Kategori: Livet

Vaken mitt i natten och har svårt att somna om. Ingen nyhet. Det är ju så mina nätter brukar se ut. Det är så många tankar som far runt i mitt huvud. Känslor som maktlöshet har etsat sig fast. Jag känner mig otillräcklig.

Det är nu jag skulle vilja ha en direktkontakt till himlen och ringa Carina. Vill höra hennes lugnande röst. Det är så mycket som händer i mitt liv just nu och det hade varit så skönt att ha någon som lyssnade. Ha någon att bolla ens tankar med. Hjälp med att komma med lösningar. Det känns som att jag står alldeles ensam.

Ibland går maktlöshet över till rädsla. Det känns som att någon skrynklar ihop mitt hjärta och stampar på det. Ja det gör ibland riktigt ont.

Livet är som det är när det inte blev som det skulle!

Sitter i min säng och dricker dagens första kopp kaffe. Det är tyst i huset. Pojkarna sover än. Så här tyst har det nog aldrig varit. Inte ens hundarna ger ljud ifrån sig. För två månader sedan var det fullt hus här, men nu har tvillingarna flyttat så även Benjamins flickvän och son...så klart. De är numera sambos i en egen lägenhet här i stan. Barnen blir stora.

Tiden springer iväg. Om fyra månader blir jag 50 år. Jag har levt mer än halva livet och det får mig att fundera på livet över lag. Vad har jag åstadkommit under dessa åren? Hur kommer mitt liv att se ut när mina yngsta barn blir vuxna? Sedan tänker jag på terapin som jag går på. Även där har vi pratat om saker som får mig att fundera på samma saker. Vad vill jag ha ut av livet? Vem är jag? Egentligen!

Många frågor men inga svar...än!

Jag vaknade i natt av att en av mina hundar skällde, efter det hade jag svårt att somna om. Hunden väckte mig mitt i en konstig dröm som jag hade svårt att skaka av mig ändå så kom jag inte ihåg vad den handlade om. Dock så fanns känslan kvar i kroppen.

Idag ska jag ta det lugnt. Har inte ens tvätt att ta hand om. Min tvättkorg har aldrig varit tom förut, men det är skönt och kunna se botten på den.

Jag önskar er alla en fin dag. Sköt om er!

Vi var på utvecklingssamtal igår gällande Pontus. Han har ju bytt skola. Gick tidigare på Slottsskolan här i Borgholm men det funkade inte alls där. Enligt lärarna och rektorn så störde min son dom andra i klassen. Han kom alltid försent till lektionerna och väl där jobbade han inte.

Min son hade väldigt ofta ont i huvudet eller ont i magen. Under årskurs sex så var det Covid-19 för hela slanten så minsta symtom så skulle barnet vara hemma. De skulle visa att de var negativa så vi var så klart tvungna att beställa tid för provtagning. Det kunde ta någon dag. Sedan kunde det ta lika lång tid innan provsvaret kom. Det kunde gå en hel vecka från det man fick tid för provtagning till provsvaret kom.

Skolan krävde alltså att han skulle testa sig och gnällde sedan när han var borta från skolan. Pontus hade det inte bra i skolan och jag var orolig för hans trygghet och för hans skolgång i övrigt. Han blev även mobbad i skolan. Jag och Fredrik ville ha möte tillsammans med rektorn på skolan, men rektorn hade aldrig tid. Han skulle återkomma för en tid men han har inte hört av sig än. Ja att han är dålig på sitt arbete sa jag till honom under det möte som socialtjänsten fick till. Under det mötet sa vi att vi skulle flytta Pontus från skolan och rektorn tyckte det var tråkigt sa han. Ja han sa även att dom skulle skicka allt dom hade om Pontus till den nya skolan, vilket aldrig hände.

Ja socialtjänsten var inblandad för rektorn på skolan gjorde en orosanmälan. Han borde ha anmält sig själv. Jag blev dock glad över anmälan för nu kunde vi kanske få den hjälp till Pontus i skolan som han behövde. Droppen för mig var när de beskyllde min son för att haft sönder sin dator. Pontus hade berättat för en lärare att två kompisar hade haft sönder hans dator. Han fick då en lånedator vars skärmram inte var hel. Han fick då skulden för att haft sönder denna dator. Hans första dator vågade han inte lämna in då han var rädd för att få skulden för att ha haft sönder den. Skrämmande för mig som mamma att höra för då känner han sig inte trygg bland lärarna i skolan.

Rektorn beslutade att Pontus skulle betala 771kr för en dator som var sönder när han fick den i sin hand och när jag ifrågasatte varför hans två kompisar som hade tagit sönder hans första dator inte skulle betala den så fick jag till svar att han hade inte sett att dom hade tagit i sönder den. Men det gjorde han ju inte i heller med Pontus lånedator!!!

Ja vi flyttade Pontus till Ölands friskola och efter utvecklingssamtalet igår så är jag helt säker på att vi gjorde rätt som flyttade honom dit. Allt går jättebra. Han är lugn i skolan, räcker upp handen när han kan. Är lugn och trevlig. Är aldrig sen på lektionen. Specialläraren frågade dock hur det var på förra skolan för Slottsskolan hade inte skickat över dokumenten gällande Pontus för enligt dom så finns det inga. Vilket det borde finnas. Skäms dom eller gör dom det för att jävlas???

På Slottsskolans hemsida så står det allra sist i texten: Trygga barn växer här. I helvete heller är mitt svar! Mitt barn blev mobbad i skolan och ingen jävel gjorde något åt saken! Allra minst skolans rektor!

Men hur som haver. Han mår bra i skolan idag och det känns så skönt att han känner sig trygg. På slottsskolan började han kl 8:05. Vi fick oftast dra han upp ur sängen. Här börjar han runt samma tid men måste gå upp mycket tidigare då han måste ta bussen. Redan 05:30 går han upp för att äta frukost. Han ställer klockan själv och inte en enda gång så har vi behövt väcka honom.

På Slottsskolans var dom runt 25 elever men oftast jobbade dom i halva klasser vilket betyder att dom var runt 13 på lektionen. Där var det mycket oljud och stök. Här på Friskolan så är dom 28 elever och det är så lugnt på lektionen. Det säger mycket om lärarnas kapacitet. En omskolning på många av dom hade nog inte varit helt fel.

Nej trygghet är det sista som många elever känner sig när de ska gå till Slottsskolan och det får det att knytas i min mage. Tänk då hur det känns för ett barn som känner sig otrygg och inte vågar gå till läraren eller även här även inte våga gå till rektorn!

Ja det föll ett berg från mina axlar igår kan jag säga! Äntligen kan min son få känna sig trygg när han går till sin skola.

Sitter här med hur många tankar som helst. Har känslor i kroppen som jag inte vet hur jag ska bli av med. Har en orolig själ just. Har ingen ro i kroppen.

Känner en stor besvikelse. Som vilar på flera människors axlar. Som det känns just nu så är det besvikelser som jag inte kan bortse ifrån för dom är en konsekvens av deras handlande och det har påverkat mig. Kanske en gång för mycket.

Känslan att man inte är värd något, eller tanken att jag tas för given...är inte rolig. Jag har börjat tänka på mig själv och jag måste göra det som är bra för mig oavsett vad andra tycker och tänker om det.

Jag försöker tänka på vart jag är någonstans om 10 år. Kan inte tänka så långt. Tänkte då om fem år. Likadant där. Jag tar inte år för år i taget utan här handlar det om dagar. Eller rättare sagt dag. Jag tar en dag i taget. Däremot så tänker jag att om min vardag ska fortsättningsvis vara som den är nu så går jag och gör det som jag mår bäst utav just då. Vad det är? Ja det får jag utforska. Allt jag vet just nu är att jag är så fruktansvärt trött på hur livet ser ut just nu.

Förändring måste ske!

De sömnlösa timmarna under natten är så jobbiga att ta sig igenom. Man ligger där trött men kan inte somna om. I flera nätter har jag vaknar 03:31. Varför just den tiden? Jag lyssnar på tystnaden och hoppas att jag kan varva ner och somna om, men det dröjer. Timmarna går. Sen somnar jag äntligen men det är i stort sett dags att vakna och gå upp för att börja dagen.

Detta får ju konsekvenser så klart. Tröttheten försvinner inte. Huvudvärken lever sitt liv. Lever på panodil i stort sett. Idag blir det en lugn fredag. Ska försöka ta hand om min tvätt i alla fall. Så blir det lite nytta gjort.

I helgen ska jag försöka städa klart min svärmors gamla lägenhet. Hon har ju flyttat. Alla flyttar på en och samma gång. Det började med min son, sen hans flickvän. De blev sambos. Sen flyttade tvillingarna, nu Iris och om två månader flyttar min äldsta dotter. Jag börjar bli riktigt trött på flytt nu 😉

Jag har dom flesta på nära håll i alla fall. Det är bara min tvillingdotter som har flyttat lite längre bort. Närmare bestämt tvärs över hela landet. Det känns kan jag säga men det är så skönt att hon är så trygg i sig själv som vågar ta det steget. Hon har fått jobb och boende där och allt går bra för henne.

Jag har bestämt mig för att tänka på att enbart ha dom människor som gör mig glad i min närhet. Kommer bli svårt för det innebär ju att jag måste stänga dörren för en del. Jag ska försöka att inte bry mig på dom människor som inte verkar bry sig om mig och min familj. Jag ska försöka säga nej oftare.

Ja det kommer bli många försök...men nu är det dags att tänka på mig själv!

Jag hade önskat att det gick att ringa till himlen. Jag hade då frågat efter den finaste av änglar. Fått höra din röst och fått gratulera dig på din 50-årsdag.

Älskade Carina ❤

Ett stort GRATTIS på din stora dag. Att fylla 50 år är stort, men tyvärr fick du inte göra det i livet. Mina tankar går till dig denna dag. Jag hoppas du har det bra där du är.

Livet här går sin gilla gång. Men gudarna ska veta att du är saknad ❤

Det är 25 år sedan som vi lärde känna varandra. Det är år som ingen kan ta ifrån mig. Många härliga minnen att bevara. Många tårar, både i glädje och sorg. Jag skulle gjort allt bara för att kunna få ett ögonblick tillsammans med dig denna dag. Älskar dig Carina, min bästa vän ❤❤❤

Grattis på din 50-årsdag ❤🌷❤

Vi har haft många fina dagar i september och jag hoppas att det får hålla i sig. Jag behöver värmen. Min kropp börjar känna av det annars då höstliga väder. Mina eksem har börjat blomma upp så jag måste vara noga med att smörja, speciellt mina händer.

Annars går allt sin gilla gång här hemma. Dock så blir vi bara färre och färre på hemmaplan. Min tvillingpojke har flyttat till en liten trea här i stan tillsammans med sin flickvän och lilla son. Min tvillingflicka har flyttat till Göteborg tillsammans med sin pojkvän. Hon har fått jobb där. Hennes pojkvän går på Chalmers och läser vidare i sina studier.

Nu har vi två barn hemma. Hampus som är 15 år och Pontus är 13 år. Vart har tiden tagit vägen? Ibland känns det som att tiden står stilla och ibland så märker man hur gammal man själv har kommit att bli. Jag närmar mig dom 50 och jag känner att mitt liv har runnit iväg utan att jag har hunnit med någonting! Men när jag sedan tänker på vad jag har så känner jag hur tiden verkligen har sprungit iväg.

Jag har hunnit med att fostra 7 barn. Det har varit underbara år men även blandat med förskräckelse. Det har funnits många stunder då jag har tvivlat på mig själv som mamma. Jag har velat mina barns bästa men det har funnits stunder då jag har varit rädd för att handlat fel. Därav förskräckelse.

Jag tycker ändå att jag har gjort ett bra jobb om jag får säga det själv. Mina barn har vuxit upp till jättefina människor som bryr sig om sig själva och andra. De har blivit självsäkra och trygga i sig själva. När jag ser på mina barn idag så känner jag mig fruktansvärt stolt. Mina barn är dom bästa som finns. Sedan har några av dom berikat mitt liv med barnbarn. Helt underbara små varelser som jag älskar över allt annat. Vissa träffar jag ofta. Vissa får jag tyvärr inte träffa eller höra något om. Jag har inte gjort något fel. Jag råkar bara vara mamma till dessa små barns pappa som deras mamma dumpade för en annan kille. Men dessa barn blir stora dom med. En dag blir de 18 år och då förhoppningsvis så får de veta varför jag inte har fått vara i deras liv. Den riktiga sanningen!

Ja...livet bjuder både på underbara saker och tråkiga saker. Det är det förstnämnda jag försöker leva för.

Lite av mina tankar denna dag. Nu ska jag ta tvätten. Sedan i eftermiddag ska jag få akupunktur. Önskar er en fin dag ❤

Idag var det dags för läkarbesök för mig. Den årliga träffen med min husläkare. Tack vare min diabetes och för gastric bypassoperationen som jag gjorde för sex år sedan. Allt var bara bra. Ska dock öka en av mina mediciner.

Ja det är höst och fast det är ljust och varmt ute så känner jag av i mitt mående att det är höst. Sedan gör behandlingen av min PTSD också sitt. Att mitt blodsocker bara kan sjunka ner till 3,8 helt plötsligt får mig naturligtvis att bli trött. Jag måste tänka på att jag måste äta regelbundet. Ställa klockan eller nått.

Igår var jag helt slut i kroppen och själ. Det är lite bättre idag men jag är fortfarande trött. Ska försöka pigga upp mig. Med vad vet jag inte än men jag kommer kanske på något.

Önskar er alla en fin dag ❤

Klockan har precis närmat sig fem och jag har varit vaken en stund. Har svårt för att somna igen. Det är för många tankar som yr omkring.

Jag tänker bland annat på äkta vänskap, om vad det innebär. Vänskap finns i alla former, så det gäller att sortera. Vänskap är inte bara mellan två personer som träffas för första gången någonstans utan Vänskap kan även byggas mellan personer som på något sätt delar blodsband.

Hur är jag själv som person? Jag skulle kunna ge bort min sista krona till någon som behöver den bättre. Jag vet hur det är att leva fattigt.

Jag försöker ställa upp så mycket jag kan när andra behöver hjälp. Jag har kanske inte alltid kunnat hjälpa till med pengar, men jag har ställt upp på andra sätt. Allt handlar inte om pengar. Jag har lyssnat, stöttat, kommit med råd. Backat upp på alla möjliga sätt. Jag har gett bort saker. Jag trodde att det räknades, men det gör inte det för alla. Det har jag förstått....och det sårar.

I min terapi har jag lärt mig mycket. Speciellt om att närma mig själv och mina behov. Jag har börjat tänka på mitt liv och hur det ser ut. Vad jag vill fylla min vardag med för att må bra. Jag har märkt att jag måste stänga dörren för en del människor annars kommer jag inte vidare. Det kommer bli tufft men jag tror att jag måste.

Det är ibland tuffa beslut man måste ta. Man måste våga för att vinna!

Dagarna springer iväg och jag med den. Vi var på Dollarstore och min ena son sa: Vad gammal du ser ut.

Han såg mitt gråa hår så det var därför. Men det fick mig att fundera på mycket. Vad jag har haft, vad jag har och vad framtiden kan ge. Samt även vad jag missar.

Hur vill jag att livet ska se ut? Mitt yngsta barn går mot 14 år vilket innebär att jag inte har några småbarn. Idag så har jag rutiner då de går i skolan. Jag umgås med mina barn. Spelar spel, ser på film. Eller så är vi ute och går. När mina barn flyger ut ur boet, hur kommer det då se ut?

Ska jag se hur det är idag så kommer jag bli väldigt ensam. Har ingen att prata med. Det känns som att jag kommer bli isolerad. Det är så det känns och så jag tänker att det kommer att bli. Vill jag ha det så? Nej jag tror inte det. Jag tycker att det är roligt att göra något tillsammans. Ta en promenad. Fotografera. Göra något tillsammans med barnen. Gå med hundarna. Vara närvarande i nuet.

Jag var ute och gick med mina tvillingar, samt Benjamins flickvän och barn. Vi tog en glass och satt i en mysig trädgård och åt den där. Sedan gick färden vidare hem. Tog ut hundarna och det är roligt att titta på dom medan de leker.

Ikväll ska jag ta det lugnt. Göra min hemuppgift och sedan sova. Jag hoppas att ni alla får en fin kväll. Kram på er!