Gå till innehåll

Snart har halva oktober gått. Dagarna springer iväg och jag förstår inte riktigt vart dom tar vägen. Idag blåser det ordentligt och det är kallt. Men det är ju höst så vad har man att vänta sig?!

Jag är med i en skrivtävling där jag har skrivit en novell som går under genren Valentine Crime. Vill ni så får ni gärna läsa den och betygsätta den efteråt. Jag behöver läsare och betyg för att försöka komma vidare så jag kan skicka in tävlingsbidraget.

Klicka på länken nedanför för att komma till mitt bidrag.

https://app.betareader.io/books/5f857fd06acbdb003e99967a/overview

Ni behöver göra er medlemmar på sidan. Det är inget som kostar och det är lätt gjort. Där finns många andra som också har lämnat in sina manuskript så det finns annat roligt, spännande och intressant att läsa där.

Jag ska nu gå upp till OK/Q8 för att hämta ut ett paket. Jag håller på med en välkomstpresent till mitt kommande barnbarn. Den ska helst bli klar tills barnet kommer.

Ha det gott och sköt om er!

Var på terapin igår och det är ingen lek kan jag säga att gå dit. Ibland känns det som att man är helt totalt inkompitent och inte fattar någonting. Det är inte min terapeut som får mig att känna så utan det är mitt forna liv.

När jag inte går på terapin så letar jag efter anledningar om att jag inte har PTSD. Lyckas nästan. I alla fall så har jag kommit halvvägs i dom tankarna när jag kommer till min terapeut och väl där så kommer den ena informationen efter den andra upp och samtliga bevisar att jag har PTSD.

Så vad är det då som gör att jag letar anledningar efter att inte ha PTSD?

Den frågan fick jag svar på igår. Jag kom fram till det själv under vårt samtal. Att ha PTSD ger mig ett bevis på vad som har hänt mig under mitt liv. Kanske inte vad men att något HAR hänt mig. I många år har jag stängt av de känslor som har kommit och nu ska jag helt plötsligt ta fram dom. Inte så enkelt, men jag lär mig.

Jag är väldigt dålig på att tänka på mig själv. Jag får i uppgift att göra något som jag tycker är roligt. En av sakerna är scrapbooking. Jag har svårt att sätta mig där och koppla av. Jag får ångest när jag bestämmer mig för att göra det och jag får ångest när jag sitter där.

Tankar som kommer upp är att jag inte är värd att sitta där. Att jag måste göra all nytta som jag kan göra innan jag sätter mig ner. Har svårt att koppla av innan.

Men nu har jag då i hemuppgift att sätta mig ner två timmar per dag med mitt scrapbooking. Det känns lite konstigt att höra att jag ska sitta två timmar per dag med något som jag faktiskt tycker om att göra. Förr när jag satte mig för att göra något som jag tyckte var roligt och var bara för mig så att säga så fick jag ofta höra: Har du inget annat för dig att göra än att sitta där? Hade det inte varit bättre om du hade städat än att sitta där och inte göra någonting? Är det inte bättre du tar hand om dina barn? Är det inte....

Ja. När dessa meningar har cirkulerat runt mig under många år och det helt plötsligt blir precis tvärtom så känns det otroligt konstigt. Ska jag kunna sitta med min scrapbooking i två timmar utan att behöva få dåligt samvete?

Ja...så nu vet ni det. Två timmar om dagen är helt och hållet mina! Jag har ju planer på att göra en barnvagn med innehållande ask med en present i till mitt kommande barnbarn. Jag har cirka två veckor på mig. Jag har ett mål och jag har en plan. Nu ska den bara genomföras med.

Hmmm...önska mig lycka till!

Hösten har kommit med sina kalla vindar och fuktig luft. Inget jag är så glad över. Speciellt inte min kropp. Har ont I mina leder och går ofta med ryggont och huvudvärk. Mina handleder är inte så glada just nu.

Hösten kan vara vacker annars med att dess färger. Dock så hjälper inte det när jag tänker på att vintern kommer efter höst. Men allt är inte negativt med vintern. Vi alla vet att julen kommer under vintertiden och jag älskar julen 🙏❤

Jag älskar att ge andra presenter. Speciellt barnen och barnbarnen så klart 🥰

Rusta har börjat med julpynt och det kändes som att jag var lite i ett himmelrike ☺ Helt underbart ☺ Min äldsta dotter älskar också julen. Undrar vart hon har fått den julandan ifrån haha.

Ha det gott och sköt om er ❤

Att en saknad efter en person kunde vara så stor. Saknar dig massor älskade vän. Tänker på dig varje dag. Fast det är 2 år och 8 måsedan som du gick bort så kommer impulsen över mig ändå. Impulser där jag tar telefonen för att ringa dig och berätta något roligt som har hänt. De gånger då jag mår dåligt och där du var den enda som jag kände förstod hur jag kände då du har varit i samma situationer.

Jag saknar de gånger då du ringde för att berätta något som hänt i ditt liv. Roligt som sorgligt. Jag saknar de gånger då vi bara var, de gånger vi bara satt tysta men ändå fick sagt så mycket.

Idag skulle du fyllt år och jag skulle vilja ringa dig för att säga grattis. Det enda som glädjer mig idag är vetenskapen av att idag har du inte ont 🙏 Du har äntligen fått ro. Jag älskar dig av hela mitt hjärta älskade Carina ❤ Ett stort GRATTIS på din födelsedag.

Jag går mot en inre resa där jag ska försöka tänka annorlunda. Slå bort ohjälpsamma tankar och lära in nytt. Bort med gamla antaganden och in med nya.

Det är ingen lätt process ska jag tala om. Har man inte ångest innan så skapar det ångest. Att göra precis tvärtom mot vad ens inre system säger är inte så lätt.

Jag är inte värd detta, men jag gör det ändå!

Ja det är en fras som jag ofta får höra av min terapeut. Hon är väldigt hjälpsam faktiskt. Ibland undrar jag om hon tycker jag är löjlig eller dum som inte klarar av det som många andra skulle tycka är enkelt. Nu tror jag inte att hon gör det för det märks att hon brinner för sitt jobb. Hon är inte bara där för att hon måste utan hon vill hjälpa andra. Det tror jag gör en stor skillnad!

Det är ofta jag tänker att jag inte är värd. Jag känner eller tänker att jag måste göra massor här hemma för att sitta en stund med scrspbooking. Eller något annat som jag en gång gjorde med glädje.

Jag har fått i "läxa" att ta fram min scrapbooking igen. Göra något som jag tycker är roligt. Den skulle jag ha tagit fram förra veckan men det gjorde jag inte. Varför? Jo av den orsaken att jag inte tycker att jag förtjänar den stunden för mig själv. Nu är den framme i alla fall. Tog fram den för två dagar sedan. Har inte suttit med det, men jag har i alla fall gjort min "läxa"och tagit fram den.

Efter förra måndagens terapisession så har jag börjat och fundera om mig själv. Försöka lära känna mig själv på ett annat sätt. På ett mer snällt och hjälpsamt sätt. Inte döma mig själv. Vilket inte är lätt!

Jag kan känna mig totalt värdelös, ful och inte värdig. Det väller upp känslor ibland som jag inte vet vilka det är. De är mixade och det känns ibland som att jag har en orkan i bröstkorgen.

Ibland så tänker man på allt man har fått höra om vilken person jag är. Blandar jag ihop mitt eget tycke mot det jag har fått höra av andra? Kan vara så. Det är ju ofta som jag har fått höra hur värdelös jag är. Jag ska inte tro att jag är något. Förr när jag gjorde saker för mig själv så fick jag ofta höra att jag inte tänkte på mina barn. Istället för att gå ut och dansa en gång i månaden så skulle jag ta hand om mina barn. Att jag tog hand om dom 29-30 dagarna som återstod av den månaden räknades inte. Jag hade mina barn på heltid. De träffade aldrig sin pappa ( pappornas val)

Jag har kämpat i många år men det är först nu som jag känner att jag är på väg framåt. Jag tror att det är på grund av min terapeut. Hon guidar mig framåt. Får mig att tänka annorlunda om mig själv. Ger mig verktyg som jag kan ta fram i min vardag. Vägen är lång men jag har börjat gå framåt. Det känns skönt. Kanske kan även jag få känna mig värdig en dag. Känna att jag betyder något och att även jag gör skillnad.

Då var vi inne på halva denna månaden. Jag förstår ärligt talat inte vart dagarna tar vägen. Vi går mot kallare årstid och det ser jag definitivt inte fram emot. Jag brukar dala ner i mitt mående under höst och vinter. Men kanske så blir det annorlunda just i år?! Vem vet! 🙂 Det kan ju faktiskt bli det- Man ska inte förlora hoppet.

Det brukar vara varma dagar under september månad i vanliga fall men jag tycker inte att vi har haft så många dagar ändå under månaden som varit varma och fina. Det har antingen regnat eller så har det hängt i luften. Igår var det dock rätt så skönt om man jämförde mot de andra dagarna som varit. Härligt!

Barnen har kommit igång med sina ämnen i sina skolor. Pontus blev glad för han fick läsa spanska i sexan fast lappen blev någon dag försenad när den skulle lämnas in. Hampus läser också spanska så de kan ju förhöra varandra kanske när det blir läxor.

Förra året så blev Hampus försenad till skolan rätt så ofta. Nu har vi börjat med månadspeng och det blir 10kr avdrag för varje försenad ankomst han får. Hör och häpna: Det har inte blivit en enda försening än 🙂 Att jag inte körde detta systemet förra året?!

Idag har jag städat av mitt kök. Inte hela utan jag har påbörjat det. Jag ska försöka ta lite i taget för jag måste lyssna på min kropp med. Jag ska även börja och tänka efter varför jag gör vissa saker. Gör jag för att det måste eller för att undvika tankar?! En bra fråga. Dock så tror jag att det är lite av båda sakerna. Men att göra saker och ting för att undvika ska jag försöka att inte göra så att säga.

Nu ska jag försöka och ta itu med den andra delen av köket. Men det gör jag för att jag måste. Ha en fin dag alla fina. Sköt om er!

Jag älskar att gå i vår vackra natur. Dock så händer det rent för sällan att jag gör det idag. Jag jobbar för fullt med mig själv och hoppas på att jag en dag ska kunna gå ut utan att känna en viss rädsla i kroppen.

Det har gått 11 månader sedan jag av någon anledning började få ångest om nätterna. Då jag vaknade av ren panik och sedan kunde jag inte somna om. Var vaken på nätterna och gick som en zombie på dagarna.

Om en månad så är det ett år sedan jag blev antastad av en äldre herre på mitt arbete som jag hade då. Stackaren visste inte vad han satte igång inom mig. Inte ens jag förstod. En liten sak som blev så här stor. Det trodde jag aldrig.

Tänk vad livet har att ge en egentligen. Glädje, sorg, rädsla och skam. Det är dom fyra kategorierna man lever i.

Idag är det lördag och jag ska försöka ta hand om tvätten hemmaä. Har så ont i min kropp så jag ska försöka lyssna på den med.

Nej! Nog gnällt nu. Jag hoppas ni alla får en fin dag ❤

Jag känner mig så tjatig men bloggen är ett ställe jag kan ventilera mig på. Förr ringde jag Carina och det var så skönt att höra hennes röst. Vi kunde prata om allt. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta ❤

Sedan jag började på det nya terapin om PTSD så har mina tankar blivit mer verkliga på något sett. Jag har fått känna känslor som jag så länge har hållit mig ifrån. Det är jobbiga känslor för en del kan jag inte sätta ord på.

Jag har gått med ångest nu i några dagar. Vissa personer hemsöker mig på nätterna och jag vaknar titt som tätt. På dagarna så går jag med ångest. Det känns som att jag har ett stort svart hål inom mig. Det är tomt och mörkt och det gör ont.

När jag dalar ner i depression vilket jag kännet att jag snuddar vid emellanåt så får jag så negativa tankar om mig själv. Jag brukar tänka att ser andra mig med samma ögon som jag gör så är det inte konstigt att jag mår som jag gör ibland. För i mina ögon är jag en dålig mamma och fru. Jag känner mig ful. Att se mig själv i en spegel kan kännas svårt ibland. Jag kan titta på min kropp och känna avsky. Jag vet vad den har varit med om och helt plötsligt så skäms jag.

Många tänker att jag borde vara glad och tacksam för det jag har o då borde jag må bra. Men det är inte lätt att bära på 40 års sorg i hjärtat.

Något som jag jobbar hårt med idag är att acceptera hur det är och varför jag mår som jag gör. Det är som en dragkamp. På ena änden så är mitt dåvarande liv och allt det jag varit med om. Alla dom som påstått att jag har ljugit, dom som kränkt och utsatt mig för psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp står också där. På andra änden står jag. Iblans känns det som att jag jobbar i motvind för jag orkar ibland inte stå emot.

Vi ska snart gå in på själva traumabehandlingen. Jag har en traumatiserad hjärna och det har jag haft sedan barnsben. Det är svårt att acceptera det ibland. Samtidigt som det förklarar varför jag har träffat den ena killen efter den andra som inte har varit så snälla. Det är i och för sig skönt att veta.

På måndag är det dags igen för terapi. Det är fruktansvärt jobbigt att gå dig. Jag går dit med ångest och går därifrån med ångest. Ändå så längtar jag dit för jag vet att jag får hjälp att få min hjärna att läka.

Det ser jag fram emot 🙏

Ångesten kom från ingenstans. Känner mig ledsen. Jag försöker följa råden min terapeut har gett mig men det är svårt. Jag jobbar hårt med att acceptera att jag har en traumahjärna som säger en sak men förnuftet ett annat. Det är inte lätt. Min terapeut sa att jag har varit traumatiserad sedan barnsben vilket stämmer men som jag aldrig tänkt på.

Denna hjärna som jag har skulle jag vilja byta bort. Det är en jobbig vardag jag har ibland. Eller oftast som det nu har varit det senaste året. Det hjälper inte att hösten har kommit i heller. Efter höst kommer vinter. En årstid som jag brukar må dåligt av.

Jag ska göra mina hemuppgifter som jag fått. För andra är dom kanske lätta men för mig otroligt svåra.

Önskar er alla en fin dag.

Mardrömmar får man på köpet när man har PTSD. Vare sig man vill eller ej. I natt har jag flytt men vart jag än vände och vred mig så var min före detta mig på spåret. Jag sprang och sprang och när jag trodde att jag var i säkerhet så såg jag han komma gåendes.

Obehagliga drömmar kan man inte göra något åt. Dom finns bara där och dom är inget man bara kan skaka av sig. Hur mycket man än vill.

Är något trött nu. Har varit det i några veckor nu. Man blir hemsökt på nätterna och på dagarna ska man ta hand om hem och familj. Orken finns inte där för en hel dag. Jag gör det jag kan och det som absolut måste göras. Känner mig ibland som världens sämsta mamma och hustru.

Jag tar en dag i taget. Vissa dagar så blir det en timme i taget, beroende på hur man mår. Vissa dagar är jag rastlös och vissa dagar så känner jag mig trött, rädd, ledsen och förtvivlad.

Vilket liv man har. Min terapeut säger för att bli av med symtomen så måste jag lära min hjärna att jag är trygg just nu. Det är inget jag kan tänka mig till utan det är något jag måste säga och agera som. Det är inte så lätt att göra det. Jag känner en sak men ska säga något annat.

Snart ska vi påbörja traumabehandlingen och det skrämmer mig lite. Jag får sådan ångest hos henne varje gång. Hur blir det när jag ska gå in i händelser. Ibland vill jag avbryta behandlingen men det ska jag naturligtvis inte göra. Jag vill bli kvitt dom här känslorna och behandlingen ger sakta men säkert mitt liv tillbaka. Men vägen dit är lång och krokig.

Ha det gott och sköt om er ❤

%d bloggare gillar detta: