Min son ser verkligen fram emot sin födelsedag den 27 januari. Han blir fyja som han säger. Han blir alltså fyra år. Han har pratat om sin dag nu ett bra tag. Han har bestämt att han ska ha tårta och läsk. Han tänker bjuda med säger han 😉
I morse när han vaknade så sa han. Den var god mamma. Det blev dialog mellan han och mig som lät så här:
Pontus: Den var god mamma.
Jag: Vilken var god.
Pontus: Tårtan. Den var god.
Jag: Vilken tårta?
Pontus: Den jag fick när jag blev fyja.
Snuttekillen då. Han drömde om att han hade fyllt fyra år och att han hade fått sin tårta. Han vill verkligen ha tårta. Hoppas den blir lika god som han drömde om.
Idag har det varit en smått stressig dag. Hur förmiddagen var kan ni läsa här. Jag varvade ner i alla fall efter den persen och när det var dags att bege mig till dagiset så var förmiddagen som bortblåst. Jag hade paket med mig som skulle postas men det hann jag inte innan jag hämtade dom små.
Med paket på cykeln så for jag iväg till dagis och hämtade dom. Sedan cyklade jag förbi skolan för att komma till stan och postade paketen. Tviillingarna slutade en halvtimme efter de små se det passade bra att ta det då. Jag cyklade sedan tillbaka för att komma till skolan för att hämta Benjamin och Beatrice.
Vi var lite tidiga men jag lät de små barnen leka på skolans lekplats lite. Så hann jag varva ner lite med för det blev stressigt att cykla där fram och tillbaka och hinna i tid så att barnen slapp och vänta på mig. Barnen lekte en stund. De blev härligt blöta på sina overaller men de hade roligt.
Gick in för att hämta tvillingarna och där möter jag fritidsfröken. Då har Benjamin ett möte som började 14:30 och slutade cirka en halvtimme senare. (han är kamratstödjare och de som är det brukar träffas ibland och prata) Hon hade försökt att ringa mig men jag hade inte mobilen med mig (för en gång skull). Jaha...det var bara att traska ner till stan igen då för jag hade ingen lust att stanna kvar på skolan en halvtimme till.
Smarta jag tänkte att jag kunde handla då under tiden. För då slipper jag ju att dra med alla barnen in i affären. nu blev det ju bara två. Jag går iväg mot affären och när jag nästan är framme så gör jag som jag alltid brukar göra, känna efter så att mitt visa kort ligger där det ska. Smartast är det ju att göra det innan man går för jag hade inte kortet med mig.
Suck...där stod jag nu med två barn och klockan gick. Skulle jag cykla hem och hämta kortet eller skulle jag handla sen? Svårt val! Men jag kände att jag orkar bara inte cykla hem för att sedan cykla ner igen och sedan tillbaka för att handla, sedan ner mot stan igen för att hämta barn och sedan gå hela vägen hem igen.
Jag chansade åå att gå ner till banken. Har jag tyr så fanns där någon som vet vem jag är. Mest troligt för jag är allmänt känd som cykelhandlarens fru i denna stan. De som känner mig känner inte jag. Jag gick in på banken och frågade om jag kunde få ut pengar utan leg. Han tittar på en tjej som jag aldrig har sett förut. Nja...eller så känner jag inte igen henne bara. Hon sa att det var ok. Jag var känd. Jag fick ut pengar och smet ur från banken och for upp på Netto.
Ingen klocka på mig heller så jag stressade igenom affären för att inte komma för sent till skolan. Jag kom dit 10 minuter innan så på 20 minuter hade jag gått halvvägs hem. Tillbaka ner till stan. In på banken och sedan tillbaka till affären. Jag handlade och for tillbaka till stan mot skolan och hämtade barnen.....på 20 minuter. Det var väl rätt så bra tyckte jag! Det var ju ändå två småpojkar med hela vägen fast de satt i cykelkärran tack och lov.
Nu är det kväll och jag ska inte göra någonting. Absolut ingenting....tror jag.
Ha en fin kväll!