Livet

Då var det en ny vecka igen. Det var jobbigt att gå upp på morgonen för jag har inte sovit många timmar i natt. Så är det ibland men det är bara att gilla läget. Vad finns det att göra? Det skulle jag vilja ha svar på men det blir nog svårt.

Det är jobbigt för ibland så fungerar livet som det ska. Man sover som en stock och man kan gå upp morgonen efter utvilad och glad. Andra dagar så lägger man sig med tusen tankar runt huvudet och vaknar nåon timma efter man har somnat och inte kan somna om. Så var det denna natt.

Jag lägger mig och helt plötsligt så skenar mina tankar iväg och man tänker på saker som man inte ens visste att man tänkt på tidigare. Det ena ger det andra och sedan är sömnen som bortblåst!

Idag så kommer småpojkarna hem tidigt då de slutar tidigare på måndagar. Tycker det är skönt för då får jag en timme mer med dom. De växer ju så det knakar och jag vill inte förlora någon tid med dom. Det är så skönt att kunna få vara med och se deras utveckling. Inte bara deras utan även mina tvillingars.

Ibland tänker jag på deras pappa som valt att inte ha dom i sina liv. Hur kan man självmant välja en sådan sak? Det är för mig en gåta faktiskiskt. Jag är så glad att se deras utveckling. Beatrice som är på väg att bli en ung dam. Hennes beslutsamhet om sitt yrkesval gör mig stolt. Hon ska bli polis har hon sagt och det bestämde hon sig redan för att bli i lågstadiet. Benjamin börjar bli en ung man som precis har kommit på vilken linje han vill välja i gymnasiet. Han ska gå barn och fritid med idrottsinriktning.

Jag är stolt över mina barn oavsett om de inte har bstämt sig för att bli något stort eller om de har stakat upp hela sina liv framför sig. Robin är tvåbarnspappa och han är duktig med att försörja sin lilla familj. Stéphanie går sista året i gymnasiet. Hon tar igen förlorad tid. André ska bli pappa runt juletid. En härlig julklapp.

Ensamstående med 5 barn gav mig styrka

Jag blev själv mamma tidigt. Jag var 21 år gammal och började min mammaroll som ensamstående. Jag fick fler barn och blev sedan ensamstående med 3 barn. Blev sambo och gift och blev gravid. Vad hände? Jo jag blev ensamstående igen. Sedan föddes mina tvillingar oc jag blev ensamstående med 5 barn. Låter kanske konstigt men det stärkte mig. Nu sitter jag här som sjubarnsmamma och farmor till två älskade barnbarn och med ett tredje på väg!

Ja livet kan vara härligt faktiskt!

Vi behövde ett break från vardagen så jag åkte till Kalmar med barnen för att vara på Leos Lekland en stund. Robin körde oss in för Fredrik jobbade. MEdan jag tog Hampus och Pontus till Leos Lekland så gick Stéphanie med Benjamin och Beatrice på gymnasiemässan på Stéphanies skola Fria Läroverken. De har bestämt sig för vad de vill läsa nu i alla fall och det är ju skönt att de har fattat det beslutet. När de var klara där så kom de till Leos och höll mig sällskap.

Fredrik åkte in efter han slutat på jobbet och sedan kom Jonatan. Det var trevligt. Vi satt där en stund och barnen lekte och när de hade varit och busat runt där i 4 timmar så åkte vi hem.

Vi har gjort maten och medan jag skriver detta så äter dom andra. Jag åt under tiden jag lagade maten så jag passade på att skriva då. Ikväll blir det Filmkväll för Hampus ville ha det. Det ska bli mysigt!

Jag är så glad över att få ha min familj runtomkring mig. De ger mig styrka när jag faller. Jag och Fredrik pratade häromdagen och jag satt hade vi inte fått gå igenom allt det vi har fått gå igenom tillsammans under våra 12 år tillsammans så hade vi aldrig klarat av denna situationen som vi har idag. All den psykiska misshandeln som man fått utstå. Det som har hänt har bara stärkt oss och det trodde nog inte vederbörande. Jag tror att denna person trodde att jag och Fredrik skulle gå skilda håll.

Jag tycker bara synd om mina småpojkar som är helt oskyldiga i detta men ändå får betala. De räknas inte mer och det är ändå barn som har denna persons blod i sina ådror. Jag kan inte förstå hur man kan göra så mot oskyldiga barn. Det är för mig helt obegripligt, men det bevisar vad denna person är för något. Helt klart!

Vi går vidare och vi gör det tillsammans.

Själv mår jag så där. Jag ska inte skriva att jag mår bra för då ljuger jag och det gör jag aldrig annars så jag ska inte börja nu. Jag tar en dag i taget och gör det bästa av den. Sätter mina barn främst <3

Ni får ha det så bra. Sköt om er!

Mina dagar är otroligt långa. Jag får inte sova om nätterna som jag ska. Vaknar och somnar, vaknar och somnar. Sedan ska man orka med dagarna och finnas till där för alla andra. Vem finns till där för mig?

Denna helgen har varit extremt jobbig. Jag är glad att den snart är över och att en ny vecka börjar. Kanske får jag ett nytt perspektiv på saker och ting att blicka tillbaka på. Kanske så vinner jag lyckan och få dansa på rosa moln in i framtiden.

Skulle inte tro det men det hade varit skönt.

Ens egen lycka rår man över sägs det men det är inte ritkigt sant. Det finns viss yttre faktorer som har ett finger med i spelet med.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan blir det sängen.

Jag känner mig kvävd. Går med ångest halva dagarna och det gör mig så trött. Sedan har jag så ont i mina leder emellanåt så man kan säga att humöret är inte på topp precis. Jag är gråtfärdig och varje kväll så somnar man till tårar. Varför? Ja till en viss del vet jag. Det är det här med min svärmor och med huset. Snacket som man vet går runt till folk. Inget jag bryr mig om för egen del egentligen men bara att veta att det finns oskyldiga barn som råkat ut för samma som jag. Det sårar mig djupt.

Nu tror jag inte att barnen lider för vi vuxna försöker verkligen hålla dom utanför. De frågar aldrig efter sin farmor och det är rätt så skönt för vad skulle man svara? Ska man linda in det mjukt i bomull eller ska man säga sannigen? Hur det än är så tror jag att sanningen varar längst. Det är vad jag lär mina barn så jag väljer att säga sanningen.

För 12 år sedan mådde jag så otroligt dåligt så jag blev inlagd i två omgångar. Det kändes som att jag blev kvävd och att staden åt upp mig inneifrån. Jag kunde inte andas och så fort jag kom utanför mina egna dörrar så fick jag panikattacker. Idag kan jag jämföra med den tiden.

Jag har oftast hållit saker och ting inom mig men igår så pratade jag i klarspråk med min man. Jag sa rent ut vad jag tänkte och kände. Tyvärr så kändes det inte som att han lyssnade. Kanske är jag dålig på att förklara eller så är mina känslor, tankar och åsikter så viktiga. Jag vet inte.

Jag tror inte att någon egentligen kan förstå. Jo dom som varit i samma sits kan. De vet vad jag pratar om.

Jag känner att jag inte kan bo kvar här så länge min svärmor står som ägare på huset. Att bo under hennes tak är inget jag strävar efter precis. Att göra som vissa människor gör att visa att den har makten och leker katt och råtta lekar är psykisk misshandel. Ren och skär psykisk misshandel! Jag brukar tänka att straffet kommer förr eller senare. Jag tror nämligen på karma.

Nu är det helg. Småpojkarna ska på disco ikväll. I morgon ska Fredrik jobba och sedan vara borta resten av dagen för styrelsemöte. Vad mer som händer vet jag inte. Får väl se vad som händer och sker.

Ni får ha det så bra och sköt om er!

En helg går mot sitt slut. En underbar helg har det varit. Det började med att jag gjorde dekorationer till gravarna. Det blev 4 st. En till min pappa, en till Fredriks pappa och en till hans bror och en till hans morbror.  Dom åkte vi ut och satte. I fredags var det 6 år sedan pappa urnsattes med. Tiden går verkligen fort.

Var på barndop i lördags då lille Sebastian blev döpt i Borgholms kyrka. Efterfikat var på stadsmuseet. Smörgåstårtan gjorde jag dagen innan och nästan hela tog slut. Det var ett gott betyg. Beatrice blev gudmor och jag och Fredrik blev faddrar. Som gudfar fick han Staffan som är Toves bror. Det var ett jättefint dop och han fick många fina saker. Jag och Fredrik köpte en sparbössa som var en brandman eller rättare sagt en brandbjörn 🙂

När det var slut så var det dags för att åka till Rällapaviljongen och sätta upp sina saker som skulle säljas på loppis. Satt till kvällen och idag fick vi lite sovmorgon innan vi åkte ut där igen och satt till eftermiddagen. Idag var det betydligt mindre stånd. Enbart 4 st men det var lite varmare att sitta idag. Igår var det kyligt men man fick gå sig varm när man tittade på alla de andras saker. Det var mycket fler folk igår.

Nu är jag helt slut ärligt talat. Ska faktiskt gå och lägga mig. Ni får ha det gott och sköt om er.

Ibland känns det som att jag kämpar helt i onödan. Det jag strävar efter och det jag kämpar för känns förjäves. Varför kämpa då? Det tar bara en massa onödig kraft och energi. Det suger ut livet ur en känns det som. När jag vaknar på morgonen så tittar jag på mina barn och tänker: Något har jag gjort bra här i livet i alla fall. Sedan åker de till skolan och jag blir ensam kvar med alla mina tankar och känslor.

Hur ska jag hantera dom?

Jag känner mig ensam. Ingen som lyssnar eller de som lyssnar förstår ändå inte. Det är kanske inte det lättaste att förstå, men jag hade önskat att de hade försökt. Kanske gör dom det och jag uppfattar inte det, jag vet inte.

Just nu sitter jag ensam i mitt TV-rum och dricker mitt kaffe. Det är tyst i huset. Barnen är i skolan. Skördefesten är på ingång och barnen är lediga från skolan i morgon. Mamma, Lasse och mina yngre syskon ska komma idag och ligga på campingen över helgen. I morgon ska jag stå och göra två smörgåstårtor som vi ska ha på Sebastians dop på lördag.

Dagarna flyter på och ni ska bara veta att de är otroligt långa ibland. Det känns som att dagen aldrig ska ta slut. När det börjar närma sig eftermiddag så känns det som att jag har varit vaken flera dagar i sträck.

Men jag ska inte gnälla mer nu. Ska ta mig en kopp kaffe till. Sedan ska jag försöka få något gjort. Ha det gott och sköt om er!

Hur många ”käftsmällar” ska man orka med och få under ett liv? När man tror att allt är bra så ska man minsann få veta att så är det inte. Nej varför skulle jag få må bra egentligen?!

Frågan är vad som krävs för att jag ska orka ta mig vidare?

Jag får inte sova om nätterna utan jag vaknar flera gånger och sedan är det upp på morgonen. Hela förmiddagen går åt till att samla på sig krafter för att orka med resten av dagen. Sedan ångar man på i den takt man orkar bara för att bli dödstrött framåt eftermiddagen.

Att gå med ångest gör en trött. Att gå ner i depression gör mig dödstrött.

Nu är det dags för skördefest och det ska bli dop. Bara hoppas på fint väder med.

Det börjar bli dags för sängen. God natt och sov gott.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. De drömmar man hade slås i spillror bara så där. Att leva med ångest och depression är ingen lek. Det är jävligt tufft ska jag säga. Man tvingas gå på mediciner för att man ska kunna känna sig som en människa. Men vad händer den dagen då mattan rycks bort under ens fötter? Jo man faller pladask och man tvingas att se in i verkligheten med andra ögon.

Ibland undrar jag om värdet på en människa är mindre värt än materiella saker? I mina ögon är det inte det men hur är det i er andras ögon? Vad värdesätter du?…och vad är viktigast för just dig?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en titel på en bok skriven av Ann Heberlein. En kvinna som är både forskare och doktor i etik. Hon lider av det som förr kallades för manodepressiv men som numera heter biopolär typ 2. Det är inte samma åkomma som jag lider av men hennes titel på boken stämmer in inte bara på mig utan även på mång andra som lider av psykisk åkomma som ångest och depression bland annat.

Folk som inte haft ångest i sitt liv vet inte hur ont det kan göra. Man vill bara fly från verkligheten för det gör så fruktansvärt ont. Man kan inte ta på det onda utan det sitter inombords. Det finns dom som skadar sig själva för att få ur det onda de bär på eller sätta ett ärr på det som gör ont. Att ha ont är lättare när man vet vart det gör ont och varför det gör ont.

Att gå med ångest är inte så lätt att leva med alla gånger. Man känner sig som en trasmatta och när andra människor torkar sina smutsiga skor på en så faller man bara längre och längre ner. Men det är kanske där som jag är värd att ligga? På botten! Det känns som att man simmar i havet ibland och man dras ner. Man kan inte andas och ju längre ner man faller ju mindre ork får man. Just nu är jag långt under vattenytan.

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men gråten i mitt hjärta
kan ingen se

Precis så är det. Man går hemma varje dag och man ler mot barn och man ler mot grannar. Hälsar på folk som går förbi, men inombords skriker man av smärta.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ska i mitt fall heta Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Min klippa som jag trodde var min klippa fanns aldrig. Det var illusion och i efterhand så känner jag mig så otroligt dum. Så otroligt korkad. Men det är klart…jag är inte värd mer än småstenen som raserat. Som någon sa till min sons kompis, jag kommer från slummen. Kanske gör jag det, men jag vägrar att bo i ett träsk!

Här på Öland så är det status som gäller och jag ligger inte inom ramen för ett godkännande. För det första så har jag många barn, för det andra så har inte alla barnen samma pappa. Jag säger vad jag tycker och jag smeker ingen medhårs. Mina barn skyddar jag och gud nåde den som kröker ett hårstrå på mina barn eller barnbarns huvuden.

Det gillas inte. Jag ska helst känna mig hedrad som får bo här. Precis som att Öland skulle vara paradiset på jorden! Nej det är det sannerligen inte. Jag har aldrig mött människor som är så dömande mot andra människor. De ser ner på andra som de inte anses vara lika mycket värda som de själva. Det råder ingen tvivel om att Öland är långt ifrån mänskliga varelser med känslor som de bara kan komma! Alla är inte likadana tack och lov, så jag ska inte dra alla över en kam men flertalet är.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Är det någon som förstår vad jag tänker? Hur jag tänker? Det är en daglig kamp som jag har inombords. Ibland mer och ibland mindre. Just nu så funderar jag på om den är hanterbar i längden.

Det är höst och jag har hamnat i en svacka. Jag gör det jag absolut måste bara, sen bara försöker jag finnas. I livet så hamnar man i olika situationer och en del beslut måste fattas. Det hade varit lättare att ta vissa beslut om man hade varit två, men nu vet jag vart jag står i alla fall.

Jag känner mig låst. Har svårt att skriva ur mig mina känslor. Inte för att jag inte kan utan för att jag vet att vissa människor som läser min blogg gör det för att gotta sig och inte för att stötta. De flesta håller sig i skymundan och visar inte att de finns, men jag vet att de gör det för man kan inte gömma sig i cyberrymden. En har kommenterat och tror att jag inte vet vem det är, men det vet jag.

De får gärna läsa min blogg om de vill. Den är öppen för alla, men på grund av dessa människor så känner jag mig låst med att berätta mina tankar och sätta ord på mina känslor.

Jag har de senaste dagarna funderat starkt på att lägga ner min blogg. Jag har inte bestämt mig helt på den punkten än men det finns i mina tankar om att göra det i alla fall. Jag har tappat tron på så mycket.

Det jag trodde att jag hade fanns tydligen aldrig. Tilliten som jag hade har fått kanterna nötta. En mening som jag inte kan låta bli att grunna på är: Antingen är jag inte värd så mycket eller så är murbruk otroligt värdefull, men oavsett vad så har jag förlorat!

Jag får se hur jag gör med min blogg. Jag har några dagar till att bestämma mig. Vi får se helt enkelt. Ser ni inte mig här så vet ni i alla fall varför. Kanske kommer jag tillbaka. Jagvet inte i dagens läge.

Ha det gott och sköt om er.