Det är höst med allt vad det innebär. Kylan biter fast i en och jag längtar redan till sommaren. Det är under denna årstid som jag brukar dala ner. När vintern kommer har jag det kämpigt. Det har inte alltid varit så utan det började 2004 när jag trillade ner i det mörka hålet. Då jag fick diagnosen djup depression och panikångest samt social fobi. Jag fick hjälp av min bästa vän. Hon körde in mig till psykakuten. Då var det så skrämmande och jag ville bara därifrån. Jag förstod inte riktigt vad som hände. Idag är jag glad för att hon körde in mig. Utan hennes hjälp den där dagen så vet jag inte hur det hade gått.
Då när allt det där hände så mådde jag så dåligt. Inte för att det räckte med att må dåligt över allt som hänt i det förflutna utan nu fick jag även fler känslor som jag skulle hantera. Skammen bar jag redan på så mycket annat men nu skulle jag få skämmas över mitt dåliga mående som orsakat av sexuella övergrepp under många år. Psykisk och fysisk misshandel som jag fått ta del av. Tänk vilken värld vi levde i på den tiden. Har synen på psykisk ohälsa förändrats? Jag vet inte. Lever vi i samma värld idag? Är människor lika dåligt insatta i psykisk ohälsa idag som de var 2004?
Vem och hur?
Det pratas för lite om det tyvärr. Folk som inte levt med det vet inte hur det är. Sedan så är det så olika från människa till människa med. Jag har varit utsatt på många olika sätt. Det har orsakat massor i mitt liv. Det har format mig till den människan jag är idag. Det är många gånger som jag frågat mig själv: Vem hade jag varit om jag fått en normal uppväxt? Hur hade jag varit som människa?
Det är nog tur att man inte vet svaren på dessa frågor.
Ibland avskyr jag mig själv. Jag blir någon som jag inte vill bli. Misstänksam och osäker. Ibland är livet en dans på rosor men ibland även en kamp. Livet är som en berg och dalbana ibland. Det gäller att hålla sig fast så man inte trillar av banan.
Lite av mina tankar denna onsdagskväll. Hoppas ni alla har det gott. Kram på er!
