Sista inlägget från min 30-dagars lista. Helt otroligt att jag faktiskt kunde hålla att göra ett inlägg varje dag i 30 dagar i sträck. Ni som har läst några av mina inlägg har fått lära känna mig lite bättre. Det var kanske inte till en fördel hahaha...men ändå.
Igår så bloggade jag "kortfattat" om mitt liv som vuxen. Idag är det dags att summera om hur mitt liv är idag.
Jag lever tillsammans med min man i Borgholm. Det är 16 år sedan vi lärde känna varandra och vi har varit tillsammans i 15 år. Vi har två pojkar tillsammans. De är snart 13 och 15 år gamla.
Mina tvillingar som nästan precis fyllt 18 år bor hemma fortfarande. Min tvillingpojke Benjamin har precis blivit pappa och hans flickvän och son bor också här hemma.
Jag är arbetslös. Jobbade tidigare inom vården men när jag blev inlagd för mitt dåligt psykiska mående så hade dom helt plötsligt inte användning av mig längre. Jag går på behandling idag för PTSD och det är ingen lek. Eller en dans på rosor. Den rör upp en hel del och det är väl det som är meningen.
Jag har legat inlagd tre gånger på den psykiatriska kliniken och när jag tänker tillbaka på hur mitt liv har varit så är det konstigt att det inte har varit fler gånger.
Det går inte en dag som jag inte får kämpa med mig själv och mitt mående. Detta året har varit otroligt tufft. Dock så ser jag en ljusning i det hela. Jag tror att det kommer bli bra i slutändan.
Det var lite om mitt nuvarande liv. Ha det gott och sköt om er!
Jag gick ut gymnasiet och blev utbildad till vårdbiträde. Min så kallade karriär som dansare var över innan det nästan inte ens hade börjat. På grund av misshandeln som skedde under skoltid.
Att arbeta med människor visade sig vara roligt och jag älskade att jobba med de äldre människorna. Göra skillnad och göra deras liv bättre. Helt underbart. Vid några tillfällen så arbeta jag med äldre förståndshandikappade och det är nog det mest givande arbete man kan ha.
Jag har även arbetat in om barnomsorgen. Var på ett dagis som det hette på den tiden och jag älskade även detta arbete. Jag kom på att det var med människor som jag skulle jobba med.
Jag bodde i Hörby tills jag fyllde 20. Sedan flyttade jag till Eslöv. Det var för att jag fick arbete på ett sjukhem där. Under denna tiden träffade jag min äldsta sons pappa. Vi var tillsammans tills veckan innan jag födde min son. Jag blev alltså ensamstående innan barnet ens var född. Låg ensam inne på BB och försökte förstå att min son skulle födas fyra veckor för tidigt.
Jag tog hand om min son ensam då pappan till barnet inte ville vara närvarande. Han träffade honom inte ens och det kunde jag inte förstå faktiskt. Inte ens idag kan jag förstå hur man kunde välja bort sin son. Ett barn som han påstod sig vilja ha under tiden jag gick och bar på honom.
Jag träffade en ny man två år senare. En granne till mig. Vi började träffas och jag blev gravid med barn nummer två. Även denna man stack innan min son föddes. Under denna graviditet så träffade jag min äldsta dotters pappa och jag flyttade ut till honom. Födde min son och nu hade jag två underbara barn.
Jag var dock långt ifrån lycklig. Jag trodde att jag hade hittat hem så att säga men jag kände mig inte trygg. Min andra son hann bara bli sju månader gammal när det visade sig att jag var gravid ännu en gång. Jag födde min dotter och nu var jag trebarnsmamma.
Det höll inte med denna mannen i heller utan jag blev ensamstående med tre barn. Pappan till min dotter hörde aldrig av sig för att höra hur det var med dottern och han träffade henne inte i heller.
Nu hade jag bestämt mig. Jag skulle inte ta in en karl i mitt hus utan jag tänkte leva ensam med mina tre barn. Men år 2000 när min yngsta var tre år gammal så träffade jag en man. Fick kontakt med honom via internet. Vi träffades och pratades och jag fattade tycke för honom. Han hade egna barn och det var mycket det som jag fastnade för. Hans engagemang för sina barn. Eller det engagemang som han påstod sig ha i alla fall.
Vi förlovade oss och till sist gifte vi oss. Egentligen ville jag inte faktiskt men gjorde det i alla fall. Jag tänkte att gör jag detta så blir det kanske bättre. Men det blev ju inte det. Det eskalerade i stället.
Jag blev med barn efter en tid och det visade sig vara tvillingar jag bar på. Mannen stack när jag var i sjunde veckan och jag kom att bli ensamstående med fem barn. De yngsta två var nyfödda och min äldsta var nio år gammal. Jag var nu 30 år gammal. Nu hade jag bestämt mig. Ingen jävla karl skulle få komma in genom min ytterdörr. Det löftet höll jag i 2 1/2 år. Sedan kom jag i kontakt med min nuvarande man. Året var 2005.
Ja...året efter så födde jag vår äldsta gemensamma son och 2008 så födde jag vårt yngsta barn. Mellan dessa två pojkar fick jag ett missfall.
Destruktiva förhållanden
När man ser på min livslinje om männen jag har varit tillsammans med och om hur många barn jag har med olika pappor så kan det tyckas vara många. I alla fall många olika pappor. Jag har ofta fått höra att jag har blivit med barn, slängt ut männen för att få underhållsstöd. Att jag skaffade många barn var för barnbidraget skull sa dom.
Naturligtvis så är det inte så. Att jag hamnade i de relationer jag gjorde har jag börjat få en ny förståelse för. Det finns en orsak till det. Som min terapeut säger: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val. Jag försöker få in det sakta men säkert själv. Jag försöker slå undan alla negativa tankar vilket inte är det lättaste.
Jag har träffat män som inte varit så snälla. Varken mot mig eller mot barnen. Att ha levt i destruktiva förhållanden borde få en att backa nästa gång man träffar någon man som är likadan som de övriga man har träffat. Men det gjorde jag inte. Varför?
Många har sagt här att det är konstigt att jag faktiskt skulle göra det. Att träffa män som inte var snälla. Den ena efter den andra. Nej det trodde dom inte på utan jag ljög. Vid ett tillfälle så sa en äldre kvinna till mig: Vad gör du för fel?
Så nu var det mitt fel alltså. Ja...kanske det. Kanske skulle jag tänkt mig för en extra gång innan jag gick in i ett förhållande. Då tänkte jag att det var mitt fel att det blev som det blev. Idag så väljer jag att lyssna på min terapeut: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val!
Jag väljer inte att tro på det bara för att göra det lättare för mig utan för att jag faktiskt tror på det. När jag gick hos kvinnokouren så sa dom: När du träffar en man som får dig att känna att det är fel så är det rätt!
Man känner sig trygg i det otrygga. Man vet vad som väntar och kan förbereda sig för det på bästa sätt. När jag träffade Fredrik så mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag väntade in slaget, förnedringen, den psykiska misshandeln. Ja även våldtäkterna väntade jag på men det kom inget. Jag visste aldrig vad som väntade mig sekunden efter. Det var otroligt jobbigt. Det tog flera år innan jag började förstå att det inte skulle hända något.
Jag blev misshandlad och våldtagen av män som jag trodde skulle ge mig en fast punkt i livet.
En av männen psykade mig, behandlade mig som en sak i mitt egna hem. Jag var inte värd mycket. Jag skulle redovisa allt vad jag gjort under en dag. Han gick igenom mina mejl, mina sms. Han skulle ha kontroll på precis allt. Han tyckte inte om att jag hade kompisar utan jag skulle helt och hållet enbart förlita mig på honom. Han bröt ner mig sakta men säkert.
När jag tittar tillbaka på hur mitt liv har varit så inser jag att den ena mannen var värre än den andra. Jag hamnade i depressioner och jag levde med dödsångest dagligen. Efter jag blivit ensamstående med mina fem barn så vågade jag inte gå ut. Mycket på grund av att en av mina före detta körde och jagade mig i stan. Vart jag än var där fanns han. Jag vågade till sist inte gå ut.
Dagligen gick jag med rädsla och visste aldrig hur det skulle bli. Jag hade mina aningar och dessa kom att visa sig vara rätt.
Fast allt detta HAR hänt så är det händelser som jag fortfarande bearbetar. MEN!....oavsett vad jag än har gått igenom så skulle jag gått samma väg idag som då. Hade jag inte gått den vägen så hade jag inte haft mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat. Det är dom som ger mig styrka och det är dom som är ljuset i mitt liv!
Hur var mitt liv som barn? Det gör ont faktiskt att behöva tänka på det ibland för det är så mycket som jag har varit med om sedan barnsben. Många som såg mig utifrån tyckte säkert att det var hur bra som helst men från mina ögon sett så var det inte alltid så bra.
Jag brukar säga att jag var sex år gammal när jag fick bli vuxen. Det var då helvetet började. Sexuella övergrepp som varade under flera års tid. Nio långa år hade jag framför mig. Det jag var med om önskar jag inte min värsta fiende.
Under mina två första år i lågstadiet så hade jag det i alla fall bra. Jag längtade till skolan för det var där jag hade mina kompisar. Jag fick lite andrum från det som annars hände i min vardag.
Vi bodde i Norra Rörum som ligger i Skåne och som tillhör Höörs kommun. Vad jag minns så fick jag vara med klassens gemenskap. Vi spelade ofta fotboll på rasterna och vi låtsades vara kända fotbollsspelare. Att spela fotboll var roligt och i Norra Rörum så var det just det som de flesta gjorde.
Vi flyttade tyvärr ifrån här när jag skulle börja tredje klass. Eller var det i själva terminen? Jag vet inte riktigt men jag vet att jag gick i tredje klass när vi flyttade in till Höör. Det var här det andra helvetet bröt ut. Jag blev mobbad i min klass. Vi var inte så många i själva klassen men det räckte med dom 15 som var där. Jag blev slagen, psykisk misshandlad och förnedrad. Men hur dåligt jag än mådde för att gå till skolan så längtade jag till morgonen efter då det var dags för ännu en skoldag. Jag kände mig tryggare där. Helt sjukt, men så var det!
Mobbingen i skolan höll i sig under alla åren i låg och mellanstadiet. Jag lyckades få en "vän" men egentligen så kunde jag inte kalla henne för det för hon var med mig bara när hennes bästa kompis var sjuk. Jag hade ingen att vara med på fritiden så det blev mycket ensamtid. Ofta med en boll närvarande. Var det inte fotbollen så var det en tennisboll.
När jag kom upp i femte klass så började det ändra på sig. Förmodligen på grund av att klassen tidigare splittrades och jag fick andra klasskamrater. När jag sedan kom upp i sjätte klass så hade jag äntligen kommit in bland resten av mina klasskamrater. Det börjades kännas bra. Då var det dags för ännu en flytt. Nu hamnade jag i Hörby och ett tredje helvete började.
Ny skola och nya skolkamrater
Vi bodde 8 km från själva byn och jag hamnade på Hellmanarp skola. Fy fan rent ut sagt. Här var det rena tortyren ärligt talat. Jag blev slagen, sparkad, spottad på, utfryst, förnedrad och gud vet allt. Här var det inte bara mina klasskamrater som utförde mobbingen utan min klassföreståndare var lite delaktig. En klasskamrat gick fram och spetsade sin penna på katedern. Sedan stack han den i min rygg. Jag ville naturligtvis inte att detta skulle hända så jag vred mig lite i min stol. Det fick jag inte för min klassföreståndare utan han tyckte att jag skulle sitta rakt i stolen. Jag sa vad som hände men han brydde sig inte.
När vi hade prov i skolan så fick jag "fel" fast jag hade skrivit rätt. Vi åkte skridskor på rasten och jag blev ofta fälld på isen. Ibland så skadade jag mig och fast de vuxna såg vad som hände så gjordes inget. Klassföreståndaren duschade i flickornas omklädningsrum. Första gången glömmer jag aldrig. Han kommer ut naken från duschen och säger åt oss flickor: Ni får vänja er flickor. Det här får ni se ofta när ni blir stora.
Jävla äckel!
Jag gick i sjätte klass då och jag kan inte förstå hur en sådan lärare fick jobba kvar!
Jag blev ofta utslängd från lektionerna för att jag inte gjorde som läraren sa. Till exempel de gånger då jag faktiskt vägrade sitta med ryggen emot en klasskamrat. Eller de gånger jag ifrågasatte varför jag fick fel på uppgifter som faktiskt stämde. Då blev jag utslängd och fick sitta och skämmas i korridoren. Sedan fick jag komma in när nästa lektion började. Det fanns tillfällen då jag faktiskt gick hem. Till sist så vägrade jag åka till skolan helt och hållet. Det resulterade i att kuratorn från skolan inne i Hörby samt psykolog och en annan från skolan kom hem till oss. Jag vägrade att gå till skolan och jag blev förflyttad in till Hörby.
Jag fick åka buss in till Hörby och kom sent varje morgon för bussen var inte inne förrän en kvart efter lektionen började. Klassen jag hamnade i var bra. Den kändes bra till en början. Sedan började några klasskamrater visa sig att tro sig vara bättre än en tjej som bodde ute på landet. Dessa var dock inte så många men det räckte med dom som fanns. Det slutade inte där utan det fortsatte så upp till högstadiet. Jag kom aldrig riktigt in i klassens gemenskap och på lektionerna så vågade jag inte öppna munnen för jag var rädd för att det skulle bli fel. På alla frågor jag fick av lärarna slutade med att jag svarade: Jag vet inte.
En i min klass skrev en avslutningslåt där han beskrev klasskamraterna så att säga och när han kom till mig så var det just: Jag vet inte som beskrev mig. Ja det var ju sant, men visst hade jag önskat att jag vågade svara. För jag kunde ofta svaren, men tyvärr så lät jag sällan mina lärare veta det.
Min biologilärare hade gett oss i läxa om ögat och för en gång skull så räckte jag upp handen och fick frågan. Jag svarade och hon sa att det stämde. Tog några steg framåt och stannade sedan till. Tittade mot mig och backade och fortsatte att fråga. Mina svar var rätt och det kändes bra. När lektionen var slut så frågade hon mig om jag hade läst på. Jag svarade ja och hon sa: Fortsätt med det 🙂
Jag ansökte till Eslövs gymnasium och kom in på linjen Social Service. Jag skulle bli utbildad till vårdbiträde. Att det blev den linjen var för att den var yrkesinriktad. Jag visste inte vad man blev när jag ansökte utan det viktigaste för mig just då var att den var yrkesinriktad. Att jag blev något som jag kunde falla tillbaka till. Jag skulle nämligen bli dansare hade jag bestämt.
Jag dansade en hel del. Började i en Famegrupp som fanns i Hörby. Att dansa och få utlopp i dansen var helt underbart. Sedan var det mindre roligt att uppträda för då kom strålkastaren på en, men det var ändå samtidigt roligt. Jag fick vänner som var intresserade av samma som mig. Men när jag gick i andra året i gymnasiet så blev jag misshandlad på skolgården. Det resulterade i att jag fick sluta dansa för min rygg och nacke fick skada. Jag kände just då att jag hade inget liv. Oavsett vad jag gjorde i livet så fick jag bakslag. Jag började gå ner mig i depression.
Mina tankar om detta idag
Jag kunde mer än vad jag visade men jag vågade inte. Tänk så mycket bättre mina betyg hade varit om jag bara hade fått känna att jag dög, att jag kunde. Inte känna mig dömd med mera. Tänk så många elever idag som går igenom samma sak. Det är skrämmande att det fick gå till så som det gjorde. Att ingen ingrep. Mobbingen som jag fick utstå i Höör till exempel. Mycket av det hände ute på skolgården. Var fanns alla vuxna? De som fanns ute, kunde de verkligen ha missat det? Eller var det lättast för dom att blunda?
Mycket av det som hände mig som barn finns fortfarande inom mig. De sexuella övergreppen varade i nio långa år till exempel och under dessa år så hade jag även helvetet i skolan. Tänk om bara någon vuxen hade sett och hört. Brytt sig och tagit tag i saker och ting innan det gick för långt. Tänk om...tänk om...tänk om!
Idag är det inte lönt att tänka på det som har varit för det går inte att göra något åt. Dock så kan man ta lärdom från det. Hur blev jag behandlad som barn och vad fick det mig att känna? Det tar jag fram när jag pratar med mina egna barn idag. De livserfarenheter jag har med mig i livet kan faktiskt göra nytta. Fast ibland vill jag bara begrava dom. De gör ont än idag! Det är det jag försöker säga till mina barn.
Har du kommit ända hit så har du varit extremt duktig. Önskar dig en fin dag. Sköt om er!
Under alla årets dagar så är självaste julafton en av mina favoriter. Jag brukar fira med barn och barnbarn. Det är en glädjens dag med andra ord 🙂
Vi brukar sova lite längre på morgonen-. Barnen går upp när de brukar då de ofta sover bort morgonen i vanliga fall, men jag brukar i alla fall gå upp lite senare än vanligt.
Är Stéphanie hemma under julaftonsmorgon så brukar hon gå upp och baka scones som vi alla njuter av sen. Vi spelar spel, pratar och umgås. Har det allmänt mysigt med andra ord. Klockan 15 är det dags för Kalle Ankas jul och det vill vi absolut inte missa.
Efter maten så dukar vi fram till mat och värmer upp det som behövs. Sedan sitter vi alla och njuter av den goda maten. Efter maten så är det dags att duka av och det tar en liten stund att få undan mat och disk.
Innan kaffet förbereds och pepparkakor och lussekatter samt nötter dukas fram så åker vi till gravarna och sätter de blomsterdekorationer som jag brukar göra samt så tänder vi ljus.
Sedan kommer timmen som barnen har längtat efter. Då är det dags för julklappsutdelning 🙂 Det tar en stund att dela ut julklapparna då vi är många i familjen men vi har tid. Efter detta så får barnen göra vad de vill. Leka med leksakerna, spela spel, sitta vid datorn...vad de nu än vill göra. Själv pustar jag och är otroligt tacksam över att ha mina nära och kära hos mig denna dag.
Oj. Detta blir inte lätt för det finns massor med duktiga skådespelare i vår värld, men vissa är så klart bättre än andra. Det är väl ingen nyhet att jag älskar Julie Andrews. Missar inte en film med henne. Jag har tyckt om henne sedan jag såg The Sound Of Music första fången vilket är ett X antal år sedan. Vilken påminner mig om att jag börjar bli gammal 😉
Diane Keaton är en annan skådespelare som jag inte vill missa någon film i. Jag älskar Babyboom och Galen i kärlek. Dom har jag också sett ett X antal gånger. Tröttnar aldrig! Meryl Streep är en kvinna som verkligen kan agera framför en kamera. Har sett flera filmer med henne i och Mamma Mia är en klar favorit 🙂
Jag älskar filmerna med Dolly Parton. Har ni sett filmen 9 to 5? En helt underbart rolig film. Har ni inte sett den så har ni missat något.
Jag är allätare när det kommer till filmer. Jag älskar musikaler och filmer som är inspirerande av verkliga händelser. Sedan har vi då action och thrillers. Clint Eastwood är inte bara en duktig skådespelare utan en mycket duktig regissör. Han har spelat i flera olika genrer och jag har inte sett en enda film med honom i som inte har varit sevärd.
Broarna under madison county är en jättefin film som Clintan inte bara spelade i utan han regisserade den också. Motspelerskan var Meryl Streep. Har du missat filmen? Vad väntar du på?! Sätt dig och titta på den. Du kommer inte att ångra dig!
Har ni sett Rambo filmerna? Det har jag. Sylvester Stallone är en duktig skådespelare som verkligen ger allt på den vita duken. Sedan har vi Liam Neeson. Ojojoj...Taken filmerna har jag sett ett par gånger. Vem har missat dom?
Ja det är några av mina favoritskådespelare. Vilka är dina?
Jag kan vara en djuptänkande person. Ibland mer och ibland mindre. För tillfället så har jag mina tankar i allt som händer med mig och runtomkring mig. Mycket på grund av min behandling för PTSD. Behandlingen har fått mig att tänka på ett annorlunda sätt i vissa situationer. Den får mig att se på mig själv med andra ögon. Jag glömmer bort det ibland men sakta men säkert slås det in.
Behandlingen tar en hel del på mig. Jag blir trött. Visserligen så är jag bara på en session på 90 minuter i veckan men under veckans gång har jag även hemuppgifter vilket är inte det lättaste att utföra. Fast i går så tog vi bort att det var svårt och satte dit: det är en utmaning 🤗
Kanske så blir det lättare att inte fastna.
Jag har börjat fundera på hur mitt har varit och på hur det är idag. Tankarna har även gått till framtiden.
För en gång skull...äntligen...så har jag förstått att jag måste börja tänka på mig själv. För att må bra. För att läka.
I alla år har jag tänkt på andra...att de ska ha det bra. I det har jag glömt bort mig själv. Jag har ställt upp för andra när de har behövt mig, jag gör det fortfarande. Min samtalskontakt har pushat mig framåt och min terapeut gör detsamma och äntligen har jag insett att de har rätt.
Men...fast jag vet att jag är värd att må bra så har jag svårt att säga nej till andra. Jag lyssnar på alla andra...men vem lyssnar på mig?
Jag känner ibland att ingen skulle förstå, vilket kanske är rimligt. Jag förstår inte själv alltid.
Självkritiken finns. Jag kan ibland känna mig totalt värdelös, ful och hopplös. Att jag är för mycket, inte är värdig. Spegelbilden som jag möter är inte rolig ibland. Eller oftast.
Jag går med dåligt samvete. Speciellt om jag tänker att jag måste tänka på mig själv. Gör jag inte det tillräckligt? Kräver jag för mycket?
Det här med att vara fattig och rik har olika betydelser beroende på vem som ska svara på den. För mig handlar inte rikedom om pengar utan om vad jag har i mitt liv. Jag är hellre fattig på pengar och rik på kärlek.
Jag anser vara en av de rikaste som finns i vår värld. Jag har sju underbara barn som har berikat mitt liv på många sätt. Några av mina barn har gett mig vackra barnbarn som förgyller min vardag på flera olika sätt.
Jag har så mycket kärlek runtomkring mig så det går inte att mäta sig med pengar. Vem bryr sig om pengar när jag har det jag har i min närhet?! Det finns inga pengar i hela vår värld som skulle kunna ersätta det jag har!
Så jag väljer fattig på pengar och rik på kärlek 🙂
Idag har jag fått fem underbara barnbarn. De två yngsta är inte med i gruppbilden då de inte var födda då 🙂
Jag är uppvuxen på landet men har även bott i stan. Jag älskar att vistas i naturen så jag föredrar landet. Känna alla dofter som naturen kan ge. Jag kan vistas i stan och njuta av att vara där men jag trivs bäst på landet.
När jag var tonåring så bodde vi på landet. Vi hade höns, gäss och katter. Vid ett tillfälle hade vi även en get. Katter sprang på gården och jag stormtrivdes där.
Jag känner mig fri när jag är ute i vår öppna natur. Jag hade inte sagt nej till ett hus ute på landet. Ha några höns. En och en annan get kanske. Hästar och hundar.
Det finns vissa platser som skapar lugn och ro I själen. En av dessa platser är vid havet för mig. Att sitta på en sten eller på en brygga och titta ut över havet får mig att känna en inre lugn. Jag skulle kunna sitta där i timmar en varm sommardag eller en ljummen kväll. Det är så rogivande.