Familjen annorlunda har börjat igen. Jag tittar dock inte så mycket på det faktiskt för jag tycker inte att det är så annorlunda. Det är vardag för mig. Jag tittade på Nyhetsmorgonen som Loppi visade på sin sida. Där var tolvbarnsmamman Mirka och hennes familj och pratade. Jag blev imponerad när hon sa att de kan tillgodose alla barnens behov. Jag har bara sju barn och jag känner ibland att timmarna på dygnet räcker inte riktigt till.
Ibland här hemma så är det rena kaoset faktiskt. Man går upp på morgonen. Väcker barnen och försöker få dom att äta sin frukost. Det blir dags att säga till dom att ta på sig sina overaller och de samlas ute i vår lilla hall. De letar efter sina skor fast dom nästan alltid står i skohyllan. De ser dom inte för alla skor som finns där. Det är knappt jag hittar mina egna ärligt talat.
Jag tänker i mitt stilla sinne att de ska ha sin fasta plats att ha sina skor på men det blir aldrig så. Barnen ställer upp sina skor och då tänker jag att de kommer att komma ihåg det till morgondagen. Det gör dom alltså inte alltid. De klär på sig och jag säger åt dom att gå ut till bilen. De går ut men inte till bilen. De fastnar på vägen dit med något roligare. Så som att kasta snöbollar, rulla sig i snön eller bara sparka undan den.
Jag kommer ut och säger åt dom ännu en gång att gå till bilen. De gör det och där kan det bli problem. Var ska de sitta? Ja varför inte på samma plats som dagen innan säger jag, men det är ju lönlöst att säga det för där är bråket redan igång. Nu händer detta inte ofta men det händer faktiskt. Jag säger åt dom att hoppa in i bilen och de ska sätta sig i den ordningen där den som ska ut först kommer ut först.
Vi kommer iväg och lämnar barnen. Pontus går jag in och lämnar. Säger hej till dagisfröknarna som är där och säger hejdå till min son. Jag möter nästan alltid ett barn i dörren. Det är det barn vars förälder aldrig går in och visar sig. Jag tycker att det tillhör den vuxne att överlämna sitt ansvar, men det är inte alla som tänker likadant. Jag kan inte låta bli att undra och ställa frågan: Vem bär ansvaret om barnet aldrig kommer in på dagis på morgonen? Eller vem bär ansvaret när föräldern bara hämtar sitt barn utan att säga till dagisfröken? OM något skulle hända!
Men men. Barnen lämnas och jag kommer hem. Fixar frukost till mig och tar mig två koppar kaffe. Skriver ett blogginlägg och sedan börjar min dag med disk, tvätt och städ. Disken är lätt att ta. Värre är det med tvätten. Den ska ju inte bara tvättas utan den ska sträckas och hängas upp. Sen ska den tas ner och vikas och läggas in. Min axel är inte gjord för det utan jag får så ont. Men det måste ju göras så det är bara att bita ihop. Ibland kan jag inte utan då får min dotter hjälpa mig när hon kommer hem.
Barnen är iväg fem timmar om dagen. Ofta så har jag inte hunnit med allt jag egentligen måste hinna med för att inte bli back men jag får ta det senare. Ibland så hämtar min dotter barnen och då hinner jag lite mer. Ibland jobbar jag så då hinner jag inte med något hemma alls.
När det har kommit till eftermiddagen så brukar jag gå och handla. Har oftast barnen med mig då och vi ser ut kvällens middag. Går till kassan och sedan hemåt. Jag dammsuger oftast när jag har kommit hem efter handlingen för då är de flesta av barnen hemma. Hallen behöver alltid dammsugas då vi alla går i den. Sen är det matlagning, läxläsning och diskning. Jag brukar vara helt slut här,
Jag delar ut arbeten till mina äldre barn. De får hjälpa till för jag hinner inte med. Inte sambon heller. Ibland jobbar han både dag och kväll så ibland är jag ensam helt med barnen en hel dag. Det händer inte så ofta men en dag i veckan kan det bli i alla fall. Många tycker kanske att det är ju inte så farligt, men tänk på allt jag inte hinner göra om dagarna som jag borde. Det som jag inte hann med igår ska jag ta idag och det utöver resten av sysslorna. Det blir en del med andra ord.
På kvällen när barnen har lagt sig är jag totalt slut. Inte alltid men oftast. Det är dagar som är full i gång på så när det lugnar ner sig på kvällen så blir man trött. Det är inte så konstigt.
Många frågar kanske nu varför jag skaffade så här många barn när jag tycker att det är så mycket jobb med det. Jo jag älskar barn och jag älskar framför allt mina barn. Jag vill inte ha mitt liv annorlunda. Efter antal barn så har jag ofta hört att jag får skylla mig själv som valt att sätta så många barn till världen. Jag ska inte gnälla sägs det. Så bara för att jag har valt att ha mina sju barn så får jag inte skriva en dag att jag är trött för det har varit mycket jobb. Jag får inte skriva som jag gjort för då gnäller jag. Jag får skylla mig själv.
Jag ser ju inte det som att gnälla. Jag skriver som dagen har varit. Jag tänker inte skriva att allt är som guld och gröna skogar när det inte är det alltid och jag gnäller inte för det. Kan en tvåbarnsfamilj säga att de har gjort mycket under dagen så de är trötta och ska ta en utekväll bara dom två för att komma bort lite så kan jag som sjubarnsmamma säga att jag är trött som haft alla mina barn och all arbete som finns att göra under dagen. Vad är skillnaden?
Jag har många gånger fått höra att det är synd om mina barn för de får inte så mycket som andra barn får. Ska man vara normal här på Öland så ska man ha två barn. Högst tre per familj. Då är man som vem som helst. Sticker man utanför den gränsen så är man onormal. Har man då sju barn så är man bara ute efter barnbidraget. De som säger det vet inte att barn kostar med andra ord.
Vi i familjen äter ute en gång i månaden. Vi tar barnen och sätter oss på pizzaplaneten eller någon annan restaurang och myser. Vi tittar oss omkring och ser många föräldrar som tar det lugnt och tar igen förlorad tid tillsammans. De har sina barn någon annanstans för de har inte dom med sig. Men det är klart. De har gjort en hel arbetsvecka och måste komma ifrån lite. När jag säger så om mig själv så tänker jag att komma bort lite ingår mina barn i. Det är familjen som är viktig för mig. Har jag arbetat en hel vecka och haft det tufft så är det hela min familj som jag vill vara hos när jag väl är ledig.
Jag tror...eller rättare sagt vet att mina barn får mer än vad många andra barnfamiljer får här på Öland. Vi umgås mer och gör mer saker tillsammans än vad många andra gör. Den tid vi har tillsammans är kvalitetstid och den betyder otroligt mycket för oss. Jag brukar ligga i soffan och då har jag alltid två ungar på mig. Några ungar bredvid mig och jag trivs som fisken i vattnet.
Ja jag hinner med mina barn men jag hinner inte med allt arbete runtomkring. Det är helt omöjligt faktiskt. Därför beundrar jag dom som faktiskt får det att gå ihop, så som Mirka och hennes sambo Peter som har tolv barn tillsammans. Ja jag är lite avundsjuk för jag skulle också vilja ha det tomt på diskbänken, upplockat på golvet och ha det i ordning vart man än går i hemmet. Det är beundransvärt.
Vi har blivit tillfrågade tre gånger om vi vill medverka i Familjen Annorlunda men vi har tackat nej alla tre gångerna. Det har inte känts rätt på något sätt. Vi har även blivit tillfrågade om vi ville medverka i Swap wife och ett program där man skulle odla sina egna grönsaker och sätta sin egen mat, men jag sa nej. Swap wife var blankt nej direkt för jag vill inte vara ifrån mina barn så länge som två veckor. Jag tror inte jag hade klarat det faktiskt. Det andra kändes inte rätt.
Jag är inte den som vill synas så därför säger jag också nej. Jag anser att jag är som alla andra och jag ser inte på oss som annorlunda. Då känns det inte rätt helt enkelt. I ett av erbjudanden så fick vi ett erbjudande på 10000 kr om vi var med men pengar är inte allt här i livet.
Oj. Det blev ett långt blogginlägg. När jag satte mig hör först så skulle jag egentligen bara skriva att jag är hemma idag med Pontus. Han ville ha en mysdag och då passade jag på att ta den 🙂
Ha en fin dag!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
