Tiden går

Det är så tråkigt väder ute. Det är grått och kallt och man vill bara hålla sig inne, så det är det jag har gjort idag. Jag har fortfarande de små killarna hemma. Pontus var ju hostig i går natt och lite idag. Han är fortfarande hostig men är ändå bättre tycker jag. Därför håller vi oss inne så han slipper få en dunder förkylning på sig.

Själv känner jag mig rivig i halsen så det blir nog halstabletter idag iaf. Jag vaknade häromdagen på natten och det kändes precis som om jag hade något i halsen som inte ville försvinna. Obehagligt.

Jag har slagit in julklappar idag. Pontus såg mina julklappar och han längtade till jul sa han när tomten kommer. Jag tänkte på det där med tomten. Vi säger till de små barnen att tomten kommer med paket om man har varit snäll, ändå så ser barnen paketen innan tomten kommer och förstår inte att det är samma paket. Eller? Ja barn är härliga.

Det är 29 dagar kvar till jul. Igår var det 4 månader sedan pappa gick bort. Tiden går verkligen fort. Jag drömde om pappa i natt. Han befann sig på ett hem och låg döende. Jag kom till hemmet och försökte hitta honom men fann inte honom. Inte personalen heller. Efter ett tag så kommer jag till rätt rum och ser att en person är närvarande i rummet och det ska föreställa min ena stora syster. Pappa är orolig och jag frågar honom om man vill ha något speciellt. Då svarar pappa: Jag vill träffa alla mina barn innan jag dör.

Jag vaknade upp där och kände mig så maktlös. Under pappas levnadstid så hade han inte så stor kontakt med flera av barnen och det var något som pappa led i tysthet med. Ja i tysthet och tysthet. Han pratade med mig och jag förstod och läste mellan raderna. Det var ingen rolig dröm och den kändes så verklig. Man kunde nästan ta på den.

Lille Pontus kom igår och sa för första gången att han saknade morfar. Jag vet att han har saknat morfar innan men det är först nu som han kunde sätta ord på det. Jag har planerat att besöka graven idag. Jag är där minst en gång i veckan och jag tänkte tända ett ljus för honom.

Jag saknar min pappa så det gör riktigt ont i själen. Jag saknar våra samtal, våra kaffepauser och bara tystnaden som talade för sig själv när vi pratade. Pappa och jag hade en hel del gemensamt och vi visste precis vart vi hade varandra. Han kunde ringa mig mitt i natten om han ville och han visste att jag skulle finnas där för honom. Han sa flera gånger att jag var den ende han litade på och det visade han.

Jag kommer ihåg vid ett tillfälle som vi var i stan och gick. Jag körde han i rullstolen på Storgatan och pappa sa att han ville köpa en blomma. Pappa älskade blommor så det var inget konstigt med det. Jag frågade vad han ville ha för någon och han sa att jag kunde välja en som jag tyckte var fin. Det gick inte att ta in pappa i affären för den var så liten och en rullstol hade inte fått plats.

Jag gick in och köpte en jättefin blomma som jag sedan gav till pappa därute. Då gav han mig den och sa att jag fick den. Men ska du inte själv ha den frågade jag. Jag vill att du ska ha den för tack för hjälpen sa han. Den blomman har jag fortfarande kvar och den vårdar jag ömt.

Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *