Jag har haft ledigt från min behandling i några veckor nu men trots det så har inte min hjärna haft semester. I tre dagar nu så har tankarna gått varma. Vare sig jag har velat det eller inte. Hjärnan har sitt eget liv. Senast jag var på terapin så sa min terapeut att jag hade komplex PTSD. Något hon har sagt tidigare men det har inte riktigt gått in i huvudet. I tre dagar nu har jag tänkt på det och idag googlade jag på det för första gången. Försökte hitta fel kan man säga. Hitta att min terapeut inte har rätt. Men det har jag inte gjort. Bara att acceptera, men det är så svårt. Att jag har PTSD eller komplex PTSD gör ingen skillnad egentligen. Båda diagnoserna bevisar att jag varit med om något som jag inte borde ha varit. Men just komplex PTSD visar att jag varit med om mycket. Flera olika trauman under en väldigt lång tid. Det gör mig naturligtvis ledsen.
Det är så sjukt. Jag vet vad jag har varit med om men ändå så känns det som det är första gången som jag säger eller skriver det. Det går sakta men säkert in. Ibland känns det som att jag står utanför mig själv. Det som har hänt eller även händer idag Ibland känns som att det hänt och händer någon annan. Det är så svårt att förklara.
Ibland har jag hamnat I situationer som jag inte har velat hamna i. Jag kan ha sagt saker som jag inte har menat. Det kan hända alla. Frågan är bara varför man gör det. Många tror att man säger dom för att vara elak, men det kan också bero på att man känner sig hotad, förminskad mm. Det kan även bero på att situationen känns igen och hjärnan tar dig tillbaka till en situation som inte var så trygg. Även det är svårt att förklara. När man försöker förklara så kan den man förklarar det för tror att man kommer med ursäkter. Men det är inte alltid så.
Vissa dagar är bättre än andra. Man kan känna sig låg. Man känner sig misslyckad och man är inte värd så mycket. När jag tänker tillbaka på mitt liv så bevisar det att allt det där stämmer. Ja det är ju det man tycker och tänker. Min terapeut brukar säga: "Det är inte ditt fel. Det är din hjärna som försöker skydda dig!" Ja... hur min hjärna skyddade mig har jag fortfarande svårt att ta in. Den skyddade mig då men idag så känner jag mig fången, sjuk, ensam, konstig, utanför, misslyckad, onormal, värdelös, mindre värd mm mm.
Jag längtar tills den dagen kommer då jag kan få känna mig normal. Om den dagen någonsin kommer!
