Jag har tidigare arbetat inom vården vilket jag verkligen älskade. Jag har arbetat på korttidsboende, långtidsboende och bland dementa. Oavsett vilket så har det givit mig så mycket och jag har lärt mig en hel del som människa.
När jag bodde i Eslöv i Skåne så arbetade jag på ett sjukhem där många dementa bodde. Det var mycket givande. I början kunde det vara skrämmande för man visste inte hur man skulle förhålla sig och vad man skulle säga. Det lärde man sig allteftersom man lärde känna patienten.
Det var speciellt en dam som jag aldrig kommer glömma. Hon satt ute i koridoren och väntade på sin man och son som skulle komma hem. Mannen var på arbete och sonen skulle komma hem från skolan. Hon satt där länge och väntade.
Jag satte mig bredvid henne och pratade en stund. Pratade och lyssnade. Hon var orolig för att dom borde ha kommit för längesedan. En stund senare så visste hon att det inte skulle komma någon man eller son. Hennes man var död sedan flera år tillbaka och sonen bodde i en helt annan stad.
Hon hade glömt bort verkligheten för en stund. Men hon stannade inte så länge i verkligheten utan hon åkte fram och tillbaka från dåtid till nutid.
Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva med demens. Det måste vara en fruktansvärt stor sorg varje gång de åker tillbaka till verkligheten. Jag vet inte hur det är att leva med demens men jag vet hur det är att ha dementa omrking mig. I alla fall i yrkeslivet.
Pappa kunde ibland glömma bort vart han befann sig. En gång kom jag till boendet där han var. Då sa han att han fick sova i källaren. De hade gjort i ordning ett rum till honom där och i det rum som faktiskt var hans bodde nu en annan man. De hade bytt ut hans saker sa han.
Men det var hans rum och det var hans saker. Han hade "glömt" bort det. Han kände inte igen sig i sitt rum och ansåg att de saker som fanns i hans rum var inte hans.
Jag hoppas att forskningen går framåt. Att det kommer hittas en orsak till varför demens uppstå och allra helst av allt, hitta ett botemedel.