Kategori: Personligt

I natt blev det inte många timmars sömn. Vaknade runt 03:30 och var vaken några timmar innan jag lyckades somna om. Gick upp i morse och såg vita flingor falla från skyn. Hmmm...kanske blir det vinter ändå innan våren kommer. Tack och lov så lägger det sig inte så än finns det hopp.

Var hos min samtalskontakt igår. Jag behövde verkligen det. Ångesten kom som ett brev på posten på vägen men jag överlevde ☺ Men det är jobbigt att sitta i en full buss, naturligtvis längst in med men då hade jag i och för sig turen att kunna titta ut istället. Väl av bussen så kom klumpen i halsen, svårt att andas. Pulsen steg och jag försökte tänka: andas in genom näsan och ut genom munnen. Satte hörlurarna i öronen och spelade stillsamma countrylåtar som hjälpte mig att tänka på annat.

Jag har en sådan trötthet som inte går att vila bort. Depressionens fel. Jag vill bara få kunna känna mig frisk en hel dag. Ärligt talat är det inte så många minuter om dygnet som jag gör det. Värken finns ständigt i kroppen och känslor som hopplöshet, likgiltighet finns där hela tiden.. Jag har en daglig kamp. Ibland även på nätterna för då hemsöks jag i drömmarna av män som skadat mig under årens gång.

Vem kan älska någon som jag?

Jag brukar säga att min resa mot mänskligt fördärv började när jag var sex år gammal. Jag måste tänka tillbaka till platsen där jag har som jag vet är mitt första minne. Hur rummet såg ut. Därifrån så skattar jag min ålder till sex år. Första minnet som dyker upp är i ett sovrum i ett hus som finns i en byhåla. Där gick jag i sexårsgruppen.

Jag var ett barn som skulle bli berövad sin barndom, sedan sin ungdom och sedan för att kämpa sig igenom mitt vuxna liv. Stå emot vuxna människor som kallade mig för lögnare. Än idag får jag höra att jag inte talar sanning. Förklara för mig vad jag skulle tjäna på att säga att jag varit utsatt för sexuella övergrepp som barn om jag inte hade blivit det??? För mig är frågorna: Hur kunde vuxna människor förbise det??? Varför var det ingen som ingrep? Innan dom visste så förstår jag att det var svårt att göra något men när det blev känt?! Varför valde folk att blunda? Var det lättast att säga att jag ljög?

Många frågor. Får jag någonsin svar? Det är kanske inte mycket jag vet men en sak vet jag: Det som jag varit utsatt för har format mig som människa. Jag har gjort många misstag men många av dom hade säkerligen aldrig hänt om jag hade fått en normal uppväxt. Jag hade förmodligen haft ett högre värde på mig själv. Kanske hade jag till och med älskat mig själv. Tyckt att även jag var värdefull och värd att älskas.

För vem kan älska någon som mig? Den frågan ställer jag mig själv oftast. Alla tankar, funderingar som virvlar runt i mitt huvud ibland tar all energi. Tyvärr så kan jag inte alltid stoppa tankarna. Jag dalar ner och blir besviken på mig själv. Jag borde veta bättre tänker jag. Men livet är inte alltid så enkelt.

Det blev ett personligt blogginlägg idag med mina innersta tankar. Jag har lovat mig själv att inte försöka skämmas. Jag har inte gjort något fel. Jag var bara ett barn trotts allt.

Ha en fin dag. Tänk på att du är värdefull ❤

Varför kan man aldrig för en dag känna att livet är härligt? Att det finns en mening. Få skratta och känna äkta glädje. I morgon är det dags för att besöka min samtalskontakt. Jag behöver det.

Att leva med psykisk ohälsa är nog bland det värsta man kan göra. Folk dömer en utan att förstå innebörden av vad en djup depression är för något.

Idag så är jag arbetslös på nytt. Borgholms kommun sägs inte behöva personal. Ändå så anställer dom. Idag var det meningen att jag skulle fått fast anställning men jag har varit sjukskriven från mitten av november. Så för att få behålla sitt jobb måste man vara frisk. Ja det önskar jag att jag var.

Jag är diabetiker som lever med fibromyalgi, djup depression, ångest och PTSD. Det är inga lätta diagnoser, men det finns dom som har det värre. Jag ska inte klaga., men jag måste ändå få tycka att livet är orättvist.

Jag har i alla år kallats för lögnare. Ja kanske inte alla men dom senaste 33 åren i alla fall. Tänk er att vara tvungen att sitt bland folk där man vet att det snackas bakom sin rygg. Hur känns det? Otryggheten biter sig fast. Förnedringen omringar en. Övergrepp som blir tyngre att bära då man inte har någon som tror på en.

Jag ska snart påbörja en terapi för PTSD. Jag är alltifrån rädd, förväntansfull och nyfiken. Rädd för vad som kan komma upp till ytan. Jag vet ju vad som hänt men det kan komma fram förvrängda minnen. Förväntansfull för vad det kan ge mig. Frihetskänslor kanske? Just nu så känner jag mig fängslad i mig själv. Nyfiken på vad folk runtomkring mig kommer säga...eller inte säga när saker och ting kommer upp till ytan

Jag har så svårt för att lita på folk. Inte så konstigt kanske. Jag vet aldrig om det är äkta känslor bakom orden eller om det är en falsk fasad för att få mig glad när jag minst anar det!

Ja livet ger och livet tar!

Har en sjuk pojke hemma idag. Hans bror hade feber i början av helgen. Fredrik låg pall förra helgen. Det är väl något som går just nu.

Själv har jag ont i mina leder. Förmodligen mycket på grund av vårt svenska vinterväder. I lördags så haglade det på ordentligt och mellan haglet så öste det ner. Man blev rätt så blöt kan jag säga.

Jag behövde hämta ut min medicin. Skickar gärna hem det från Internet. Slippa köer och sedan är mycket billigare om man köper över Internet.

Det finns en sida på Internet som drivs av Carl. Där kan man hitta rabattkoder som man kan använda. Sidan heter apotekrabattkod.nu. Besök den gärna och se om ni kan hitta några fynd.

I lördags fick vi köpa en ny kaffebryggare.  Vår slocknade i lördags. Vi satsade på en Moccamaster. Lite dyrare än vanliga men så fick vi också 10 års garanti på den. Kaffet blir varmt och jättegott. Jag är nöjd med valet ☺ Kaffe är livets dryck helt enkelt.

Idag skiner faktiskt solen men värmen har uteblivit. En månad till ungefär så är våren på väg och jag har överlevt ännu en vinter. Det kunde jag inte tro för en månad sedan.

Ha det gott mina vänner. Sköt om er ❤

Detta kommer bli ett inlägg som är skrivet direkt från hjärtat.

Alla hjärtans dag. Den dag då kärleken ska firas. En dag som egentligen skulle vara alla dagar om året. Men visst är det roligt att bli extra firad och hyllad. Man får visa hur mycket någon betyder för en. Det behöver inte bara vara mellan ett par utan även mot sina barn och vänner.

Jag fick 10 röda rosor av min man igår. Till dom så fick jag några lotter. Jag vann ingenting så det bevisar att jag har tur i kärlek ☺
Fredrik fick en ros och lotter. Han vann inget han heller så han har nog också tur i kärlek ☺
Till barnen köpte jag choklad.

Fredrik ❤

Du är min själsvän, min klippa, mitt stora stöd i livet. Det är kanske inte alltid du förstår mig men du står ut med mig.
Innan jag träffade dig så trodde jag att jag visste vad kärlek var, men det förstod jag att jag inte gjorde den sommaren då vi blev tillsammans

Utan att blinka så ordnade jag för barnens skolgångar i Borgholm. Förvisade mig om vilken hjälp de skulle gå. Det var ett stort steg att flytta 30 mil ifrån där jag bodde. Det var inte bara att packa väskan och sticka. Jag hade ju fem barn med mig till boet.

Dessa barn tog du emot med öppna armar. Du tog dom till ditt hjärta och idag kallar du dom för dina barn.

Jag kan inte få det bättre än vad jag har idag. Älskar dig för den du är ❤

Älskade barn ❤

Ni har skapat mig som den människa jag är idag. Ni har visat vad kärleken till ett barn kan ge, vad den kan få mig att göra. Jag har försökt att skydda er från allt ont. Jag kan gå över vatten och eld för er. Det finns inte något som jag inte skulle kunna göra för er. Så länge det är lagligt 😉
Hade jag kunnat ta ner månen till er så hade jag gjort det.

Mina vänner ❤

Jag har inte många vänner. Självvalt då jag har svårt att lita på folk. Men jag har några äkta vänner och de betyder massor för mig. Ni har en speciell plats i mitt hjärta.
Älskar er för de ni är. Ni mina vänner vet vem ni är ❤

Sedan vill jag ge kärlek till alla er andra med. Jag hoppas ni alla fick en fin och mysig Alla hjärtans dag ❤

Ena stunden så mår man bra, i nästa bränner tårarna under ögonlocken. I morgon är det dags att träffa min samtalskontakt och jag hoppas verkligen inte att det blir inställt. Jag behöver gå dit känner jag.

När jag låg inlagd så hade dom ett pussel i dagsrummet. Det var avkopplande på något sätt att sitta där. Ha något att koncentrera sig på. Få något annat att tänka på.

När jag fyllde år så fick jag ett pussel av min man och mina barn. Har börjat lägga det nu och har kommit en bit på vägen ☺

Nu ska jag vara ner lite och ta en kopp kaffe. Ha det gott ❤

• 

Jag är en djuptänkande person. Ibland blir det riktigt djupt och man börjar fundera på vad livet är värt i sig.

För en månad sedan lade jag in mig frivilligt på den psykiatriska avdelningen i Kalmar. Veckan innan så följde min samtalskontakt mig dit för en bedömning. Jag gick med på det men ville inte lägga in mig då. Jag ville hem då alla mina barn med familjer skulle komma över nyår. Veckan efter nyår så kände jag att jag var tvungen att söka hjälp.

Panikattacker avlöste varandra och ärligt talat så orkade jag helt enkelt inte mer. Allt var bara för mycket. Väl på avdelningen så fick jag stöttning av personalen. De var helt underbara. De fick mig att känna mindre värdelös som människa. Sa att det var okej att bara vara och låta dom sköta resten. Jag behövde vila min kropp och mitt psyke.

Gör diagnoser livet lättare?

Ja till en viss del. Man förstår lättare på varför man reagerar som man gör.

Jag har fått diagnoserna PTST, djup depression och GAD (generaliserad ångestsyndrom), diabetes och fibromyalgi. Har haft de fyra sista tidigare och nu har PTSD tillkommit. Jag har läst på om detta och det är nog inte helt fel diagnoser. Jag ska gå på terapi för PTSD. Det kunde ta två månader. Jag är fortfarande sjukskriven och har varit det sedan mitten av november. Nu har jag förlorat mitt arbete. De hade inget mer att erbjuda. Brukarna har blivit färre och sedan har dom anställt personal redan.

Varför anställer man mer personal efter brukarna har minskat i antal? Ja det är min fråga.

Ärligt talat så var det som att Borgholms kommun drog undan mattan under fötterna på mig. Jag älskade mitt arbete och såg fram emot mina arbetsdagar, men blir man sjuk så blir man. Det är inget man rår över 😪

Så hur känns det nu då? Ena stunden så tänker jag att jag ska enbart fokusera på mig och min kommande terapi, och i nästa sekund känner jag mig så fruktansvärt oduglig som inte ens kan behålla ett jobb. Oduglig för att jag inte orkar med det jag har gjort en gång. Oduglig för att jag inte tillför hemmet något.

Ja livet är verkligen en berg och dalbana. Det går upp och det går ner. Ser man över alla mina år som jag funnits till så här det varit mycket ner och jag har fått kämpa som fan rent ut sagt. När ska det ta slut? Är det konstigt att man får djupa tankar ibland?

Förra året slutade med ett helvete och detta året började med ett. Det är som min samtalskontakt sa: Det kan bara bli bättre nu ☺

Idag är det en sådan dag som jag känner mig totalt värdelös. Igår storstädade jag mitt kök. Tvättade några maskiner tvätt. Idag får jag betala för det. Hade jag nog fått ändå för mina leder är inte som dom borde vara. Jag sover dåligt på nätterna. Vaknar tidigt vilket resulterar i att dagen känns superlång.

Jag har inga panikattacker i alla fall men ångesten lurar runt hörnan ibland. Har fått mediciner som gör att jag ska klara av min vardag. Ibland känns även det som en motgång. Att behöva ta en massa mediciner för att man ska fungera någorlunda. Men det är bra att det finns.

Var med min yngsta dotter hos läkaren igår. Förra veckan var min äldsta dotter hos läkaren och jag följde med. Vi har samma läkare. Undrar om hon tänkte något. När jag var där själv veckan innan så fick jag ångest och panikattack innan besöket och jag var helt ifrån mig när jag väl kom in. Sätt i ett väntrum och fick vänta i en halvtimma innan hon kom. Det kändes som rena tortyren.

När jag inte kan göra något hemma så känner jag mig så oduglig. Jag känner mig både ledsen och besviken på mig själv. Värdelös är ett ord som dyker upp.

Fantastisk familj

Jag har en fantastisk man som förstår mig. Jag har fått känslan av att han faktiskt äntligen vet hur jag känner det. Speciellt efter jag sökte hjälp och blev inlagd. Jag har fantastiska barn som finns där. Som förstår och som är rädda om mig. Jag vill inte göra dom besvikna.

Att ha en familj innebär inte bara att man har blodsband. Saknar Carina som var min bästa vän. Hon var som en syster för mig och hon var en av min familj. Vi pratade och vi lyssnade på varandra.

Ja livet blir inte alltid som man tänkt.

Denna helgen som gått har varit otroligt lugn. Man kan säga att jag har varit rätt så låt. Tagit dagen som den kom och sett på den ena färsen efter den andra. Allt från Eva Rydberg till Nils Poppe och Berit Carlberg. Jag älskar teater, sång och dans, så vad passar bättre än revyer då?! ☺ Två man och en änka var en bland dom vi såg.

• 

När jag var yngre så visade Sveriges television förra årets revy med Nils Poppe och Berit Carlberg. Man längtade tillctrettonhelgen varje år. När Poppe slutade så tog Eva Rydberg över. Numera så får man inte se revyn på TV. Varför? Jag hittade gamla godingar i öppet arkiv och fick skratta bort hela kvällen igår. Det kändes skönt och få glömma bort vardagen för några timmar.

Idag är det åter vardag. Jag har ont i mina leder. Förmodligen det kalla o h blåsiga vädrets skull. Tvättar och ska försöka ta mig an att vika den med. Jag hoppas att ni alla får en fin dag ❤

Lär känna mig lite mer ☺

🍼 Barn: 7
👵 Barnbarn: 3
🐱 Husdjur: 4
🚑 Operationer: 2
✒ Tatueringar: 0
💎 Piercingar just nu: 0
🔫 Skjutit med pistol: Ja
✋ Slutat ett jobb: Ja
📺 Någonsin varit på tv: Nej
🌅 Varit på en ö: Ja
🦌 Kört på ett rådjur: Nej
😥 Gråtit över någon: Ja
❤ Blivit förälskad: Ja
😪 Sett någon dö: Ja
🇺🇸 Varit i USA: Nej
🚑 Åkt ambulans: Ja
🎤 Sjungit karaoke: Ja
🏂 Åkt utförsåkning: Nej
🎿 Åkt vattenskidor: Nej
❄ Åkt skridskor: Ja
🏄 Vindsurfat: Nej
🏍️ Åkt mc: Nej
🐴 Ridit på en häst: Ja
😵 Nästan dött: Ja
💪 Tränat på gym: Ja
🚔 Åkt i baksätet av en polisbil: Ja

Jag var väldigt osäker av mig som barn. Känslan av att aldrig duga. Oavsett vad jag gjorde så var det aldrig bra nog. Jag tyckte jag var otroligt ful, oduglig. Jag ställde mig ofta frågan: Varför finns jag?

Jag växte upp tillsammans med två äldre bröder och tre yngre syskon (Två systrar och en bror). Jag var nummer tre om man räknar hela skaran men den förstfödda av mammas och pappas barnaskara tillsammans.

I skolan blev jag mobbad. Varför inte?! Jag var det perfekta målet. Dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Om jag inte tyckte om mig själv, vem skulle då göra det?

På lektionerna var jag rätt så tyst. Fast jag kunde svaret så räckte jag aldrig upp svaret. Fick jag ändå frågan så blevbofta mitt svar: Jag vet inte. När vi gick ut nian så hade en klasskamrat skrivit en låt om oss elever i klassen. När vi kom till mig så var det just den frasen: Jag vet inte som kom upp. Ja vad ska man säga? Det var ju precis så det var, förutom en sak. Det var ofta som jag faktiskt visste men jag vågade inte svara. Jag var egentligen inte så korkad som många faktiskt såg mig som.

Jag har aldrig tyckt om min kropp. Som barn var jag så spinkig. Revbenen syntes under tröjan. Jag åt men det var inget som lade sig på mig. Jag fick ofta höra att folk kunde höra på mils avstånd när jag kom. Det "skranglade". Ett levande skelett som kom.

I skolan älskade jag gymnastik men jag fasade för duscningen efteråt. Att klä av sig inför folk. Att blotta sig kändes inte alls bekvämt. Det var många som ansåg mig som konstig och trög. I skolan fanns det hundratals elever men jag kände mig alltid så ensam. Jag fick höra en massa glåpord och det var ofta som jag gick på toaletten och satt där tills nästa lektion hade börjat.

Jag kände mig inte som alla andra. Jag kände mig som sagt väldigt ensam, ful och oduglig. När många trodde att jag verkligen inte visste något om världen, av det vi just hade läst i skolan så var sanningen annorlunda. Jag vågade som sagt inte svara. Rädslan satt i ryggraden. Jag kämpade som ett djur med mig själv. Övertyga mig själv att jag faktiskt är av värde. Att jag duger som jag är. Hjälpte det? Nej det gjorde det inte.

Medan andra såg mig som jag kände mig så kämpade jag mot att faktiskt leva. Att överleva. Under denna tid så var jag utsatt av sexuella övergrepp. Från det jag var sex år tills jag blev 15. Varför slutade det just då? Jo socialen blev inkopplad. Jag tänkte då att äntligen är jag fri. Efter nio år med övergrepp så var jag äntligen fri. Men ack så fel jag hade. Det var egentligen bara ett nytt kapitel i livet som började. En ny kamp.

På grund av dessa övergrepp som barn så har min bild av själv inte blivit så bra. Mitt eget värde bleknade bort. Jag gjorde väl här i livet som inte var genomtänkt, men sen o andra sidan: Vad visste jag??? Jag visste inget annat än att bli utnyttjad. Jag var ju inte värd mer än så.

Jag mitt livs värde är lika med noll. Så kände jag då och så kan jag känna än idag. Skam är en annan känsla jag bär på. Jag försöker intala mig själv att jag inte har något att skämmas för, men det hjälper inte. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag en kvinna som varit med om så mycket. En sliten kvinna som har fått kämpa. Sedan ser jag ett ansikte där glädjen saknad. Sorg och förtvivlan ger sig till känna. Jag står där mitt i livet men jag lever inte.

Mina tankar denna förmiddag. Ha en fin dag ❤