Kategori: Livet

Idag gick jag till behandlingen med tunga steg. Jag gick och gick men kom aldrig fram kändes det som. Ett steg fram och två bak. Tröttheten satt i kroppen och jag kände mig så tung och ledsen. En känsla jag borde vara bekant med men det är en känsla som jag aldrig har velat stanna upp och känna. Har aldrig fått bekräftelse för att det var en känsla som var riktig och känna.

Jag blev glad i alla fall när jag fick se resultatet av hur symtomen har sjunkit. Nu var det flest treor istället för flest fyror. Så det är klart att jag känner mig än mer motiverad till att fortsätta. Fast jag ibland bara vill lägga mig under täcket och stanna där.

Idag är det inte lika kallt ute. Tack och lov. Om en vecka går vi in i den första vårmånaden, helt underbart. Jag längtar till värmen.

Vi pratade lite om hur jag vill ha mitt liv. Jag har börjat fundera över mina värderingar. Var står jag i livet och trampar och hur vill jag ha det i framtiden?! Vad är viktigt för mig?

Frågor som är svåra att besvara. Jag vet hur mitt liv har varit. Ibland känns det lättare att ta samma steg i samma riktning som man alltid har tagit. Det är lättast så. Men vill jag ha det så framöver? Vad måste jag göra för att förändra?

Ibland känns det som att jag sitter i en luftbubbla och ser världen utanför. Den är så nära men ändå så långt borta. Man träffar människor genom livets gång. En del av dom bleknar bort medan andra har betytt och betyder en hel del. Vissa människor kommer jag vara evigt tacksam över att fått mött i mitt liv. Människor som hjälpt mig på vägen. Andra som stjälpt mig ska jag försöka hålla mig ifrån.

Mina barn börjar bli stora. Min minsting är 13 år. Jag har inga små barn längre som jag måste passa och lägga fokus på. Jag tror att allt har sin tid och nu är tiden inne att jag ska tänka på mig själv. Jag vill må bra och jag vill ta mig till mål. Kämpa mig fram. Gudarna ska veta att det är en kamp men hur jobbig den än är så kommer jag aldrig mer tillåta någon trampa på mig. Ibland dalar jag i mitt självförtroende och har svårt att hålla det löftet till mig själv men jag försöker.

Hur mycket ångest jag än har när jag går till min terapeut på måndags morgonen och hur mycket ångest jag än får där så ser jag fram emot mitt möte med henne för jag vet att för varje gång jag tar mig dit ju närmare målet i mitt mående kommer jag. Jävligt tufft men det är värt det.

Livet har inte varit en dans på rosor. Jag trampar fortfarande på törnen men kanske så kommer det en dag då bladen lindrar mina fall.

Idag ska jag till min son och vara där i några dagar. Det är skönt med dom här dagarna efter min behandling där jag bara får vara. Varva ner och andas. Jag behöver det. Stänga av mobilen och bara finnas i nuet utan att bli störd.

Nu blir det en kopp kaffe för min del. Jag hoppas ni alla har en fin dag. Kram på er!

Terapi i morgon. Dagarna springer iväg. Det går bra på behandlingen men den är jobbig faktiskt. Ibland så får jag en sådan lust att ringa och säga: Tack och hej....och struntar sen och gå dit. Men naturligtvis gör jag inte det. Har gått där sedan 1 juni förra året och har jobbat som ett svin med mig själv sedan dess och det känns lite taskigt mot mig själv att slänga bort det. Speciellt med tanke på att jag vet att jag behöver det.

Förra måndagen var otroligt jobbig faktiskt. Vi pratade bland annat om känslor. Om den sorg som sköljde över mig. Att verbalisera kan vara så otroligt svårt. Det är som en mur brakar ner och jag får inte fram någonting men däremot så skriker det i kroppen på mig.

Jag ska dessutom lyssna på sessionen under veckans gång. Det har jag gjort och det har skapat ångest och oro. Fått fram tankar som hur värdelös jag känner mig, tankar om att jag kräver för mycket av andra, att jag inte är värd något.

I måndags så fick jag frågan om sorgen har någon längtan. Det första som slog mig var att få känna mig fri. Ibland så känner jag mig så innestängd i mig själv. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam mitt i allt.

Hör jag andra berätta saker som jag själv har varit utsatt för så kan jag känna hur dom har haft det, bli ledsen för deras skull. Men när det gäller mig själv så har jag svårt för att känna samma sak. För jag har mig själv att skylla. Så kan jag tänka ibland. Varför anser jag att jag själv inte är värd att ha det bra? Eller ha rätt att känna som jag gör?!

Idag ska jag göra ännu en av mina hemuppgifter. Jag ska till hamnen. Ta en promenad till kyrkogården och tända ett ljus på pappas grav.

Jag hoppas ni andra har det gott. Sköt om er!

Har sovit dåligt i natt. Hade en konstig dröm. En pojke var besatt av något och jag röjde runt i mitt sovrum. Hittade inte mina saker och hade denna "varelse" efter mig. Drömmarna kan se olika ut men samtliga har något gemensamt. Jag blir jagad av skuggor och hur jag än springer så kommer jag ingen vart. Mardrömmar är långt ifrån roliga att ha för drömmen slutar inte när man vaknar utan känslan den ger sitter kvar ett bra tag.

En av mina hemuppgifter som jag fick från terapin är att bemöta mig själv med värme. Jag ska tänka på tonläget jag riktar till mig själv. Det är jag fruktansvärt dålig på. Vända värmen mot mig själv när man anser att man inte är värd den värmen är inte så lätt.

Inte så lätt är dessutom ord jag inte ska använda. Helst i alla fall. - Säg som det. Hur var det? Ja den meningen får jag höra lite då och då. Mitt svar blir: - Det var/är för jävligt.

När jag säger det så känns det som att jag förstorar upp hur det var. Hur det är. Ingen annan såg det jag såg.

Sedan jämför man. Var en händelse värre än den andra så bleknar den första bott och man tänker att det inte var så farligt då. Men känslan i kroppen säger annat.

Jag använder tydligen ordet man en hel del istället för att säga jag. När man/jag använder ordet man så blir det som det gäller en i mängden. Jag är så personligt.

Ja det var lite svammel för dagen. Skönt och få skriva av sig ibland.

Vi har spelat lite spel här hemma. Jag och några av barnen. Nu blir det att ta det lugnt och lyssna på tystnaden. Ha en fin dag!

Det är inte ofta som jag får sova på nätterna men i natt sov jag som en...ja inte som en stock men som en liten gren kan man väl säga. Det var skönt. Dock så hjälpte det inte min ångest. Den bär jag på och har fått göra det sedan helgen. Det går i perioder det där med min ångest. Nu är jag inne i den tråkiga perioden. Jag får ont i mage, mellangärde och bröstkorg. Pulsen blir hög och hjärtat bankar på som om det ska hoppa ur min bröstkorg. Jag försöker andas igenom det men det är inte alltid så lätt, men jag försöker.

Idag har jag varit på akupunktur. Jenny som sätter nålarna sa: Välkommen till tortyrkammaren. Hon vet att jag är rädd för nålar. Dock så vet jag att det hjälper så därför går jag dit. Att ligga där i 40 minuter och lyssna på lugn musik samtidigt som jag får möjlighet att andas och bara vara för en stund. Det är min egen stund.

Jag var hos min samtalskontakt igår. Pratade om livet från förr. Jobbigt men skönt samtidigt. Det har gått 19 år men det känns ändå ibland som om det är nu. Så fruktansvärt jobbigt ibland. Men det blir nog bra till slut.

Jag ska varva ner för kvällen nu så jag säger god natt och sov gott ❤

Det har varit en händelserik måndag. Hade svårt att somna igårkväll och när jag väl gjorde det så sov jag inte så länge. Fasade lite för terapin idag. Jag hade inte gjort alla hemuppgifter jag hade samt så var det många tankar som cirkulerade efter förra sessionen. Jag lyssnar ju på den. Det var i alla fall en hemuppgift som jag gjorde. Medan jag lyssnar på den så väcks många andra tankar till liv. Känslor kommer upp till ytan. Det har jag svårt för.

Jag är långt ifrån en kall människa. Jag har känslor men har svårt att visa dom. Gentemot mig själv. Att visa sig själv medkänsla, förståelse och värme är inte det lättaste. Jag är inte värd det. Det är en av tankarna som dyker upp. Skulle däremot min historia berättas av någon annan hade jag kunnat trösta, visa medkänsla och förståelse. Varför anser jag att andra är värd allt det där men inte jag?

Jag har svårt för att gråta. Jag kan känna mig fruktansvärt ledsen, illa behandlad ibland men ändå så tillåter jag inte mig själv att gråta. Under dagens session så kom funderingar upp om gråt kan vara en triggers. Min terapeut är duktig på sitt arbete och ser och hör det jag själv inte gör. Hon får mig att fundera på saker som jag egentligen har gjort allt för att hålla mig ifrån.

Idag var en jobbig dag. Det är ingen lek att gå dit och sätta sig och visa sig sårbar. Jag har svårt att ta plats. Idag är en dag som jag skulle vilja lägga mig under täcket och stanna där men det har jag inte gjort. Jag åkte bussen från Kalmar till Färjestaden och mötte upp Fredrik och min yngsta son Pontus. Det var dags att titta på skolan som han ska börja på till hösten. Det är en friskola och att vi sökte dit var för att Pontus bästa kompis ska börja där. Vi tog reda på lite om skolan. Pratade med ägaren och Idag träffade vi rektorn. Allt kändes så bra. Det är en liten skola som bara har 160 elever sammanlagt och jag tror det är bra. Det kändes bra i alla fall.

När jag satte mig på bussen som körde till kalmar så ringde min dotter. Det har tydligen skett en olycka på bron så nu sitter jag fast här och väntar på att bussen ska röra sig.

Jag hoppas allt är bra med er alla i övrigt. Vintern står fortfarande i sig. Jag hoppas våren snart får ge sig till känna. Tänk att få ligga i en hängmatta och lyssna på fåglarnas sång. Läsa en bra bok eller bara ligga och lyssna på allt vad vår vackra natur har att ge.

Sköt om er!

Igår kom två av mina troll hem till mig. Vi tittade på Toy Story och några avsnitt av Musse Pigg. Vi var lata med andra ord!

Det märks att man inte är ung längre. Antingen är det åldern som är orsaken eller så är det för mitt psyke skull. Tror det är en blandning. Jag klarar inte av stress och med livliga barn kan jag känna mig stressad.

Idag kommer min dotter hem och hälsar på. Robin är redan här med sina barn. Vi ska äta gott och sedan se nya Trolls på tv:n tillsammans. Det ska bli mysigt.

I morgon åker jag med barnen till Kalmar. Ska till behandlingen på måndag. Jag har inte gjort min ena hemuppgift. Varför? Ja för att gå till hamnen så måste man ju gå ut. Det är väl där det stora hindret har legat. För 14 dagar sedan gick det bra, men sedan gick det bara utför.

Många tänker att det är väl bara att gå ut, men det är inte det. Jag har inga ursäkter utan jag har svårt att bara gå ut och gå. Speciellt i vintertid. Jag ska försöka "skärpa"till mig. Ingen mer än jag hade blivit glad över att bara kunna öppna ytterdörren och gå ut utan att känna en sådan tyngd i min kropp. Tvinga mig att gå. Jag är långt ifrån lat, men just nu känner jag mig som det.

Vi är på rätt sida av året i alla fall. Om en månad börjar våren ge sig till känna. Med våren kommer folket till ön. Jag hoppas bara att folk tänker till innan de stormar ön. Covid-19 finns fortfarande kvar.

Jag mår inte alls bra i detta vädret. Mina leder gör ont och ibland så lyder fingrarna inte mig. Jag har dessutom hemuppgifter som min terapeut har gett mig. Ett av uppdragen var att gå ner ensam till hamnen minst tre gånger per vecka. I måndags var hon på utbildning så det innebär att på dessa två veckor så ska jag ha gått minst sex gånger. Gissa hur många gånger som jag har gått? Rätt svar är ingen! Första gången sedan den 1 juni förra året som jag inte har gjort alla mina hemuppgifter. Jag skäms!

Så varför har jag inte gått ut och gjort det jag ska? Nej jag är inte lat. Vädret drar ner mitt psykiska mående och min kropp gör ont vid kyla. Jag har två hemuppgifter till. Jag ska lyssna på sessionen samt återberättandet. Det har jag gjort däremot. Inte alla de gånger jag måste göra det på men jag har till söndag på mig. Kanske kan det bli en gång till hamnen med innan söndag.

Jag längtar till mitten av mars. Det är då våren brukar komma på besök. Jag längtar till juni då sommaren har kommit. Tänk att kunna få sitta i trädgården med mina hundar. Dricka en kopp kaffe och kanske kunna läsa en bok. Vad jag saknar att läsa!!!

Det är väl bara att läsa då tänker kanske en del. Ja det kan man ju tycka, men för mig är det inte så enkelt. Jag har ingen koncentration till det. Tyvärr!

Ibland så har jag det otroligt kämpigt faktiskt. Man ska tänka positivt men det är inte så enkelt alla gånger, speciellt inte när man bara ser det negativa om sig själv. Jag ska ändra på ett tankesätt som jag har blivit upplärd med. Som jag har utvecklat under årens gång. På grund av allt jag har varit med om. Det handlar alltså om minst 42 års tänkande...ojojoj. Hur lätt är det då?!

Ibland så tänker jag att jag är värd något annat. Dock så vågar jag inte säga det högt så att andra hör. Jag är rädd för att de ska tro att jag tycker att jag är något. I samma sekund så tänker jag: Men jag är ju någon! (Sekunden efter: Nej det är du inte! Ingen som är värd att bry sig om!)

Det blev en svammelblogg idag. Jag visste inte vad jag skulle skriva om utan bestämde mig för att skriva det jag tänker för stunden.

Önskar er alla en fin dag ❤

Jag har inte varit hemma på en vecka så mina hundar var överlyckliga över att se mig. Jag har saknat dom med. Dom är ju bara för goa. En av mina minstingar i kullen vickar på hela sig när hon springer. Hon ser alltid så glad ut. Likaså hennes syster. Jag skulle inte vilja vara utan mina fyrbenta familjemedlemmar ❤

Jag fick blommor förra söndagen då både jag och Pontus firades. Dom blommorna var lika fina idag. Härligt! Älskar blommor. Dock så har jag inga gröna fingrar. Det var två krukväxter och en bukett. Ska försöka hålla krukväxterna vid liv 🤗

Vintern håller i sig och det gillar inte min kropp. Jag har så ont ibland. Får lyfta min egen kropp när jag ska vända mig i sängen. Just nu så är jag så fruktansvärt stel. Förr när jag var yngre så var jag vig. Kunde sitta i splitt. Det var på den tiden jag dansade showdans. Svårt att se att jag var vig en gång idag då man är så stel. Men men...så är livet.

Idag ska jag försöka och bara tänka på vad jag och min kropp orkar med. Det svårt ibland då man ibland vill mer än vad jag kan.

Jag hoppas ni mår bra och ni sluppit Covid-19. Sköt om er ❤

Då går vi in på den andra månaden på detta året. Det är måndag och den första i månaden. Jag har bestämt mig för att försöka sluta äta kakor. Jag skrev försöka för jag är väldigt svag för kakor. Men jag mår ju inte så bra av att äta dom.

Det här med olika laster som man har är ju svårt att bara kasta bort, men jag tror ändå på det här att sluta helt direkt än att ta bort lite i taget. Det är nu eller aldrig haha.

Idag var det dags för en ny session i terapin. Nu har min terapeut utbildning nästa måndag så nu blir det ingen terapi förrän om 14 dagar. Men jag har mina hemuppgifter som ska göras. Jag ska gå ensam till hamnen minst tre gånger och lyssna på inspelningen minst tre gånger, per vecka.

Det låter kanske inte mycket men för mig är det det. Jag får sällan vara ifred och då är det svårt att lyssna på inspelningen. Jag ska försöka och sätta mig själv främst. Svårt men det är värt ett försök

Fick ångestpåslag i rummet hos terapeuten. Hon är väldigt duktig på sitt arbete. Hon pratade igenom ångesten med mig. Det kändes bra. Känner mig trygg med henne och det känns så otroligt skönt. Nu har jag gått hos henne under en lång tid. Började den 1 juni och gått en gång i veckan. Sen har hon haft semester samt några utbildningar under dessa månaderna men det har ändå varit en tid.

Det har blivit en stor förändring tycker jag. Till det bättre, men jag jobbar hårt faktiskt både på terapin och på hemmaplan. Min samtalskontakt brukar tjata på mig om att jag ska se mitt eget värde. Att även jag är värdefull. Det är lättare sagt än gjort. Men ett steg i taget så kommer jag kanske fram till mållinjen en dag.

I morgon kommer jag har nästan alla mina barn under samma tak. Tyvärr så kommer jag inte hos min äldsta son här men tänkte ringa honom istället.

Mitt yngsta barn blev 13 förra veckan och själv blir jag ett år äldre om några dagar så vi ska fira oss båda i morgon.

Idag skulle min älskade mormor fyllt år. Saknar henne. Det är många år sedan hon gick bort nu. Hade gärna träffat henne igen. Men det får bli i ett annat liv.

Jag tillhör dom som är rädd för döden. Kanske inte i döden i sig utan ovissheten om hur man kommer få lämna jordelivet. Om man får lida till exempel. Pappa var rädd för döden men när han väl låg på sin dödsbädd så var han så lugn och han kändes trygg. Nu tror jag att det var för att jag var där för de gå gånger jag gick ut från rummet så blev han med en gång orolig. Så som min pappa gick bort skulle jag vilja gå bort. Jag hoppas att jag inte är ensam när det sker.

Tunga tankar denna lördagskväll men så är det ibland. Jag hoppas ni alla har en fin kväll!