web analytics

Vilken hjälp fick han?

Bris står för barnens rätt i samhället. När jag hör dom orden så tänker jag på att barnen ska få ha det bra i vårt samhälle och att det är vi vuxna som ska se till att dom får det. Om inte det går så ska de sociala myndigheterna eller andra myndigheter göra sitt bästa.

När min son var fem år gammal så la jag märke till ett förändrat beteende på honom. Jag sökte hjälp på BUP och vi gick där ett bra tag. När vi kom hit till Öland så var det första jag gjorde när jag kom hit att ta reda på vad för hjälp min son kunde få. Ja det var innan vi flyttade naturligtvis som vi gjorde. Min son hade svårt att hålla sina fingrar i styr. Han stal och ljög så han trodde på det själv ibland. Han sprang ute på kvällarna och jag fck leta efter honom. Ibland i timmar.

Det var ofta som jag var orolig för honom. Han hade en tendens att utforska allt som han ännu inte hade utforskat. Han såg inte farorna innan han gav sig in i dom och han såg inte vad konsekvenserna kunde bli. När han var 9 år gammal så ringde min moster som bodde mitt emot oss. Jag svarade och hon sa att min son satt på fönsterbläcket i sitt sovrum.

Nu var det ju som så att vi bodde å tredje våningen så jag blev ju rädd men var tvungen att gå in lugnt och sansat och inte göra något förhastat så han vände sig om eller så. Jag gick fram sakta och la armarna om honom längs benen och frågade lugnt vad han gjorde. Han satt och tittade på utsikten sa han.

Jag hjälpte honom in och hjärtat slog i hundrasjuttio. Naturligtvis så förklarade jag för honom att det var farligt att sitta där men jag satte upp spärrar i fönsterna efter detta. Tyvärr inget jag tänkte på innan. Bättre sent än aldrig i alla fall.

När jag ansökte om hjälp på socialförvaltningen här i Borgholm så var denna historia en bland de första som jag berättade. Jag tyckte att den händelsen sa en hel del. Min son var impulsiv och påhittig. Det var inte alltid man visste om han talade sanning eller ej. Sen var han alltid kring sådant där det hände saker. Det var som att han drogs till det.

Socialförvaltningen i Borgholm skulle i alla fall sätta honom på Barnhemmet Oasen i Aneby för utredning. Det skulle ta fyra månader. Det blev så mycket längre än så. I samma veva så hade vi fått en tid för sonen på NP teamet i Kalmar. Vi gick dit och mannen som hade sonen sa på ett möte att sonen förmodligen hade ADHD och aspergers syndrom. Tyvärr så hann inte sonen gå kvar där. Mannen på NP teamet ville ha ett samarbete med Barnhemmet Oasen och de ja det går så bra, men när väl sonen var på Oasen så sa dom upp det samarbetet med NP teamet. Sonen fick ingen diagnos.

Nu menar jag inte att jag ville ha en diagnos på sonen men med tanke på att en rutinerad läkare säger att han förmodligen har det då fanns ju risken att han faktiskt hade det och inte få det behandlat då kunde ju faktiskt få min son att bli sämre och hamna i sotuationer som han till sist inte unde ta sig ur. Jag blev grundligt besviken på Barnhemmet Oasen.

Den 11 januari skulle min son få komma hem efter fyra månaders utredning. Redan den 27 december så ringde utredaren på Barnhemmet Oasen mig. Han sa att allt var bra men han undrade om jag visste vad jag gav mig in på och m jag var redo mm. Jag frågade om det fanns något som jag inte visste men nej då…allt var bra. Han ringde mig även dagen innan sonen skulle komma hem och jag förstod inte vad det var som jag hade missat.

Den 11 januari kom. Vi träffade på socialkontoret här i Borgholm. Där säger utredaren till mig att får min son inte rätt behandling så kan han utvecklas till en psykopat när han blir 18 år. Jag förstod ingenting. Dagen innan var ju allt bra. Jag försöker få fram det men då säger socialsekreteraren att: Jag vet att det är svårt det här då man har känslomässiga band men detta är allvarligt.

Ja och vem påstod något annat? Dagen innan var han som vilken unge som helst och nu helt plötsligt så är han på väg att få diagnosen psykopat när han blir 18 år. Hur har jag kunnat missa det under mina samtal med utredarna? Ja det var inte så konstigt för det var ingen som sagt något!!!

Det beslutades att min son skulle tillbaka till Oasen. De skulle bota  min son, men först skulle de ta reda på vilken hjälp han behövde. Det hela skulle inte ta så lång tid  men ack så fel det var då. De behöll honom i 2 år och 7 månader och hjälp kan jag inte påstå att han fick. Det enda som hände var att Barnhemmet Oasen fick 4800 kr per dygn för min son och gånga det med 2 år och 7 månader så ser ni att det är en hel del pengar.

Var fanns barnens rätt i samhället där?

Jag vill påpeka att jag har fått min sons medgivande att skriva ut hans historia. Detta var del två. Del tre kommer inom kort. Vill ni läsa första delen så kan ni göra det här.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: