Terapi i morgon. Dagarna springer iväg. Det går bra på behandlingen men den är jobbig faktiskt. Ibland så får jag en sådan lust att ringa och säga: Tack och hej....och struntar sen och gå dit. Men naturligtvis gör jag inte det. Har gått där sedan 1 juni förra året och har jobbat som ett svin med mig själv sedan dess och det känns lite taskigt mot mig själv att slänga bort det. Speciellt med tanke på att jag vet att jag behöver det.
Förra måndagen var otroligt jobbig faktiskt. Vi pratade bland annat om känslor. Om den sorg som sköljde över mig. Att verbalisera kan vara så otroligt svårt. Det är som en mur brakar ner och jag får inte fram någonting men däremot så skriker det i kroppen på mig.
Jag ska dessutom lyssna på sessionen under veckans gång. Det har jag gjort och det har skapat ångest och oro. Fått fram tankar som hur värdelös jag känner mig, tankar om att jag kräver för mycket av andra, att jag inte är värd något.
I måndags så fick jag frågan om sorgen har någon längtan. Det första som slog mig var att få känna mig fri. Ibland så känner jag mig så innestängd i mig själv. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam mitt i allt.
Hör jag andra berätta saker som jag själv har varit utsatt för så kan jag känna hur dom har haft det, bli ledsen för deras skull. Men när det gäller mig själv så har jag svårt för att känna samma sak. För jag har mig själv att skylla. Så kan jag tänka ibland. Varför anser jag att jag själv inte är värd att ha det bra? Eller ha rätt att känna som jag gör?!
Idag ska jag göra ännu en av mina hemuppgifter. Jag ska till hamnen. Ta en promenad till kyrkogården och tända ett ljus på pappas grav.
Jag hoppas ni andra har det gott. Sköt om er!
