web analytics
Gå till innehåll

Ska jag skämmas?

Jag skulle varit i Kalmar idag och träffat min samtalskontakt men jag avbokade det då jag inte mår så bra. Jag skulle verkligen behövt att åka in och prata men jag orkar inte sitta med en massa okända människor och gå halva Kalmar runt idag.

I många många år har jag fått höra att jag är en hora. Det började när jag gick i högstadiet och det var för att jag dansade gammeldans. I garderoben jobbade en kille i en annan klass som inte gillade mig. Han gick ut på skolan och sa att jag låg med gamla gubbar och det bara för att jag dansade gammeldans.

Ryktet började spridas och jag försökte att inte bry mig. Det var svårt men jag slutade aldrig med att vara jag ändå så jag fortsatte att dansa. en fick jag barn och de relationer jag hamnade i var inte så bra men jag hann och bli med barn. Jag valde att föda mina barn fast de inte hade samma fader. Mitt val och det har jag fått lida för för nu var jag definitivt en hora med tanke på de olika fäderna till mina barn.

Folk ser antalet barn och när de får höra att de inte har samma pappa så rynkar de på näsan och drar upp ögonbrynen. Något som jag inte förstår egentligen är varför många ställer frågan: Har de samma pappa? till en mamma när hon svarar på frågan om hur många barn hon har! Spelar det någon roll egentligen?

Ja det gör det. Inte i mina ögon men i många andras. Jag ser inte mina barn som halvsyskon utan de är syskon rätt och slätt. Men jag har förstått att värdet i syskonskaran försvinner bara för att jag gjorde dom val jag gjorde.

Jag kan ta att de ser mig som en hora, men jag blir fruktansvärt ledsen för mina barns skull när de nervärderas för mina val. Mina barn kan inte hjälpa att de är halvsyskon!

När folk ser mina barn så ser dom barnbidrag. Jag lever på mina barn har jag fått höra i många år. Att barn kostar att ha tänker dom inte på. De ser bara pengarna och då är det jag som får skulden för att jag enbart tänker på pengar. Hade jag enbart tänkt på pengar så hade jag väl aldrig tagit det där beslutet om att föda mitt barn för vi som är föräldrar vet ju att de pengar man får i barnbidrag räcker inte till.

Att höra sådant här av andra har jag kunnat ta, men att höra det från närstående tar rätt så hårt. Jag ångrar inte mina val här i livet ändå men ord sårar ändå. Det kallas för psykisk misshandel och det har jag fått utstå sedan barnsben. Det tar aldrig slut.

Jag vet att man kan säga mycket när man är upprörd och arg. Det händer mig. Jag kan säga saker som jag inte menar och ibland kan jag säga det på fel sätt. Jag vet att ingen är felfri. Kan jag säga saker fel och säga saker som inte borde bli sagda så kan andra. Varför kan inte andra tänka likadant när det gäller mig?

Idag känner jag mig som världens sämsta mamma och det är kanske precis det jag är. Jag ger mina barn allt dom behöver plus lite till. Jag försöker vara rättvis och jag kan ge dom det sista jag har. Allt för barnen tänker jag. Kanske är det det som är fel? Jag ger dom för mycket?

Jag är inte mer än en äcklig hora som är så lat så jag inte orkar arbeta. Det är en mening som drog bort mattan under mina fötter. Jag har arbetat mycket i mina dagar. Jag gick i skolan och arbetade på helgerna och sedan under alla lov. Efter skolan fick jag arbete direkt och arbetade tills jag blev gravid. På grund av risk för missfall blev jag sjukskriven. Sen arbetade jag efter mammaledigheten och sedan blev jag gravid igen och samma visa upprepades.

Jag var ensamstående och arbetade heltid för att kunna försörja min familj. Efter en grav misshandel i gymnasiet så tog det ut sin rätt. Jag började få problem med mina leder. Idag har det visat sig vara fibromyalgi. Det visste jag inte då. Idag har jag flera sjukdomsdiagnoser men jag försöker ändå. Vad mer kan jag göra?

Jag är inte mer än en människa jag med. Jag är ingen robot som man kan göra vad man vill med. Jag vill inte bli utnyttjad. Det har jag blivit rent för mycket i mitt liv.

Jag har fått höra i flera år att jag skriver ut för mycket om vad som hänt i mitt liv. Jag skryter säger dom. Jag skäms inte längre över vad jag har varit med om och jag skryter inte om det. Jag delger mina upplevelser och det är allt som jag varit med om som har format mig till den jag är idag! På gott och ont!

Du som läser och som känner mig. Ring inte. Jag orkar inte prata i telefon!

Ha en bra dag!

Publicerat den Kategorier Personligt

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 7 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

2 reaktioner på ”Ska jag skämmas?

  1. Lise-Lotte

    Nej nej nej... Du ska absolut inte skämmas.
    Du är en fin människa som haft oturen att träffa på elaka människor som vill dig ont.
    Du är stark som delar med dig av allt det jobbiga. Fortsätt med det, det lättar säger dom som vet.
    Jag brukar också skriva och ibland kommer lättnaden ganska på en gång och ibland tar det längre tid och ibland kanske den inte kommer alls.
    Men det är i alla fall bra att skriva så skriv skriv... precis så mycket du vill. Dom som nu tycker det är jobbigt att läsa kan väl bara gefan i att just läsa.
    Förlåt min svordom men jag blir så arg på människor som ska lägga sig i andra människors liv och vad dom gör/säger.
    & vad det gäller dina barn: vad i herrans namn spelar det för roll om dom har samma pappa eller inte.
    Inte ett dugg. Det viktigaste är väl i alla fall att dom och ni i familjen mår bra sedan hur många fäder det finns... Har ingen som helst betydelse.
    Jag har två flickor och dom har också olika pappor.
    Stora varma kramar till dig från mig <3 <3 <3

    Svara
    1. Lisa (sjubarnsmamman)

      Tack för din kommentar. Jag tar den till mitt hjärta.
      Varm kram från mig <3 <3 <3

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.