Jag följde med min dotter till vårdcentralen då hon skulle ta blodprover. Följde sedan med henne till busstationen. Det blev en liten promenad för mig så här på morgonkvisten. Rätt skönt faktiskt. Det märks att sommaren går mot sitt slut för shortsen får vänta tills miott på dagen. Det var inte kallt men vörmen är inte densamma.
Jag fasar för hösten. Den 13 oktober så är det ett år sedan som allt började. Då jag inte orkade hålla mig uppe längre. Då panikångestattackerna kom både natt som dag. Bara för en liten händelse. En bagatell egentligen. Men denna lilla bagatell fick mig att färdas flera flera år tillbaka i tiden.
Det har snart gått ett år och jag går i terapi för PTSD nu. Har gjort sedan den 1 juni. Min terapeut har haft semester fyra veckor i somras men det har ändå hunnit bli några gånger som vi har träffats.
Jag har svårt att lita på folk men jag har lärt mig att lita på henne. Ett måste för att jag ska kunna gå vidare egentligen, men det känns otroligt bra.
Jag brukar sjunka ner i depression när höst närmar sig. På vintern är det ett rent helvete ibland. Förra året så sjönk jag rejält. Så pass så att jag sökte hjälp själv och lade in mig frivilligt på den psykiatriska kliniken här i Kalmar. Underbar personal!
Idag jobbar jag inte. Jag fick inte förnyat kontrakt inom Borgholms kommun. De hade inte så många brukare längre sa chefen och efter den meningen så sa hon: Sedan har jag anställt personal redan.
Det var jag som stod på tur. Hur ska man tolka detta? Var det för att jag blev inlagd och räknades som psykisk sjuk? Jag har fått veta att efter mitt samtal med denna chef så anställde hon fler personal så det behövdes visst arbetskraft i alla fall.
Men men...nu ser jag framåt. Jag har inget arbete idag som sagt och kommer inte söka något i heller. Inte förrän efter min behandling i alla fall. Sedan får jag se vart landet ligger någonstans. Jag tänker lyssna på min kropp denna gången.
Ni får ha en underbar dag. Jag ska spendera min i tvättstugan och få undan lite tvätt. Det kan behövas 🙂
