Dagarna går o vi med den. Det är vid dödsfall som får oss, i alla fall mig att tänka på att vi alla ska den vägen vandra. Ändå känns det i stunden som att vi alla är odödliga. Ena stunden finns vi. Vi andas och finns till. I nästa så kan man kämpa gör att vi ska kunna gå från att ta ett andetag till nästa.
Min moster gick bort häromdagen. I ena stunden så tänker man på det som var. I nästa på hur det är nu. Någonstans där emellan så känns allt som vanligt. Det är svårt att förklara men jag kan säga att känslorna åker berg och dalbana. Det är svårt att hoppa av i farten.
Jag själv lever med dödsångest. Är livrädd för döden. Förmodligen mest för att jag inte vet hur det kommer gå till. Är rädd för att lida. Min pappa var också rädd för döden men på sin dödsbädd var han lugn. Kanske var det för att han kände sig trygg?! Han hade någon som höll honom i handen. Han slapp dö ensam.
Jag vet inte hur det var när min moster dog. Var hon ensam? Led hon? Jag glömde och fråga min mamma när hon ringde och berättade den tragiska nyheten. Jag blev chockad. Trodde hon skulle leva förevigt. Det är nästan det man tror om andra människor. Egentligen så borde man inte chockas över ett dödsfall men det blir man ändå.
Det är inte bara chocken man får. Saknaden och tomheten tar mycket av en. Vetenskapen av att veta att man inte kommer träffas gör tomrummet större. Man drunknar i det svarta hålet.
Ikväll ska jag på bio. Tänka på annat för en stund. Styra upp tankarna. Bara att hoppas på att det blir lite folk mef. Ha en fin kväll.