web analytics
Gå till innehåll

Idag tog vi en utflykt till Hallaryds kyrka för att hälsa på min bästa vän som ligger där. Vi hann aldrig ta den här turen när hon levde. Dock så får jag dåligt samvete för jag tänker ibland att visst hade vi väl kunnat ta oss den tiden för en dag? Till mitt försvar så tänker jag att det tar en dag och Fredrik jobbar oftast. Hur som helst så ångrar jag att jag inte klämde in en dag. Hon kom till oss när Fredrik o jag gifte oss. Första gången under alla år vi bodde i Borgholm där vi fortfarande bor. Vi hälsade på henne i Eslöv. Vi sågs inte så ofta men hon var ständigt i mina tankar. Nu som få. Vi pratade i telefon o de gånger vi pratade så blev det ibland i timmar.

Ja jag saknar samtalen vi hade. Jag saknar henne så det ibland gör ont. Hon var dom min syster. Vi delade mycket. Jag var så stolt över henne för hon kämpade tappert mot sin cancer. Jag försökte stötta så gott jag kunde. Jag lyssnade dag som natt. Jag vill ha tillbaka den tiden.

Idag åkte vi alltså för att smycka hennes grav med en blomsterdekoration dom jag gjorde igårkväll. Vi köpte även röda rosor då hon älskade dom. När det var alla hjärtans dag ett år så fick hon en bukett av mig. Hon blev så glad. Resan tar ca 3 timmar enkel väg. Det blev en liten utflykt. Jag plockade bort ogräs, tvättade av samtliga stenar och gjorde i ordning.

Älskade Carina ❤

Gudarna ska veta att du är saknad. Bara tanken på dig får mina ögon att tåras. Du var en del av mig och du fattas mig. Jag skulle gjort allt för att få se dig ännu en gång. Få krama om dig och säga att allt är bra. Jag saknar dom stunderna då vi pratade om livet, våra barn och barnbarn. Jag hoppades på att vi skulle bli gamla tillsammans men det blev inte så. Jag har svårt att acceptera att cancern tog ditt liv i din unga ålder. Du hade så mycket mer att ge och framförallt få. Allt ditt kämpande skulle ge ett positivt resultat. Men det blev inte så.

Du har din egen lilla plats i mitt hjärta och där kommer du för evigt sitta. En dag kommer vi att mötas igen. Jag kommer med en semla 😊

Älskar dig mitt hjärta ❤

Idag för tio år sedan så satt jag hos min pappa och vakade över honom. Jag åkte dit på morgonen två dagar tidigare då jag fick ett telefonsamtal om att pappa hade blivit sämre. Jag förstod inte riktigt vad dom menade för pappa mådde ju bra när jag lämnade honom runt 17-tiden. Klockan var 07:24 när samtalet kom och jag var hos honom tio minuter senare. Det var snabba ryck.

Jag kommer dit. En sköterska ser frågande på mig och ställer frågan: -Är du här så tidigt? Tänk vad man hinner tänka på bara några sekunder. Där så flög frågan förbi: -Det kanske inte var så dåligt?

En förhoppning om att den som ringde hade fel for igenom min kropp men så kom en annan personalen och sa att han hade försämrats sedan gårkvällen. Där kom det igen. Han hade försämrats. Nu visste jag att han hade cancer och han fick morfin kvällen innan men ingen hörde av sig till mig på fredagskvällen.

Jag gick in till pappa och såg honom ligga där och sova. Fast han sov inte utan han var medvetslös. Vad hade hänt efter jag lämnade honom på kvällen? Sköterskan som var inne hos honom sa att vid kvällsmaten runt 18-tiden så började pappa må sämre. Han ville in och lägga sig så de hjälpte honom in till sängen. Han verkade sluddrig emellanåt och han var smått förvirrad. De lade honom och han somnade och sedan låg han så och kunde inte väckas.

Några veckor tidigare så hade pappa fått en inre blödning i magen. Ingen visste vart den kom ifrån men de misstänkte att det var något med tarmen då hade hade fått blödningar även där. Han skickades iväg för att röntga tarmen. Det gick inte. Det var blockerat. De röntgade magen och såg ett 6 cm brock på aortan. Nu var valmöjligheterna begränsade. Rätt så ordentligt. Det fanns helt plötsligt inga egentligen utan oavsett vad läkarna nu gjorde så skulle det komma att bli moment 22.

Nio år tidigare så hade pappa fått en stroke, Efter det flera tio-attacker. Han hade fått blodförtunnande mediciner. Nu var dom tvungna att sätta ut dom för att minska så att brocket skulle förvärras men då riskerade han att få fler strokes. De satte ut dom och efter en vecka ca så hände då detta. Det var väntat men man hoppas ju att det ska gå bra. Vi visste att det inte var lönt att operera brocket i heller för han skulle aldrig överleva det ingreppet. Cancern hade dessutom spridit sig till både lungor och lymfkörtlar på dessa 14 dagarna. Han hade aldrig överlevt. Pappa ville dessutom inte ha några ingrepp.

Pappa

Så nu satt jag här i en stol bredvid hans säng och höll hans hand vilket skulle bli i 33 timmar. Från den 22-24 är en enda lång dag för mig. Jag baddade hans panna, fuktade hans läppar. Pratade med honom, spelade hans favoritskiva. Ju längre tiden gick ju tröttare blev jag så klart men jag vågade inte somna. Lördagen gick och på söndagen så öppnade han helt plötsligt ögonen. Han kunde inte kommunicera och han kunde inte röra sig men han tittade på mig med stadig ögonkontakt. Jag kunde se lugnet i hans blick. Pappa som hade haft dödsångest av bara tanken på döden kände sig trygg. Det var skönt och se!

Han vändes varannan timme för at han inte skulle få liggsår. Var gång jag gick ut från rummet när de skulle vända sig så blev han orolig sa personalen. Men när jag kom in igen så blev han lugn. Det är de stunderna som jag försöker tänka på när tankar på hur han hade det under de timmar han hade kvar i livet. Det känns lugnande.

Timmarna gick och en sköterska kom in med jordgubbar och mjölk. Samma jordgubbar som vi hade köpt till pappa två dagar tidigare. Vi tänkte att det kunde han få äta på fredagen som kvällsfika. Det kändes så fel att äta av dom. Det var ju pappas, men sköterskan sa att annars får de ju ändå slängas. Tänk att sådant tänker man på idag och än idag kan jag få dåligt samvete för det.

Två sköterskor kom in runt 14-tiden för att vända på pappa. Jag gick ut och tog lite frisk luft under tiden. Kom tillbaka och satte mig hos pappa. Tog hans hand i min och satt där en stund. Sköterskan kom in och frågade mig om jag ville ha kaffe. Hon kom som en ängel i nöden. Ja jag ville hemskt gärna ha kaffe. Det behövdes. Hade vakat i 33 timmar då. Hon kom in och gav mig kaffet och en kaka. Jag tackade så mycket och satt och tittade på pappa som sov lugnt.

Kaffet luktade ljuvligt. Tog en klunk och slog en blick på pappa som då hade öppnat sina ögon. -Men är du vaken? frågade jag och började badda honom i munnen som jag hade gjort under de sista två dagarna. Det började rinna vätska ur munnen på honom och då förstod jag att det inte var som det var förut. Jag tittade på pappas ansikte och såg att han knep med sina ögon och att det fortsatte runna ut vätska ur munnen på honom. Jag tänkte ringa efter sköterskan men valde att ta pappa i min famn i stället och lät honom ta sina sista andetag där. Sedan ringde jag efter sköterskan. Chockad var jag fast jag visste att detta skulle hända när som. Sköterskan kom in - Men Lisa, vad hände frågade hon mig. Ja vad hände? Jag förstod inte det själv. Jag tittade på klockan när jag tog honom i min famn och då stod den på 14:42.

Jag kände mig fruktansvärt tom och ensam där jag stod. Det var över, bara så där var det över. Från en sekund till nästa så förvandlades mitt liv till något som jag inte kan sätta ord på. Ena stunden så låg han i sängen och var vaken och i nästa så slumrades han in till den eviga vilan. Bara så där. Är det så döden ser ut? Jag har ju jobbat inom vården och har varit med om en del dödsfall. Vakat över andra människor men jag har inte suttit där under dödsögonblicket. Allt var över på bara en sekund. Helt otroligt hur livet kan förändras så.

Jag är i alla fall glad över att min pappa fick känna sig trygg när han låg på sin dödsbädd. Det är något som jag tänker på när tankarna på om jag kunde gjort annorlunda. Pappa var trygg och han dog i en trygg famn. Han dog inte ensam!

Pappa

Pappa kom från Skåne från början. Han flyttade till Öland på sin 74-årsdag då han ville vara när mig och mina barn. Han var fast besluten om att flytta hit och han ångrade sig aldrig. Vi var hos honom i stort sett varje dag under de 2 år och 8 månader som han bodde här. Han var en i familjen. Vi firade alla högtider tillsammans. En jul som han skulle komma till oss så blev det snöstorm och han kunde inte ta sig hit. Inga bilar kunde köra på vägarna- Vi lagade maten och satte den i grytor på pulkor och tog barnen och gick till honom där han bodde. Vi fick låna ett rum som de hade där och där firade vi jul. Kunde han inte komma till oss och fira jul så tog vi julen hem till honom i stället.

Fast pappa inte längre finns bland oss så är han med oss varje dag. Vid högtider så tänder vi ett blått ljus som symboliserar honom. Hans kista var blå likaså hans urna så därför har vi även valt ett blått ljus som brinner för honom. Han var med mig den dagen jag gifte mig. Under hela kalaset som varade i flera timmar så hade jag ett blått tänt ljus brinnande.

Jag stod och gjorde en blomsterdekoration igår som jag satte på hans grav. Jag hoppas att han hade tyckt om den.

Du är saknad pappa ❤

Ja jag har tänkt mycket på mina krav. Min man kräver inte att jag ska göra en massa utan det är krav som jag ställt på mig själv, men när saker och ting inte blir gjorda när jag inte är hemma så känns det som att dom kraven tvingas på mig ändå.

Skulle jag halvera dom krav som jag ställer på mig själv så får jag dubbelt upp den dagen jag känner att nu måste något göras. Då är det lättare att göra jobbet när jag ser att det behövs. Det hade varit så mycket lättare om man hade hjälpt åt. Hur länge ska jag orka?

Jag måste börja tänka på mig själv för ingen annan gör det!

Ja...det finns en del att tänka på.

Idag har jag så ont i min vänstra höft och rygg. Det blir att försöka vila så gott det går. Jag har tecknat lite. Eller skissat rättare sagt. Det en början. Inte så snyggt men det får mig att tänka på annat en stund.

Nu blir det en kopp kaffe. Ha det gott och sköt om er!

Vi går mot helg. En vardag kvar. Jag har inga planer alls för helgen. Min näst äldsta son och mina barnbarn kommer över. Det är roligt när dom stora kommer hem.

Jag har varit så trött idag. Blir det när hjärnan arbetar på. Hemuppgifterna som jag fått från terapin har varit jobbiga. Inte alla men några av dom. Att blunda är svårt för mig. Jag kan inte riktigt slappna av. Min terapeut har sin efterlängtade semester nu, henne väl unnat. Nu dröjer det några veckor innan jag ska dit igen.

Ibland när jag sitter på terapin och ska försöka svara på frågorna jag får så står det helt still i huvudet. I bloggen kan jag sätta ord ibland och min terapeut frågade hur det är när andra läser det jag har skrivit. Jag skriver först och främst för min egen del och när jag skriver så tänker jag inte på att andra faktisk kan läsa det jag har skrivit. Det fick mig att börja fundera lite. Tänk vad andra vet om mig egentligen?! Och jag vet ingenting om mina läsare. Det känns lite konstigt. Jag skriver oftast om mina tankar jag har för stunden. Får ur mig det som tynger mig. Det är som en bearbetning.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och bara vara för en stund. Ha det gott och sköt om er! Kram kram ❤

.

Skiner solen hos er? Det gör den här i Kalmar. Vi har haft helt underbara dagar med strålande sol. Har suttit ute i trädgården och solat. Hundarna har njutit dom med.

Har haft tre möten inbokade. Först ut var min terapi. Idag blev det en timme då min terapeut skulle på handledning. Tog bussen hem för att ha möte på socialförvaltningen angående min son. Skolan har gjort en orosanmälan för att sonen har mått dåligt i skolan och varit ledsen.

Det kom fram idag att han blir mobbad i skolan. Vilket vi visste om....vilket vi har tagit med mentor och rektor men inget görs. Istället för att ta tag i problemet så gör dom en orosanmälan. Fick bekräftelse från kvinnan på socialförvaltningen att problemet ligger på skolan. Ingen utredning kommer göras om oss föräldrar då hon såg att vi faktiskt stöttar vårt barn och hjälper honom.

Detta är inte första barnet som har/haft stora problem på Slottsskolan här i Borgholm. En dotter blev hotad till livet, misshandlad och utfryst. En son blev utfryst och kränkt. Dåvarande rektor var helt underbar. Hon hjälpte och stöttade. Tänk om nuvarande rektor var likadan?

Jag ser inte att skolan gör sitt jobb. Jag står bakom min son och gör allt för att skydda honom. Som det ser ut just nu då är det skolan jag behöver beskydda honom ifrån!!! Vi föräldrar får ingen respons från varken lärare eller rektor. Pojken mår dåligt I skolan, börjar gråta. Problemet ligger i skolan men de får för sig att det är hemmet som är orsaken till sonens mående. Tack och lov så var kvinnan på socialförvaltningen inte det minsta orolig över vår roll som föräldrar.

Min man har ringt både mentor och rektor. Tror ni dom svarar? Tror ni att dom ringer tillbaka? Nej och åter nej. Det kommer bli en anmälan till skolonspektionen!!!

Ja det var möte nummer två. Nummer tre var möte på sjukhuset. Hampus har under sin utveckling under tonåren fått ett snett ansikte. Ena sidan av ansiktet har inte vuxit likadant som den andra sidan. Det visade sig att det inte var en så vanlig "åkomma". Det heter hemimandibular hyperplasia och på ren svenska så är det att dem ena käken växer medan den andra inte gör det. Nu ska han göra en skiktröntgen, träffa en specialisttandläkare och sedan blir det förmodligen operation.

Tre viktiga möten på en och samma dag. Jag har inte hunnit landa än men det kommer nog. Vi avslutade med en fika vid hamnen.

Jag hoppas ni alla har en fin dag med strålande sol.

Kram kram

Är man ute och fikar så gör man det ordentligt 😊

Kvinnan på socialförvaltningen pratade med Hampus och kom fram till följande. Han känner sig ledsen och orolig. Vad är positivt och vad är negativt. Vad ska hända för att det ska gå bra?

4

Vilket härligt väder vi äntligen fick. Det var på tiden! Nackdelen med det fina vädret är att alla är ute och klipper sina gräsmattor. Är man allergisk mot nyklippt gräs så är det inte roligt. Men men, man kan inte få allt här i livet 😊

Jag var på terapin igår och min terapeut får mig att börja tänka på mig själv. Hon ställer frågor som jag inte alltid har svar på men som jag tar med mig därifrån och funderar på under veckans gång.

Jag stod på stationen och bakom mig stod 2 ungdomar och pratade. De var glada och verkade så bekymmerslösa. Så härligt. Dock så gick jag tillbaka till då jag själv var ungdom. Tankar om hur jag hade det. Hur livet var och hur jag påverkades av alla val som gjordes.

I lördags när vi gick till pappas grav då såg jag mitt äldsta barnbarn som sprang lycklig framför mig. Hon pratade glatt och var så glad. Tankarna gick tillbaka då jag själv var i hennes ålder. Att vara 6 år ska betyda bekymmerslösa dagar. Det ska innehålla glädje och mycket kärlek. Mitt barnbarn går och lägger sig på kvällen efter en sagostund. Själv gick jag och la mig med rädsla för jag visste aldrig hur kvällen skulle sluta. Jag blir så glad när jag ser hur bra mina barnbarn har det. Helt underbart!

Livet går framåt och jag följer med strömmen.

Ha det gott och sköt om er!

Om någon frågar mig vem jag är så blir svaret: - mamma.

Det är det jag ser mig först och främst. Men vem är kvinnan bakom? Ja det är en hårdare nöt att knäcka. Ibland känner jag mig vilsen i livets djungel. Som många andra försöker jag lära känna mig själv 😉

Men...Det är en mamma jag är först och främst. När jag blev gravid så fanns det inget annat på kartan än att föda barnen. Av mig var de älskade från första stund. Under årens gång har jag fått lära mig mycket om livet och om vad det kan ge. Allt har inte varit en dans på rosor men de gånger som rosorna har blommat ut så har vi rest oss från askan och tagit nya tag.

Att stå upp för mig själv har varit en stor svaghet, men att stå upp för mina barn har alltid funnits där. Gud nåde den som kröker ett hårstrå på mina barn har jag alltid sagt. Jag har skyddat, älskat och tillrättavisat mina barn. Jag har försökt att alltid finnas där för barnen. När alla är vuxna så vill jag att mina barn ska kunna svara: Mamma har alltid funnits där för mig sedan barnsben!

Jag satt och tittade på gamla foton som jag tagit och hittade ett litet gäng med gruppbilder på barnen. Några är jag och Fredrik med i. Naturligtvis måste jag ju bara visa upp dom. Jag är så otroligt stolt över mina barn!

Det är härligt att vakna till en lugn morgon. Inget hörs mer än mina egna andetag. Kanske blir det en bra dag idag?!

Jag väckte pojkarna som låg däckade i sina sängar. Det var dags att gå upp och göra sig i ordning till skolan.

Det är 31 år sedan jag slutade skolan men ibland känns det som det vore igår. Jag har så många dåliga minnen från skoltiden. Ibland får jag ångest av att bara gå in på en skolgård. Jag kan få ångest om jag ser barn stå i klungor. Man slungas tillbaka till när jag själv gick i skolan och blev utfryst, slagen och hånad.

Jag försöker skaka av mig känslorna som kommer. Tankarna dom flyger förbi försöker jag slå bort. Jag befinner mig inte där utan det är minst 30 år sedan jag slutade gymnasiet.

Jag blev mycket mobbad när jag gick i skolan. Från tredje klass tills jag gick ut gymnasiet i stort sett. Jag blev misshandlad på en rast när jag var 17 år. Dagen efter så gick elever förbi mig och hånade mig för misshandeln. Helt sjukt.

Misshandeln som jag blev utsatt för av en för mig okänd elev orsakade att jag fick lägga min karriär som dansare på hatthyllan. Det är inte ofta som jag kan säga något positivt om mig själv, men att säga att jag kunde dansa kunde jag utan problem. Kanske berodde det på att jag la ner hela min själ i dansen. Det var i dansen som jag kunde ge uttryck för alla känslor som jag bar på. Tankarna som flög förbi i mitt huvud i vanliga fall försvann under dansens gång.

Men men...Jag försöker se allt positiva i det negativa som händer. Hade jag inte blivit misshandlad och fått stryka dansen från mitt liv så hade jag förmodligen inte haft mina barn och barnbarn.

Nu är det dags att börja dagen. Ha det gott och sköt om er!

Här sitter alla mina barn och några av mina barnbarn. Det fattas två små troll. Andrés yngsta dotter och Benjamins son. De var inte födda då 😊

Sitter på susen och är på väg hem. Perfekt stund till att tänka, fundera och reflektera. Träffade min samtalskontakt för sista gången idag. Det känns sorgligt och vemodigt. Hon har verkligen hjälpt mig mycket. Hon har varit en viktig person I mitt liv. Men nu ska hon bli en glad pensionär. Det är henne väl unnat. I 16 år har Hon lyssnat på mina problem. Lyft upp mig när jag har dalat. En riktigt bra bollplank har jag haft. Jag har verkligen haft tur!

Nu går jag vidare och tar min behandling för ptsd under armen och går vidare in i framtiden. Har jag klarat av livet hitintills så gör jag det nu med. Har en helt underbar psykoterapeut som kan sitt jobb. Även hon är en viktig person I mitt liv för närvarande. Jag lyssnar. Försöker ta till mig det hon säger men det är svårt ibland. Tänk er själva...Hon säger bland annat att jag är viktig. Jag känner mig inte viktig men ska börja agera som att jag är det. HUR? Det är en utmaning som min terapeut brukar säga. En stor sådan för det är inte lätt att tänka annorlunda mot vad man känner.

Ibland undrar jag när jag ska få lugn och ro i mitt inre. Det är alltid någonting. Jag kan vakna en morgon och tänka att det kommer bli en härlig dag. Men icke! Nog fan är det något som ska hända!

Men jag ska inte klaga. Det finns dom som har det värre.

Jag hoppas att ni alla har en fin dag. Idag skiner solen 🌞

Ibland talar träden för sig själv 😉

Jag har så svårt med det där att ha tider som jag måste vänta in. Problemet är inte att passa dom utan jag blir så stressad när jag har en tid som jag måste passa. Oavsett om det är 8 timmar dit så blir jag stressad inombords. Men jag får lära mig att försöka varva ner.

Usch. Det känns som att jag hela tiden gnäller men det är samtidigt så skönt att få skriva ner tankarboch funderingar. Få någon sorts utlopp för de känslor jag bär på.

Det går bra på terapin. Tycker jag i alla fall. Vad min terapeut tycker vet jag inte men jag tycker att det går framåt. Sakta men säkert. Vi pratar. Hon frågar och jag försöker svara. Det är inte så lätt att svara alltid. Man kanske kan tycka att jag borde veta svaren men det är inte så självklart för min del (tycker jag).

Det hon frågar om gör då att jag måste tänka på sådant som har varit. Sådant som jag gjort allt för att hålla mig ifrån. Nu måste jag gå in i mitt förflutna och det är skrämmande. Dock så vet jag att det kan hjälpa mig att staka fram en väg dom leder mig in i framtiden. Men det är svårt. Eller en utmaning som min terapeut säger. Men det går framåt. Jag litar på henne. Mer och mer för varje gång.

Idag ska jag dom sagt till vårdcentralen. Utdet så är det tvätten som gäller. Ska tvätta hela dagen hade jag tänkt mig. Skönt när det är gjort.

Ni får ha en fin dag. Sköt om er!

Cindy, Corall och Mimmi
Sally
%d bloggare gillar detta: