web analytics

Vem vill spendera resten av sitt liv med mig?

Ännu en bikt från verkligheten. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Tänk att någon vill spendera resten av sitt liv med mig?! Ibland undrar jag hur min sambo kan stå ut med mig när jag själv inte gör det ibland.

Jag har ett bagage med mig som jag har dragit med mig under alla åren. Fast man har kommit ifrån helvetet så trillar man ibland tillbaka i samma hål som jag en gång var i. Varför? Jag blir den person som min före detta var. Varför? Det hela bottnar i osäkerhet. Ibland försöker man hitta något som man vet inte finns där. Man gräver djupare och till sist har man sårat den man älskar.

Jag har svårt att tro ibland att min sambo verkligen vill leva med mig i resten av sitt liv. Vad har jag gjort för att förtjäna det? När jag ibland tycker att jag inte är värd någonting. Jag är någon som ingen borde ägna sin tanke åt. Det kan jag ibland tänka. Jag vet att det bottnar i dålig självkänsla.

Många tror att jag är en tuff kvinna och det är jag väl till en viss del, men jag är även en mycket känslig person. Jag kan ryta till och säga vad jag tycker men inom mig så är det ibland kaos. Ett kaos som jag ibland inte kan reda ut. Vad gör jag då? Jag vet vad jag skulle vilja göra men det fungerar inte. Att ligga under täcket i ett mörkt sovrum hjälper ju inte precis. Eller hur? Men det är vad jag skulle vilja göra ibland. Stanna tiden och fly bort från verkligheten bara för ett litet kort ögonblick.

För 12 år sedan hamnade jag i en mycket djup depression. Idag tar jag medicin för att ”fungera” så bra som möjligt. Men fast jag har min medicin så gör jag som alla andra vanliga människor gör, dala ner lite grann i humöret. När jag dalar ner så blir det i en liten depression och då måste jag försöka göra allt för att inte fastna där. För att sakta men säkert kunna kravla upp ur mörkret så skriver jag som jag gör nu i denna stund. Det är skönt att ibland bara kunna skriva ut det man bär på, och sedan blir man en ny människa.

Den som inte varit i en depression har kanske svårt att sätta sig in i hur det kan kännas och vara. När jag fick min ”diagnos” så förstod jag ingenting men jag blev samtidigt överlycklig för det bevisade att jag faktiskt inte var galen för det fanns en orsak till varför jag var som jag var. Det gör mycket faktiskt. Ibland vet jag inte varför jag dalar ner men ibland gör jag det  Ibland kan det bara bli för mycket och ibland så försätter jag mig själv i dessa situationer. Korkat av mig men det är många gånger på grund av min osäkerhet.

Jag älskar min familj, min sambo och mina barn. De är dom viktigaste personerna i mitt liv. Jag vill aldrig mista dom. Jag har ett vuxet barn som bor tillsammans med sin flickvän hos hennes föräldrar. Oavsett om sonen är vuxen så är man ändå orolig för honom. Jag kommer förmodligen alltid vara det. Lika mycket med honom som hos resten av mina barn.

Förr visste jag inte vad kärlek var. När jag fick mitt första barn så fick jag så mycket tillbaka och det bara av att finnas där. Det var stort att bli mamma. Sedan blev jag mamma till ett barn till och sedan ett till och sedan ett till osv. Jag har idag sju barn och jag har ofta fått höra att jag skaffat mina barn för att jag vill ha barnbidrag. Korkat sagt för inte kan man leva på ett barnbidrag precis när man har barn.

Mina barn ger mig så mycket och jag älskar min stora familj.Visst blir det tjafs och bråk mellan barnen ibland men det tillhör på något sätt. Vi är kanske lite mer högljudda än andra familjer då vi är lite flera men det kan ju bero på att det är mest killar i familjen med 🙂

Ja det blev lite blandat i mitt blogginlägg men det var skönt att få skriva av sig iaf. Ha en fin dag. Jag ska försöka ta mig ut och ta mig en promenad i det fina vårvädret.

#blogg100 har gått av stapeln. Detta inlägget är det 9:e av 100.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: