web analytics

Psykisk ohälsa

Vad räknas som psykisk sjuk? Är det dom som är inlagda och har diagnoser eller räknas även dom som är hemma och har ångest, depressioner och annat som hör psykisk ohälsa till?

Det är egentligen en intressant fråga. I alla fall för mig som har djup depression i grunden och som jag medicinerar för. Jag har legat inlagd två gånger i mitt liv och jag hoppas inte att det blir en tredje. Det är nu 10 år sedan så jag tror att chansen är liten. Men sen o andra sidan så vet man aldrig. Det kan hända den bästa att hamna på en psykiatrisk avdelning.

Många tycker att de psykisk sjuka är svaga men egentligen är det tvärtom. Vi har varit starka för länge helt enkelt. Man vill så mycket men man orkar inte fullt ut. Innan jag blev sjuk så jobbade jag på som ett ånglok. Jag kunde vara sjuk men jag gick ändå till jobbet. Min chef var lycklig för det men när jag sedan ”gick in i väggen” och ville gå ner i timmar så viftade min chef med mina anställningspapper som jag skulle skriva på framför mig och sa: Jag har det här om du ändrar dig.Jag ändrade mig inte och blev utan jobb.

Jag var så slut i min kropp så jag var tvungen att stödja mig på min cykel för att orka gå. Det var helt sjukt. Jag var ensamstående med tre barn så jag var ju tvungen att vara alert  men det var inte så enkelt.

När jag blev inlagd första gången så blev jag helt förstörd när läkaren inne på psyk sa att jag var djupt deprimerad. Hon sa att jag kunde lägga in mig frivilligt men gjorde jag inte det så tvångsomhändertog de mig i stället. Jag lade in mig frivilligt. Dock så förstod jag inte varför egentligen. Jag trodde inte att jag var deprimerad, men nu med facit i hand så var det tur att min bästa vän tog in mig där för annars vet jag inte vad som hade hänt.

Någon månad senare så var det dags igen. Då hade jag en annan vän som satt med mig i några timmar i telefon och fick mig att ringa själv till psyk. Jag åkte in i hopp om att bli hemskickad men det blev jag inte. Jag var helt slut. Min ork hade tagit slut.

Så kan jag känna nu ibland med. Jag dalar ner i svackor och försöker ta mig upp igen. Ibland så känns det som att jag flyter på vattenytan när jag egentligen borde sväva i det blå. Kroppen orkar inte med så mycket som jag skulle vilja och inte mitt psyke heller. Därför gör jag sådant som jag orkar göra. Försöker inte pusha mig själv till kanten utan stannar upp när jag känner att nu är det nog.

Det är ju dock en sak. Sen har vi människor som tar all energi från en. Man försöker hålla dessa människor på avstånd men det är inte alltid det går. När jag känner så att det är för mycket så går jag gärna här hemma och bara finns. Det är skönt när tystnaden talar för sig själv.

Ja det var lite om mina tankar om detta ämne. Hoppas ni har en bra söndag.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: