Ja inte är det pengar i alla fall. Pengar kan inte köpa lycka! Dock så är pengar behövligt för att kunna ta sig framåt.
Jag jobbar för fullt med att ta reda på vad jag vill ha ut av mitt liv. Att vara 50 år och inte veta det kan kanske många tycka är konstigt. Jag vet hur jag inte vill ha det. Alltid en början. Borde vara lätt att veta vad man vill då kan en del tycka. Tänk om det hade varit så enkelt. Det gäller många gånger att våga. Att våga ta sig ur sin trygghetszon. Man är rädd för att misslyckas. Vad finns det där borta? Vågar man ta steget ut som det känns idag: Ut i det tomma intet?
Vilket håll ska jag gå? Vem blir man tvungen att såra? Är gräset grönare på andra sidan? Vilken sida det nu är!? Finns det mer syre där?
Många frågor. Inga svar.
Ibland kan jag känna mig kvävd. Jag får inte luft. Jag kan tänka mig att min terapi tar in mig på dessa tankebanor då man börja öppna ögonen på ett helt annat sätt än tidigare. Man vågar öppna dörren lite på glänt idag. Kika ut utan att smälla igen den med en enda gång.
Jag har ändå lite planer för framtiden. I alla fall i mitt huvud. Planer som jag och min ena dotter ska genomföra. Inte nu utan om några år. Låter som lång tid men vissa saker måste planeras noga. Jag ser fram emot det äventyret! Hur livet ser ut just då vet jag inte än. Mina barn kommer i stort sett vara vuxna så jag har inget ansvar över mer än mig själv egentligen.
Ibland när jag tänker på de planer jag har så får jag dåligt samvete. Är jag värd det? Jag längtar dit i alla fall och jag har gett mig katten på att planen ska genomföras och jag ska njuta av varje sekund!