Kategori: Livet

De är min glädje i livet och jag är så stolt över dom. Pratar ofta om dom och saknar dom otroligt mycket när jag inte träffar dom.

Nellie, mitt äldsta barnbarn är 3 år. Envis som synden och hon vet vad hon vill. Hon är min stolthet. Hon är så go så jag finner inga ord ibland. Hon sa för en tid sedan att farmor är hennes bästa vän. Behöver jag förklara hur stolt jag blev?

Vi träffas i stort sett dagligen men ändå så är jag en av dom hon vill se efter hon vaknat. Hon går upp till mig för att säga god morgon. Åker de iväg så saknar hon sin farmor och vill ringa. Jag bara älskar denna unge!

 

Sebastian är Nellies lillebror och han är hennes stolthet. Hon älskar sin bror och visar gärna upp honom. Han är en stor glädje.

När min bästa vän dog i januari månad så var det Sebastian som jag gick till för att se. Han gör en så glad ända in i hjärtat. Han är fruktansvärt mammig men han börjar vilja gå till oss andra med nu. Han blev ett år nu juli månad och har berikat mitt liv.

 

Mitt yngsta barnbarn Alizia är dockan själv. En underbar unge som jag träffar rent för sällan. Men fast vi inte träffas så ofta så går hon till mig.

Hon pussas och kramas. Även hon vet vad hon vill och är envis som synden men det ska dom vara. Denna lilla prinsessa blir 8 månader om två dagar.

 

Mina barnbarn är min stora kärlek och jag gör allt för dom <3

Tänk vad jag har hunnit med i mitt 46-åriga liv. Jag har fått sju underbara barn och har 3 hjärtan till barnbarn. När jag ser tillbaka på mitt liv så tycker jag att jag har i alla fall åstadkommit något bra här i livet.

När jag var 30 år så var jag ensamstånde med fem barn. En 9-åring som var hyperaktiv. Brorsan till han var bara 6 år och lillasyster 16 månader yngre. Jag fick tvillingar så det blev fem barn alla under tio år.

Det var en jobbig tid men så lärorik. Jag fick lära känna mig själv på ett sätt som många andra inte gör. Att vara både mamma och pappa var inte lätt alltid. Jag hade alla barnen dessutom på heltid. Ingen pappa var närvarande. Men jag fixade det.

Sju år har gått pappa sedan jag bar din urna och lade ner dig på en bädd av blommor. Urnan var vackert blå liksom himlen och havet utanför. Du älskade naturen så det kändes rätt val att ta. Jag minns det som om det vore igår. Hur vi satt och lät våra egna tankar glida iväg. Utanför flög en fågel förbi och min första tanke var att min värld stod stilla men den fortsatte utanför precis som ingenting hade hänt. Det var en underlig känsla. Men det var vackert att se fågeln flyga.

Vi saknar dig här hemma. Du finns bland oss och med oss. Var vid din grav igår och tittade till den. Ska upp idag med och lämna en blomma till dig. Graven försöker jag hålla fin. Jag hoppas du har det bra där du är nu. Fri från cancer och allt annat elände som du hade. Puss och kram. Älskar dig!

Fast det har gått sju år så kommer sorgen ibland krypande sakta men säkert. Ibland så slår den till med full kraft. Ju äldre man blir ju mer får man vara med om det med. Är det det livet handlar om? Sorg och saknad?!

Ibland tänker jag tillbaka till då jag själv var barn och var hos min faster Saga. Jag älskade att vara hemma hos henne. Hon var snäll. Hon gick bort en tid före pappa. De hade inte träffats på några år då men de hann och pratas vid innan hon dog. Jag hjälpte honom att slå hennes nummer och de pratade bort en stund. Det kändes skönt att de fick den stunden. Saga betydde mycket för pappa under alla åren. Han blev fruktansvärt ledsen den dagen han fick veta hennes bortgång. Det är alltid dom bästa som går bort först sa han.

Ja livet är som det är. Man får ta ett steg framåt. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Sedan börjar dagen med nytta. Ni får ha en underbar dag mina vänner. Sköt om er!

Då var det söndag och sista dagen på denna veckan. Veckorna springer iväg nu känns det som. Det är inte många veckor kvar på sommarlovet nu. VI har inte gjort så mycket egentligen mer än badat och åter badat. Vi har hållit oss i Borgholm i stort sett. Det har blivit några Pokémon rundor med. Går med barnen och spelar. Det får mig att röra på mig. Jag är så rädd för att mitt socker ska stiga så att jag får börja med mina sprutor igen. Det vill jag absolut inte göra. Så då spelar jag lite Pokémon med barnen och får min motion.

Vi närmar oss dagen för pappas begravning. Under denna tiden för 7 år sedan så var det rätt så tufft. Jag var ensam om att planera pappas begravning och försökte få den så bra som möjligt. Jag hade ju aldrig varit med om det tidigare så det var lite kämpigt. Några av mina syskon höll sig borta men de gnällde i bakgrunden. Några av dom begärde tillbaka pappas saker som de gett honom en gång i tiden och de tänkte stoppa begravningen och flytta ner honom till Harlösa, en by i Skåne.

Pappa ville ligga i Borgholm nära där vi bor och jag tänkte få det igenom för pappas sista vilja borde vara det som gällde. Det blev så till sist. Pappa blev begravd i Borgholm och sedan började skitsnacket om att ingen fick hjälpa till med begravningen utan jag skulle bestämma själv. De fick inte veta att pappa var sjuk i cancer och fick inte veta att pappa låg på sin dödsbädd. För de ville så gärna vara med.

Saken var den att pappa ville inte att dessa syskon skulle få veta at pappa hade cancer och han ville inte ha dit dom. Han sa att kunde de inte bry sig och komma när han levde så kunde dom hålla sig därifrån. Ännu en gång så var det pappas vilja som skulle gälla. Vilket det också blev.

Sedan var det ingen som sa att de inte fick hjälpa till med begravningen. De fick veta vad som hänt och de kunde koma och hjälpa till men de höll sig därifrån. De kom inte ens och hjälpte till att få bort pappas saker från hemmet.

Jag var med från början till slut. Jag var med och klädde på honom innan han lades i kistan. Jag fixade till hans hår som han var väldigt rädd om. Hans cowboyhatt som han ofta hade på sig lade jag ner i kistan tillsammans med foton och brev från oss.

Fast det har gått 7 år så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var. Det är känslor som man inte kan råda över helt enkelt. Hur hatad jag än blev så skulle jag inte gjort annorlunda. Jag gjorde som pappa ville och det är det som räknas.

Var uppe på graven i går och vattnade. Är uppe vid graven 2-3 ggr i veckan under vår, sommar och höst. När vintern kommer och det blir snö så är det inte så mycket lönt att gå upp där för allt är snötäckt. Men vi försöker i alla fall så ofta det går.

Det är i stort sett bara jag som sätter blommor på graven. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag bor här. Men skulle syskonen inte kunna höra om jag kan tända ett ljus eller sätta lite blommor från dom? De sätter kanske på minneslunden men någon gång så hade det varit roligt och se en blomma från någon av hans andra barn där med.

Jag har släkt nere i Skåne som är begravda där. När vi är nere så har vi ibland åkt och satt blommor på deras gravar. Inte så ofta men det har hänt och ibland så har jag skickat pengar till mamma så att hon kan köpa blommor och sätta där. Vi sätter även här i minneslunden men tycker ändå att ibland så vill jag sätta blommor även på deras gravar.

Vi ska åka till kyrkogården där min bästa vän ligger begravd med vid tillfälle. Jag vill se hennes grav och sätta blommor där.

Mina tankar denna söndag. Ha det gott och sköt om er!

Vilken underbar dag det var igår. Nästan hela familjen åkte till Dovreviken där vi badade och solade. Det var så skönt och avslappnande. Precis vad vi behövde.

Efter några timmar där så åkte vi hem och drack lite kaffe och njöt av värmen i skuggan. Jag läste i min bok. Man får passa på medan tillfällena ges.

 

På kvällen gick jag och Fredrik ut och åt. Det var nämligen vår förlovningsdag. Det var 12 år sedan som vi satt på hotellet i Danmark och bytte ringar. Tiden springer iväg. Inte klokt.

Men den dagen förknippas inte enbart med glädje utan den kantas lite av sorg. Tyvärr. För 7 år sedan så var det sista gången jag pratade med min pappa. Det var sista gången som pappa satt upp och fick njuta av sina barnbarns lek i gräset.

Vi var hos honom och gick runt 16:30. Han inväntade sin kvällsmat och jag skulle hem och ge barnen mat för tvillingarna och jag skulle gå och se på Harry Potter. Sista filmen av den serien. Fredrik gick på cirkus med de små och sin mor.

Något hände efter kvällsmaten. Han blev sängliggandes och blev medvetslös. Han låg så tills dagen efter. Idag för 7 år sedan så åkte jag upp till honom. Klockan var 07:54 och där satt jag hos honom och höll hans hand i 33 timmar. Då somnade han in i min famn.

Han vaknade upp på söndagen men han kunde inte prata. Han hade blödande magsår och ett 6 cm långt bråck på aortan. Samtidigt så hade de tagit bort hans blodförtunnade mediciner på grund av blödningen så det var stor risk för stroke. Dessutom så hade han cancer.

Vad han dog av vet jag inte. Men det spelar ingen roll för utgången hade blivit densamma.

Jag minns det som om det vore igår fast det har gått 7 år. Det var jobbiga timmar som flöt förbi. Väldigt långsamma timmar. De kändes som år där. Det var som att jag befann mig i en bubbla och jag visste inte vad som hände utanför pappas fyra väggar. Jag kände mig hemsk efteråt när jag fick höra om Terrorattentatet i Norge. När alla andra sörjde de drabbade så kunde jag enbart sörja min pappa som jag visste låg på sin dödsbädd. Är jag en hemsk människa?

Man blir så avskärmad. Jag kunde enbart ta in vad som hände där och då innanför pappas fyra väggar. Allt annat var så långt borta. Jag tänkte på mina barn. Hur de skulle ta detta. Min äldsta son som skulle ha kommit hem den helgen men som befann sig på ett ungdomsvårdsanstalt. Min näst äldsta son som var med sin kontaktfamilj och hade en trevlig och rolig semester.

Jag har arbetat inom vården och har suttit och vakat över många äldre människor som har legat på sin dödsbädd. Det har varit tufft ibland men det var inget mot att sitta och vaka över sin egen pappa. Men jag är glad över att fått den möjligheten. Det kändes skönt att kunna göra det bra för pappa under hans sista tid i livet.

Det var många tankar det. Men så brukar det vara vid dessa dagar. Har ni orkat läsa er igenom texten så har ni varit duktiga. Ni får ha en underbar dag!

Jag har känt mig lite off den sista veckan. Häromdagen så var det så tråkigt. En lång dag som aldrig tycktes ta slut. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Jag gick ut på några promenader i det fina soliga vädret och hoppades på att det skulle kännas bättre. Det kändes som att livslusten försvann sakta men säkert. Dagen kändes som en vecka lång.

På kvällen så spelade jag och min dotter Sverigespelet. Vi kör en tävling där vi kör med alla städerna. Rätt roligt i vanliga fall men just denna kvällen så hängde inte min hjärna med riktigt. Sen kom det som ett brev på posten. Klumpen i halsen och känslan av att inte kunna andas. Ångesten som greppade tag i mig tog kvällen på sig att släppa. Ja det var inte konstigt att dagen var som den var egentligen.

Man blir så trött och gå med ångest om dagarna och jag brukar må som bäst under sommartid, men detta året har inte varit som alla andra år.

Jag har barnen hemma och jag älskar att ha dom här. Vi har gått till stranden ett par gånger men nu de senaste kvällarna har vi gått till poolbaren. Jag har ibland svårt att vara ute när det är för mycket folk och igår var det fullt på poolbaren. Hade det inte varit för barnen så hade jag gått hem igen men vi stannade kvar och barnen fick bada.

Idag är det varmt och skönt ute men ibland är det nästan för varmt. Det är så kvavt ibland och vi skulle behöva en riktig åskskur för att det skulle lätta upp lite. Jag har min allergi som tröttar ut mig och ovanpå det så har jag mina eksem och torra hud.

Nej nu ska jag sluta och gnälla och dricka en kopp kaffe. Ska snart möta upp min dotter som slutar jobba om en timma. Ha en fin dag mina vänner!

...vad fan är det för en låt???

Låten har funnits ute på musikmarknaden sedan 2015 men det var först i förra veckan som den slog härliga till. Kända personer som fick sina fans att anmäla låten på Spotify har blivit glada nu när låten är borta. Ja jag är en av dom. Dock så har jag aldrig lyssnat på låten men jag har läst innehållet. Det räckte för mig. Ni kan ju tro att efter föra veckan så fick låten otroligt mycket uppmärksamhet. Jag lyssnade inte på den ändå.

Alex Schulman tar Anton Magnusson som gå under pseudonymen Mr. Cool i försvar. Man har ju så kallat yttrandefrihet i Sverige men vissa saker borde mig aldrig blivit sagda. Enligt Alex så är det ju karaktären Mr. Cool som framträder med denna låt men oavsett så är låten skriven av Anton Magnusson. Han må vara en komiker men även han borde förstå att vissa saker skämtar man bara inte om.

Det finns så många barn i vårt samhälle som lever i denna skräck dagligen och den som tror att det är okej att skämta om detta borde läggas in och rannsaka sig själv grundligt.

Det är bra att låten är bortplockad. Det var synd bara att den hann gå upp till nummer ett på Spotifys virala lista. Det gör kanske inte så mycket egentligen men det bevisar att det är så många som har lyssnat på den med. Många av dessa hade kanske inte samma mål som andra om att få den bortplockad.

Nu är den tydligen borta och jag hoppas att den förblir så. Dock så finns nu risken att fler sådana här låtar dyker upp från dom som tycker att Mr. Cool är en Cool snubbe.

Har nästan precis gått ifrån matbordet och känner mig lite hög. Det är inte som det låter men det känns nästan som det. Nu vet jag i och för sig inte hur det känns att vara hög men i alla fall. Jag vet hur det känns att vara hög på socker i alla fall och det är jag nu.

Jag är diabetiker och denna maten som man oftast har när det är midsommar är inte så bra för mig. Jag försöker äta det jag kan men att bara äta skinka är rätt så enformigt. Ja ägg är ju bra men att äta bara skinka och ägg låter väldigt tråkigt.

Sillen är kanske också bra att äta förresten, men jag vill ändå ha lite mer än det. Så det blev en mycket liten potatis, lite gräddfil och några köttbullar. Sedan var jag mätt...men hög.

Sedan Gastric bypass operationen för tre år sedan så äter jag inte så mycket. Tack och lov för blir jag så här efter detta lilla så undrar jag hur det hade varit om jag hade ätit som jag gjorde förr.

Nellie 3 år!

Idag är det inte bara midsommarafton utan det är även mitt äldsta barnbarns treårsdag. Tänk att jag har varit farmor nu i tre års tid. Vart har dessa tre åren tagit vägen då? Helt otroligt vad tiden går fort.

Vi började dagen med att sjunga för henne men det ville hon inte. Hon blev lite gladare när hon fick paket och öppna. Sedan har hon varit glad resten av dagen och när det blev fikadags med tårta så var hon jätteglad. Speciellt när hon fick resten av paketen 🙂 Jag tror att hon har haft en fin födelsedag så här långt.

Nu ska jag göra lite nytta. Jag hoppas er dag har varit bra så här långt och jag önskar er en fortsatt fin och trevlig midsommarafton.

 

Jag har fått några frågor som jag nu har svarat på. Jag tackar för frågorna. Det var roligt att tänka tillbaka lite. Har ni fler frågor så ställ gärna dom. Ha en fin dag!

Vad fick dig att börja blogga?

Jag har alltid älskat att skriva och av en slump så kände jag att det var skönt och skriva av sig. Jag har blivit rätt så mycket mobbad i min barn- och ungdom. Sedan började jag må dåligt psykiskt på grund av upplevelser som jag varit med om. Sexuella övergrepp och psykisk misshandel bland annat. Jag har levt i ett destruktivt förhållande och det var otroligt skönt att kunna skriva av sig om sina känslor. Det kändes som att när man skrev dom så försvann de ur kroppen på något sätt.

Vad är det bästa du vet med sommaren?

Det bästa med sommaren är att jag kan göra roliga saker med barnen utan att tänka på tider. Visst är rutiner bra att ha men på somrarna släpper vi lite på det och njuter av stunderna som är.

Vad har du helst på dig en varm sommardag?

Jag har aldrig trivts med att ha kjol eller klänning på mig så här blir det shorts och linne.

Vad ser du mest fram emot just nu?

Sommaren med familjen. Förhoppningen är att kunna åka och hälsa på min äldsta son och att vi ska kunna åka till Gotland och träffa min svärdotter och mitt yngsta barnbarn.

Vad har du för planer denna sommar?

Jag har egentligen inget planerat men har sagt att vi ska försöka bada så mycket som möjligt. Ta vara å dagarna så gott det går. Ta dagliga promenader.

Vart ser du dig om 5 år

Jag och min dotter har planer på att försöka starta vårt eget företag så vi ska kontakta arbetsförmedlingen och få lite information om hur man ska gå till väga. Så om 5 år så har vi förhoppningsvis varit igång ett tag och är på gång att försöka utveckla företaget.

Jag har så ont i mina leder idag. Känner mig trött och sliten. Förmodligen så är vädret en bidragande orsak. Jag får problem med min kropp när det är för kallt men även när det är för varmt. Jag blir stel och får svårt att greppa om saker och ting ibland. Men hellre för varmt än för kallt ändå!

Veckan har gått fort. Jag lovade foton på mina morsdagspresenter. Jag har inte glömt bort det och de kommer. Jag lovar. Jag blev verkligen hyllad som mamma.

Nu ska jag vila mina leder. Ni får ha det så bra och sköt om er!

Igår åkte jag in till Kalmar för att prata med min samtalskontakt. Det var rätt så skönt. Vi pratade om det som har hänt den senaste tiden. Jag pratade om hur min relation var med min svärmor och sedan kom vi in på pappa. Hon frågade vad han dog av och jag sa förmodligen cancer...eller stroke. Oavsett vilken sjukdom det än var som tog hans liv så var utgången densamma och det fanns inget att göra ändå.

Helt plötsligt så kände jag bara tårarna komma.
-Du saknar honom sa hon.
Ja det gör jag. Det känns tomt. Sen har vi då Carina. Det kunde gå månader innan vi ringde till varandra men då kunde vi prata hur länge som helst. Det har nu gått fyra månader sedan vi pratades vi för sista gången och innan hon dog. Tiden är nu inne för ett samtal från henne/till henne men det kommer inget samtal och jag kan inte ringa henne.

Jag vill ringa hennes mobil för att höra hennes röst men rädslan finns där att numret inte finns mer. Då blir det som ett avslut och jag vill inte ha ett avslut. Jag ska upp till minneslunden när jag går till gravarna i helgen och sätta rosor. Hon älskade rosor precis som jag.

Det är tungt att bära den här sorgen. Saknaden är extremt stor och jag gråter bara jag tänker på det. tårarna bara rinner ner i skrivande stund.

Jag skulle tänka på hur jag ville ha kontakten med min samtalskontakt framöver. Jag frågade om det var upp till mig och det var det. Jag sa att jag ville fortsätta att prata och vi ska göra en ny omvärdering till nästa sommar. För sen går hon i pension!

NEEEEEEEJ! Men jag förstod ju att det skulle komma en dag men frågan är om jag vill och kan fortsätta gå hos en annan. Jag har gått hos henne jag har nu i 13 år. Hon känner mig utan och innan i stort sett. Ska jag behöva börja om då? Jag som har svårt att lita på folk. Det kommer ta tid. Men jag får se. Jag har ett år på mig att tänka igenom det!

När jag ändå var i Kalmar så passade jag på att umgås med min dotter. Gick hem till henne där hon bor med sin pojkvän och svärföräldrar. Hon bor där på vardagarna då hon går i skolan där. Vi gick hem till henne och då blev jag bjuden på middag va hennes svärföräldrar. Det tackade jag så mycket för. Det var mycket gott!

Jag tog bussen hem och var hemma lagom till kl 19:00. Det blev en heldag i Kalmar kan man säga. Väl hemma så tog jag en promenad med min yngsta dotter. Det var mysigt. Vi gick till gravarna och kikade till dom. De hade klippt gräset så det var en massa gräs på pappas gravsten Försökte ta bort så mycket jag kunde men ska dit i helgen och göra fint där igen.

Nu ska jag göra lite nytta här hemma. Ha det så gott och sköt om er!