Satt här och funderade över de arbeten jag har jobbat med under de år jag har jobbat. Vården har alltid varit viktig för mig. Jag har alltid arbetat utifrån hur jag själv skulle vilja bli bemött den dagen jag blir gammal och behöver hjälp. Jag vill bli bemött med respekt för jag är faktiskt en människa fast jag kanske inte kan prata, gå eller höra och se. Jag finns ju.
Personlig assistans är viktigt. För visst vill man leva sitt liv som man vill om man kan?! En dröm hade varit om man kan sätta upp sitt eget schema. Säga när man behöver hjälp och vad man behöver hjälp med. Att få tid till att prata bort en sund. Få känna sig som en människa och inte bara någon som sitter där. Vi kommer alla att hamna där en dag. Vi alla kommer förhoppningsvis bli gamla.
Jag har inte bara arbetat inom äldreomsorgen utan jag har arbetat inom barnomsorgen samt bland de äldre handikappade. När jag jobbade inom äldre handikappade så fanns där en ung kvinna. Hon var inte mer än 33 år gammal. Hon låg där som et kolli och det var efter en bilolycka hon hade varit med om då hon var 8 år.
Allt kan hända och det snabbt. Visst vill vi behålla den värdighet som vi så väl förtjänar och behöver? Bemöt mig för den jag är. Se mig och respektera mig.