web analytics
Gå till innehåll

I tisdags kom min näst äldsta son med familj hem. Årets första grillning är alltid den godaste och mysigaste. Roligt att få dela stunden med några av dom man älskar som mest.

Vi åkte upp till Borgholms slottsruin för att se dom tända majbrasan. Barnen var exalterade och det var roligt att se och höra dom skratta av lycka. Dom såg verkligen fram emot att se när dom skulle tända brasan, därför blev jag så besviken på dom som höll i det hela. Vi kom upp dit 10 min innan brasan skulle tändas men då var den redan övertänd. Det var så tråkigt!

Det var inte så mycket folk där. Inte som det brukar. Förr var det svårt och få parkering och det var så mycket folk så man var rädd att barnen skulle springa bort. Så var det inte i år. Långt därifrån. Man kan inte låta bli och undra vad det är som gör att folk inte kommer till ön längre. Visst har vi turister men långt ifrån som det brukade vara dom första av mina 10 år här på ön.

Bilden tog jag när vi kom till Borgholms slottsruin. Övertänd brasa som egentligen inte borde vara övertänd när vi kom.

Vårvädret har kommit. Äntligen. Trodde inte den skulle komma ärligt talat. Det har varit kallt större delen av våren.

I måndags var jag på terapin ännu en gång. Det går framåt. Dagar efter en session brukar ge mig många tankar. Jag blir trött. Känslor avbryter varandra.

Jag brukar tänka att allt som sker eller har skett har en mening. Men ibland kan man inte låta bli att gå in I funderingarna på vad som är vad. Sedan kommer frågan varför?!

När jag var barn så var jag rätt så ensam egentligen. Ja, det var efter vi flyttade till Höör. Jag gick i tredje klass och mobbingen kom som ett brev på posten. Jag hade ingen som jag kunde gå till.

Jag hade en faster som jag var hos ibland. Min faster Saga som även var min gudmor. Jag kan än idag tänka tillbaka på de gånger jag var hos henne och hennes man. Det blev ett avbrott från den tuffa vardagen.

Jag har en stor släkt egentligen men ingen jag umgås med tyvärr. Varför har det blivit så? Ibland undrar jag vad släkten egentligen tänker om mig. Hur dom ser på mig som person. Sedan tänker jag att det spelar egentligen ingen roll. Det är som det är ändå.

Jag har 9 syskon. Umgås inte med dom. Två träffar jag ibland. Vi är skingrade som vinden. Alla bor i Skåne. Det är jag som har flyttat ifrån. Vi bor på olika platser men det är inte därför som jag inte umgås med dom.

Jag har gått min egen väg på sätt och vis. Lämnat de flesta bakom mig. Några vill jag inte ha med att göra men vissa hade det varit roligt och ha någon kontakt med.

Jag tänker på den första tiden jag gick till terapin. Då hade jag svårt och veta vilka känslor jag bar på inombords, men idag kan jag urskilja det mer och mer. Det har jag min terapeut att tacka för.

Det är mycket som händer och då hade det varit skönt att ha någon som fanns vid ens sida. Jag hade Carina. Jag är så glad för de år jag fick med henne. Saknar henne så otroligt mycket varje dag.

Ja det blev mycket svammel idag men det blir så när man skriver det man tänker på för stunden.

Önskar er alla en fin dag ♥️

Idag fyller Hampus 18 år. En skötsam kille som förgyller min dag. Han är en duktig musiker. Han sjunger och spelar både gitarr och keyboard. De flesta dagar under en vecka så vaknar man till sång och musik. Han sjunger nästan alltid. Jag är så stolt över honom.

Han kom till mig igår och sa att det inte var så länge sedan Han var 15 år. Det var inte så längesedan som han låg nyfödd på neonatal avdelningen. Han var störst men bland dom sjukaste. Jag fick diabetes undrar graviditeten och Hampus var ett så kallat sockerbarn. Han var stor. Han vägde 4260 gram och var 50 cm lång. En riktig goding!

Ett stort GRATTIS till dig Hampus på din stora dag. Jag hoppas den blir minnesvärd. Älskar dig!

2

Äntligen så är det fredag. Jag behöver sovmorgon. Är så trött om dagarna. Jag vaknar flera gånger om nätterna och vaknar tidigt på morgonen. Sedan är det bara att gå upp och se glad ut.

Haft ångest under större delen av morgonen. Varför vet jag inte. Kan bara ana. Förmodligen så hör ångesten till dom tankar som kommer och går. Inga roliga tankar. Dom ger mig känslor som jag inte vill ha. Det är nu alla dom som inte förstår sig på vad ångest är och hur det kan få en att må skulle säga: Ryck upp dig!

Men!!!...Det är inte så enkelt.  Hade det varit det så hade man gjort det. Det enda jag vet i nuläget är att jag står I ett vägskäl o h ska välja vilken väg jag ska ta. Vilken ska man ta? Det är svårt när man inte ser på något håll om vad som väntar en.

Jag hatar denna ångest. Jag har haft den i många många år. Sedan barnsben. Då visste jag inte vad det var. Hade inga ord för det då. Nu vet jag. Likaså om depression. Då visste jag inte varför jag kände mig ledsen. Idag vet jag då jag har hamnat där flera gånger under årens gång. Tre gånger har jag legat inlagd för att minnen, tankar och känslor har varit för tunga att bära. Jag har tyckt att jag har varit för svag. Att jag inte klarar av någonting. Inte ens orkat ta tag i den vardag som jag haft. Tänkt på hur värdelös man varit och är. Att jag inte har uträttat något i livet. Har man inte mått dåligt innan så gör man det efter dom tankarna om sig själv.

Så! Varför i hela fridens fortsätter man då att tänka så om sig själv?! Jo för man tror att det är så helt enkelt. När dessa känslor kommer över en så bevisar dom att tankarna som jag haft stämmer. För att bryta ett tankemönster så måste man tänka annorlunda gång efter gång. Bara det gör en trött.

Men, jag ser ändå en lite ljusning. För jag kan se hur bättre det ändå har blivit de senaste åren. På grund av min terapi som jag har gått i de senaste 3,5 åren. Jag har haft turen att ha fått en terapeut som är så bra på det hon gör. Hon har haft tålamod med mig. Hon har hjälpt mig mycket och hjälper mig fortfarande. Hon är guld värd!

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Jag hoppas ni alla har det bra. Önskar er en fin helg. Kram kram!

1

Jag vaknar i stort sett tidigt varje morgon. Har oftast inte ro att ligga kvar så kaffet är mycket välkommet. Går upp och tar hand om mina hundar under tiden som kaffet bryggs. Det tar sin lilla stund. Sedan tar jag en paus och njuter av kaffet. Då brukar klockan vara runt 7-tiden. Då kan jag ha varit vaken i några timmar. Oftast blir det långa dagar för mig.

Visst kan det vara skönt att gå upp tidigt men att ligga vaken från och till under större delen av natten gör en trött. Man känner sig som en zombie ibland. Allt går på rutin i stort sett. Det är ofta man längtar till kvällen redan under lunchtid. Men då kan jag som sagt ha varit vaken större delen av natten. Långa timmar vakentid medan sovtiden blir få timmar. Ja det är kanske inte konstigt att man ibland känner sig mer död än levande?!

Samtidigt är det skönt med tystnaden. Den gör mig lugn. Jag känner ro i mitt inre. I alla fall för en stund. Sådana stunder försöker jag få till under dagen men det är svårt när jag har hundar som springer efter mig vart jag än går. Men jag klagar inte. Jag får så mycket kärlek från dom. Kan inte tänka mig ett liv utan mina älskade fyrbenta familjemedlemmar. Min äldsta (Sally) blir 10 år till hösten. Hon är en klok vovve. Ibland när vi sitter vid vårt bord och pratar eller spelar spel. Då har hon en egen stol. Hon älskar att vara med och ligger gärna med sitt huvud på bordet. Men hennes favoritplats är i knät. Hon är så söt!

Nej. Nu måste jag koka lite kaffe och välkomna dagen. Önskar er alla en fin dag ♥️

Ja att jag älskar hundar är väl ingen nyhet?! Med tanke på antalet jag har. Mina hundar är mina fyrbenta familjemedlemmar. Alla har de sina personligheter. De är rätt så olika av sig men de har en sak gemensamt! Det är hur de visar sin kärlek.

Nedan har vi min yngsta hund. Lille Tjabo som är två år. Här myser han för fullt. Han ligger bredvid mig och sover på kudden. Helt underbart söt!

Hundar sviker aldrig! De finns där för dig oavsett vad du har gjort eller sagt. De står kvar när världen gungar. När du har trampat i klaveret. När du har gjort bort dig. De finns där när du är ledsen och förtvivlad. Att bli tröstade av en hund är så fint och äkta.

Jag får många skratt när jag tittar på mina hundar. När dom leker och busar. Att bara se dom ligga i gräset och njuta av väder och vind är så underbart. Jag kan känna ro i mitt eget inre då.

Just nu längtar jag till sommaren. Men först ska det bli vår. Igår regnade det så smått. Snön är borta. Positivt i mina ögon. Men det är fortfarande kallt. Kan bero en del på den fuktiga luften. I år tar jag en dag i sänder. I alla fall för det mesta. Lite har jag planerat. Resor till min dotter i Göteborg. En resa till Stockholm ska det också bli. Och en tur till Skåne och sedan ett besök till Carinas grav. Det är det som jag har planerat för detta året.

Har ni några planer framöver? Har ni planerat för semestern? Jag hoppas  ni får det trevligt.

Jag hoppas ni har det gott denna dag. Önskar er en fin, rolig och härlig dag! Kram kram ♥️

När man sitter på sjukhuset och väntar på att terapin ska börja...Då hinner man tänka en hel del. Jag ser människor som kommer och går. En del lunkar sakta fram medan andra rusar förbi. Stressade. Jag skulle kunna vara en av dom sistnämnda. Jag går oftast fort fast jag inte behöver det. Jag vill komma fram till destinationen fort. Helst igår! Inte för att jag är sen utan oftast försöker jag springa ifrån mig känslan som jag kan få ute bland folk.

Genom terapin har jag lärt mig att man ska gå lite långsammare. Jag glömmer oftast bort det. Men jag försöker att stanna upp då och då och känna av vad som är runtomkring mig. Lugnet. Trots alla stressade människor som är runtomkring mig. Egentligen är det inte konstigt att man själv skyndar framåt. Dom flesta verkar göra det. Alla lite mans borde stressa ner sin vardag. Många är ute sent men vissa har mycket tid på sig. Jag vill alltid iväg tidigt om jag har en tid att passa. Tycker inte om att komma sent eller komma fram med andan i halsen. Jag kan inte stressa. Det förstör hela min dag!

Jag satt i väntrummet och väntade in min tid. Tiden är aldrig så lång som då. Ångest på hög nivå är det ibland. Varför? Borde jag inte vara van vid detta laget? Men man vet aldrig vad som kan komma upp till ytan. Ovissheten! Den är ingen dans på rosor! Jag får ont i magen. Hjärtklappning. Andningen är snabbare och ytlig men samtidigt tung. Påminner mig om att ta långa djupa andetag. Andas in, 1, 2, 3, 4, andas ut...1, 2, 3, 4...

Ja dessa dagar är ingen lek. Det tar mycket energi. Huvudet känns tung. Det är mycket som rör sig där inne. Känslor, tankar...Ja dom går om vartannat. Att våga känna...Att våga tänka annorlunda. Göra annorlunda. Göra vardagen till min!

Ja. Detta är min måndag idag. Jag lägger trött och hoppas att få en god natts sömn. Jag önskar er detsamma ♥️ Kram kram.

I morgon är det sista dagen i januari månad. Dagarna springer iväg. Jag har två söner som fyllt år. Har gratulerat dom. I mars är det dags för mitt näst yngsta barn att fylla 18 år. Ja...Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Jag har bott på Öland nu i 19 år. Det känns som det vore igår jag kom hit. Vad har hänt under dessa åren? Ja en hel del. Det är så mycket...så jag vet inte vart jag skulle börja.

Jag fyller själv snart år. Fredrik frågade mig häromdagen vad jag önskar mig. Men det är så svårt. Man har ju allt. Men det finns en sak som jag faktiskt önskar mig men det kommer jag aldrig att få. Tänk så mysigt det hade varit om jag hade fått ha alla mina barn och barnbarn under samma tak för en dag. Samtidigt så tänker jag ibland att det är inget att fira. Kan vi inte bara hoppa över den dagen?

Vi går snart in i en ny månad. I denna takten är det snart sommar. Det ska bli skönt då jag älskar att vara ute. Har svårt för det när det är kallt då mina leder skriker av smärta då. Denna sommar kommer bli annorlunda mot hur det har varit. Hur den kommer bli i sin helhet vet jag inte men den kommer bli orolig i alla fall.

Här hemma har snön försvunnit. Så skönt. Hur har ni det? Har ni någon snö kvar?

Önskar er alla en fin kväll!

Idag är det sex år sedan som min bästa vän gick bort. Saknaden är fortfarande så stor. Ibland har jag så svårt att förstå att hon inte längre finns bland oss. I nästa så känns det som om det vore igår. Ja man vet aldrig vad livet har I beredskap. Tur är väl det egentligen.

Älskade Carina ♥️ Du finns i mina tankar varje dag men Idag går tankarna till dig lite extra. Älskar och saknar dig ♥️

För sex år sedan satt vi och åt middag när nyheten slog ner som en blixt från en klarblå himmel. Spagetti med köttfärssås. Jag kommer ihåg vart jag satt i köket. Stéphanie tog upp sin mobiltelefon. Tittade i den och gav mig den. Min hjärna slutade att fungera. Jag satt bara och stirrade på mobilen och fick inte in det jag läste. Facebook! Ja det var där jag fick nyheten. Mitt liv stannade upp och helt plötsligt blev jag illamående. Denna dagen var väntad men inte nu! Jag var inte redo! Hur man nu någonsin kan bli det. Jag levde på hoppet. Jag trodde verkligen att det skulle vända. Det var min förhoppning i alla fall. Ja, hoppet är det sista som överger människan.

Jag lärde känna Carina 1997. Jag väntade Robin. Carina väntade sin yngsta dotter. Vi klickade med en enda gång. Carina var gift med en släkting till min dåvarande sambo. Vi träffades nästan dagligen. Vi hade det så roligt. Hon var verkligen helt underbar ♥️

När jag fick dödsbeskedet så var jag så glad över att det inte skedde den 27:e. Jag vet hur det låter, men min yngsta son fyller år den 27:e. Hans dag hade blivit förknippad med sorg istället för glädje.

Idag blir det minneslunden. Blommor och ljus till Carina ♥️

Önskar er alla en fin dag. Ta vara på varandra.

Vintern håller i sig. Igårkväll när jag och Pontus gick till affären så var det så halt på både väg och trottoar. Vi kanade fram. I morse så hade det töat lite men det ligger fortfarande en hel del kvar. Jag vill gå i ide nu och vakna upp i mitten av mars. Då har förhoppningsvis våren kommit. Men det vet man aldrig. just nu så känns det som en evighet dit!

I lördags så fyllde min näst äldsta 27 år. Känns konstigt och ha ett barn dom är äldre än mig själv 😉 Jag är ju fortfarande bara 25 år haha. Tänk om det vore så väl.

Min son har en underbar familj. Tre barn och en sambo. Var var jag själv i livet när jag var 27 år? Jag var ensamstående med tre barn. Bodde då i Eslöv. Jobbade heltid för att kunna försörja mina barn. Barnen var då i åldrarna 4, 2 och 1 år gamla. Jag var 27 år och skulle fylla 28 när jag gick in i väggen som många säger. Tre år senare så gick jag ner i min stora djupa depression första gången. Som jag visste om eller som jag fick veta av läkarna i alla fall när jag blev inlagd första gången på den vuxna psykiatriska kliniken. En tuff tid. Det var inte lätt. Det var lika svårt och komma tillbaka till vardagen med 5 hemmavarande barn på heltid. Tack och lov så hade jag världens bästa vän som stöttade mig och hjälpte mig med barnen. Älskade Carina! Vad skulle jag gjort utan henne?! Helen, min andra bästa vän fanns med. Sådana vänner växer inte på träd. Idag har jag bara Helen kvar. På fredag är det 6 år sedan som Carina gick bort.

Dagarna går och åren springer iväg.

Det har varit en lång dag. Vaknade tidigt. Terapin idag var jobbig faktiskt men lärorik. Nu blir det sängen för mig. God natt och sov gott.

Vaknade tidigt och kunde inte somna om. Har varit iväg i några dagar nu. Åkte till Beatrice häromdagen och spenderade några dagar i Göteborg. Välbehövligt. Jag behövde komma bort. Sedan har jag längtat efter att få umgås med mun yngsta dotter. Vi gick på bio en kväll. Vi lagade mat och bara tog dagarna som den kom. Kom hem sent igårkväll.

Det är så mycket som händer nu i mitt liv. Två barn fyller snart år. Vi närmar oss årsdagen då Carina gick bort. Min näst yngsta son blir snart 18 år. Ibland undrar jag vart livet är på väg. I vanliga fall hade jag haft en punkt att hålla i sikte. Mitt hem. Min borg. En trygg plats. Punkten försvinner sakta men säkert bort. För varje dag som går så bleknar platsen.

Ja...tänk om man visste vad livet hade att erbjuda innan man tog stegem framåt!

Jag hoppas att ni alla har haft en god natt. Önskar er en fin fredag och en trevlig helg!