Det är härligt att vakna till en lugn morgon. Inget hörs mer än mina egna andetag. Kanske blir det en bra dag idag?!
Jag väckte pojkarna som låg däckade i sina sängar. Det var dags att gå upp och göra sig i ordning till skolan.
Det är 31 år sedan jag slutade skolan men ibland känns det som det vore igår. Jag har så många dåliga minnen från skoltiden. Ibland får jag ångest av att bara gå in på en skolgård. Jag kan få ångest om jag ser barn stå i klungor. Man slungas tillbaka till när jag själv gick i skolan och blev utfryst, slagen och hånad.
Jag försöker skaka av mig känslorna som kommer. Tankarna dom flyger förbi försöker jag slå bort. Jag befinner mig inte där utan det är minst 30 år sedan jag slutade gymnasiet.
Jag blev mycket mobbad när jag gick i skolan. Från tredje klass tills jag gick ut gymnasiet i stort sett. Jag blev misshandlad på en rast när jag var 17 år. Dagen efter så gick elever förbi mig och hånade mig för misshandeln. Helt sjukt.
Misshandeln som jag blev utsatt för av en för mig okänd elev orsakade att jag fick lägga min karriär som dansare på hatthyllan. Det är inte ofta som jag kan säga något positivt om mig själv, men att säga att jag kunde dansa kunde jag utan problem. Kanske berodde det på att jag la ner hela min själ i dansen. Det var i dansen som jag kunde ge uttryck för alla känslor som jag bar på. Tankarna som flög förbi i mitt huvud i vanliga fall försvann under dansens gång.
Men men...Jag försöker se allt positiva i det negativa som händer. Hade jag inte blivit misshandlad och fått stryka dansen från mitt liv så hade jag förmodligen inte haft mina barn och barnbarn.
Nu är det dags att börja dagen. Ha det gott och sköt om er!
