En vecka in på det nya året och det innebär att man alltså har ett helt år att se fram emot. Dock så har jag svårt att göra det. Har hamnat i en djupare svacka. En djupare depression. Har svårt för att klättra mig upp. Ska in till min samtalskontakt i morgon. Det innebär att jag ska sätta mig på en buss in till en stor stad och jag har svårt att vistas bland folk. Men jag känner att jag måste. Hon är ett stort stöd faktiskt. Kanske kan hon vägleda mig ut ur mörkret.
Det är jobbigt när man känner att allt kvittar. Inget känns roligt utan enbart jobbigt. All kraft rinner ur mig och bara att le kostar så mycket energi. Jag går med hjärtklappning om dagarna. De kommer mest på sena eftermiddagar och kvällar. Då när man är som tröttast. Man har egentligen så mycket att glädjas över men man kan inte ta det till sig.
Att prata känns som att bestiga ett berg ibland. Lika jobbigt...om inte svårare. Att prata. Jag sover inte som jag ska. Vaknar flera gånger per natt. Har även svårt att somna på kvällen.
När ska man få kunna känna ren glädje här i livet? När ska man få känna att man mår bra? Förmodligen aldrig. Jag har mått så här från och till sedan barnsben. Man får vara glad för de dagar då det känns lite bättre. Men nu har det varit en lång period som jag känt det så här.
Det är bara att kämpa på som många säger, men det är inte alltid så lätt. Jag behöver lugn och ro. Ingen press och ingen stress. Lever man mitt liv så är det garanterat att så inte blir fallet.
Idag slipper jag laga mat. Det gör min äldsta son. Skönt. Han är duktig.
Nu ska jag försöka att varva ner inombords. Ha en fin kväll.