Kategori: Livet

Det är härligt att vakna till en lugn morgon. Inget hörs mer än mina egna andetag. Kanske blir det en bra dag idag?!

Jag väckte pojkarna som låg däckade i sina sängar. Det var dags att gå upp och göra sig i ordning till skolan.

Det är 31 år sedan jag slutade skolan men ibland känns det som det vore igår. Jag har så många dåliga minnen från skoltiden. Ibland får jag ångest av att bara gå in på en skolgård. Jag kan få ångest om jag ser barn stå i klungor. Man slungas tillbaka till när jag själv gick i skolan och blev utfryst, slagen och hånad.

Jag försöker skaka av mig känslorna som kommer. Tankarna dom flyger förbi försöker jag slå bort. Jag befinner mig inte där utan det är minst 30 år sedan jag slutade gymnasiet.

Jag blev mycket mobbad när jag gick i skolan. Från tredje klass tills jag gick ut gymnasiet i stort sett. Jag blev misshandlad på en rast när jag var 17 år. Dagen efter så gick elever förbi mig och hånade mig för misshandeln. Helt sjukt.

Misshandeln som jag blev utsatt för av en för mig okänd elev orsakade att jag fick lägga min karriär som dansare på hatthyllan. Det är inte ofta som jag kan säga något positivt om mig själv, men att säga att jag kunde dansa kunde jag utan problem. Kanske berodde det på att jag la ner hela min själ i dansen. Det var i dansen som jag kunde ge uttryck för alla känslor som jag bar på. Tankarna som flög förbi i mitt huvud i vanliga fall försvann under dansens gång.

Men men...Jag försöker se allt positiva i det negativa som händer. Hade jag inte blivit misshandlad och fått stryka dansen från mitt liv så hade jag förmodligen inte haft mina barn och barnbarn.

Nu är det dags att börja dagen. Ha det gott och sköt om er!

Jag har sovit lite oroligt inatt. Vaknade med ångest och den satt i några timmar. Jag satte mig på bussen och satt med ångest. Jag hatar att åka buss. Har inte gjort det på ett tag och det kändes. Sen när jag kom till terapin så fick jag sitta i stolen som min terapeut brukar sitta i. Hennes stol står mot dörren och jag tycker inte om att sitta ryggen mot dörren.

- Vad är det värsta som kan hända? Frågar min terapeut.

Just där och då kändes det som att jorden rasade under mina fötter lite lätt. Jag kände mig otrygg och rädslan för att det skulle komma in någon och framförallt gå bakom min rygg fick mig rädd.

Vi fortsatte visualiseringen om/runt min lagun. De stora svarta klipporna som jag försöker lägga bakom mig och framtiden som ligger framför mig ska jag nu försöka forma. Till vad? Hur?

Just nu flyter jag på en surfbräda. Klipporna har jag bakom ryggen och jag styr framåt. Mot vad? Det finns inget! Men jag ger mig inte. Jag fortsätter min resa med min terapeut som hjälp. Det känns tryggt.

Jag försöker fortfarande få in i huvudet att jag har ptsd. Det är svårt.

- Varför?

Ja att ha dessa symtom som jag har som visar att jag har ptsd är ju ett bevis på hur mitt liv har varit. Vissa saker som hänt mig i livet har jag svårt att ta till mig. Ibland så blir jag naturligtvis ledsen. Otroligt ledsen för jag har förlorat min barndom, min ungdom och det mesta av mitt vuxna liv. Jag är 49 år och jag kämpar varje dag med livet (som alla andra) och har gjort det sedan jag var 6 år. Innan dess kommer jag inte ihåg så mycket.

Tänk att det som hände för 40 år sedan förföljer mig ännu idag. Jag är vuxen men ibland så känner jag mig så liten. Jag är tillbaka till den där sängen. Ligger och räknar högt för att låtsas falla i sömn. Kanske så slipper jag undan ikväll?

Ja så är livet ibland men jag kämpar på. Jag hoppas ni andra har det gott i vårsolen. Tänk att våren äntligen kom. Jag hoppas den kom för att stanna.

Vi tog en långpromenad igår. Hamnen är vacker så här års. Bilden är tagen I Borgholm. Ha det gott och sköt om er!

Sitter på susen och är på väg hem. Perfekt stund till att tänka, fundera och reflektera. Träffade min samtalskontakt för sista gången idag. Det känns sorgligt och vemodigt. Hon har verkligen hjälpt mig mycket. Hon har varit en viktig person I mitt liv. Men nu ska hon bli en glad pensionär. Det är henne väl unnat. I 16 år har Hon lyssnat på mina problem. Lyft upp mig när jag har dalat. En riktigt bra bollplank har jag haft. Jag har verkligen haft tur!

Nu går jag vidare och tar min behandling för ptsd under armen och går vidare in i framtiden. Har jag klarat av livet hitintills så gör jag det nu med. Har en helt underbar psykoterapeut som kan sitt jobb. Även hon är en viktig person I mitt liv för närvarande. Jag lyssnar. Försöker ta till mig det hon säger men det är svårt ibland. Tänk er själva...Hon säger bland annat att jag är viktig. Jag känner mig inte viktig men ska börja agera som att jag är det. HUR? Det är en utmaning som min terapeut brukar säga. En stor sådan för det är inte lätt att tänka annorlunda mot vad man känner.

Ibland undrar jag när jag ska få lugn och ro i mitt inre. Det är alltid någonting. Jag kan vakna en morgon och tänka att det kommer bli en härlig dag. Men icke! Nog fan är det något som ska hända!

Men jag ska inte klaga. Det finns dom som har det värre.

Jag hoppas att ni alla har en fin dag. Idag skiner solen 🌞

Vi går mot sista veckan i april månad. Det är fortfarande kallt. Jag har köpt en vårjacka men den hänger fortfarande i skåpet. Det är fortfarande vinterjackan som gäller. Jag var på min terapi i morse och när jag gick därifrån så frös jag fast jackan var knäppt. Jag vill ha sol och värme nu!

Jag sitter i det tysta och varvar ner inombords. Är så trött då jag inte har sovit så bra som jag behövde. Idag blir det att bara ta det lugnt.

Idag på terapin gjorde vi en övning som heter medkännande färg och efter den så närmade jag mig det avgrund som jag tycks haft framför mig. En avgrund som kanske inte är en avgrund utan en väg ur det liv jag har levt. Får väl se hur den bilden kommer växa sig fram. Det kändes i alla fall behagligt och rofyllt. Det var tyst och stilla. Precis det som mitt inre behövde idag.

I morgon är det dags för att träffa min samtalskontakt för sista gången. Hon ska bli en lycklig pensionär 😊 Jag har gått hos henne i snart 16 år. Det är dags att gå vidare. Ta ett steg framåt.

Nu ska jag värma min kropp med en varm kopp kaffe. Jag önskar er en fin dag.

Det är så kallt ute. Jag undrar när värmen ska komma. Det är vår men vi har vinterkyla i luften. Jag som längtade till mitten av mars för det är då våren börjar komma sakta men säkert. Men icke i år.

Då var det en ny vecka och igår det var dags för min terapi igen. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Det var inte så länge sedan tycker jag som jag gick därifrån.

Jag har snart gått hos min terapeut i 11 månader. Jag litar på henne och har gjort det ett tag nu men det är först nu som jag kan gå in i känslor, tankar och funderingar. Det känns tryggare och tryggare för varje gång. I vanliga fall så försöker jag prata runt saker och ting i stället för att gå direkt på kärnan. Igår gjorde jag tvärtom. Tänkte att jag måste för att kunna gå vidare. Hur ska jag annars få hjälp? Annars brukar jag tänka att det inte är så viktigt, men nu fick det bära eller brista.

Jag har börjat att teckna. Har ritat den avgrund jag känner att jag trillar ner i. Att se den på bild kanske hjälper mig att ta mig upp igen.

Jag kämpar på. Ibland i motvind men jag är glad för varje steg som jag tar framåt. Det känns ändå som en vinst på något sätt. Jag är så otroligt glad över att fått den terapeut som jag har fått. Det är inte många jag litar på men hon är en av dom få. Det är så viktigt att få en terapeut som man känner sig trygg med. Det är ändå så pass personliga saker som man ska dela.

Idag är det tisdag och jag har lite att göra här hemma. Jag hoppas ni alla får en fin dag.

Jag har så svårt med det där att ha tider som jag måste vänta in. Problemet är inte att passa dom utan jag blir så stressad när jag har en tid som jag måste passa. Oavsett om det är 8 timmar dit så blir jag stressad inombords. Men jag får lära mig att försöka varva ner.

Usch. Det känns som att jag hela tiden gnäller men det är samtidigt så skönt att få skriva ner tankarboch funderingar. Få någon sorts utlopp för de känslor jag bär på.

Det går bra på terapin. Tycker jag i alla fall. Vad min terapeut tycker vet jag inte men jag tycker att det går framåt. Sakta men säkert. Vi pratar. Hon frågar och jag försöker svara. Det är inte så lätt att svara alltid. Man kanske kan tycka att jag borde veta svaren men det är inte så självklart för min del (tycker jag).

Det hon frågar om gör då att jag måste tänka på sådant som har varit. Sådant som jag gjort allt för att hålla mig ifrån. Nu måste jag gå in i mitt förflutna och det är skrämmande. Dock så vet jag att det kan hjälpa mig att staka fram en väg dom leder mig in i framtiden. Men det är svårt. Eller en utmaning som min terapeut säger. Men det går framåt. Jag litar på henne. Mer och mer för varje gång.

Idag ska jag dom sagt till vårdcentralen. Utdet så är det tvätten som gäller. Ska tvätta hela dagen hade jag tänkt mig. Skönt när det är gjort.

Ni får ha en fin dag. Sköt om er!

Jag har varit så trött den senaste tiden. Idag var jag åter tillbaka till terapin efter två veckors uppehåll. Den senaste vecka har varit psykisk påfrestad. Beror förmodligen på den ena hemuppgifter jag fick. Jag skulle se på en serie/dokumentär som handlade om misshandlade kvinnor. Det var mycket jag kunde relatera till. Det är nog det som gjorde det hela svårt att titta på, men samtidigt lärorik.

Vi pratar mycket om känslor. Svåra sådana. Mycket av det förgångna kommer ikapp mig. Känslor som att vara totalt värdelös, ointelligent och mer därtill...Ja dom finns där. Känslor som får mig att bli illamående. Vart dom härstammar ifrån vet jag inte riktigt. Har mina misstankar.

Vi gjorde en visualisering av det avgrund jag känner att jag står vid. Min terapeut är duktig. Hon får mig att se en bild framför mig. Avgrunden som jag har framför mig framträder lite mer och ner för varje gång jag närmar mig den. Dock så vågar jag inte riktigt kika ner. Jag ser inte marken framför mig. Låter det luddigt?

Idag, just i denna stund så känner jag tårarna som bränner under ögonlocken. Varför? Varför ska jag må som jag gör? Hur ska jag komma över den höga tröskel som ligger framför mig?

Jag saknar min bästa vän. Älskade Carina! Hon fattas mig så enormt mycket.

Om tre månader så är det 10 år sedan min pappa fick bort.

Det är så många tankar som virvlar runt i huvudet. Jag vill vara lägga mig under täcket. Försvinna bort. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag existerar inte. Ibland önskar jag att inte känna något samtidigt som att känslor gör mig mänsklig.

Idag är en tung dag för mitt inre. Men jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan.

Vad det är kallt ute. Våren dröjer att komma. Det haglar ena dagen, regnar den andra. På sina håll snöar det med. Jag hoppas att det blir en fin sommar!

Jag går med tusentals tankar som jag försöker få någon rätsida på. Jag vill mycket men orken finns inte där. Jag är trött och känner mig ibland rätt så sliten. Inte konstigt kanske men jag börjar bli trött på det här mående.

Men!!! Ska jag kolla på helheten, vilket jag ska göra så har jag ändå kommit långt. Det gör så klart mycket för det positiva i mående.

Igår var jag hos min samtalskontakt för näst sista gången. Hon har hjälpt mig mycket. För henne är jag en i mängden som hon hjälpt via sitt arbete, men för mig kom hon att bli en viktig person i mitt liv. Detsamma gäller kvinnan som jag går till för min terapi. Även hon puttar mig i rätt riktning i livet. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått och fortfarande får, men det är jobbigt ibland.

Idag går jag hemma. Jag jobbar inte. Det är inte det att jag inte vill för det vill jag, men jag orkar inte. Ja jag känner mig fruktansvärt lat ibland men jag försäkrar er, det är jag är långt ifrån lat. Något som jag har lovat mig själv är att i alla fall försöka tänka på mig själv. För att må bra. Det är en evig balansgång.

Denna veckan har jag umgåtts med min yngsta son, min näst äldsta son och hans barn. Det har varit underbara dagar. Saknar resten av familjen och även mina hundar. Ska bli roligt och träffa dom igen.

Jag är lyckligt lottad son har möjligheten att få spendera lite tid med mina två äldsta barnbarn. Nellie som ska bli 6 år och Sebastian som ska bli 4 år. Båda är sommarbarn. Ikväll när min man ringde så sa jag till honom att jag stannar nog till fredag för Nellie ville att jag skulle göra det. Då säger trollet: Nej, stanna tills lördag nästa vecka.

Sötnötter ❤

De ville jag skulle natta dom. Det blev två korta sagor innan jag stoppade om dom. God natt och sov gott. Älskar dig hör jag dom säga. Ja det värmer både mitt hjärta och själ. Naturligtvis så sa jag att jag älskade dom. Det är viktigt med bekräftelse när dom är barn.

När jag hade mina tre äldsta barn små så läste jag alltid sagor för dom. Eller så sjöng vi barnlåtar. Det tyckte dom var roligt. Mina fyra yngsta barn har inte varit så intresserade för att lyssna på sagor. Vi pratade bort en stund varje kväll istället. Det var mysigt det med.

Jag har alltid mått som bäst när jag har haft mina barn runtomkring mig. Nu har jag 5 vuxna barn och de lever sina liv. Även tvillingarna fast de fortfarande bor hemma. Jag har två barn som fortfarande är minderåriga men det dröjer inte länge innan även dom är vuxna. Det får mig att börja fundera på livet i allmänhet.

Vem är jag när barnen är vuxna? Idag är jag mamma. Ja det är jag även sen men idag är jag en mamma dom någon behöver. Vem är jag bortsett från mammarollen?

Jag kan ibland känna mig vilsen och bortkommen. Att inte känna att jag hör hemma någonstans gör dig påmind ibland.

Ja livet är som man gör det till sägs det, men är det verkligen hela sanningen? Jag vill påstå att man kan ibland gå en knuff i en riktning som man inte alltid är helt bekväm i att gå. Men man gör ett val och det valet kan ha en stor betydelse för framtiden.

I morgon ska jag till min samtalskontakt. Näst sista gången innan avslut. Vad ska jag prata om? Ja det blir nog lite av varje. Jag får väl se vad hjärtat bär på helt enkelt.

Ha det gott och sköt om er!