Kategori: Personligt

Kan någon verkligen älska mig? Finns det verkligen någon där ute i denna vida värld som skulle kunna älska mig för den jag är? Det trodde jag aldrig då jag växte upp. Varför jag tänkte så visste jag inte då och ärligt talat så har jag inte kommit närmare svaret idag. Dock så vet jag att det är svårt att tro att någon älskar mig då jag själv har svårt att göra det.

Jag tittar mig i spegeln ibland och kan inte förstå att det finns någon som vill ha mig. Nu menar jag naturligtvis inte enbart utseendemässigt utan det man inte kan se med blotta ögat. Ens inre. Hur är jag som person? Är jag verkligen värd allt det som jag har i min närhet?

Idag är det min och Fredriks bröllopsdag. För 6 år sedan sa vi ja till varandra. Då som idag var det fint väder. Många gäster hade kommit för att fira denna dagen med oss. Vi var 85 stycken som hade det både roligt och trevligt. Tänk att jag skulle kunna hitta en man som verkligen ville dela min vardag tillsammans med mig. Det trodde jag aldrig för 15 år sedan. Då jag inte visste om jag skulle överleva dagarna som kom. Då jag mådde som sämst. Inte för att det var det värsta som hände i mitt liv utan det var då jag inte kom att orka bära allt som hänt i mitt liv på mina axlar mer.

Jag har idag sju helt underbara barn och fyra små barnbarn i mitt liv. En man som finns vid min sida oavsett vad som händer. Hur lyckligt lottad får man egentligen vara? Jag älskar verkligen min stora familj och skulle inte vilja vara utan dom. Familjen växer dessutom hela tiden. Om tre månader så kommer ännu ett barnbarn till världen. Jag räknar mig bland de rikaste som finns. Här gäller det inte pengar utan av ren och skär kärlek. Det hade jag önskat att alla hade fått känna. Något bra här i livet måste jag ändå ha gjort.

Det är 10 dagar tills skolan börjar. Sommarlovet går alltså mot sitt slut. Vad har vi gjort under dessa veckor? Vi har varit på Gotland i en vecka. Inte riktigt men fem dagar blev det i alla fall. Fick krama om Alizia och få träffa mitt yngsta barnbarn som föddes i maj. Helt underbart! Det lever jag på än!

Häromdagen åkte jag, Beatrice, Benjamin och hans tjej Shane upp till Böda för att sola och bada. Det var så mycket folk på stranden. När vi var på väg hem kände jag av ångesten. Jag har svårt att vistas bland mycket folk. Ljud som finns överallt. Sorlet som ekar. Det blir för mycket ibland men jag tränar och tränar.

Häromdagen var jag hos min samtalskontakt. Har inte träffat henne på flera veckor så det var skönt att få sitta mitt emot henne och prata. Vi pratade lite om min terapi. Hur skönt jag tyckte att det klickade med min nya terapeut. Jag har ju så svårt att lita på folk. Nu har hon semester och kommer tillbaka den 17 augusti. Det är då jag ska dit. Jag hoppas inte att muren står pall så jag får börja om.

När vi pratar och närmar oss det som varit så är det som en stor mur bara smäller ner. En dörr slår igen mitt i ansiktet och jag kan inte klättra över muren eller öppna dörren. Jag är innestängd. Det skapar oro och ångest. För vad finns på andra sidan? Jag känner mig inte redo!

Igår kom min äldsta dotter med sambo hit. Vi gick till poolbaren och badade. Solade hemma i trädgården och spelade yatzy i solen. Skön dag med andra ord. I morse åkte dom iväg. De ska paddla med några vänner i helgen. Lite orolig är man. Men det ska nog gå bra.

Ha en fin dag mina vänner. Blommorna är till er ❤

Folk gnäller på skällande hundar...och tycker att det är konstigt att dom skäller men att en människa som står utanför och gnäller och skäller är fullt normalt?! Hundarna stör dom. Men dessa människor stör oss!

Jag har fyra små Cockerpoo. Ja jag säger små för de är inte så stora. De är mellan 35-40 cm i mankhöjd. De är otroligt tillgivna och keliga men dock så vaktar dom huset med. Det innebär att de kan göra ljud ifrån sig när det knackar på dörren eller om de hör att någon passerar grinden utanför huset. De vet när det är familjemedlemmar som kommer för då gnyr de. Speciellt om det är jag som kommer. Då kan jag höra dom två hus längre bort. De ser inte dit men på något sätt så märker dom att det är jag som kommer. De är överlyckliga. Att de visar den tillgivenheten mot mig är inte så konstigt då det är jag som är hemma med dom för jämnan.

Hundarna är oftast lugna när vi är ute i trädgården men ser dom folk komma gående förbi eller cykla förbi så kan de skälla. Iband väldigt ofta men vi säger alltid åt dom att sluta. Att de skäller är inte så konstigt. I alla fall inte enligt mig. De vaktar för det första och sedan är det ju hundar. Vad jag vet så skäller dom. De är inte katter som jamar. Att en hund skäller är hundens sätt att kommunicera med varandra och andra varelser.

Hundar skäller säger jag! - Ja men fyra stycken! Säger grannarna. Roligt att det är några grannar som klagat men som inte gjort det samtidigt men som ändå säger EXAKT samma mening! Ja jag har fyra hundar. Hund som hund!

Hit men inte längre!

Min äldsta tik som blir sex år nu till hösten säger med sitt skall: Hit men inte längre. Hon kan stå innanför grinden och skälla på dom som går förbi. Mycket för att hon är osäker då hon inte vet vad dom som går förbi tänker göra. Vi har...tro det eller ej turister som kan ställa sig framför grinden när hundarna står vid den. De bara står där och tittar på dom. Hundarna börjar skälla för de vet ju inte vad dom vill. Turisterna står kvar. Ju längre turisten står kvar ju högre skäller hundarna.

Några grannar har kommit och beklagat sig för att hundarna skäller. Jag försöker förklara att en hund skäller och när de säger att vi borde göra något åt saken så är mitt svar: Vi försöker. Men att det är svårt att göra något åt dom människor som ställer sig vid vår grind och gör allt för att de ska skälla. Men grannarna köper inte den förklaringen. Kanske för att det låter så konstigt att en människa bara skulle göra en sådan sak eller så tar de för givet att jag ljuger. Jag vet inte och egentligen så bryr jag mig inte om vilket. Jag kan bara säga som det är.

En granne kom häromkvällen och beklagade sig över att hundarna skällde så högt att hon inte kunde höra sin ljudbok. Vi satt ute i trädgården och åt och hade våra hundar inne då vi ville äta i lugn och ro. Jag förklarade att skällde dom så var det för att de var inne och ville ut till oss. Innan hon kom så hörde inte jag hundarna skälla men dock när grannen stod utanför vår grind. Hundarna slutade att skölla när hon gick in till sig.

Igår när vi satt i trädgården igen så hörde jag vad jag trodde mina hundar skälla så jag bad ett barn gå in och se vad dom gjorde där inne, men hundarna var ute i trädgården med oss. Det var inte våra hundar som skällde med andra ord. Vi är alltså inte dom enda med hundar i vårt område.

Grannen tyckte jag blev arg. Jag blev inte arg utan väldigt irriterad då hon kom med en massa anklagelser. En av dom var att i våras hade dom sett en bajshög på deras altan och det var troligtvis en av våra hundar sa hon. Vi har hägnat in vår trädgård och hundarna kommer inte ut. Hon har sett en av hundarna vid tillfälle sitta i deras trädgård. Det är för mig en gåta. Kan det vara så att mina hundar är så pass smarta att de klättrar över staketen för att gå in till grannen och göra sina behov för att sedan klättra tillbaka hem?! Jag tror inte det. Jag vill inte säga att mina hundar är korkade men så smarta är dom inte. Saken är den att denna granne hade en egen hund vid detta tillfälle.

Att kasta sten i glashus

Denna hund förresten skällde själv hela tiden. Så fort vi var ute i trädgården och den hunden märkte det så skällde den hela tiden. Det var många gånger som vi undrade hur den bar sig åt för att få luft. Grannen sa aldrig till den. De kunde vara ute och höra hunden skälla men aldrig att hunden blev tillsagd. Mina två barnbarn som bodde här hemma då med sina föräldrar blev jätterädd flera gånger. Varje gång vi gick förbi deras hus så helt plötsligt stod det en hund där som började skälla. Man fick hjärtat i halsgropen många gånger för man man var inte beredd fast man visste att de hade en skällande hund. MEN!!!...vi sa aldrig något om denna hund. Vi visste och vet fortfarande att en hund skäller. VI klagade aldrig. MEn det skulle vi kanske ha gjort?!

Vi har provat antiskäll halsband och det fungerar en tid. Vi har testat belöningssystem där hundarna får något gott när de gör det man säger till dom. När de lyder. Men jag tror inte att problemet ligger där för de lyder när de blir tillsagda. Jag försökte förklara för grannen att en hund som är osäker på vad besökaren vill skäller för att hålla dom på avstånd.

Vi har haft folk inne i vård trädgård. Gjort skador på huset. Folk har stått och skrikit utanför vårt hus. Våra hundar är inte så smarta att de vet i förväg vad en människa som närmar sig vårt hus vill. Det räcker att en människa har gjort något dumt mot oss en gång för att en hund ska reagera. Jag tror inte att mina hundar är dom enda som gör det. Jag tror att det är en normal reaktion! Men problemet kvarstår. Hundarna skäller. Vad ska man göra för att få dom att skälla mindre? Några råd?

Har varit i Nybro hela veckan men är på väg hem nu. Natten har inte varit så bra. Svårt att somna igårkväll och vaknade med ångest runt 04:30. Sedan dess har jag inte kunnat sova. Mitt hjärta slår fortfarande hårt i mitt bröst och min puls är hög trots vila. Det är så jobbigt med ångest. Den tar så mycket kraft och energi från kroppen så jag helt slut. Vad ångesten beror på vet jag inte. Förmodligen så har jag drömt något. Jag känner obehag i kroppen så det är inte helt omöjligt. Denna PTSD:n önskar jag inte min värsta fiende.

Det går inte en dag som jag får vara ångestfri. Inte en dag går förbi där jag slipper det förgångna. I de stunderna så kan jsg bli arg, irriterad och fruktansvärt ledsen för att jag inte fick den hjälp jag behövde som ung. Idag får jag ta det tunga arbetet som har legat och grott och växt under de 42 år som jag levt med detta. Är det rättvist? Jag tror inte att dom som gjort mig illa mår dåligt över det. Enligt dom har det aldrig hänt och människor runtomkring har trott och tror än idag att jag ljuger. Det känns. I alla fall när det gäller dom närstående. Men det är något jag aldrig kan förändra så jag försöker att inte lägga någon energi på det. Jag säger som jag alltid har gjort: JAG vet vad som hänt och det är det enda som betyder något.

Idag ska jag på årsmöte för föreningen Ölands järnväg. Resten av dagen ska jag bara ta det lugnt. Jag önskar er alla en fin dag. Kram på er ❤

Befinner mig i Nybro där jag har hjälpt min dotter med sambo att packa. Dom ska flytta om några veckor. Har fått lite gjort samtidigt som jag fått umgås med två av mina stora barn samt två av mina barnbarn. Några ljus i mitt liv.

Jag har skrivit på min bok mitt i all packning. Lite mer än 200 sidor är jag uppe i. Jag är just nu 30 år och har blivit ensamstående till fem barn. Tänk att det livet mellan 6-30 rymmer på 200 sidor. Dock så tror jag att det kommer utökas. Kommer upp nytt hela tiden.

Att skriva om sitt liv är både lärorikt och plågsamt. En del kommer upp under tiden jag skriver. Mycket så jag har förträngt. Men fast det är jobbigt så tror jag att det är nyttigt.

När boken väl är skriven så får jag se hur eller vad jag kommer göra med den. Jag vet inte än. Känner mig kluven. Inte just i det utan i så mycket annat. Kanske beror det på att jag dalar ner i mitt mående och att jag gjort det just nu.

Denna gången som jag sjönk ner i depressionen har verkligen satt sina spår. Det med PTSD och ångest är ingen lek. Jag måste prioritera men det är svårt för man vill ju inte såra folk. Fast jag egentligen inte borde ha dåligt samvete så får jag det ändå.

Jag hoppas allt är bra med dig annars ❤ Nu blir det sängen för mig. God natt och sov gott ❤

Vid denna tiden så var det någon som drog undan mattan under mina fötter. Jag hade fått in en kopp kaffe av sköterskan på pappas avdelning. Pappa sov i sängen. Han somnade, vaknade för att sedan somna om igen. Jag satte kaffet på bordet som jag hade predvid mig. Tittade upp mot sängen och såg at pappa hade öppnat sina ögon.

- Men är du vaken? Han tittar på mig och sedan så ser jag att det kommer ut lite tjockare saliv från hans mun. Jag reser mig upp och tokar bort det men det kommer bara mer och mer. Jag ser att pappa stänger sina ögon och jag är snabb med att ta honom i min famn. Jag gråter naturligtvis. Jag förstår vad det är som händer men ändå så är jag fruktansvärt chockad. -

Borde jag vara chockad? Jag visste ju att pappa låg på sin dödsbädd när jag kom 33 timmar tidigare. Men ändå så hoppades man på ett mirakel. Kanske så var detta bara en mardröm som jag snart skulle vakna upp ur?! Men jag visste att det inte var så.

Idag är det nio år sedan pappa dog i min famn. Nio år sedan som han fick se sina barnbarn leka i gräset. Nio år! Vart har dessa nio år tagit vägen???

Jag kommer ihåg när vi satt i kapellet den dagen i augusti som vi skulle sänka ner pappas urna i jorden. Jag tittade ut och såg en fågel flyga förbi fönstret. Utanför kom en kvinna gående med sin hund precis som inget hade hänt. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att världen fortsatte att levas där utanför medans mitt liv skulle få en ny vändning i livet nu när pappa inte fanns kvar i livet.

Hur skulle mitt liv nu bli? Mina barns liv? Hur skulle deras liv nu bli när deras morfar inte längre fanns här bland oss? Vi träffades ju varje dag. Nu helt plötsligt så skulle jag få gå till en grav i stället. Den graven försöker jag vårda på bästa sätt idag. Den är allt som finns kvar av pappa. Jag sätter blommor, rensar bort ogräs och tänder ljus. Jag som inte ens rensade bort ogräs från de få rabatter som vi hade. Jag har inga gröna fingrar. Men idag så gör jag blomsterdekorationer bland annat. Allt för att graven ska prydas. Pappa hade gröna fingrar och älskade att påta i rabatterna. Jag hoppas han är nöjd med sin grav.

Jag har en son som älksar lego. Varje födelsedag och varje jul så önskade han sig lego. När han väl fick lego så kunde han sitta i timmar med det.

Jag fick hem tidningen Lego. Där finns mycket intressant för den som älskar Lego. Läsning iblandning med lite legobygge. Har du ett barn eller barnbarn som älskar Lego? Eller en kompis som har barn? Var med i utlottningen av tidningen och gör barnet glad.

Reglerna är superenkla. Det finns tre lotter att få i denna utlottning.

Den första lotten är obligatorisk. Du måste kommentera och skriva vem som ska få den här tidningen.

En andra lott om du delar med dig av denna tävling. Antingen via blogg eller facebook. Tar du blogg så länkar du till detta inlägg. Kopiera nedanstående bild samt texten undertill och sätt in i ett eget blogginlägg.

Kommentera hur många lotter du har.

Jag tävlar hos Sjubarnsmamman om en tidning från Lego. Tävlingen avslutas den 30 juli kl 18:00. Vad med och tävla du med!

Idag för 9 år sedan så ringde telefonen kl 07:24. Det var en sköterska på pappas avdelning som ringde. Pappa hade insjuknat. Han var okontaktbar och låg för döden. Bara så där helt plötsligt. Dagen innan hade vi suttit ute och fikat.

Idag är det även min och Fredriks förlovningsdag. Det är 14 år som gått sedan vi satt på hotellrummet i Danmark och bytte ringar.

Det är 9 år sedan som terrorattentaten i Norge ägde rum. Där många människor i Utøya fick sätta livet till.

Trots allt det hemska som hände detta datum så är det sorgen efter min pappa som är som störst. Är jag en hemsk människa som känner det så? Jag känner för alla dom familjer som ropade sina nära och kära i Norge denna dag. Jag gör så klart det men det är pappa jag tänker på när 22 juli kommer. Jag satt i en bubbla och vakade över honom i 33 timmar. Allt som hände utanför pappas väggar är så långt borta.

Ja denna dagen är det både sorg och glädje. Jag glädjs åt min och Fredriks förlovningsdag i alla fall. Tänk att det gått 14 år?! Tänk att Fredrik stått ut med mig i så många år?!

Det är många som velat sära på mig och Fredrik. Men det har inte gått. Än så står vi kvar vid varandras sida. Ibland undrar jag för hur länge. Jag är inte lätt att leva med. Att leva med PTSD är jobbigt. Tänk då hur det är för anhöriga att leva med någon som har det? Stackars människa!

Jag hoppas ni alla får en fin dag ❤

Jag har varit frånvarande här från bloggen ett bra tag. Det är så mycket som går runt i mitt lilla huvud ibland. Jag går på terapi för PTSD och jag försöker lära mig hur min hjärna fungerar. Inte det lättaste kan jag säga. Sedan ska man ju då acceptera att man har skiten med och det är ännu mindre lättsamt. De dagar man inte mår så värst bra så tänker man att det är fan så orättvist för varför ska man först uppleva övergrepp av olika slag, sedan leva med minnena efteråt och sedan jobba sig fri från dom?

Det är väl klart att jag vill bli fri från det men gudarna ska veta att den vägen är otroligt svår och jobbig att gå. Många känslor i kroppen virvlar upp som ett vulkanutbrott. Jag vet inte alltid vad det är jag känner och då är det inte så lätt att greppa allt som händer och sker. Men men. Jag har som sagt en supåerbra terapeut så det ska nog gå bra. Sakta men säklert framåt går det i alla fall.

Nu har min terapeut semester och jag jobbar på från hemmet....eller vart jag nu befinner mig. I den gångna veckan så var jag och resten av familjen på Gotland. Äntligen så kom vi dit. Jag fick se mitt yngsta barnbarn för första gången sedan hon föddes för 1 1/2 månad sedan. Det var så roligt att få trä'ffa storasystern och deras för'ldrar med så klart. Mina stora barn var med och det var roligt att få se alla mina barnbarn under samma tak under några dagar.

Vi hade otroligt tur med vädret. Det var sol hela veckan. Vi var inne i Visby och gick upp till domkyrkan innanför ringmuren och tände ljus för alla nära och kära som inte längre finns bland oss. Älskar den kyrkan. Den är så fin. Vi köpte glass och satte oss på torget. Gick in i lite butiker och bara njöt av det fina vädret.

Det blev en loppisrunda med. Så roligt. Älskar loppisar. Det blev även en tur på stranden. Mycket spel och mycket skratt blev det under en veckas tid. Jag är så glad över dessa dagar jag fick på Gotland denna turen. Hann till och med att träffa en underbar kvinna (och hennes man) som jag haft kontakt med via internet de senaste 11 åren. Tänk att kunna träffas i det verkliga livet med?! Nu hoppas jag på fler gånger.

Det blev en hel del bilder och jag har försökt att välja ut några som jag fastnade extra för. De finns här nedan.

Det är en sällskapslek men det är även något som jag kan känna i mitt bröst ibland. Hjärtat det slår hårt och jag får oftast en stor klump i halsen. Det är när ångesten slår till. I morse vaknade jag kallsvettig och med just hjärtat slående i bröstkorgen och med en stor klump i halsen. En mardröm som jag bara kommer ihåg delar av men känslan som mardrömmen gav finns kvar. SKräck och ledsamheter.

Ibland så undrar jag varför min hjärna blev som den blev. Det sägs att var fjärde person som upplever en traumatisk händelse utvecklar PTSD. Kunde inte jag varit en av dom andra tre?

Inte så mycket lönt att tänka så för nu är det som det är men jag tycker att jag har varit med om så mycket skit i mitt liv så borde inte det ha räckt? Sen o andra sidan så är det ju just på grund av det som gör att jag utvecklat PTSD.

Dagarna springer iväg

På måndag så är det sju veckor sedan jag började på behandlingen. Den hjälper men det tar tid. En mycket långsam process för det är mycket annat jag måste gå igenom innan själva den tilltänkta traumabehandlinbgen. Allt för at klara av den så bra som möjligt.

Rätt intressant egentligen när man tänker efter vad en behandling kan göra för själva hjärnan. Den är elastisk kan man säga och den är läraktig. DOck så tar det tid ibland.

Det finns stunder där jag känner mig totalt värdelös och oduglig. Speciellt när jag får i bröstkorgen som hela havet stormar. Jag får känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Har svårt att ta fram det. Lite pinsamt att sitta hos min terapeut och säga det. Dock så tycker hon inte att det är konstigt. Jag vet ju att det sitter hos mig men i alla fall.

Ja livet är som livet är. Jag kan bara försöka förändra det till det bästa. Våga lita mer på mig själv tror jag.