Då sitter man här denna tidiga morgon. Alla sover förutom jag. Fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det känns att våren har kommit.
Det är inte många nätter som jag får sova mina timmar som jag så väl behöver. Jag förstår inte varför. Ena gången kan det vara för att jag har ont i kroppen och andra så vaknar jag med en obehagskänsla och sedan sitter den i resten av dagen. Det är rätt så drygt!
Det har varit så en lång tid men värre blev det när min bästa vän Carina dog och nu sedan min son åkte in. Så...när man tänker på det så är det kanske inte så konstigt att man får ångest.
Tänker tillbaka till tiden då jag lärde känna min bästa vän Carina. Jag hade det rätt så tufft då och den vänskapen jag fann hos Carina var äkta. Vi kunde prata om allt. Det var allt från barn och hem till mående. Jag visste att jag kunde prata med Carina om allt och hon visste att hon kunde prata om allt till mig.
Ibland så slår tanken mig: Jag ska ringa Carina och berätta....om vad det nu var. Men det går ju inte. Det finns ingen telefon i himlen. Carina var en underbar människa. Hon levde med en obotlig cancer i flera år och fast det gick utför för henne så kmpade hon på. Man möttes alltid av ett leende när man tittade på henne. Det blev en klapp på kinden, en puss på munnen och varma kramar. Jag saknar det!
Dricker kaffet nu denna tidiga morgon och den första koppen smakar ju ljuvligt. Lika bra att hålla sig vaken tills barnen ska upp och åka till skolan. Sedan börjar dagen med alla sina bestyr som är ett måste att göras. Ni får ha det så bra. Kram på er!