Gå till innehåll

Tillbaka till livet som var då

Jag viker tvätt och har fått undan en hel del. Det behövdes och det är skönt att få undan kläderna. Det är bara jobbigt ibland att göra vardagliga sysslor för det får mig ibland att backa bandet flera år. Jag är tillbaka där jag en gång var. Medan jag viker dagens tvätt så hamnar jag helt plötsligt 18 år tillbaka i tiden. Jag befinner mig i Eslöv, Staden som Gud glömde som jag brukar säga. Jag är i min lägenhet som jag först trivdes jättebra i. Tills jag tog in denna man i min lägenhet som skulle vara en bland dom som skulle förändra mitt liv. Få mig att känna känslor på ett helt annat sätt än vad en människa egentligen ska behöva känna.

Jag lever med PTSD. I normala dagar så känner jag inte av det. Jag intalar mig själv att jag faktiskt är frisk. Det är nog förstorat och väldigt överdrivet. Ja det tror jag tills en sådan här dag kommer. Då förstår jahg att när man sommest slappnar av så kommer livet i fatt en. Hade det bara varit vanliga minnen så hade det varit en sak men jag slängs tillbaka tilll den tid som övergreppen utfördes.

Det är inte bara denna man som får mig att åka tillbaka utan jag färdas över 35 år tillbaka. Det är många år som jag har haft att förtränga saker. Det som en gång var upplevs på nytt. Tycker det är för jävligt att jag som en gång varit ett offer ska behöva genomlida detta ännu en gång och det är jag som är tvungen att arbeta som bara den och försöka bli kvitt dessa spöken som finns i min vardag fast dom egentligen inte är här. Låter det konstigt?

Det är svårt att få ner det i skrift. Samtidigt så är det svårt att prata om. Snart ska jag träffa min nya terapeut som kan det här med PTS för en fjärde gång och snart ska vi gå in i det värsta minnet som jag har. Det var inte så enkelt att hitta det värsta för hur ska man rangordna vad som är värst? Hon sa att det kan komma upp m er under tidens gång och då tar vi det därefter.

Jag vet att det kommer bli jobbigare ön vad det redan är. Men hon är bra min terapeut. Jag litar på henne och vet att hon bara vill väl. Hon är där för mig men än är det svårt att säga till henne att jag är trygg där och då. Orden vill inte komma ur min mun.

Jag gick igenom "Vanliga reaktioner vid trauma" och jag kände så igen mig. Det kändes skönt samtidigt för då är det inte jag som är knäpp. Det är inte jag som är onormal utan det finns en orsak till varför jag tänker som jag gör, hur jag känner mig ibland och hur jag ser på mig själv.

Jag ställer mig själv frågan: Ser andra människor på mig på samma sätt som jag själv gör? många gånger. I mina ögon så är jag inte värd så mycket. Det är känslor från barndomen som sitter kvar. Jag var någon som folk kunde sparka på. Kalla mig för fula saker och jag trodde att alla kunde se vad jag varit med om. Se hur smutsig jag var. För det var så jag kände mig. Folk kallade mig för äcklig. Jag kunde inte förebrå dom för det var så jag själv kände mig.

Mitt andra möte med min terapeut så sa hon att det inte är jag som är äcklig utan det är handlingen i sig som är äcklig. Det var inte ditt fel.

Jag kan ibland tänka att hade jag inte gjort så, så hade det kanske aldrig hänt. Det var i och för isg inte mina ord från början för det var min före detta mans. Det var en mening som han ofta sa. Oavsett vad han sa eller vad han gjorde så var det mitt fel för hade jag inte sagt så så hade han inte haft någon anledning att göra det han gjorde. Hade jag inte gjort det jag gjorde så hade han inte behövt att göra det han gjorde.

Han hade inte behövt. Vilken mening. Idag så ser jag på det på ett annat sätt men ibland så krockar förnuftet med mina dåvarande känslor.

Ja jag har att arbeta mig igenom. Det är som att bestiga ett berg, men jag ska klara det. Jag vill komma upp på toppen och sätta flaggan och känna att jag är värdig att finnas där.

Bild tagen i slottsparken i Kalmar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: