Vissa dagar saknar jag min älskade pappa mer än vad jag kund ana att jag skulle göra. Idag är det en sådan dag som jag skulle vilja kunna gå upp till honom och ta en kopp kaffe och bara prata. Växla ord och skratta tillsammans. Istället för att gå upp till honom på ekbacka så fick jag gå till Borgholms kyrkogård. Med mig hade jag tre rosor som jag satte i en vas till honom. Rosorna tog jag från vår trädgård. Han älskade rosorna i vår trädgård så jag brukar ta därifrån. Det blev dom som fanns precis vid mitt sovrumsfönster.
Det behövs rensas där men det får jag göra nästa gång. Idag ville jag bara stå där en stund och tänka och sakna. Jag skulle gjort allt för att få honom tillbaka igen, men samtidigt så inte. Han hade cancer och jag ville inte att han skulle lida så för hans skull så var det skönt att det gick så fort som det gjorde. Det hade varit hemskt om han skulle få ligga som ett kolli och bara ha ont.
Det har hänt en hel del de senaste veckorna. Min samtalskontakt sa sist när jag var där att hon hoppades få höra at det blivit bättre efter hennes tre veckors semester. Jo tjena...det kan jag inte påstå att det har blivit. Jag mår ibland skit ärligt talat. Jag känner mig kluven och missförstådd. Det spelar ingen roll vad jag gör för det blir ändå fel så det är kanske bäst att jag håller mig till mig själv så kan jag inte såra någon annan.
Förr sa jag aldrig något till någon just för att det man inte har sagt finns inte. Inte mer än i mitt huvud. När man väl har sagt det så blir det mer verkligt och då måste man ta hand om det. Det låter kanske som att jag flyr men ibland så är det bästa att stoppa huvudet i sanden och bara vara tyst. Det jag inte har sagt kan alltså inte såra någon annan människa.
Jag känner mig just nu kränkt, utnyttjad och det är förmodligen mitt eget fel det med. Jag vet att jag är för snäll men jag vill bara andra väl. Jag brukar tänka att jag gör det som jag hade velat att andra skulle kunna göra för mig, men det är fel tänkt har jag förstått för jag känner mig bara trampad på och det skulle lika gärna vara mina egna skor som jag får på mig med.
Jag är trött och det inte bara fysiskt. Det tar aldrig slut. Jag får dåligt samvete när jag sätter ner foten och säger att det räcker fast jag vet att jag måste sätta ner foten. Varför?
Kommer jag inte in på några dagar eller så.....så önskar jag er en fin kommande helg. Sköt om er!