Vem har sagt att livet skulle vara enkelt? Varje dag är en kamp, mer eller mindre. Ibland blir jag så trött på allt. Speciellt på mig själv. Jag försöker att leva i nuet. Känna in vad jag känner, se vart jag befinner mig. Låta doften från nuet sprida sig i min kropp. Det är en utmaning som min terapeut brukar säga. Speciellt de gånger då jag åker tillbaka till dåtiden. Idag for jag tillbaka då jag var sex år. Jag befinner mig i min säng och ska försöka somna, men jag kan inte.
I rummet hos min terapeut så börjar jag känna klumpen i halsen. Den pluggar igen och jag försöker få bort den. Andningen känns tyngre och det knyter sig i magen. I bröstkorgen bankar hjärtat och jag känner hur det tåras i mina ögon. Jag gör allt för att få bort känslorna medan min terapeut säger att jag ska försöka andas in i det. En stor utmaning!
Jag försöker närma mig barnet inom mig. Min yngre version av mig själv. Ännu en utmaning. Hur ska jag göra det?
Vi gjorde något dom hetet imaginary rescripting. Vi la till en trygghet och omsorg. En trygghet skapades och det var lättare att andas igenom det hela.
Att ha eller att få denna ångest är en kamp i sig. Man känner sig sårbar och det är fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte synas och jag vill inte höras. Jag vill försvinna ut ur det tomma intet!
Just nu sitter jag på bussen och ska ta mig hemåt. Många tankar som far runt i mitt huvud. Det kommer bli en spännande vecka med mycket tankar och reflektioner. Nu längtar jag bara tills jag kommer hem så jag kan kela med mina hundar. På fotot nedan sitter Mimmi. Hon blir snart två år gammal. Hon är lite klumpig av sig men så otroligt charmig ❤
