit bra för mig men jag ångrar ingenting. För hade jag inte träffat dom så hade jag inte haft mina barn. Utan dom är jag ingenting!

Jag och Fredrik
Här sitter jag med Fredrik, mannen i mitt liv 🙂

Har du orkat läsa hela detta inlägg så har du verkligen varit duktig. Har du frågor så ställ dom gärna så lovar jag att svara. Ha en fin dag <3

25

En 23-årig pedofil från Borås har nu dömts till 6 års fängelse. Det var inte så mycket med tanke på antalet barn som blivit utsatta. Det ska ha varit 63 barn i åldrarna 10-16 år som varit utsatta men förmodligen så är det ett stort mörkertal. Det finns säkert fler som inte stigit fram och gjort anmälan.

Han ska ha haft en fejkad profil bland annat på Snapchat där han har tvingat barnen att utföra sexuella handlingar på sig själv. Snapchat har ju de flesta barn idag, så även mina. Man blir ju mörkrädd. Jag har pratat med mina så många gånger om att inte lägga till någon som de inte känner, men tänk om en pedofil lägger till ett foto från en nära vän till barnet? Då tror ju kanske barnet att det är vännen som sitter där när det i självaste verket är en äcklig pedofil?

Jag läste att denna pedofil är 23 år gammal men förra året då han var 22 år så skrev aftonbladet att han har kunnat pressa dessa barn till sexuella handlingar under 7 års tid. Då ska han själv ha varit ett barn. För barn är man ju när man är 15 år. Han ska tydligen även varit under skyddstillsyn. Jag finner inga ord!

Pedofili är något av det värsta jag vet. Vuxna människor som utför sexuella handlingar på barn är inte värda att gå på samma mark som sina offer. Det är min åsikt och den står jag för. I mina ögon är de inte ens värda hundskiten på marken!

Sexuella övergrepp är något som ett offer får ta med sig in i framtiden. Den handling som de varit tvingade att vara med i då är inte över bara för att pedofilen slutade utan en sådan handling sätter sina spår i själen. Det blir djupa sår som faktiskt aldrig läker helt men man får lära sig att leva med dom djupa ärren. Inte lätt så lätt kan jag säga. Jag vet! Har själv varit utsatt!

47

Jag har haft två söner som fyllt år. Först ut var Robin som blev 22 år den 20:e och Pontus som blev 11 den 27:e. Vi firade dom båda med paket och god mat som de själva valde. Robin fick sina paket och tårta på sin dag men vi tog maten i söndags. Han ville ha smörgåstårta och Pontus ville ha enchiladas så det blev lite blandad mat, men alla blev nöjda.

Det var en trevlig dag. Pontus fick pengar av sin mormor och Lasse, pengar av mig och Fredrik samt en stor musmatta till sin dator som han hade önskat sig och ett stort paket med vingummi. Han har hål i örat så han hade önskat sig örhänge med som ska beställas. Av Stéphanie och Jonatan fick han en stegräknare som han hade önskat sig, En Fortnite tidning och lite andra saker som jag i skrivande stund inte kommer ihåg. Men han blev nöjd med sin dag.

Hans farmor uteblev. Tråkigt med tanke på att vi bara har 4 km mellan våra adresser. Fast hon inte tycker om mig så tycker jag att hon borde bortse från vad jag än må tycka och tänka om henne. Skrev ett långt sms till henne och sa att Pontus blir besviken på att hon inte vill träffa honom och hans bror. Att ge dom paket känns som att hon köper deras kärlek sa en av dessa pojkar. Tragiskt att de ska behöva känna det så faktiskt så jag skrev ett sms som sagt. Skrev till henne och frågade om barnen ska behöva komma ihåg henne som en tant som lämnade paket till deras pappa i stället för en farmor som faktiskt älskar sina barnbarn.

Detta är något som mina barn får bära med sig resten av sina liv och det är inte rättvist! Men i brist på respekt till mina barn så lämnades paket till Fredrik på hans arbetsplats ändå och Pontus blev besviken. Han sa inte att han var det men jag vet att han blev det. Barnen känner sig inte älskade. En handling säger mer än tusen ord och hon valde än en gång att inte visa sig. Jag kunde inte låta bli att skriva till henne. Jag skrev att Pontus blev besviken övber att hon inte kunde överlämna sitt paket själv till honom. Jag blev lite förvånad över att jag fick ett svar tillbaka. Men jag blev inte förvånad över det hon skrev.

Hon ville inte riskera sitt liv med mitt hat skrev hon. Jag vet inte vad hon menar. Hur skulle hon riskera sitt liv genom mitt hat? Det hat hon tror att jag har alltså. Vad skulle jag göra? Snacka ihjäl henne eller? Nej en dålig ursäkt i mina öron. Det minsta jag kunde göra var att be henne om ursäkt skrev hon. Be om ursäkt för vad? Även hon borde förstå att bägaren kan rinna över vilket den gjorde den dagen på Fredriks födelsedag. Hon respekterade varken sin son, mig, mina barn eller barnbarn samt sina egna barnbarn. Hon kränkte oss alla i ett enda svep. Mig har hon varit på under alla mina år med Fredrik. Jag har aldrig varit fin nog för hennes son. Hon har kallat mig för en det ena och än det andra. Mina barn är oäktingar och ouppfostrade (enligt henne)

Jag fick veta att jag har en giftig tunga, och det kan jag ha. Men jag säger bara sådant jag kan stå för. Sanningen är alltid illa hörd. Jag försvarar mina barn, min familj och mig själv. Under flera års tysthet så sa jag ifrån och det var inte populärt. Jag får skulden för att ha kallat henne för saker som jag inte har tagit i min mun. Det pratas om mig och mina oäktingar till ungar på eftermiddagsfikat.

Jag träffade Fredrik för snart 14 år sedan och jag hade med mig fem barn till det som skulle komma bli vårt gemensamma bo. Ja jag accepterades inte. Visst blev vi ditbjudna på fika och mat ibland men det var inte gratis precis. Det kostade inte pengar men det kostade ibland dåligt mående. Kommentarer om mina barn om mig. Men det är sådant som hon inte förstått har sårat. För hon har inte gjort något fel säger hon. Det är hon (läs jag) som enbart har gjort fel. Ja är det fel att skydda sin familj så har jag gjort grova fel, men jag anser inte det. Jag har sagt saker. Jag har bett hon fara åt helvete rent ut sagt men det har varit när det har blivit för mycket. Senast så gick hon på en höggravid kvinna. Min svärdotter var gravid och hon fick veta att hon och mina äldsta barn inte var välkomna att bo här hemma för henne. Vad hon nu har med det att göra!

Jag har förbisett mina känslor för henne och låtit mina barn åka och hälsa på henne med Fredrik. Det var till och med mitt eget förslag till Fredrik att ta med dom dit. Men hon kan inte förbise mig och hälsa på sina barnbarn. Det är för mig tragiskt! Men alla barnbarn är tydligen inte lika mycket värda och det märker även mina barn så klart! Man försöker släta över det för att dämpa deras känslor men frågan är om man gör rätt. Varför ska vi ursäkta hennes uppförande egentligen? Men ska barnen verkligen känna att de inte duger för henne? Ja det blir en hård nöt att knäcka!

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan fortsätta min dag här hemma. Ha en fin dag!

56

Älskade Carina. Tänk att det är ett år sedan jag fick beskedet om att du inte längre fanns med oss här på jorden. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Vi satt och åt middag när dödsbudet nådde oss och jag blev så chockad. Fast egentligen förstod jag att det kanske inte var så lång tid kvar men man hoppades ju.

Dagarna därefter gick jag som i dvala här hemma. Håret slängdes upp i en knut och jag såg minst tio år äldre ut. Jag kunde inte förstå.

Nu har det gått ett år utan dig här och det har varit ett helvetesår på många sätt. Varje dag finns du med mig. Tänker på dig och minns alla våra glada stunder men det är inte alltid det hjälper själen. Munnen ler men själen gråter. Man slits mellan skratt och tårar.

Att veta att man aldrig får det där lilla sms.et gör mig ledsen. Vi pratades inte så ofta i telefon men vi skrev sms och skickade kramar till varandra mellan samtalen. Saknar din röst. Skulle ge allt för att få höra den en gång till.

Jag gjorde semlor för en vecka sedan. Tankarna gick tillbaka till Billinge. VI träffades varje dag och innan jag kom hem till dig så gick jag in på caféet där och köpte två semlor. De fikade vi på och pratade sedan bort timmar. Vi lagade mat tillsammans. Åt med våra barn. Åkte in till stan och handlade. Vi gjorde mycket ihop. Du blev som en syster till mig.

Idag går jag med en tomhet inom mig och det svarta hål som den rymmer kan inte fyllas. Det är som en pusselbit som fattas. Du är den pusselbiten och du fattas mig. Du ska veta att du är så otroligt älskad, så otroligt saknad.

Idag brinner ljuset för dig min älskade vän. Jag hoppas att du har det bra där du är <3 <3 <3

Carina och jag

31

Då var det torsdag och mer än halva veckan har gått. Jag längtar tills helgen då man inte behöver gå upp på morgonen. Låter jag lat? Det kan bero på att jag inte får sova som jag ska på nätterna. Denna natten har varit värdelös. Har varit vaken större delar av natten. Har jag haft tur så har jag fått sova en halvtimme åt gången.

Varför får jag inte sova??? Det är flera nätter i veckan som jag har det så här. Jag ska fungera som en människa med för lite sömn. Det går inte så bra kan jag säga. Jag går som i dvala ibland. Orkar inte göra så mycket, men jag gör det viktigaste. Trots att man inte får sova på natten så ska ju barnen upp på morgonen och iväg till skolan. Det behövs handlas och maten måste lagas. Helst ska man vara så alert som möjligt men det är svårt när man går på tomgång.

Jag skulle egentligen in till min samtalskontakt idag. Förra veckan när jag egentligen skulle dit så sjukanmälde hon sig. Idag får jag avboka för jag orkar helt enkelt inte. För en timmes samtal så går det tre timmar i restid. Jag är redan helt slut i kroppen så jag får vackert avboka. Förmodligen så får jag betala för ett uteblivet besök med men det får jag ta.

Nog om gnäll. Vad ska ni hitta på med idag då?

78

Moa Hansson ville veta vilka vardagsproblem vi kan stöta på. Jag fick sitta och tänka efter för jag hittade inga. Nu låter det säkert dumt för det är väl klart att man har vardagsproblem som många andra har, men när man inte precis stött på dom så är dom så långt borta. Tack och lov. 

För några år sedan var det nog värre för då skulle man ha hand om små barn samt storhandla men nu är barnen så pass stora så att de kan vara hemma ensamma den stunden det tar för att storhandla. I takt med att barnen blev äldre ju färre blev vardagsproblemen. 

Det största problemet var inte min vardag med min stora familj utan det var hur andra människor såg vår familj. Och faktiskt kan se oss än idag.

Det är så förutfattade meningar med familjer som har många barn. Många tar för givet att barnen får göra hur mycket som helst hemma bara för att vi är många här hemma, men riktigt så är det inte. Så klart att mina barn får hjälpa till i hemmet men det är inte för att jag är lat som inte orkar göra det själv utan det är för att förbereda dom till den dagen de flyttar hemifrån. De ska då kunna städa, diska och tvätta. Jag lär ut hur de kan tänka i vissa situationer. Vad de ska tänka på när de handlar hem mat och vilka kläder som ska tvättas tillsammans med mera.

Mina barn sa när de var i tonåren att de fick göra mer hemma än vad deras jämnåriga kompisar fick. Men så kunde mina barn mer än vad dom kunde med n är de blev vuxna. Mina vuxna barn är ansvarstagande och det kommer även mina minderåriga barn också bli. 

Ett annat problem som blev ett vardagsproblem för mig och barnen var att många vuxna pratade så mycket om oss så att deras barn hörde vad de sa och ställde frågor till mina barn som mina barn inte förstod vad xe menade. Ja inte jag i heller när jag fick höra det av mina barn. Det som blev ett vardagsproblem var alla påståenden som dessa vuxna delade ut som "sanningar". Enligt dom så var det synd om mina barn för de fick inte samma möjligheter som andra barn fick där de bara var 2-3 barn i familjen. Mina barn fick inte mat i heller.

Min dotter var hos en kompis och lekte. Dottern sa att hon skulle hem och äta middag. Kompisen ställde sig frågande: Får du mat hemma?

Ja vart har hon fått det ifrån tro? Klart att barnen får mat. Vi har samma sorts mat på vårat bord som så många andra familjer har. Vi kör med husmanskost som är hemlagat av mig eller mina döttrar. 

Vuxna människor fick för sig att mina barn inte hade möjlighet att få ha samma sorts leksaker, spel tv-spel med mera som många andra barn. Hmmm...varför skulle dom inte ha det. Mina barn säger själva att de är bortskämda och jag kan nog hålla med dom lite idet. De har haft mer än vad de hade behövt, men som förälder så vill man ge barnen det man inte själv hade som barn, eller hur?

Mina barn får veckopeng och månadspeng. De får pengar vid sidan om om de ska göra något speciellt som att gå på bio, äta ute med en kompis eller om de har gjort slut på sin veckopeng och vill ha något speciellt till helgen. De kan få det men det är belöning för deras hjälp under veckan som gått. Hjälper de mig så hjälper jag dom.

Många anser att man inte ska skaffa så många barn till världen för barnen får inte den egentid med föräldrarna som de verkligen behöver. Men jag vågar svära på min fars grav att vi gör mer med våra barn än vad m¨ånga föräldrar gör med sina barn där de bara har 2-3 stycken. När vi går ut och ska äta middag så går vi alla. Jag och min man tar med hela barnaskaran, även de vuxna barnen och sätter oss på en restaurang och äter gott och myser tillsammans. När vi väl är på restaurangen så kan vi se föräldrar sitta och äta gott medans deras 1-2-3 barn är hemma. Men frågar man vart de har sina barn så kan svaret bli hemma. De behövde lite egentid. Men vi som har många barn får skäll om vi skulle råka gå ut själv en gång för då sätter vi våra barn till sidan. Så egentid är inte alla värda med andra ord. Det blir till ett vardagsproblem för oss som har många barn. I alla fall här hemma. 

Vi kan även gå på bio hela högen. Det är både roligt och mysigt. Dyrt men minnesrikt 🙂

Så mina vardagsproblem blir i stort sett människor som inte alltid tänker längre än vad näsan räcker till 🙂

Familjen

80

Viktor ville veta om det fanns några speciella ämnen som jag brinner för. Det finns vissa ämnen som står mig varmt om hjärtat.

Pedofili

Det är något som jag verkligen är starkt emot. Jag har väldigt starka åsikter när det gäller pedofili och kanske är det än mer då jag själv har barn som varit utsatt. Jag har själv råkat ut för det men det gjorde inte lika ont som det gjorde när jag förstod att mitt eget barn varit utsatt.

Jag kan inte förstå och kommer aldrig att förstå vad det är som får en vuxen människa att tända på ett barn. Det är sjukligt men jag ser det inte som en sjukdom. Alla människor har ett val och att de väljer att antasta ett barn är för mig en gåta. Inte acceptabelt och hos mig så har dessa människor inget att hämta!

Utsatta barn är något som vi alla måste värna om. De har bara oss vuxna att luta sig emot och när en vuxen gör ett sådant övertramp som att utnyttja barnet så gör det att barnen tappar tillit för ALLA vuxna. Även mot dom som bara vill dom väl. Att bli utsatt orsakar så mycket även senare i livet. Det är inget som går bort utan det sitter där som en tagg i hjärtat och massor med ärr i själen som aldrig kommer gå bort.

Psykisk ohälsa

Det är något som det behöver pratas mer om. Många människor i vårt samhälle vet inte hur det är att leva med psykisk ohälsa men många av dom har åsikter. När jag var yngre så var jag ensamstående med barn och föll ner i en djup depression. Inte för att jag var ensamstående med barn utan för att det förflutna kom i kapp. Att vara ett offer för incest och sexuella övergrepp under flera års tid gav sig till känna.

Jag utvecklade även social fobi och fick stark ångest bara jag lämnade min lägenhet. Det var inte så lätt att få vardagen att gå ihop. Jag kontaktade en psykolog inom psykiatrin och fick komma dit så jag kunde få hjälp. Jag blev inlagd på psyket två gånger och jag var så rädd samtidigt att jag skulle förlora mina barn. För det var det man fick höra av många andra att det skulle man göra om man blev inlagd på dårhuset som många kallade det för. Ett sådant resonemang hjälpte ju inte mig utan det stärkte bara min ångest.

Idag lever jag med depression och ångest. Utvecklar social fobi ibland. Har svårt för att gå ut bland folk utan att få ångest ibland. Jag tror att det jag får leva med idag är frukten från de frö som såddes i min barndom.

Att vara ett offer för sexuella övergrepp under flera års tid sätter sina spår. Det kan till och med orsaka att man hamnar i fel sällskap som vuxen. Jag har haft partner som inte har varit snälla. Det har varit män som psykat och misshandlat. Att man gör samma misstag varje gång man träffar någon var som en gåta från början. Tills jag hamnade på kvinnojouren i Lund där de förklarade varför jag åter och åter träffade fel män i livet.

Man känner sig trygg i det som man vet ska hända. Det vet man med sådana där män som psykar och misshandlar andra. Vet du om att en sak (oavsett vad det är) ska hända efter en situation så känner du dig trygg id et för att du VET vad ska komma hända härnäst. Att bryta det mönstret får dig att få ångest för du vet inte vad som ska hända. Om det blir bättre eller om det blir sämre. Då gör man det som man vet helt enkelt. Precis så var det med mig.

Kvinnan på kvinnojouren sa att när du känner att det känns helt fel så har du valt rätt. Hon hade rätt!

Jag är rätt så öppen om det jag har varit med om. Inte allt men i stora drag. Många tycker att sådant ska man inte dela med okända människor om. Jag ser det mer som att det är viktigt att upplysa andra människor för det kan faktiskt rädda andra människor från situationer de befinner sig i där de tror att de är ensamma. De är långt ifrån ensamma! Men man tror ofta att man är det för det känns så otroligt ensamt!

Ja det var några ämnen som jag brinner för. Skulle kunna skriva så mycket mer om dessa ämnen men det är inte meningen att ni ska somna 🙂 Ha en fin dag!

Depression
%d bloggare gillar detta: