web analytics
Gå till innehåll

1

Jag vaknar i stort sett tidigt varje morgon. Har oftast inte ro att ligga kvar så kaffet är mycket välkommet. Går upp och tar hand om mina hundar under tiden som kaffet bryggs. Det tar sin lilla stund. Sedan tar jag en paus och njuter av kaffet. Då brukar klockan vara runt 7-tiden. Då kan jag ha varit vaken i några timmar. Oftast blir det långa dagar för mig.

Visst kan det vara skönt att gå upp tidigt men att ligga vaken från och till under större delen av natten gör en trött. Man känner sig som en zombie ibland. Allt går på rutin i stort sett. Det är ofta man längtar till kvällen redan under lunchtid. Men då kan jag som sagt ha varit vaken större delen av natten. Långa timmar vakentid medan sovtiden blir få timmar. Ja det är kanske inte konstigt att man ibland känner sig mer död än levande?!

Samtidigt är det skönt med tystnaden. Den gör mig lugn. Jag känner ro i mitt inre. I alla fall för en stund. Sådana stunder försöker jag få till under dagen men det är svårt när jag har hundar som springer efter mig vart jag än går. Men jag klagar inte. Jag får så mycket kärlek från dom. Kan inte tänka mig ett liv utan mina älskade fyrbenta familjemedlemmar. Min äldsta (Sally) blir 10 år till hösten. Hon är en klok vovve. Ibland när vi sitter vid vårt bord och pratar eller spelar spel. Då har hon en egen stol. Hon älskar att vara med och ligger gärna med sitt huvud på bordet. Men hennes favoritplats är i knät. Hon är så söt!

Nej. Nu måste jag koka lite kaffe och välkomna dagen. Önskar er alla en fin dag ♥️

Ja att jag älskar hundar är väl ingen nyhet?! Med tanke på antalet jag har. Mina hundar är mina fyrbenta familjemedlemmar. Alla har de sina personligheter. De är rätt så olika av sig men de har en sak gemensamt! Det är hur de visar sin kärlek.

Nedan har vi min yngsta hund. Lille Tjabo som är två år. Här myser han för fullt. Han ligger bredvid mig och sover på kudden. Helt underbart söt!

Hundar sviker aldrig! De finns där för dig oavsett vad du har gjort eller sagt. De står kvar när världen gungar. När du har trampat i klaveret. När du har gjort bort dig. De finns där när du är ledsen och förtvivlad. Att bli tröstade av en hund är så fint och äkta.

Jag får många skratt när jag tittar på mina hundar. När dom leker och busar. Att bara se dom ligga i gräset och njuta av väder och vind är så underbart. Jag kan känna ro i mitt eget inre då.

Just nu längtar jag till sommaren. Men först ska det bli vår. Igår regnade det så smått. Snön är borta. Positivt i mina ögon. Men det är fortfarande kallt. Kan bero en del på den fuktiga luften. I år tar jag en dag i sänder. I alla fall för det mesta. Lite har jag planerat. Resor till min dotter i Göteborg. En resa till Stockholm ska det också bli. Och en tur till Skåne och sedan ett besök till Carinas grav. Det är det som jag har planerat för detta året.

Har ni några planer framöver? Har ni planerat för semestern? Jag hoppas  ni får det trevligt.

Jag hoppas ni har det gott denna dag. Önskar er en fin, rolig och härlig dag! Kram kram ♥️

När man sitter på sjukhuset och väntar på att terapin ska börja...Då hinner man tänka en hel del. Jag ser människor som kommer och går. En del lunkar sakta fram medan andra rusar förbi. Stressade. Jag skulle kunna vara en av dom sistnämnda. Jag går oftast fort fast jag inte behöver det. Jag vill komma fram till destinationen fort. Helst igår! Inte för att jag är sen utan oftast försöker jag springa ifrån mig känslan som jag kan få ute bland folk.

Genom terapin har jag lärt mig att man ska gå lite långsammare. Jag glömmer oftast bort det. Men jag försöker att stanna upp då och då och känna av vad som är runtomkring mig. Lugnet. Trots alla stressade människor som är runtomkring mig. Egentligen är det inte konstigt att man själv skyndar framåt. Dom flesta verkar göra det. Alla lite mans borde stressa ner sin vardag. Många är ute sent men vissa har mycket tid på sig. Jag vill alltid iväg tidigt om jag har en tid att passa. Tycker inte om att komma sent eller komma fram med andan i halsen. Jag kan inte stressa. Det förstör hela min dag!

Jag satt i väntrummet och väntade in min tid. Tiden är aldrig så lång som då. Ångest på hög nivå är det ibland. Varför? Borde jag inte vara van vid detta laget? Men man vet aldrig vad som kan komma upp till ytan. Ovissheten! Den är ingen dans på rosor! Jag får ont i magen. Hjärtklappning. Andningen är snabbare och ytlig men samtidigt tung. Påminner mig om att ta långa djupa andetag. Andas in, 1, 2, 3, 4, andas ut...1, 2, 3, 4...

Ja dessa dagar är ingen lek. Det tar mycket energi. Huvudet känns tung. Det är mycket som rör sig där inne. Känslor, tankar...Ja dom går om vartannat. Att våga känna...Att våga tänka annorlunda. Göra annorlunda. Göra vardagen till min!

Ja. Detta är min måndag idag. Jag lägger trött och hoppas att få en god natts sömn. Jag önskar er detsamma ♥️ Kram kram.

I morgon är det sista dagen i januari månad. Dagarna springer iväg. Jag har två söner som fyllt år. Har gratulerat dom. I mars är det dags för mitt näst yngsta barn att fylla 18 år. Ja...Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Jag har bott på Öland nu i 19 år. Det känns som det vore igår jag kom hit. Vad har hänt under dessa åren? Ja en hel del. Det är så mycket...så jag vet inte vart jag skulle börja.

Jag fyller själv snart år. Fredrik frågade mig häromdagen vad jag önskar mig. Men det är så svårt. Man har ju allt. Men det finns en sak som jag faktiskt önskar mig men det kommer jag aldrig att få. Tänk så mysigt det hade varit om jag hade fått ha alla mina barn och barnbarn under samma tak för en dag. Samtidigt så tänker jag ibland att det är inget att fira. Kan vi inte bara hoppa över den dagen?

Vi går snart in i en ny månad. I denna takten är det snart sommar. Det ska bli skönt då jag älskar att vara ute. Har svårt för det när det är kallt då mina leder skriker av smärta då. Denna sommar kommer bli annorlunda mot hur det har varit. Hur den kommer bli i sin helhet vet jag inte men den kommer bli orolig i alla fall.

Här hemma har snön försvunnit. Så skönt. Hur har ni det? Har ni någon snö kvar?

Önskar er alla en fin kväll!

Idag är det sex år sedan som min bästa vän gick bort. Saknaden är fortfarande så stor. Ibland har jag så svårt att förstå att hon inte längre finns bland oss. I nästa så känns det som om det vore igår. Ja man vet aldrig vad livet har I beredskap. Tur är väl det egentligen.

Älskade Carina ♥️ Du finns i mina tankar varje dag men Idag går tankarna till dig lite extra. Älskar och saknar dig ♥️

För sex år sedan satt vi och åt middag när nyheten slog ner som en blixt från en klarblå himmel. Spagetti med köttfärssås. Jag kommer ihåg vart jag satt i köket. Stéphanie tog upp sin mobiltelefon. Tittade i den och gav mig den. Min hjärna slutade att fungera. Jag satt bara och stirrade på mobilen och fick inte in det jag läste. Facebook! Ja det var där jag fick nyheten. Mitt liv stannade upp och helt plötsligt blev jag illamående. Denna dagen var väntad men inte nu! Jag var inte redo! Hur man nu någonsin kan bli det. Jag levde på hoppet. Jag trodde verkligen att det skulle vända. Det var min förhoppning i alla fall. Ja, hoppet är det sista som överger människan.

Jag lärde känna Carina 1997. Jag väntade Robin. Carina väntade sin yngsta dotter. Vi klickade med en enda gång. Carina var gift med en släkting till min dåvarande sambo. Vi träffades nästan dagligen. Vi hade det så roligt. Hon var verkligen helt underbar ♥️

När jag fick dödsbeskedet så var jag så glad över att det inte skedde den 27:e. Jag vet hur det låter, men min yngsta son fyller år den 27:e. Hans dag hade blivit förknippad med sorg istället för glädje.

Idag blir det minneslunden. Blommor och ljus till Carina ♥️

Önskar er alla en fin dag. Ta vara på varandra.

Vintern håller i sig. Igårkväll när jag och Pontus gick till affären så var det så halt på både väg och trottoar. Vi kanade fram. I morse så hade det töat lite men det ligger fortfarande en hel del kvar. Jag vill gå i ide nu och vakna upp i mitten av mars. Då har förhoppningsvis våren kommit. Men det vet man aldrig. just nu så känns det som en evighet dit!

I lördags så fyllde min näst äldsta 27 år. Känns konstigt och ha ett barn dom är äldre än mig själv 😉 Jag är ju fortfarande bara 25 år haha. Tänk om det vore så väl.

Min son har en underbar familj. Tre barn och en sambo. Var var jag själv i livet när jag var 27 år? Jag var ensamstående med tre barn. Bodde då i Eslöv. Jobbade heltid för att kunna försörja mina barn. Barnen var då i åldrarna 4, 2 och 1 år gamla. Jag var 27 år och skulle fylla 28 när jag gick in i väggen som många säger. Tre år senare så gick jag ner i min stora djupa depression första gången. Som jag visste om eller som jag fick veta av läkarna i alla fall när jag blev inlagd första gången på den vuxna psykiatriska kliniken. En tuff tid. Det var inte lätt. Det var lika svårt och komma tillbaka till vardagen med 5 hemmavarande barn på heltid. Tack och lov så hade jag världens bästa vän som stöttade mig och hjälpte mig med barnen. Älskade Carina! Vad skulle jag gjort utan henne?! Helen, min andra bästa vän fanns med. Sådana vänner växer inte på träd. Idag har jag bara Helen kvar. På fredag är det 6 år sedan som Carina gick bort.

Dagarna går och åren springer iväg.

Det har varit en lång dag. Vaknade tidigt. Terapin idag var jobbig faktiskt men lärorik. Nu blir det sängen för mig. God natt och sov gott.

Vaknade tidigt och kunde inte somna om. Har varit iväg i några dagar nu. Åkte till Beatrice häromdagen och spenderade några dagar i Göteborg. Välbehövligt. Jag behövde komma bort. Sedan har jag längtat efter att få umgås med mun yngsta dotter. Vi gick på bio en kväll. Vi lagade mat och bara tog dagarna som den kom. Kom hem sent igårkväll.

Det är så mycket som händer nu i mitt liv. Två barn fyller snart år. Vi närmar oss årsdagen då Carina gick bort. Min näst yngsta son blir snart 18 år. Ibland undrar jag vart livet är på väg. I vanliga fall hade jag haft en punkt att hålla i sikte. Mitt hem. Min borg. En trygg plats. Punkten försvinner sakta men säkert bort. För varje dag som går så bleknar platsen.

Ja...tänk om man visste vad livet hade att erbjuda innan man tog stegem framåt!

Jag hoppas att ni alla har haft en god natt. Önskar er en fin fredag och en trevlig helg!

Hjärtat säger en sak, och hjärnan säger något helt annat. Vilket ska man lyssna på?

Jag känner att jag är i en svacka. Fullt förståeligt med tanke på allt som händer. Men jag har inte tid att sitta där i djupet. Jag måste upp och ta förnuftiga beslut. Jag måste se framåt! Det kan jag till en viss del. Egentligen är det sträckan dit som är osäker. Målet har jag egentligen framför mig men jag kan inte ensam ro båten i land.

Ibland skulle jag vilja skrika rakt ut! Men vad hjälper det? Kanske hade dom negativa energierna försvunnit?! Är det värt att testa? Dom flesta runtomkring mig här på ön tycker att jag är en idiot ändå! Ska bli skönt och ta steget bort härifrån en vacker dag. Känner mig så innestängd här. Alla vet allt om alla. Gärna innan man själv vet vad som händer och sker i ens liv. Folk har Ibland för mycket fritid!

Jag måste till hälsocentralen nästa vecka och ta blodprover. Kanske finns det en del svar där som orsakar obalansen i min kropp? Kan vara så. Men själva ångesten jag bär på dagligen vet jag från vilken rot den kommer ifrån.

Nu väntar jag in min dotter. Hon är på väg hem. Vi ska ta kväll, äta lite mat och titta på film. Jag önskar er alla en fin kväll ♥️

Har varit förkyld nu i några dagar. Idag var första dagen som jag kunde dricka kaffe. Tagit det lugnt under förmiddagen och enda fram till eftermiddagen faktiskt. Sedan blev det en långpromenad med hundarna. Det var riktigt skönt och komma ut igen och gå. Jag som inte älskar vintern med all snö och is tyckte det var så vackert.

Sally är ju tokig i snö så hon kan ibland lägga sig helt plötsligt för att dra sig I det. Hon blir som en liten valp när man kastar snöboll mot henne. Hon hoppar upp i luften för att fånga den. Men när vi kastar en tennisboll mot henne sitter hon bara still och stirrar på oss. Hon är rolig hon.

Det är skönt att ta en promenad när man vill rensa tankarna. Jag skulle behöva det nu. Hade min kropp inte sagt emot så hade jag gjort det. Ibland blir bara allt för mycket. Jag känner mig så totalt värdelös många gånger. Det jag gör uppskattas inte. Det gör så klart jäkligt ont då allt jag i stort sett gör...gör jag oftast för andras skull. Jag gör ingenting för mig själv i stort sett. Dom gånger jag gör det är när jag åker till någon av mina döttrar och bara försöker varva ner och tänka på vad jag behöver. Mer än så blir det sällan.

Jag behandlas för PTSD och jag har gått där i 3 1/2 år nu. Via den så har jag börjat förstå mer och mer hur mitt liv har varit. Våga ta steget och nosa på hur jag vill ha mitt liv. Ställa mig frågan: Vad gör mig lycklig?

Ja vad gör mig lycklig? Jag vet inte. Jag får börja med att ställa mig frågan: Är jag lycklig? Nej det är jag inte. Jag är faktiskt inte det. Det händer rent för mycket i mitt liv för att jag ska kunna känna mig lycklig. Är man två ska man kunna vara enade men när man inte är det då är det svårt. Att hela tiden känna att man kämpar själv. Eller måste ensam försvara sig. Att alltid vara den som stöttar men känna att man inte får det tillbaka då känns det väldigt tungt.

Dessa tankar är jobbiga att ha och dom försvinner inte. Det är svårt när en går undan och låter den andra stå ensam kvar i skottlinjen. Ingen har jag att prata med för den jag skulle kunna förlita mig på finns inte där. Det får mig att undra vad det är för fel på mig?! Är det något som jag gör som är så fel? Har jag för höga krav? När jag ser tillbaka på hur jag har haft det i mitt liv så jämfört med tidigare så har jag det bra, men jag känner mig inte lycklig. Jag orkar inte kämpa med något som ändå kommer raseras igen. Det slätas över. Går till det normala tills det blir dags igen. Det sker ingen förändring och slutsatsen blir att det ligger på mig men jag vet inte vad jag kan göra annorlunda.

Jag har levt mer än halva mitt liv. Flesta av åren har jag haft ett helvete rent ut sagt. Är det inte dags för mig att få livet att kännas värt att uppleva? Nu menar jag inte enbart livet i sig utan det som förgyller ens liv.

Det skrämmer mig lite grann att tänka att jag inte har så många år kvar av mitt liv jämfört med de år som redan har gått. Jag vill inte förlora fler år. Jag vet att förändringen ligger hos mig. Det är jag som måste komma fram till ett beslut om hur jag ska göra framöver. Men det är svårt. Ska jag nöja mig med hur jag har det och tycka att det kunde varit mycket värre eller ska jag våga pröva mina vingar och flyga fritt?

Kanske hade jag gjort en del glada? En del till och med lyckliga! Kanske hade jag känt mig mindre värdelös? Jag finns inte. Mina känslor räknas inte. Det påminner mig om min före detta som tystade ut mig totalt. Han gick där hemma och betedde sig som jag inte fanns. Då hoppades jag innerligt att jag inte skulle göra det. Idag vill jag i alla fall det men är det lönt om jag ändå inte ska få känna att jag faktiskt betyder någonting och att jag har ett värde. Mer än att finnas till för andra! Är det kanske det som jag är till för? Ja...Jag skulle verkligen behöva den där promenaden! Helt klart.

Avslutar som jag började. Här har vi mina hundar. Förutom två av dom. Även det sticker i ögonen på folk. Antalet hundar jag har. Tänk så skönt det är för dom som inte behöver ta hand om dom. Avundsjuka kan vara en grund. Dom måste ha ett tråkigt liv då de måste lägga sig i mitt.

God natt och sov gott.

Man kan tycka att en socialförvaltningen ska utgår från vad som är för barnets bästa men det är inte alltid så. Oftast så bedömer dom att mamman är den mest lämpliga att ta hand om barnet. Men varför? Det finns många fädrar som faktiskt är bättre än vad barnens mödrar är!

Det är för mig skrämmande när en socialförvaltning bedömer efter ett hembesök att barnet ska flytta från bostaden meddetsamma. Utan förklaring till varför. Hemmet är städat och fint. Barnet har sin säng, sina leksaker och framförallt så har barnet en närvarande pappa som gör allt för sitt barn. Allt som han gör...gör han för sitt barn! Men ändå så är det fel? Barnets pappa brister i sitt föräldraskap tydligen...men hur?

Så vad är då det bästa för ett barn? Är det verkligen att rycka upp barnet från sin trygga bostad? Beröva barnets rätt till sin pappa? I mina öron låter det helt sjukt!

Jag har själv varit ensamstående med barn så jag vet hur tufft det är. Min största mardröm under dom åren var att få anmälningar till socialförvaltningen om att jag inte kunde ta hand om mina barn. Då som nu är man i skottlinjen om man är ensamstående. Man blir väldigt sårbar. Framför allt om man blir orättvist behandlad.

Ett par som är sambos med ett litet barn. Dom får hjälp med en bostad från socialförvaltningen. Den gamla lägenheten är uppsagd. Innan flytten bär av så väljer mamman att separera. Socialen ger lägenheten till mamman. Vart pappan ska ta vägen anser socialen att det är hans problem. Han får ingen hjälp. Till sist får han en lägenhet på fastlandet och han flyttar in med sitt barn som är boendes varannan vecka hos honom. Barnet är även skriven hos honom. Då han är det så måste barnet flytta sin barnomsorgsplats till fastlandet men mamman motsätter sig det. Anmälningar kommer helt plötsligt in där det står att pappan brister i barnets omsorg. Vilket han faktiskt inte gör. Det som sägs stämmer inte överens med verkligheten men tydligen så vet socialförvaltningen mer än vad de egentligen inte kan göra. Än en gång lyssnas det bara på vad mamman säger.

En mamma är bättre än en pappa. I alla fall är det så det verkar vara via socialförvaltningens ögon. Jag anser inte att det är så. Båda föräldrarna är lika viktiga för ett barn! Barnet har rätt till båda föräldrarna! Att ta ifrån en förälder är inte alltid det bästa för barnet! Brister någon av dom varför inte hjälpa dom och vägleda dom då istället?

Pappan får jobb. Sköter det. Jobbar för att kunna försörja sitt barn. Vilket han gör bra. När det är pappans vecka så jobbar han så lite som möjligt för att kunna spendera så mycket tid med barnet som möjligt. Sedan jobbar han på dom andra veckorna. Hur kan det vara fel?

Jag förstår varför många har en negativ syn på socialförvaltningen! Varför inte lägga tid och personal på dom barn som verkligen behöver deras hjälp??? Skamligt!