web analytics
Gå till innehåll

Ja då har denna vecka snart gått. Har lagt mig och hoppas att John Blund inte glömmer bort mig ikväll. Jag behöver sova.

Det har varit en bra dag. Min son Benjamin kom med din lille son och hälsade på. Vi pratade och spelade spel. Det var roligt. Liam gav mig en sådan kram så det kändes ända in hjärtat. Goa ungen ❤

Jag gjorde min hemuppgift idag som jag fick från terapin. Skrev ner reflektioner som jag fick från förra sessionen. Sedan fortsatte man att tänja om hur livet har varit o hur det har blivit.

Hur än livet har varit så har jag fått sju underbara barn och sex ljuvliga barnbarn. Med facit i hand så hade jag gått samma väg om jag skulle tagit stegen från början!

Jag är en stolt mamma och farmor

4

Det skrivs mycket om Covid-19 igen. Det går i vågor det där. Man ramlar över många frågor som andra människor har ställt. Några mycket intressanta men tyvärr så ser man inte svaren på dom. Vilket jag tycker är väldigt synd. En fråga som jag ställer mig då är ju så klart: Varför?

Ja varför väljer dom "kunniga" att svara på vissa frågor men håller munnen stängd för andra? Kan det vara som så att de inte sitter med några svar? Inte så konstigt för de kan ju inte veta allt men kan bara inte då svara: Jag vet tyvärr inte!

Det pratas mycket om vaccinet för Covid-19. Jag själv är vaccinerad. Har fått mina tre sprutor. Blir det en fjärde så hoppar jag. Nej jag tänker inte ta en fjärde spruta.

Efter första sprutan så fick jag bara känningar i min arm. Samma sak med andra sprutan men där tillkom även ont i min höft och rygg. Tänkte inte mer på det då jag brukar ha ont någonstans i kroppen varje dag. Detta höll i sig i två veckor cirka. Efter den tredje sprutan i december så fick jag inte bara ont i armen utan jag fick tillbaka det onda i höft och rygg fast ännu värre. Så har jag det fortfarande!

Jag kan knappt gå ibland. Dom som ger sprutorna säger att man får biverkning bara upp till 24 timmar efter vaccinationen. Fortsätter det så är det annat som är orsaken till det. Jag struntar blankt i vad dessa människor säger. Jag tror att mitt onda beror på vaccinationen. Det kom efter de två sista sprutorna.

Jag börjar fundera om de verkligen vet vad de säger sig veta om vaccinet eller om det bara är något de vill tro. Jag har slutat att lyssna i alla fall. Jag tror inte att det är ett sammanträffande som råkat hända två gånger i samband med vaccination för Covid-19!!!

Jag tänker även på det där dom sa att vi människor väljer hur vi vill göra. Att vaccinera sig eller inte. Men vi människor har ju egentligen inget val i slutändan. Är man inte vaccinerad så får man inte gå på bio där över 100 personer kommer in. Man måste visa upp ett covid-pass. Det gäller i stort sett alla tillställningar. Det snackas om att vi människor borde ta vårt ansvar och vaccinera sig. Människor som valt att inte vaccinera sig blir i stort sett dömda i de vaccinerades ögon.

Jag tycker att det är upp till var och en att bestämma om de ska vaccinera sig eller ej. Det är deras kropp. Jag skulle inte vilja låta någon annan bestämma över om jag skulle få främmande vätska infört i min kropp. Jag valde att ta vaccinet pga att jag är diabetiker men hade jag visst att jag skulle få så in i helvetes ont i min höft och rygg så hade jag sagt NEJ!!!

Då var det första dagen på år 2022. Det kommer nog dröja ett litet tag innan man säger rätt år. Det var lugnt här i Borgholm under nyårskvällen. Det smälldes lite här och där men där vi bor så var rådde lugnet tyckte jag. Jag hade min äldsta dotter, min tvillingpojke med familj samt min näst äldsta son med familj här. Min svärmor kom på middag och hade en mycket god tårta med sig. Det var en mycket trevlig dag/kväll.

Vi velade lite med att köpa nyårssmällare men efter mycket tänkande så tänkte jag att det kanske var roligt för Pontus. Jag köpte en liten tårta och några smällare. Min dotter köpte två lyktor som vi skulle få upp i skyn strax innan och strax efter nyår. Dock så kommer jag aldrig köpa en tårta mer i alla fall. Skiten trillade och sköt mot sidan. Mitt ena barnbarn blev ju rädd så klart.

Men det gick över snabbt men ändå. Nej jag är inte mycket för smällare annars och det är inte säkert att det blir några nästa nyår. Det smällde inte mycket men jag hoppade till varje gång det väl gjorde det. Ibland är jag väldigt lättskrämd och ibland så är det inte lika jobbigt.

Idag har jag städat vårt vardagsrum, hall och påbörjat köket, men nu får det vara för idag. Håller på och tvättar med.

Ja...så hur har det gångna året varit då? Jag sitter här och försöker tänka på om det har hänt något speciellt och det jag hela tiden återkommer till är att flyttar. Det började i februari förra året. Min äldsta dotter separerade från sin dåvarande sambo och flyttade till en egen lägenhet i Kalmar. Jag hjälpte henne att packa sina saker och hjälpte henne att flytta. Strax innan sommaren var det dags för min äldsta son att packa och flytta. Jag var hos honom och hjälpte honom att packa, sedan flyttade vi hans saker till ett ställe här i stan och sedan bodde han här i några veckor. Under denna tiden flyttstädade vi hans gamla lägenhet. I augusti var det dags för honom att flytta in i huset där han nu bor. Han träffade en jättefin tjej som sedan flyttade in till honom i huset. Hon har en underbar liten flicka så jag fick ett extra barnbarn på köpet 🙂

Men! Flytten tog inte slut där för när Sarah skulle flytta in till Robin så hjälpte jag till med att packa och flytta hennes saker till huset. Ja jag var inte ensam om att hjälpa till för familjen hjälpte med till. Efter Sarahs flytt så var det dags för Benjamin och hans familj att flytta ut härifrån till en lägenhet i stan. De hade inte så mycket och lägenheten som de flyttade till var möblerad, men rummet de lämnade här hemma skulle rensas för Hampus skulle få det. Det blev storstädning här hemma i både Hampus och Pontus rum. Sedan var det dags för Beatrice att flytta ut. Hon skötte det mesta kring sin flytt men rummet hon hade skulle jag ha till hobbyrum. Det var dags att få in mina saker där.

Min svärmor flyttade från en lägenhet till en annan. Jag hjälpte henne att packa och flytta samt så tog jag flyttstädningen även där. Sedan kom slutet på november och det var dags för min äldsta dotter att flytta till en större lägenhet. Jag hjälpte till att packa och flytta hennes saker.

Ja det var många flyttar som sagt. Under denna tiden skulle jag även fokusera på mig själv och min terapi. Det gick bra, men det har varit jobbigt. Dock så ser jag ändå ett ljus i tunneln. För att se hur terapin har hjälpt så ser man även på om symtomen för PTSD har minskat och det har det. När jag började för 18 månader sedan så hade jag ett värde på 74 och det högsta man kan ha ligger på 80. Idag ligger värdet på 46. Fortfarande lite högt då gränsen går på 35 (tror jag att det var) men det är bättre i alla fall. Jag märker även av det så jag ser det inte enbart i siffrorna och det är ett stort plus för mig!

Jag har haft julledigt i två veckor nu men ska till terapin igen på måndag. Jag har gjort mina hemuppgifter och en av dom får mig att tänka och fundera. Den öppnar mina ögon kan man säga. Vi pratar ju i terapin och jag spelar ju in sessionerna. Sedan ska jag lyssna på den och där börjar mina tankar att virvla omkring. Det är stor skillnad mot att säga saker och ting än vad det är att lyssna på det man själv berättar

Ja det var lite om mitt gångna år. Inget spännande och inget intressant i sig kanske men det är det stora hela för mig. Vad väntar detta året då? Ja min näst äldsta son ska bli 25 år gammal. Han är i den åldern som jag var när jag väntade honom. Ja...så jag ska alltså bli 50 år. Jag vet att åldern bara är en siffra men för mig så betyder den den otroligt mycket på flera olika sätt. Den får mig att tänka på det jag har förlorat under min tid här på jorden, men den får mig även att tänka på alla de guldkorn som kommit över min väg under årens gång. Alla underbara barn där även några har gett mig fantastiska barnbarn. När jag ser på mina barn idag så tänker jag att jag har gjort något bra här i världen i alla fall!

Jag önskar er alla en God Fortsättning på år 2022. Sköt om er. Kram kram!

Det är 13 dagar till jul och jag har ingen julkänsla alls. Jag har slagit in julklappR, lyssnat på julmusik och sett julfilmer men julkänslan vill inte infinna sig. Hoppas jag får den till själva juldagen i alla fall.

I år har jag helt och hållet beställt julklappar. Har undvikit att vara ute och trängas i butikerna. Jag får dock gå en sväng i Kalmar strax innan jul för att komplettera. Jag och Stéphanie ska julbaka tillsammans med en dag innan jul. Fast jag inte har någon julkänsla så längtar jag ändå till själva julafton. Ska umgås med barn och barnbarn.

Hur ska ni fira jul?

Jag tänker på alla dom som inte har någon att fira med. Dom så får sitta ensamma. Skulle vilja ha möjligheten att ha ett stort ställe som jag kunde öppna upp vid dessa årstider och ta en dom som inte vill sitta själv. Fira med dom med god mat och ett trevligt umgänge. Det finns många hemlösa som behöver någonstans att gå. Få mat och värme. Mina tankar går till dom ❤

Önskar er alla en fin dag!

Julen närmar sig och det är nog första julen som jag inte har ordnat med alla julklappar. Jag hinner inte med. Trots att tiden springer iväg så känns mina dagar väldigt långa. Det känns som att jag sitter i en luftbubbla och världen utanför passerar.

Igår funderade jag faktiskt på om jag skulle kontakta psykakuten. Jag vill inte hamna där jag var för två år sedan, men tänkte att det kanske hade varit det bästa?! Idag känner jag mig nollställd. Sitter i mitt sovrum i mörkret och försöker andas in tystnaden. Så skönt men samtidigt så ensamt.

Det jag saknar i mitt liv är någon som jag kan prata med. Om allt. Inte bara om tråkigheter utan även dela glädjen med. Framförallt det sistnämnda. Jag skulle kunna göra allt för att ha någon som jag kan skratta med. Göra roliga saker tillsammans. Se världen utanför.

Ju äldre man blir ju svårare är det. Speciellt här på Öland. Ibland önskar jag mig bort härifrån. Här finns ingen och ärligt talat så den trygghet jag en gång kände här är borta. Hade jag inte haft mina barn så hade jag inte haft någon, men dom har sina egna liv. Sina egna familjer.

Ja jag känner mig inte bara ensam utan jag är det. Jag känner mig mer ensam idag än vad jag gjorde när jag var ensamstående med mina fem barn. Det var inte denna bilden jag såg framför mig för 16 år sedan.

Att vara förälder är bland det svåraste man kan vara. Ju fler barn man har ju större utmaning är det. Det finns stunder då man funderar om man är en bra mamma eller världens sämsta. Jag har alltid försökt att göra det som jag tror är det bästa för barnen men ibland undrar jag om vad det egentligen är. Hur ska man kunna veta?

Ja livet är inte alltid så enkelt att leva.

Under många år har jag fått höra att jag till exempel är en hora. Varför? Många gånger så är det för att jag har flera barn med olika pappor. Att jag sedan hade förhållanden med dom spelade ingen roll. Jag var en hora oavsett. Det var då. Hur är det nu? Förmodligen samma. Inget jag lägger ner någon större tankeverksamhet på, men när ett barn skriker det åt mig så gör det ont.

Är man två föräldrar närvarande så är det viktigt att båda har samma regler. När den ena ger kan den andra inte ta. Säger den ena nej så kan den andra inte säga ja.

Jag kan ibland känna mig vilsen. Är trött på allt. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar. Det känns som att ju mer jag kämpar ju längre ner under ytan kommer jag.

Jag kan ibland kännas mig så besviken. Det var inte det här livet som jag kunde se framför mig. Trodde att jag hittade hem men nu är jag osäker.

Jag går på behandling för ptsd och den är ingen dans på rosor. Den tar mycket energi. På måndagen när jag gar varit där så bearbetar jag det som blivit sagt. På tisdagen är jag i regel totalt slut. När onsdagen kommer så börjar veckan för mig. Orken kommer sakta tillbaka. Måste stoppa mig själv för att inte ta slut på mig själv. Ska orka några dagar till innan veckan tar slut. Blir det konflikter med något barn och det är bara jag som är tvungen att gå in i dom så blir jag trött. Jag står på mig men efteråt så börjar jag ångra att jag var konsekvent för jag får sota för det. Allt slutar inte där utan sedan börjar konflikterna med mannen som ska backa upp mig. Eller det ska han kanske inte? Kräver jag för mycket?

Jag känner mig deprimerad. Det är i och för sig vinter vilket betyder att jag redan är sårbar för tråkiga händelser som livet ger. Det närmar sig jul och jag vill ha en fridfull jul. Hur får man det? Ska jag strunta i regler för att det ska bli fridfullt eller ska jag sätta ner foten och göra det som jag egentligen känner är det bästa? Ska jag vara en förälder0 med andra ord? Allt för en fridfull jul?

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Men det är vad livet ville ge mig. Tack så mycket!

Älskade pappa ❤

Idag är det din dag. Ett stort GRATTIS på din födelsedag ❤

Du skulle idag fyllt 87 år. Hade du varit i livet så hade vi kommit till dig och gratulerat dig, men gör 10 år sedan ville livet något annat. Dina plågor lindrande men priset var att du fick komma till andra sidan. Ibland så känns det som att det var igår det hände och ibland känns det som evigheter sedan.

Idag går mina tankar till dig ❤

Ja livet är som livet är. Vi ska alla den vägen vandra. Det är väl det enda som vi alla människor har gemensamt. Jag är själv rädd för döden. Men den rädslan lindrande ändå lite den dagen jag satt vid min pappas dödsbädd. Han somnade in fridfullt i min famn. Min rädsla är väl mest om hur det ska gå till. Man vet ju inte om man kommer plågas eller inte. Försöker dock inte tänka så mycket på det.

Livet har inte varit lätt i övrigt. Man har prövats på många olika sätt. Man har försökt och hantera olika situationer på bästa sätt. Ibland har det gått bra, Ibland har det varit jobbigare. Men det är väl så livet ska vara. En del glider på ett bananskal genom livet medan andra får jobba häcken av sig för att försöka gått ett normalt liv.

Men vad är egentligen värst? Den som glider eller den som får jobba för det? Jag tror faktiskt att det är för dom som glider. Varför? Jag tror inte att de kan föreställa sig hur det är att kämpa för själva livet. Låter det konstigt? Ja kanske, men den tanken får ändå mig att tänka att det finns hopp även för mig. Kanske så kan jag också få glida en vacker dag?!

Nåja, så är det. Idag ska det inte handlar om mig utan om min pappa som fyller år idag. Skickar massor med tankar till dig pappa. Tänder ett ljus för dig ❤ Du är saknad ❤

När jag var 30 år gammal då jag var mitt i livet och borde varit lycklig, så levde jag i rena helvetet. Jag skulle gifta mig med mannen som jag hade varit tillsammans med i nästan 9 månader. Ja ni läste rätt. Vi hade enbart varit tillsammans i de korta månaderna. Jag ville inte gifta mig egentligen. Det var påtryckningar från andra och sedan mitt i allt så trodde jag att det skulle bli bättre om jag sa ja. Ett problem mindre tänkte jag. Så dumt!

Jag hade 3 veckor på mig att hitta kläder till barnen och en brudklänning till mig. Hitta en präst som ville viga oss på min 30-årsfest. Jag fick tag på en höggravid präst som jag hoppades skulle föda när det var dags för det stora JA:ett. Hon kom som planerat (fan också). Jag grät. Alla trodde nog att det var av lycka men jag grät av ren förtvivlan, rädsla och allt som man kan tänka sig. Mitt liv var över kändes det som.

Pappa förde in mig i lokalen. Ingen förstod vad som skulle hända för jag hade inte berättat för någon om att jag skulle gifta mig. Det var bara mina föräldrar som visste. Jag ville inte ha några presenter som skulle påminna mig om mitt livs största misstag! Jag grät!...men jag gick in i lokalen med min pappa vid min sida. Alla stod där med förvånande leenden medan mina tårar svämmade över.

Detta var mitt första äktenskap. Det höll inte så länge. Två månader senare stack han. Eller jag fick modet och säga att han skulle försvinna. Han gick men han försvann inte. Nästa helvete skulle börja. Jag var gravid och skulle ta det lugnt. Istället fick jag kolla bakom mina axlar för det var alltid någon som körde efter mig i stan. Jag blev jagad, hotad till livet och psykad. Samtidigt hade jag tre barn att ta hand om. Den dagen han stack så grät jag...av ren lycka. Fast jag hade ett helvete rent ut sagt under de nio månader som gått så var skilsmässan ett paradis. Då hade jag ändå ett helvete.

Jag var 30 år gammal när jag började få grått hår. Doktorn sa att det var på grund av stress och dåligt mående. När min man stack så började jag få tillbaka min rätta hårfärg. Det varade dock inte länge...tror jag. Jag färgade mitt hår så jag märkte inte av när hela mitt hår blev grått. För två år sedan så sa jag att nu är det slut med att färga håret. Nu är hela mitt hår grått men jag trivs faktisk i det. Ja det är ju stor skillnad mot det röda som jag färgade det till.

Jag har långt hår. Jag vet inte om jag ska klippa upp det. Är sugen på det ibland men sedan så känner jag mig naken när håret är borta. Dock så slänger jag ändå upp det i en hårboll. Ja tiden får utvisa det.

Det var lite om mig. Önskar er en fin dag. Kram på er!

Jag har funderat i evigheter nu om jag ska börja på yoga. Har läst och hört mycket om yoga och jag tror att det skulle vara bra för min stela kropp. Dock så har jag ju svårt att gå på sådant då jag måste träffa folk. Jag vet att dom struntar i mig men bara tanken på att vara en av alla där skrämmer mig. Så jag tänkte att jag kan göra yoga på hemmaplan. Min dotter köpte en yogamatta till mig så det var bara att sätta igång. Men det blev inte så. Det var mycket annat som kom emellan och energin har inte infunnit sig. Bortförklaringar!

Men nu ska jag banne jag sätta igång. Jag vill! Jag ska!!!

Låter lätt men det är inte det, men det är jag som bestämmer!!!

Varje vecka har jag sagt: På måndag! Då börjar jag. Det är slut på kakor och chips. Sedan kommer måndagen och löftet till själv är som bortblåst. Men nu. NU!!! Ska det vara slut. Efter helgen ska jag "försöka" börja mitt sunda liv. Det är bara jag själv som kan göra förändring.

Jag har ju slutat med godis. Det var visserligen några år sedan och jag håller det än. Ja...Ibland har jag smakat och det var inte gott kan jag säga. Jag har kommit ifrån det. Chips är inte gott i heller egentligen tycker jag så det borde vara lätt att sluta. Så varför gör jag inte det då? Ja det kan man ju fråga sig.

Jag vill ju leva hälsosamt så varför gör jag inte det då? Vad det som får mig att strunta i det? Det ska bli mitt nya mål i alla fall. Äta mer sunt, tänka på min hälsa och göra det som jag vill göra och mår bra av. För tillfället så känns det som att målet ligger långt långt där framme, men med ett steg i taget så kommer jag väl fram till sist.

Önskar er alla en fin fredag ❤ Sköt om er ❤

Underbara djur. Så ståtliga och fina ❤

Sitter och lyssnar på ljuden utanför min dotters fönster. Bilar som kör, dörrar som öppnas och stängs. Det finns liv i Kalmar med andra ord. En del kommer, andra går.

Medan jag lyssnar på det så börjar jag sakta men säkert tänka på hur jag själv har det. Otroligt tråkigt! Jag vill så mycket men hämmas av mitt mående. Kan jag komma ifrån det dåliga måendet? Ja det är jag helt övertygad om. Men vägen dit är ju lång ibland. Livet är som en berg och dalbana. Jag försöker leva här och nu men samtidigt så känner jag mig inte lycklig i livet här och nu. Då är det svårt att leva här och nu (Mycket tjat om här och nu märker jag 😉

Jag vet hur jag har haft det i mitt liv. Så vill jag definitivt inte ha det igen. Jag vet hur jag vill ha det i framtiden men det känns inte som att det är nåbart. Inte som livet ser ut just nu...och med den facit i hand som jag har så känns det som att det inte kommer bli bättre.

Ärligt talat. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam. Har ingen att prata med, ingen att umgås med, inga vänner som finns här. Det hade varit roligt att ha någon som man träffade lite då och då. Någon som man kunde ringa till ibland, kanske gå och luncha med, se en film, ja listan kan göras lång!

Jag har ju faktiskt haft det en gång i tiden men mitt förflutna har kastat in mig i en hörna och satt mig i en trygghet som fängslade mig. Under många år i fångenskap av den tryggheten som faktiskt får mig idag att känna mig ensam och otrygg har orsakat att jag idag inte har någon vid min sida. Jag ska inte lägga skulden på någon annan men det var inga val som jag egentligen ville göra.

Du har ju din man tänker en del kanske...och det kan man ju tro. Ja jag har honom i vårt hus. Han ligger bredvid mig om nätterna, vi vaknar upp till morgnarna men trots det så är jag ändå ensam. Vi har inget gemensamt känns det som. Det är mycket sällan vi gör något tillsammans och när vi väl har möjligheten så umgås vi inte. Vi pratar inte. Jag saknar det. Tänker på hur det har varit. För har det alltid varit så? Jag vet inte. Under årens gång så hade jag fullt upp med hem och barn. Nu är barnen stora och det är nu jag lägger märke till all den ensamma tiden som jag har. För den kan jag känna fast Fredrik är hemma.

Jag närmar mig 50 år och jag känner att det är svårt att skapa vänskapsband med andra. Visst ska man kunna få vänner även i denna åldern men det skrämmer mig samtidigt. Vad har jag att prata om? Allt var så mycket lättare förr, när man var yngre.

Jag kan känna att livet är fruktansvärt orättvist, men vad hjälper det att känna det så?! Men jag känner det så i alla fall. Jag valde inte att bli ett offer till flera olika förövare. Jag valde inte att växa upp i en otrygg miljö. Dock så gör jag allt för att vända det idag i form av terapin jag får. Den är tuff, jobbigt och krävande men den ger resultat. Jag kämpar och kämpar. Ångesten kommer ofta på besök när jag är där. Min terapeut kommer med råd om andning och det hjälper. Men ångesten sitter och lurar hela tiden. Jag är inte van att prata med någon på det sättet som jag gör där. Kan inte alltid rå för att jag skäms, vilket min terapeut säger åt mig är obefogad. Det hjälper inte alltid. För vad ska hon tänka om mig? Är en fråga som dyker upp! Innerst inne så förstår jag att den frågan inte behöver ställas för jag vet svaret, men jag kan ju ha fel!

Jag är glad över att ha mina hundar. Utan dom hade livet inte varit densamma. Här sitter jag med min äldsta tik Sally ❤

%d bloggare gillar detta: