September bjuder fortfarande på varmt väder och sköna dagar. Dock så känner jag av att det är höst. Men jag försöker ta dagen som den kommer.
Vi har hjälpt min svärmor att flytta. Idag var jag i hennes gamla lägenhet och ställde i ordning lite. Tog ut det mesta av resterande sakerna till uterummet så det blir lättare att städa lägenheten. Tänkte ta mig an den uppgiften i helgen. Den nya lägenheten är ljusare och så mycket finare. Hon har en fin uteplats som hon kommer få nytta av när våren kommer. Skönt för henne att kunna sitta där ute och njuta av grönskan.
Jag har börjat titta på de första säsongerna av MasterChef. Jag älskar Gordon Ramsay. Den dagen vi kan ta oss till London så vill jag gå till Restaurant Gordon Ramsay. Det kommer bli dyrt men jag är säker på att det kommer vara värt det 😊
Jag hoppas att ni har en dag så här långt. Önskar er en fin fortsättning på dagen. Kram kram ❤
Funderar på om jag skippa mitt hår kort. Kommer jag att klä i det tro? Har nästan alltid haft långt hår men kanske så ska man våga att förändra?!
Såg ni fotbollen igår mellan Sverige och Spanien? Jag och Fredrik var bortbjudna till Benjamin och Shane. Dom dukade fram pizza och småtugg som morötter, gurka och dipp. Även chipsen stod på bordet. Det var en mycket trevlig stund. Roligt att bara umgås med dom för en stund. Sen att Sverige vann var bara ett stort plus 😊
Jag vilar min kropp idag. I förrgår så hjälpte jag Bestrice och Fredrik att flytta för Fredriks mamma. Jag och Beatrice packade medan Fredrik och hans kusin och hans kompis att köra sakerna till den nya lägenheten. Väl där så hjälpte en av Fredriks kusiner att packa upp.
Igår kändes det som att jag hade träningsvärk i hela kroppen. Lägg sedan till min fibromyalgi till det. Då förstår ni kanske hur ont jag hade, men det var bara att göra det bästa av det möjliga. Jag lyckades med att tvätta i alla fall. Idag känns det lite bättre men jag har fortfarande träningsvärk. Jag ska försöka tvätta idag med. Jag gör det kroppen säger att jag kan göra. Sedan tar jag helg 😊
Igår hade vi finbesök i vår trädgård. Visst är dom underbart fina?! ❤
Varit på Lammet och grisen här i Löttorp. Vilken god mat! Tyvärr så blir man ju fort mätt 😊
Nu är man lagom trött kan jag säga. Men det får man väl räkna med 😉 Nu ska vi hem och förmodligen så blir det lite spel med familjen.
Jag var helt uppslukad av den goda maten så jag glömde och fotografera. Det har aldrig hänt förr då att fota är en del av mitt liv. Jag fick ett kort av min man och hans mamma när vi var på väg in. Resten som var med och som inte blev fotograferad var mina barn Stéphanie, Beatrice och Pontus.
Det sägs att barnbarn är livets efterrätt och visst är det väl så 😊 Nedan ser ni mitt yngsta barnbarn som snart blir 10 månader. Han är helt underbar. Jag fick sådana varma kramar igår som värmde min själ ❤
Ja att jag älskar barn kan väl ingen undgå. Jag har sju barn som jag gör allt för. Några av dom har gett mig fem vackra barnbarn ❤ Jag är lyckligt lottad!
Många räknar rikedom i pengar. Jag räknar rikedom I kärlek. Till exempel det man får från familj och vänner. Jag uppskattar människor som ställer upp för varandra utan att kräva något tillbaka.
Jag blir snart 50 år. Vad har jag åstadkommit under dessa år? Jag har fostrat sju barn. Fem av dom helt ensam under flera år. Samtidigt så har jag fått kämpa med mig själv. Sortera bort tråkiga minnen. Fick jag något stöd? Nej! Inte av dom man trodde skulle finnas där
Min bästa älskade vän Carina stod bakom mig i vått och torrt. Min fina älskade vän Helen fanns också där. Sedan har vi min finaste älskade vän Mia. Dom har sin egen lilla plats i mitt hjärta för alltid. Det dom gjorde för mig uppskattas otroligt mycket. Det är mer värt än alla pengar i världen!
Ja lite av mina tankar idag.
Jag, Fredrik och några av barnen ska till Lammet och grisen för att äta. Det ska bli så mysigt. Synd att alla barnen inte kunde följa med. I morgon ska vi äta tillsammans här hemma. Ska också bli mysigt ❤ Små saker som betyder så mycket ❤
Jag blir inte bara besviken när man får veta när en närstående i stort sett kör förbi ens väg. Jag blir även otroligt ledsen. I alla år har jag funnits där. Hjälp och stöttat i den mån jag har kunnat.
Förra året började jag på min terapin för min PTSD och hade då som nu hemuppgifter att göra. Inga lätta hemuppgifter. Jag pratar om mitt liv där. Går igenom otroligt jobbiga minnen som jag försöker bearbeta på bästa sätt. Jag behövde lugn och ro, men fick jag det? NEJ! Telefonen gick varm. Svarade jag inte så skrevs det på Facebook och på sms. Jag försökte finnas där trots att jag egentligen inte orkade. Jag blev jagad och jag trillade ner i sliten rent ut sagt.
Nu kan man ju tro att detta handlade om viktiga saker, men nej, det gjorde inte det. Inte från mina ögon sett i alla fall. Det handlade om denna närståendes...ja vad ska jag kalla det för?...pojkvän! Jag fick veta allt vad han skrev och hon ville att jag skulle säga vad hon skulle skriva. Svarade jag inte alls så skickade hon sina svar. Jag orkade inte bry mig om hennes bekymmer som egentligen inte fanns. Det var inte en gång om dagen jag var tvungen att svara utan det var 20+. Jag överdriver inte! De gånger jag inte svarade så kunde hon ringa min man eller barn för att fråga efter mig. Ändå hade jag sagt ifrån att jag inte orkade lyssna på detta jävla trams mer. Jag måste fokusera på mig själv sa jag. Men hjälpte det? NEJ!
Det höll inte med denna killen. Jag blev inte förvånad för jagade hon han lika mycket som hon jagade mig så tycker inte jag att det är så konstigt.
Detta hände som sagt förra året och början på detta året. Det tog slut med den killen och nu har hon då skaffat sig en ny. Jag skrev till henne att det var roligt och att jag önskade henne lycka till.
Idag så var hon i Borgjolm men kom inte inom. Inte ett hej. Vi har då ändå inte träffats på ett tag. Sist vi sågs var när hon behövde min hjälp som stöd när hon skulle träffa sin före detta "arbetsgivare". Ja, jag ställde upp så klart. Betalade själv bussarna för att ta mig dit mötet var. Som tack fick jag att hon inte ens hör av sig eller kommer inom när hon ändå är i Borgholm.
Så nu vet jag vad jag egentligen betyder för henne. Jag duger bara när det behövs hjälp. Hon kommer förmodligen att försvara sig med att jag inte åker till henne. Till mitt försvar så hann jag aldrig för hon hade inte tid när hon hade sin före detta kille. Sen när hon började terrorisera mig med telefonsamtal, sms och på messenger så vågade jag inte rent ut sagt för jag var nerkörd till botten. Det enda hon pratade om var pojkvännen. Hur jag mådde struntade hon i. Hon visste att jag inte mådde bra men ändå så höll hon på.
Sedan hälsar jag inte på någon för jag fokuserar på min terapi. Jag gör som min terapeut säger åt mig att göra, att lyssna på mitt mående. På vad jag orkar och inte orkar. Jag åker in till Kalmar för att gå på terapin, sen åker jag hem igen. Jag har barn i Kalmar men inte ens dom åker jag och hälsar på. Dom kommer dock hit så det är ju roligt. De förstår.
Det kanske låter som att jag är egoistisk då ett socialt liv ska gå från båda håll. Men när jag är i Kalmar så jobbar hon. När hon kommer hit så är familjen hemma.
Min terapeut säger åt mig ibland att jag måste tänka på mig själv. Jag har inte alltid gjort det men ska börja med det nu. Från och med nu så ställer jag inte upp för någon som bara tänker på sig själv. Jag ska hålla människor ifrån mig som inte bryr sig. Min släkt blir bara mindre och mindre. Den har helt plötsligt blivit minst 96% färre.
Teckningen nedan ritade jag för någon dag sedan. Intressant att jag ritade att jag som barn står i ett vägskäl men som vuxen iakttar. Jag kunde inte göra valet som barn men idag är jag vuxen och nu bestämmer jag själv vem jag ska ha i mitt liv. Jag kommer aldrig mer ställa upp i alla fall!
Jag är kanske inte den mest sociala människan som finns men jag kan i alla fall le mot människor. Speciellt i mitt arbete.
Jag Benjamin och Shane gick till Dollarstore. I kassan stod en ung kille. Framför mig gick en kille fram och la upp sina varor. Han sa hej till han i kassan men fick inget svar. Det enda han sa var priset kunden skulle betala. Kunden sa tack men kassören tittade inte ens på honom.
Jag går fram och säger hej. Får inget svar. -Det kostar inget och le säger jag. - Vad sa du? Han tittar frågande på mig. - Det kostar inget och le till sina kunder säger jag igen. Han tittar ner, säger summan o jag betalar. Efter mig så är det Benjamins tur. Då försäkte kassören le lite åt honom i alla fall.
Det är inte första gången som han satt i kassan och tittade ner utan att hälsa, eller att vara trevlig. Visst kan man vara trött och kanske inte orkar le och vara trevlig i en kassa men då ska dom inte jobba där dom möter folk. Jag är som sagt inte den mest sociala människan som finns men när jag jobbade inom vården så var jag trevlig mot dom äldre. När jag kom in i deras hem så log jag mot dom, visade dom respekt.
Ja...vi är alla olika. Men det ska bli roligt o se hur han gör nästa gång 😊
Jag är så stolt över mina barn. Dom är det bästa jag har i mitt liv. Idag var jag extra stolt över Hampus, min näst yngsta son. Han tog sin konfirmation idag. Han sjöng i kyrkan. Först Hurt tillsammans med en kompis. Han spelade samtidigt på pianot. Sedan sjöng han Halleluja. Hampus är självlärd och är så otroligt duktig på att både sjunga och spela piano. Jag blev så överraskad för han hade inte berättat att han skulle spela och sjunga i kyrkan.
Jag har 7 barn och alla står mig varmt om hjärtat. Dom är ljuset i mitt liv ❤
Jag hade nästan alla mina barn samlade idag. Vi fikade och spelade spel. Det har varit en fin och mysig dag ❤
Denna veckan har varit jobbig ärligt talat. Det har varit mycket tankar om livet i allmänhet. Mycket på grund av måndagens terapitimme. Det är som att jag har fått en annan syn på hur mitt liv har varit. En liten smäll på käften kan man säga. Jag har visst, men inte tagit in hur det egentligen var. Jag kan ena stunden tänka att det är lugnt och i nästa se hur jävligt livet faktiskt har varit.
Det hela gör mig ledsen i stunder. Jag har förlorat så mycket. Inte bara då utan även under åren därefter fram till dagens datum. Jag närmar mig dom 50 åren. Det skrämmer mig lite. Vad har jag åstadkommit under dessa åren? Det känns som att jag står stilla på samma ställe och kommer ingenstans oavsett hur mycket jag går.
Ibland så undrar jag hur mitt liv skulle varit om jag hade fått växa upp som ett normalt barn. Hade jag valt samma män som vuxen? Jag tror inte det. Dock med facit i hand så hade jag gått samma väg idag som då tack vare mina barn. Det är dom som hjälpt mig när det har varit svårt.
Det är många minnesbilder som kommit fram sedan jag började på terapin. Minnen som jag aldrig har tänkt på tidigare, men som förmodligen alltid har funnits där. Har aldrig tänkt på dom. Minnen som jag har ansett inte varit "så farliga" för andra händelser har varit värre.
Innan jag började på terapin så slog jag dessutom bort dessa minnen så det är kanske inte så konstigt att jag inte har tagit dom till mig. För att ta till sig dom så måste man ju känna. Det har jag inte velat. Jag försöker göra det idag fast det är jobbiga känslor. Jag vet inte alltid hur jag ska ta emot dom.
Ja det har varit en jobbig vecka på så sätt men lugn utifrån att det inte har hänt så mycket. Inte mer än inombords. Det har varit nog det ska jag ärligt erkänna. Jag blir trött i huvudet av att vara ute bland folk. Höra sorlet som viner längs Storgatan här i stan. Jag behöver lugn och ro men får inte det riktigt.
Att jag är trött idag är kanske inte så konstigt då jag har rensat ur två frysar och gjort i ordning dom samt vår kyl här i köket. Tvättat ur hyllorna och slängt sådant som vi aldrig kommer äta upp ändå. Skönt och fått det gjort. Jag har gått med spänningshuvudvärk i flera dagar nu. Det ska bli en välförtjänt varm dusch sen och förhoppningsvis så kan jag lägga mig i rimlig tid.
Blommorna nedan fick jag i måndag av Fredrik. Det var vår bröllopsdag. Vi har varit gifta i nio år. Jag skämdes. I alla de andra åren så har jag kommit ihåg, men inte detta år. Fredrik kom hem och gav mig blommor. Min första reaktion var att jag blev förvånad och strax därefter så frågade jag honom: Vad har du nu gjort? I mitt stilla sinne så tänkte jag att nu har han sett en traktor som han vill ha och i förbyggande syfte så köpte han blommor för att ge mig. - Ja vilken dag är det idag? frågade han- Jag stod där och tittade på honom och förstod ingenting. Sedan trillade polletten ner. Det var vår bröllopsdag.
Jag blev glad för rosorna. Älskar ju rosor 🙂
Jag hoppas ni alla ha haft en fin vecka. Önskar er en fin helg.
Det är mitt i veckan och mina planer för dagen är att ta det lugnt. Jag känner att jag behöver det. Både mitt psyke och kropp. Det har varit intensiva månader och än är det inte över. Därför försöker jag ta de dagar som jag kan ta att bara ta det lugnt och bara vara. Dock så brukar det aldrig bli så ändå. Men jag försöker.
Ibland blir det för mycket av allt. Förr så lyssnade jag inte på vad min kropp behövde. Jag sprang till sist in i väggen. Senast var det för 18 månader sedan. Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från det fallet.
Jag har även hemuppgifter som ska göras. Jag är dock klar med en. Skönt det. Det är att fika. Många tycker att det är avkopplande att gå och fika. Sitta där och låta tiden passera. Helt utan bekymmer. Det skulle jag också vilja. När jag sätter mig på ett fik så börjar oron i kroppen göra sig påmind. Ångest kommer. Jag blir osäker och rädd. MEN!!! Idag är det bättre än när jag började med denna hemuppgiften. Ångesten är inte lika hög idag. Alltså så hjälper mina hemuppgifter mig så det är bara att fortsätta. Kanske så kommer det en dag då jag också kan njuta av mitt kaffe och strunta i folket som kommer och går.
Igår så tog jag faktiskt en glass med min dotter i stan. Vi satt utanför och åt vår banana splitt medans folket kom och gick utanför. Det kändes bra faktiskt. Sjukt att det ordet kommer från mig. BRA! Det går sakta men säkert ner.
Nu ska jag faktiskt ta mig en kopp kaffe. Läsa nyheterna via datorn. Sedan får vi se vart dagen leder mig. Jag önskar er alla en fin dag!
Min terapeut frågar mig ibland -Vad behöver du just nu? Vad ska man svara på det? Ibland...eller ofta så har jag inte svaret, men ibland skulle jag vilja säga - En varm trygg famn att krypa in i! Någon som säger att allt är bra. Det kommer bli bra. En dag kommer du känna dig hel.
Det här med känslor är svårt ibland. Eller ofta är det svårt för min del. Jag känner en massa men jag vet inte vad alla gånger. Det virvlar runt i magen, har fjärilar i bröstet. En stor klump i halsen. Det sistnämnda är sorg säger min terapeut. Hon har förmodligen rätt. Jag bär på mycket sorg. Inte bara över det jag har varit med om utan framförallt över det jag aldrig fick.
Ibland så önskar jag att jag hade en stuga i skogen. Gärna vid en bäck där jag kan höra vattnet porla. Höra fåglarna sjunga och bara njuta av lugnet som naturen ger. Stänga av mobilen. Ha utan internet- Ingen tv utan bara vår vackra natur runtomkring mig. Sitta på en sten och känna solens strålar mot min hud. Känna värmen som solen ger. Vinden som smeker min kind. Det är min trygga plats.
Jag lär mig mycket i min terapi. Det kommer fram en del som jag aldrig har tänkt på annars. Varför jag kan känna mig otrygg på vissa platser, eller när jag ser vissa saker. En sak (eller vad man kan kalla det för) som kom fram under gårdagens session var säng. Varför har jag svårt för att sova? Speciellt i en säng. Jag fick en liten aha-upplevelse när min terapeut frågade: Hur många gånger råkade du ut för övergrepp i en säng? Hmmm...ja...bara frågan fick mig att förstå.
Det finns många småundvikande som jag aldrig har tänkt på att just det gör så att jag kan må dåligt. Få flashback. Eller att minnen dyker upp. Under detta året som jag har gått hos min terapeut har jag lärt mig mycket om mig själv. Ändå så har jag inte kommit fram till vem jag själv är riktigt. Jag vet att jag ser på mig själv på ett sätt som vissa andra inte gör. Jag har svårt att förstå hur de kan tycka att jag är underbar som mina bästa vänner ibland säger. Vad får dom att tycka det? Du är stark har jag fått höra. Men varför faller jag då frågar jag mig själv i det tysta.
Just i denna stund när jag skriver detta så får jag upp Carina. Min absolut bästa vän som tyvärr inte längre finns livet. Jag saknar henne så det gör ont. Var det någon som var underbar så var det hon.
Min terapeut sa igår i en mening om mig att jag är en kvinna på 50 år. Ja inte riktigt men nästan. När jag träffade Carina för första gången så var jag 25 år. Vad har jag gjort under dessa 24 åren som har gått? Hur långt har jag kommit med mitt liv? Det var lite skrämmande när min terapeut sa min ålder. Jag förstod där och då att jag har förlorat så otroligt mycket i mitt liv.
Jag håller på att återta mitt liv. Ska försöka fylla det med det med det som får mig att må bra. Jag ska försöka utforska livet vad det har att ge. Ska försöka våga att släppa lite på min rädsla. Den rädsla som idag inte borde finnas. En rädsla som egentligen inte ska existera. Jag ska en dag återta det som jag har rätt till. Låter det flummigt? Ja kanske låter hela mitt blogginlägg flummigt men jag har skrivit det jag tänker på för stunden. Då kan det bli så här 🙂
Vad ska jag fylla dagen med idag då? Jag vill försöka umgås med min yngsta flicka så mycket som möjligt för snart flyttar hon tvärs över hela landet. Det kommer bli så tomt efter henne här. Jag kommer inte ha någon som tjatar ut mig till att gå till Dollarstore var och varannan dag. Gärna två gånger om dagen. Nu kan det vara tröttsamt men jag kommer sakna det när hon har flyttat.
Jag har fostrat 7 barn. Försökt i alla fall. Jag var ensamstående med mina 5 yngsta barn under flera års tid. Snart kommer jag bara ha 2 av dom hemma. Vi kommer snart att bli en familj som många anser är normalt. För det var inte normalt att ha så många barn som jag har. Det fick jag höra när jag kom hit. Vi kommer sitta 4 runt köksbordet och äta vår middag. Det kommer bli tomt. Bara för snart 2 år sedan var vi 12 hemmavarande. Snart är vi bara 4. Tiden går fort och barnen blir stora. Jag är stolt över mina barn. De är dom som har fått mig att stå på mina ben när det har varit tufft att stå rakryggad. När vinden har vänt och orkaner har uppstått.
Ja det var mina flummiga tankar denna dag. Har du läst hela texten så har du varit duktig. Jag hoppas att ni alla har det bra. Här i Borgholm har vi ingen sol men det regnar inte. Igår gjorde det. Kram på er!
