Gå till innehåll

Då har jag kommit till blad 10. Det går sakta framåt. Att skriva om sig själv är svårt. Det svåraste är att bemöta allt ännu en gång men jag tror att det är nödvändigt. Det är skönt att bara få ur sig det man går och bär på. Jag skriver för min egen del, men så klart har jag i tankarna med att jag är inte ensam. Kan jag få ett annat offer att förstå att han eller hon inte är ensam så har jag uppnått ett av mina mål.

Det är ju oftast som så att man tror att man är ensam i allt det som händer. Man skäms ju för att prata om det så man får inte veta om det verkligen inte är någon annan som är eller varit med om samma sak.

Jag hade kunnat ge allt om jag hade haft någon under min uppväxt som jag kunde prata med. Jag fick det senare i livet men jag hade behövt det när jag var ett barn. Det var inte alltid så enkelt att leva med den skam som stämplades i mig. Jag kände mig alltid äcklig och jag kände mig aldrig normal. Vad nu normalt var vet jag inte men jag vet bara att som jag kände mig kunde inte vara normalt. Jag mådde inte bra helt enkelt.

Att sedan växa upp med att jag var en lögnare gjorde ju inte saken bättre. Jag ljög inte men andra runtomkring mig sa att jag ljög. Hur de nu skulle kunna veta för de var inte där. Det är många utsatta som inte vågar stå för det dom varit med om. Jag var en bland dom för längesedan men efter ett tag så stod jag faktiskt på mig. Det var dock inte förrän det kom fram. Men ändå. Jag stod på mig och gör det än idag. Jag har förlorat många släktingar på vägen men det spelar inte mig någon roll idag. Jag vet vad jag är idag och jag klarar mig utan dom.

Att känna sig älskad var något som jag faktiskt inte gjorde under min uppväxt. Det som hände mig tog för mycket av mig och jag kände mig alltid i vägen. Kanske är det därför som jag nu i vuxen ålder har svårt för att tro att andra kan älska mig. För vem vill älska någon som mig?

Jag skämdes mycket över mina känslor och tankar. Det gör jag än idag men ibland så kan jag faktiskt övertala mig själv om att det är inte samma sak att känna och hur det är i verkligheten. Det sitter i mitt huvud försöker jag säga. Ibland lyssnar jag. Ibland så tar känslorna över och jag går ner mig i en depression. Livet är en kamp.

För er som inte varit i samma sits som mig har svårt att förstå. Jag vet det. Jag är oerhört glad över att ni som fått leva ett normalt och hälsosamt liv. Det jag varit utsatt för önskar jag att ingen skulle få uppleva. Ändå så vet jag att just nu denna stund så finns det barn någonstans i vår värld som råkar illa ut.

För er som tror att allt är över när ett övergrepp är över så kan jag berätta att ni har så fel. Allt har bara börjat. I resten av ens liv ska man få kämpa för att få må bra. Kunna lägga allt bakom sig. Kunna gå till affären utan att behöva känna någon doft som påminner om förövaren. Slippa se bilar som påminner om händelser som hänt. Denna lista kan göras lång. Det finns mycket i ens vardag som påminner mig om vad jag har varit utsatt för. Det räcker ibland att jag ser en påse med ris eller pasta. Varför? Ja det kommer hamna i min berättelse om mig. Inte för att den kanske kommer läsas av folk eller ens bli bra, men jag har fått ur mig det jag bär på och svaret på varför jag har formats som människa på det sätt jag är. Låter det konstigt? Eller låter det rimligt?

Har du läst ända hit? Då har du varit duktig 🙂

Önskar er alla en fin eftermiddag och kväll. Sköt om er <3

Sitter på bussen på väg hem. Har pratat med min samtalskontakt. Så skönt att ha henne att prata med. På vägen dit tänkte jag på vad jag skulle prata om. Fick inte fram något. När jag väl är där så pratar jag på. Man kan ta upp saker som man inte ens hade någon tanke på att man tänkte på.

Nu är jag på väg hem och jag är så kaffesugen, så det blir kaffe när jag väl kommer hem. Har tvätt som behövs vikas så jag har att göra med andra ord.

Ni får ha det så bra och sköt om er!

Häromdagen så fick jag min kallelese till min terapeut för PTSD. Jag har ju väntat på kallelsen och varit förväntansfull för att börja, men det var innan jag fick den. Jag fick den i fredags och jag ska dit nästa måndag. Jag vet att det kommer bli jobbigt och just nu så känner jag mig inte redo. Dock så vet jag att jag aldrig kommer göra det.

När jag fick veta att jag skulle gå i terapi för PTSD så tänkte jag att dom överdrev, men senast idag så fick jag bevis på att jag hade fel. Satt och tittade på ett program där någon berättade att hennes dåvarande pojkvän kontrollerade allt hon gjorde. Skärmade av henne från hennes vänner och familj. Sakta men säkert så var hon ensam kvar. Alla bråk de hade var naturligtvis hennes fel sa pojkvännen...för "hade du inte gjort så, sagt si eller funnits där på plats så hade det aldrig hänt".

Jag känner igen mig i allt det där. Det fick mig att gå 18 år tillbaka i tiden. När man tänker att det är 18 år sedan så kan det tyckas vara en lång tid, men det känns som om det vore igår.

I morgon ska jag till min samtalskontakt. Hon kommer fråga hur det har gått och jag får säga att jag fick ångest under dagen. att jag blev slutkörd i kropp och själ och inget orkade göra. Man känner sig så lat! Hon kommer fråga om det var något speciellt som hände och jag får berätta varför.

Dock så är det skönt att veta varför jag fick ångest idag. Det är skönare att veta än att inte veta vart allt kommer ifrån. När jag mår så här så äter jag mer än vad jag ska göra. Mer än vad jag behöver. Jag dövar mitt innersta med mat. Försöker fylla tomheten som man bär inombords. Istället skulle jag kunna ta en promenad, men jag vill inte träffa folk.

Nu ska jag faktiskt lägga mig. Varva ner innan John Blund kallar. Hoppas ni alla har det bra. Sköt om er!

Sitter på bussen på väg hem från Kalmar. Har följt min son in till efterkontroll på sjukhuset. Allt såg jättebra ut.

Vad det är kallt ute. Det är inte konstigt att folk blir förkylda. Ena dagen är det sommarväder och i nästa så kommer det snöblandat regn. Ena stunden åker tröjan på och i nästa så dör man ju nästan av värmeslag.

Nu är det snart dags att bli farmor igen. Min äldsta son ska bli pappa igen. Uträknad att komma den 26 maj ☺

Sen ska jag bli farmor igen i oktober. Det är min tvillingpojke som ska bli pappa. Vilken 18-års present ☺

Jag är verkligen en av de rikaste som finns på denna jord. Sju underbara barn där flera av dom har gett mig underbara och vackra barnbarn. Vad vore livet utan barn???

Inga av mina barn var planerade. Jag blev med barn och abort fanns inte på min karta, oavsett hur de blev till och under vilka omständigheter jag levde.

När jag var och fick akupunktur för några veckor sedan så så hon efter att ha tryckt på några punkter att jag bar med mycket sorg inom mig. Och det är tyvärr så. Mycket som hänt i mitt liv har jag fått leva med och får göra det ännu idag. Det måhända ha slutat men ärren finns kvar och själen bär på öppna sår. Dock så har jag även mycket glädje i barn och barnbarn. Man får hitta en balansgång där emellan.

Nu ska jag lyssna på lite musik och värma min kropp för det är riktigt kallt ute. Kram på er!

Nog vaknar man när man går ut. Det blåser kallt och regnet hänger i luften. Jag gick upp tidigt idag fast jag är ledig. Gav mina älskade barnbarn frukost och tog dom till dagis. Gick med raska steg hemåt. Man ville komma hem innan regnet kommer. För det lär nog komma lite i alla fall.

Det är tyst här hemma. Rätt så skönt faktiskt ibland och bara andas in tystnaden som råder. Mina hundar ligger och latar sig i soffan. De kan verkligen ligga och slappa utan att få dåligt samvete hahaha.

För tre år sedan vid denna tiden så satt vi nere vid ankdammen i bara linne och njöt av vädret och ankorna som badade i dammen. Idag så är det tjock jacka som gäller. Man kan tro att det nalkas höst i stället för vår faktiskt. Jag hoppas att vi kommer få värme snart. Min kropp behöver det.

Denna kyla tar hårt på mina leder. Min rygg gör ont och i går så hade min högra höft problem. Det gjorde ont både i stående och sittande position.

Igår var jag lat faktiskt. Jag orkade bara inte ställa mig vid spisen och laga mat så jag tog familjen till en nyöppnad pizzeria i stan. Väldigt goda pizzor får jag säga. Jag smakade en liten bit. Var ju bara tvungen. Annars så satt jag med min schnitzel som var lika god den. Ägaren kom ut med en pannpizza som han bjöd oss på. Det kommer bli fler besök dit för oss. Inte för att vi fick en gratis pizza utan för att de verkligen serverade god mat och var supertrevliga. Ska ni till Borgholm och vill äta gott så rekommenderar jag Två kök på Storgatan i Borgholm.

Idag ska jag inte göra ett enda dugg. Min fibromyalgi lever sitt egna liv idag. Ryggen är dålig och den behöver man inte bara i arbetet utan även i det dagliga livet så den får man vara rädd om. Ibland är det svårt att låta bli att göra saker och ting men jag har lärt mig att jag måste. Dock inte alltid så lätt som sagt. Speciellt inte när man 'är van vid att göra det mesta på hemmaplan.

I morgon är sista dagen för barnen att gå i skolan denna veckan. Sedan kommer det en efterlängtad helg för dom. Blir det fint väder så kommer vi att vara ute en hel del. Vi får väl se om regnet håller sig härifrån.

Jag hoppas ni alla har det gott. Sköt om er. Tänk på att ni är värdefulla <3

24

Jag har hamnat i en vägskäl. Det känns som att jag har kommit till den punkten där jag måste välja vilken väg jag ska ta, Det är svårt att se så långt fram hur det kommer att bli. Ska man följa hjärtat eller ska man följa hjärnan?

Just nu är inte dessa två synkade. Tyvärr får jag säga för jag vet vad jag egentligen vill hur livet ska vara och se ut men vad hjälper det att kämpa sig till det när det inte ger något resultat?

Jag sänks ner i depression och ångesten gör sig påmind. Att lägga sig med tårar i ögonen är aldrig roligt. Som jag ser det just nu så kommer jag att sitta ensam i framtiden och vem vill göra det? Det är mer ensamt att känna sig ensam med huset fullt av folk än när man är ensam som i att vara helt själv i ett tomt hem.

Jag ska orka jobba, ta hand om hemmet, Laga mat, diska och tvätta. Samtidigt så ska jag försöka ta hand om mig själv. Jag finns för alla andra, men vem finns här för mig? Mina barn finns där men jag vill och kan inte lägga någonting på dom. De hjälper mig i den mån de kan men de har sina liv.

Ibland känner jag att jag inte tillför någonting. Jag vet att jag gör mycket men jag känner att det inte är tillräckligt. Jag lever med mitt dåliga samvete med. Jag har inte dåligt samvete för något som jag har gjort men jag får dåligt samvete när jag inte kan göra allt det jag vill göra. Det jag behöver göra.

Jag ska till min samtalskontakt om 14 dagar cirka. Det ska bli skönt och få träffa henne. Hon går i permission nu i vår/sommar. Sedan vet jag inte hur det ska bli. Jag har gått i samtal nu i 17 år. Hos henne jag går nu till har jag gått i 14 år. Det är många år. Hon känner mig utan och innan tror jag. Ska jag ha en ny och känna att jag får börja om från början? Eller ska jag säga hejdå och klara mig själv? Dessa samtal är viktiga för mig fast det ibland kan kännas att jag inte har något att säga. Det är i och för sig oftast innan jag sätter mig si stolen. Väl där så babblar jag på. Jag litar fullt på henne. Med en ny så kommer det att ta tid.

Ibland så undrar jag om andra folk ser mig på det sättet som jag själv ser mig. Jag kan känna mig totalt värdelös. Jag är en som bara finns och som inte räknas. Jag är inte värd så mycket utan trampa på mig bara. Helt sjuka tankar för ingen är värd att känna så men ändå så gör jag det ibland.

Jag dalar ner i det där svarta hålet. Har ingen att prata med i min vardag. Ingen som ser mig för den jag är. Nu är det helg och jag borde känna att det ska bli skönt då jag får umgås med min familj, men jag känner mig just nu bara så trött. Fruktansvärt trött. Men men...det är bara att ta sig i kragen och försöka njuta av tillvaron. Tänk om det hade varit så enkelt?!

1

I natt fick jag åka in till akuten där min dotter låg. Hon var hemma hos sin pojkvän i Kalmar och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon hade bockat sig ner och fick sådan ont i sin rygg. Den hade låst sig och hennes känsel i ryggen hade försvunnit. Ambulansen kom och gav henne smärtstillande. Hennes pojkvän samt kompis ringde mig. Något trött och yrvaken så frågade jag Robin om han ville köra mig in till sjukhuset i Kalmar.

Väl där så väntade hon på en doktor som faktiskt kom rätt så snabbt ändå. Hon hade enbart väntat strax över en timma. Det är nog rekord. Det var inget allvarligt utan det är musklerna i ryggen. Hon fick utskrivet smärtstillande som är inflammationshämmande. Hon ska ta det en vecka. Går det inte över så får hon söka hjälp på nytt.

Själv är jag förkyld. Har ont i halsen och lever på halstabletter. Inget vidare kan jag säga. Inte ens kaffet smakar gott. Då är det illa!

Väntar hem mina två barnbarn. De har varit hos sin mamma i några dagar nu. Har saknat dom små liven. Ska bli riktigt roligt att få träffa dom igen. Jag hoppas att jag inte smittar dom bara. Sen o andra sidan så tror jag att det är dom som har smittat mig hahaha

Jag ska försöka kurera mig lite. Hoppas ni har det bra i alla fall. Solen skiner utanför. Hela 14 grader har vi. Det blir nog en vår i alla fall. Kram på er!

48

Jag fick mitt första barn när jag var 21 år gammal. Jag var ensamstående till en son som ofta var sjuk. Han föddes för tidigt och hade ofta öroninflammation. Kolik så det blev inte så mycket sömn på nätterna. Men jag älskade livet som mamma. Jag var ofta trött och ställde mig ibland frågan vad jag hade gett mig in på. Min son var en liten lintott med självfall i håret. Helt underbar så vad gjorde det om jag inte fick någon sömn på nätterna?

När sonen var ett år så började jag jobba heltid. Det var tidiga mornar och ibland sena kvällar. Vissa dagar började jag redan kl 06:00 vilket resulterade i att jag fick lämna sonen hos en dagmamma som sedan lämnade honom till dagiset när de hade öppnat. Vissa dagar slutade jag kl 21 på kvällen vilket resulterade i att min syster hämtade upp min son på dagis när de stängde och oftast så sov lill-killen när jag kom hem. Inga roliga dagar då jag sällan fick se sonen.

Jag jobbade på stationen i Eslöv. Inne på caféet. Jag stod bland annat vid kassan och tog emot beställningarna. Fixade i ordning de frallor som skulle säljas. När det var gjort så var det dags att städa hela stationen. Alla ytor skulle städas och uppe på perrongerna. Det var inget roligt för man skulle ta soporna och många narkomaner fanns där och slängde sina nålar bland soporna. Det gällde att vara försiktig.

Jag trivdes i början på mitt arbete m,en det ändrades allteftersom. Min son var ofta sjuk och jag fick mina arbetskamrater emot mig för de tyckte inte att jag skötte mitt jobb. Det var inte så enkelt att vara ensamstående mamma på heltid. Vid jul blev han sjuk. Influensan. Han hade hög feber så jag fick åka upp till jouren på vårdcentralen på julafton och få penicillin. Han låg så i nästan tre veckor. Fast då hade jag redan slutat mitt arbete. Droppen för mig blev när jag ringde in nyårsafton och sa att jag inte hade någon barnvakt till min sjuka son. Min arbetskamrat slängde luren i örat på mig. Jag trodde först att samtalet bröts men förstod sedan efter jag ringt upp att så var inte fallet. Jag fick världens utskällning och sedan fick jag luren i örat ännu en gång.

Min chef ringde och skällde ut mig hon med. Hon tyckte att jag skulle åka till nästa stad och lämna min sjuka son där till en kompis och sedan åka tillbaka för att jobba. Ärligt talat så bad jag henne fara åt helvete och sedan blev jag hemma. Gick inte dit med. Jag fick 45 dagars karens på facket men det var det värt. Min son går före alla pengar i världen!

Det är inte lätt att vara ensamstående mamma på heltid. Att få allt att gå ihop var inte det enklaste. Det var svårt med ett barn. Tänk då när jag blev ensamstående på heltid med fem barn. Men man klarar mer än vad man tror!

Idag är sonen 25 år gammal och har själv en liten dotter på ett år. Han har skaffat sig en egen liten familj och är så lycklig!

Jag träffade en man när jag var 24 år gammal. Han var mannen som bodde på våning 3. Jag bodde på första plan. Han hade en son i samma ålder som min son. Vi var på lekplatsen med barnen och gick promenader. Det ena ledde till det andra och jag blev gravid. Då visade denna man en helt annan sida av sig själv. Det hela slutade med att jag inte vågade träffa honom. Jag behöll barnet och blev numera ensamstående med två barn. Än en gång på heltid. Jag hankade mig fram men hade det ändå rätt så bra faktiskt. Under graviditeten med mitt andra barn så träffade jag ännu en gång en man. Vi träffades och lärde känna varandra. Vi inledde ett förhållande och han var med när jag födde mitt barn, en son. Som idag har en egen liten familj. Två små barn på 3 1/2 och 1 1/2 år. Även han ensamstående med bor här hemma med oss.

Barnen
Här har vi min näst äldsta son Robin med sin dotter i famnen. Min äldsta son André sitter med Robins son i knät. Angelica, Andrés flickvän sitter med deras gemensamma dotter i knät.

När Robin var 7 månader gammal så blev jag gravid och födde 9 månader senare en dotter. Då var jag ännu en gång i stort sett ensamstående. Jag hade flyttat ifrån mannen som var min dotters pappa. Det fungerade inte då min äldsta son kom i kläm för hans elaka handlingar. Droppen blev när jag höggravid sprang ut för att hämta in min son då jag såg genom fönstret att mannen och hans bror var elak mot sonen. Han var då bara 4 1/2 år gammal. Jag gick ut och bar in barnet. När jag hade kommit några meter därifrån så kom det en skruvmejsel flygande förbi mig.

Jag bodde bara några hundra meter ifrån mannen och han fortsatte att komma ner till mig. Jag tackar hans äldsta bror för han räddade mig och min son många gånger. Dottern föddes och när hon var några månader gammal så flyttade jag och barnen in till staden och lämnade mitt gamla liv bakom mig. I den mån jag kunde. Jag var numera ensamstående med 3 barn. Samtliga under 5 år.

Jag arbetade full tid på en arbetsplats där jag mestadels städade efter alla andra. Jag satt även i växeln och tog emot samtal. Det var ett stort företag och det fanns alltid något att göra. Jag trivdes bra men det var svårt att få allt att gå ihop med tre barn samtliga under 5 år och samtidigt sköta jobbet som var på heltid. Men det gick, men jag var rätt så trött om kvällarna.

Stéphanie
Här har vi Stéphanie med lilla Alizia i famnen. Killen bredvid är hennes pojkvän.

År 2000 så fick jag kontakt med en man. Vi pratade och träffades. Jag tyckte han verkade vara snäll och trevlig. Nästan för trevlig egentligen. Om man nu kan vara det. Han hade 3 egna barn och jag tänkte att då visste han vad han gav sig in på. VI blev tillsammans men det dröjde inte länge förrän han ändrade sitt beteende. Han blev långt ifrån den där trevliga killen som jag först träffade. Han behandlade mig som luft ibland. Jag fanns inte. Men det var bara när vi var ensamma. När vi var bland folk så var han så trevlig. Så rar. Jag kände mig väldigt kluven för att först inte prata med mig för att sedan prata som om inget var fel för att sedan återgå till att tysta ut mig igen när vi var ensamma.

Jag fick akta min tunga för sa jag något som han tyckte var fel så blev jag straffad för det. Straffen jag fick var förnedrande och jag fick höra att hade jag inte sagt si eller sagt så så hade detta aldrig hänt. Jag kunde inte hitta något fel i det jag sagt. Han bröt sakta men säkert ner mig och jag blev som ett föremål i mitt egna hem. En sak som han tog fram när han ville och göra vad han ville med. Jag berättade för mina föräldrar om vad som skedde innanför våra väggar. Inte allt men i stora drag. De kunde inte tro att han var sådan för så var han ju inte när dom träffades. Nej då var han så snäll så.

Jag sov ibland inne hos mina barn för att få någon sömn alls. För han höll mig vaken mestadels. Mitt psyke bröts mer och mer ner och jag fungerade knappt som människa. I allt detta så hade jag 3 barn att ta hand om. Jag gjorde allt för att de skulle skonas och jag trodde att de gjorde det men det har visat sig att de såg och hörde mer än vad jag trodde att de gjorde.

Jag levde i ett förhållande där jag blev psykisk och fysisk misshandlad. Jag var inte värd fem öre och han fick även mig att tro på det. Allt som hände under dagen var jag tvungen att redovisa och han skärmade av mig och mitt sociala liv allt mer. Jag var inte lycklig så jag förstår att folk blev kluvna den dagen då jag gifte mig med honom. Men ärligt talat så kände jag mig tvungen. Jag intalade mig själv att det skulle bli bättre. Gjorde jag si så skulle det bli bra och gjorde jag så så skulle det bli ännu bättre. Men det var bara det att ett problem försvann men flera föddes.

Vi gifte oss samma dag som jag hade min 30-års fest. Ingen visste om det mer än våra föräldrar. Jag hoppades in i det sista att bröllopet skulle förhindras. Kanske så hade den höggravida prästen fått förhinder? Kanske så var hon rentav på BB och födde barn? Hoppas hoppas....men hon kom. Jag klädde på mig och mina barn. Bredvid mig hade jag min pappa. Jag grät. Mina gäster trodde jag grät av lycka, men gudarna skulle veta att det kändes som att jag klev in i ett rent helvete. Jag var så olycklig så jag kan knappt beskriva det.

Detta skulle vara en dag som jag skulle minnas med glädje egentligen men det blev precis tvärtom.

Jag hade festen den 26:e januari och jag fyllde 30 år den 2 februari. På självaste födelsedagen så var Grattis allt min numera make sa till mig. Sedan tystade han ut mig. Ignorerade mig. Tills mamma kom. Då började han prata med mig precis som om allt var normalt. Jag bröt ihop. Jag orkade inte mer. Jag förstod inte hur en människa kunde vara så som han var. Han satt frågande när jag fick mitt utbrott. Han sa till min mamma att han inte förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Någon sömn fick jag inte och på dagarna gick jag på tomgång samtidigt som jag gick som på nålar. När mamma gick så blev allt som förut.

Jag blev med barn rätt så snart efter vi hade gift oss. Hur barnen blev till vill jag inte gå in på men det var i alla fall inte av kärlek. Det var av tvång. Efter den behandlingen så fick jag svårt för att sitta, gå och stå på över 3 månader. Gick till min husläkare som kollade hur stora skadorna blev. Hon såg att något var fel men var tvungen att ta en röntgen för att få det bekräftat. Det gick inte för det visade sig att jag var gravid. Nu hade jag två val. Antingen ta abort och få bevis för vad han gjort och sätta dit honom en gång för alla eller föda barnen och låta allt stå ord mot ord. Jag valde det senaste. Ja som ni kanske märkte så skrev jag barnen. Det kom att visa sig att jag bar på två små liv.

När jag var i sjunde veckan så stack han. Eller i ett utbrott som jag fick så sa jag att han kunde sticka och döm av min förvåning när han faktiskt gjorde det. Dock med hot men han gick i alla fall. Efter långt om länge. Under tiden han gjorde i ordning sig och sin son så ringde jag mamma. Jag var tvungen att ha någon i telefonen som hörde vad som pågick för då hade jag vittne utifall att han skulle göra något. Den kvällen blev jag återigen ensamstående med 3 barn och havande med 2.

Under detta året 2002 så blev det ett år att minnas både med glädje och sorg. Jag hann med mycket det året. Jag gifte mig, skilde mig, fick barn. Min mamma fick hjärtinfarkt och min pappa fick en stroke. Allt på ett och samma år. Det var mycket att vara med om samtidigt som jag bar på djupa ärr i själen sedan barndomen och nu skulle jag bära med mig allt som jag varit med om med min dåvarande man.

Vart jag än gick i stan så såg jag hans bil. Han hade lovat att jag varken skulle ha kropp eller själ kvar när han var slut med mig så polisen sa att jag absolut inte fick gå ensam. De rådde mig att göra abort då jag annars alltid fick ha band med honom, men jag valde att behålla dom ändå. De var även mina barn. Jag förberedde mitt liv till att bli ensamstående med fem barn. Samtidigt som jag försökte värja mig från hans hot och förföljelse.

Här har vi Benjamin till vänster och Beatrice till höger. Killen i mitten är Beatrices pojkvän. Tvillingarna är idag 16 år gamla.

Tvillingarna föddes i november 2002 och jag blev ensamstående med 5 barn, samtliga under 9 år. Jag var 30 år gammal och tog ensam hand om mina barn på heltid. Jag hade bestämt mig för att enbart leva för mina barn och ingen annan. Det var jag och barnen. Skitsnack haglade från höger och vänster om hur jag la mig för killarna, blev gravid för att sedan kasta ut mannen så jag kunde få underhållsstöd. Ja det är ju en dröm att bli ensamstående med 5 barn (läs ironiskt)

Barn kostar pengar. De är inte gratis precis så de som tror att man skaffar barn till världen för barnbidrag och underhållsstöd skull ska definitivt inte ha barn!

År 2004 så fick jag en kommentar i ett inlägg jag skrivit på Lunarstorm som sidan hette på den tiden. Jag svarade och vi började skriva till varandra. Jag hade ingen tanke på att överhuvudtaget träffa honom egentligen. Men vi skrev varje dag till varandra. Efter några månader så skiftade vi telefonnummer. Vi pratade ofta i telefon. Skrev mejl och när jag påsken 2005 skulle träffa en väninna som jag träffat på nätet så träffade jag även denna man. Han bodde i samma stad som min väninna.

Jag åkte hem och planerade en semestertripp till Öland samma sommar, men jag blev inlagd på psyket. Ja hela två gånger inom loppet på två månader. Mitt förflutna hade kommit i kapp mig. Jag lät mannen få ta del av mitt förflutna för jag ville inte föra någon bakom ljuset. Jag hade inga tankar på att jag skulle bli tillsammans med honom men han hade barn och jag ville att han skulle veta vart jag har befunnit mig.

Vi åkte till Öland. Den lille semestervistelse vi skulle haft blev till en hel sommar. Vi fattade tycke för varandra och han frågade om jag skulle flytta till honom. Jag tänkte igenom det hela och gjorde slag i saken att börja om på nytt 30 mil från den stad jag då bodde i. Det är nu 14 år sedan och jag bor kvar här än. Vi gifte oss för 4 1/2 år sedan och har fått 2 gemensamma barn. Han har idag adopterat min äldsta dotter och min äldsta son.

Här är Hampus till vänster och Pontus till höger.

Jag har haft ett tufft liv på många sätt. Delar av det bearbetar jag fortfarande. Jag kan falla ner i depressioner, få ångestattacker men jag mår som bäst när jag har min stora familj runtomkring mig. Det är i familjen jag finner min styrka. Jag har mött män som inte varit bra för mig men jag ångrar ingenting. För hade jag inte träffat dom så hade jag inte haft mina barn. Utan dom är jag ingenting!

Jag och Fredrik
Här sitter jag med Fredrik, mannen i mitt liv 🙂

Har du orkat läsa hela detta inlägg så har du verkligen varit duktig. Har du frågor så ställ dom gärna så lovar jag att svara. Ha en fin dag <3

37

Då var vi inne den andra dagen denna första månad detta år. Om en månad fyller jag år. Jag närmar mig de 50 med stormsteg. Men det är om tre år. Jag vet inte hur ni andra tänker men jag tänker ibland på vad man har åstadkommit här i livet och vad man mer skulle kunna göra. Ju äldre jag blir ju mer tänker jag på vad livet har gett och vad det ger.

Det som har gett är ju livserfarenhet och oavsett om det är positivt eller negativt så har man ju lärt sig något. Den lärdomen tar man med sig in i framtiden och gör det bästa utav det.

Jag ska bli 47 år och vad har jag gjort under dessa år? Inte så mycket. Jag har fått 7 barn i och för sig. Jobbat inom vården i den mån jag har kunnat. Lever med värk i kroppen och jag försöker verkligen göra det bästa utav det, men känner ibland att det är inte tillräckligt.

Jag har fibromyalgi. Har ont i leder och muskler men försöker ändå ta tag i hemmet med allt vad det innebär. Jag tvättar fast mina axel ibland skriker att den inte orkar mer. Jag går och handlar fast mina höfter och rygg säger att det är för tungt. Jag går upp på morgonen fast mitt huvud säger att det gör ont.

Jag försöker hålla igång och fast jag bara ska bli 47 år gammal så känner jag mig som en 70-åring ibland. Har haft det så här sedan jag väntade mitt andra barn. Han blir i år 22 år gammal. Att ha ont i leder är ingen lek alltid. Jag blir stel och har svårt ibland att greppa om saker.

Ibland önskar jag att jag hade haft ett arbete och gå till för när jag kom hem från det så hade jag gjort min arbetsdag. Går man hemma så tar arbetet aldrig slut.

Ibland så undrar jag hur livet kommer se ut om tio år. Står jag kvar på samma punkt som jag gör idag? Jag hoppas verkligen inte det. Många säger att det avgör man själv och kanske så är det så. Man styr livet i den riktning som man vill ha det men sedan kommer det en massa hinder på vägen som testar en. Det gäller att tänka till ordentligt hur man vill att sitt liv ska se ut. Kanske är det dags att ta en annan riktning?

11

Jag brukar göra gravdekorationer vid speciella högtider som jul och nyår till exempel. Nu gjorde jag dekorationerna till julen och då det är så kallt som det är så står blommorna rätt så länge. Jag gjorde en dekoration till min svärsons mamma som skulle ha den till en grav. Sedan gjorde jag en till min pappa, Tomas och Ingemar. Tomas är Fredriks bror och Ingemar är hans morbror.

Igår gick till gravarna för att titta till dom. Tända ljus i minneslunden för Carina och sedan ett ljus hos pappa. Vi gick till Tomas först och där var dekorationen som jag gjorde borta. Men Ingemar hade sin kvar, så även min far. De var lika fina fortfarande hos både pappa och Ingemar så det innebär att blomman hos Tomas skulle också ha varit lika fin. Men någon IQ-befriad idiot har tagit och slängt den. Förmodligen för att de vet att det är jag som gjort den.

Detta är inte första gången. Vi köpte ett led-ljus till Tomas i januari förra året som vi satte på hans gravsten. Den hittade vi slängd i en soptunna. Fortfarande med lyse i. Det är så sjukt att en närstående människa kan skända en grav på detta sätt. Att våra blommor som vi sätter hos Tomas försvinner är som sagt inte första gången det i heller. Det är många gånger som vi har gått upp dagen efter för att se om blommorna har fått stå kvar, men då har de varit borta.

Hur ska man tolka det hela egentligen? Är Tomas verkligen inte värd att ha ett ljus eller levande blommor på sin grav? Men jag tror att det är för att det kommer härifrån, men de som tar bort det borde förstå att det kommer från Fredrik med fast det är jag som står och gör dekorationerna! Tycker det är så skamligt av dessa människor. Jag har mina aningar om vem som ligger bakom det och jag säger bara karma!

Här har vi dekorationerna som jag gjorde. Tomas finns längst upp till vänster. Pappas är till höger och Ingemars längst ner till vänster.
Dekoration
Så här fin stod pappas blomma igår. Lika fin som den var när vi satte den för en vecka sedan. Alltså så borde Tomas dekoration var lika fin. För det var Ingemars!

Så hur ska man göra? Ska jag sluta att bry mig och sätta blommor på Fredriks anhöriga som lämnat jordelivet? Eller ska jag fortsätta att göra dekorationerna med vetenskapen om att de inte får stå kvar? Det värsta är att oavsett vad jag kommer göra så är det Fredriks anhöriga som inte finns kvar i livet som blir drabbad. Tragiskt!

%d bloggare gillar detta: