web analytics
Gå till innehåll

24

Jag har hamnat i en vägskäl. Det känns som att jag har kommit till den punkten där jag måste välja vilken väg jag ska ta, Det är svårt att se så långt fram hur det kommer att bli. Ska man följa hjärtat eller ska man följa hjärnan?

Just nu är inte dessa två synkade. Tyvärr får jag säga för jag vet vad jag egentligen vill hur livet ska vara och se ut men vad hjälper det att kämpa sig till det när det inte ger något resultat?

Jag sänks ner i depression och ångesten gör sig påmind. Att lägga sig med tårar i ögonen är aldrig roligt. Som jag ser det just nu så kommer jag att sitta ensam i framtiden och vem vill göra det? Det är mer ensamt att känna sig ensam med huset fullt av folk än när man är ensam som i att vara helt själv i ett tomt hem.

Jag ska orka jobba, ta hand om hemmet, Laga mat, diska och tvätta. Samtidigt så ska jag försöka ta hand om mig själv. Jag finns för alla andra, men vem finns här för mig? Mina barn finns där men jag vill och kan inte lägga någonting på dom. De hjälper mig i den mån de kan men de har sina liv.

Ibland känner jag att jag inte tillför någonting. Jag vet att jag gör mycket men jag känner att det inte är tillräckligt. Jag lever med mitt dåliga samvete med. Jag har inte dåligt samvete för något som jag har gjort men jag får dåligt samvete när jag inte kan göra allt det jag vill göra. Det jag behöver göra.

Jag ska till min samtalskontakt om 14 dagar cirka. Det ska bli skönt och få träffa henne. Hon går i permission nu i vår/sommar. Sedan vet jag inte hur det ska bli. Jag har gått i samtal nu i 17 år. Hos henne jag går nu till har jag gått i 14 år. Det är många år. Hon känner mig utan och innan tror jag. Ska jag ha en ny och känna att jag får börja om från början? Eller ska jag säga hejdå och klara mig själv? Dessa samtal är viktiga för mig fast det ibland kan kännas att jag inte har något att säga. Det är i och för sig oftast innan jag sätter mig si stolen. Väl där så babblar jag på. Jag litar fullt på henne. Med en ny så kommer det att ta tid.

Ibland så undrar jag om andra folk ser mig på det sättet som jag själv ser mig. Jag kan känna mig totalt värdelös. Jag är en som bara finns och som inte räknas. Jag är inte värd så mycket utan trampa på mig bara. Helt sjuka tankar för ingen är värd att känna så men ändå så gör jag det ibland.

Jag dalar ner i det där svarta hålet. Har ingen att prata med i min vardag. Ingen som ser mig för den jag är. Nu är det helg och jag borde känna att det ska bli skönt då jag får umgås med min familj, men jag känner mig just nu bara så trött. Fruktansvärt trött. Men men...det är bara att ta sig i kragen och försöka njuta av tillvaron. Tänk om det hade varit så enkelt?!

1

I natt fick jag åka in till akuten där min dotter låg. Hon var hemma hos sin pojkvän i Kalmar och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon hade bockat sig ner och fick sådan ont i sin rygg. Den hade låst sig och hennes känsel i ryggen hade försvunnit. Ambulansen kom och gav henne smärtstillande. Hennes pojkvän samt kompis ringde mig. Något trött och yrvaken så frågade jag Robin om han ville köra mig in till sjukhuset i Kalmar.

Väl där så väntade hon på en doktor som faktiskt kom rätt så snabbt ändå. Hon hade enbart väntat strax över en timma. Det är nog rekord. Det var inget allvarligt utan det är musklerna i ryggen. Hon fick utskrivet smärtstillande som är inflammationshämmande. Hon ska ta det en vecka. Går det inte över så får hon söka hjälp på nytt.

Själv är jag förkyld. Har ont i halsen och lever på halstabletter. Inget vidare kan jag säga. Inte ens kaffet smakar gott. Då är det illa!

Väntar hem mina två barnbarn. De har varit hos sin mamma i några dagar nu. Har saknat dom små liven. Ska bli riktigt roligt att få träffa dom igen. Jag hoppas att jag inte smittar dom bara. Sen o andra sidan så tror jag att det är dom som har smittat mig hahaha

Jag ska försöka kurera mig lite. Hoppas ni har det bra i alla fall. Solen skiner utanför. Hela 14 grader har vi. Det blir nog en vår i alla fall. Kram på er!

48

Jag fick mitt första barn när jag var 21 år gammal. Jag var ensamstående till en son som ofta var sjuk. Han föddes för tidigt och hade ofta öroninflammation. Kolik så det blev inte så mycket sömn på nätterna. Men jag älskade livet som mamma. Jag var ofta trött och ställde mig ibland frågan vad jag hade gett mig in på. Min son var en liten lintott med självfall i håret. Helt underbar så vad gjorde det om jag inte fick någon sömn på nätterna?

När sonen var ett år så började jag jobba heltid. Det var tidiga mornar och ibland sena kvällar. Vissa dagar började jag redan kl 06:00 vilket resulterade i att jag fick lämna sonen hos en dagmamma som sedan lämnade honom till dagiset när de hade öppnat. Vissa dagar slutade jag kl 21 på kvällen vilket resulterade i att min syster hämtade upp min son på dagis när de stängde och oftast så sov lill-killen när jag kom hem. Inga roliga dagar då jag sällan fick se sonen.

Jag jobbade på stationen i Eslöv. Inne på caféet. Jag stod bland annat vid kassan och tog emot beställningarna. Fixade i ordning de frallor som skulle säljas. När det var gjort så var det dags att städa hela stationen. Alla ytor skulle städas och uppe på perrongerna. Det var inget roligt för man skulle ta soporna och många narkomaner fanns där och slängde sina nålar bland soporna. Det gällde att vara försiktig.

Jag trivdes i början på mitt arbete m,en det ändrades allteftersom. Min son var ofta sjuk och jag fick mina arbetskamrater emot mig för de tyckte inte att jag skötte mitt jobb. Det var inte så enkelt att vara ensamstående mamma på heltid. Vid jul blev han sjuk. Influensan. Han hade hög feber så jag fick åka upp till jouren på vårdcentralen på julafton och få penicillin. Han låg så i nästan tre veckor. Fast då hade jag redan slutat mitt arbete. Droppen för mig blev när jag ringde in nyårsafton och sa att jag inte hade någon barnvakt till min sjuka son. Min arbetskamrat slängde luren i örat på mig. Jag trodde först att samtalet bröts men förstod sedan efter jag ringt upp att så var inte fallet. Jag fick världens utskällning och sedan fick jag luren i örat ännu en gång.

Min chef ringde och skällde ut mig hon med. Hon tyckte att jag skulle åka till nästa stad och lämna min sjuka son där till en kompis och sedan åka tillbaka för att jobba. Ärligt talat så bad jag henne fara åt helvete och sedan blev jag hemma. Gick inte dit med. Jag fick 45 dagars karens på facket men det var det värt. Min son går före alla pengar i världen!

Det är inte lätt att vara ensamstående mamma på heltid. Att få allt att gå ihop var inte det enklaste. Det var svårt med ett barn. Tänk då när jag blev ensamstående på heltid med fem barn. Men man klarar mer än vad man tror!

Idag är sonen 25 år gammal och har själv en liten dotter på ett år. Han har skaffat sig en egen liten familj och är så lycklig!

Jag träffade en man när jag var 24 år gammal. Han var mannen som bodde på våning 3. Jag bodde på första plan. Han hade en son i samma ålder som min son. Vi var på lekplatsen med barnen och gick promenader. Det ena ledde till det andra och jag blev gravid. Då visade denna man en helt annan sida av sig själv. Det hela slutade med att jag inte vågade träffa honom. Jag behöll barnet och blev numera ensamstående med två barn. Än en gång på heltid. Jag hankade mig fram men hade det ändå rätt så bra faktiskt. Under graviditeten med mitt andra barn så träffade jag ännu en gång en man. Vi träffades och lärde känna varandra. Vi inledde ett förhållande och han var med när jag födde mitt barn, en son. Som idag har en egen liten familj. Två små barn på 3 1/2 och 1 1/2 år. Även han ensamstående med bor här hemma med oss.

Barnen
Här har vi min näst äldsta son Robin med sin dotter i famnen. Min äldsta son André sitter med Robins son i knät. Angelica, Andrés flickvän sitter med deras gemensamma dotter i knät.

När Robin var 7 månader gammal så blev jag gravid och födde 9 månader senare en dotter. Då var jag ännu en gång i stort sett ensamstående. Jag hade flyttat ifrån mannen som var min dotters pappa. Det fungerade inte då min äldsta son kom i kläm för hans elaka handlingar. Droppen blev när jag höggravid sprang ut för att hämta in min son då jag såg genom fönstret att mannen och hans bror var elak mot sonen. Han var då bara 4 1/2 år gammal. Jag gick ut och bar in barnet. När jag hade kommit några meter därifrån så kom det en skruvmejsel flygande förbi mig.

Jag bodde bara några hundra meter ifrån mannen och han fortsatte att komma ner till mig. Jag tackar hans äldsta bror för han räddade mig och min son många gånger. Dottern föddes och när hon var några månader gammal så flyttade jag och barnen in till staden och lämnade mitt gamla liv bakom mig. I den mån jag kunde. Jag var numera ensamstående med 3 barn. Samtliga under 5 år.

Jag arbetade full tid på en arbetsplats där jag mestadels städade efter alla andra. Jag satt även i växeln och tog emot samtal. Det var ett stort företag och det fanns alltid något att göra. Jag trivdes bra men det var svårt att få allt att gå ihop med tre barn samtliga under 5 år och samtidigt sköta jobbet som var på heltid. Men det gick, men jag var rätt så trött om kvällarna.

Stéphanie
Här har vi Stéphanie med lilla Alizia i famnen. Killen bredvid är hennes pojkvän.

År 2000 så fick jag kontakt med en man. Vi pratade och träffades. Jag tyckte han verkade vara snäll och trevlig. Nästan för trevlig egentligen. Om man nu kan vara det. Han hade 3 egna barn och jag tänkte att då visste han vad han gav sig in på. VI blev tillsammans men det dröjde inte länge förrän han ändrade sitt beteende. Han blev långt ifrån den där trevliga killen som jag först träffade. Han behandlade mig som luft ibland. Jag fanns inte. Men det var bara när vi var ensamma. När vi var bland folk så var han så trevlig. Så rar. Jag kände mig väldigt kluven för att först inte prata med mig för att sedan prata som om inget var fel för att sedan återgå till att tysta ut mig igen när vi var ensamma.

Jag fick akta min tunga för sa jag något som han tyckte var fel så blev jag straffad för det. Straffen jag fick var förnedrande och jag fick höra att hade jag inte sagt si eller sagt så så hade detta aldrig hänt. Jag kunde inte hitta något fel i det jag sagt. Han bröt sakta men säkert ner mig och jag blev som ett föremål i mitt egna hem. En sak som han tog fram när han ville och göra vad han ville med. Jag berättade för mina föräldrar om vad som skedde innanför våra väggar. Inte allt men i stora drag. De kunde inte tro att han var sådan för så var han ju inte när dom träffades. Nej då var han så snäll så.

Jag sov ibland inne hos mina barn för att få någon sömn alls. För han höll mig vaken mestadels. Mitt psyke bröts mer och mer ner och jag fungerade knappt som människa. I allt detta så hade jag 3 barn att ta hand om. Jag gjorde allt för att de skulle skonas och jag trodde att de gjorde det men det har visat sig att de såg och hörde mer än vad jag trodde att de gjorde.

Jag levde i ett förhållande där jag blev psykisk och fysisk misshandlad. Jag var inte värd fem öre och han fick även mig att tro på det. Allt som hände under dagen var jag tvungen att redovisa och han skärmade av mig och mitt sociala liv allt mer. Jag var inte lycklig så jag förstår att folk blev kluvna den dagen då jag gifte mig med honom. Men ärligt talat så kände jag mig tvungen. Jag intalade mig själv att det skulle bli bättre. Gjorde jag si så skulle det bli bra och gjorde jag så så skulle det bli ännu bättre. Men det var bara det att ett problem försvann men flera föddes.

Vi gifte oss samma dag som jag hade min 30-års fest. Ingen visste om det mer än våra föräldrar. Jag hoppades in i det sista att bröllopet skulle förhindras. Kanske så hade den höggravida prästen fått förhinder? Kanske så var hon rentav på BB och födde barn? Hoppas hoppas....men hon kom. Jag klädde på mig och mina barn. Bredvid mig hade jag min pappa. Jag grät. Mina gäster trodde jag grät av lycka, men gudarna skulle veta att det kändes som att jag klev in i ett rent helvete. Jag var så olycklig så jag kan knappt beskriva det.

Detta skulle vara en dag som jag skulle minnas med glädje egentligen men det blev precis tvärtom.

Jag hade festen den 26:e januari och jag fyllde 30 år den 2 februari. På självaste födelsedagen så var Grattis allt min numera make sa till mig. Sedan tystade han ut mig. Ignorerade mig. Tills mamma kom. Då började han prata med mig precis som om allt var normalt. Jag bröt ihop. Jag orkade inte mer. Jag förstod inte hur en människa kunde vara så som han var. Han satt frågande när jag fick mitt utbrott. Han sa till min mamma att han inte förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Någon sömn fick jag inte och på dagarna gick jag på tomgång samtidigt som jag gick som på nålar. När mamma gick så blev allt som förut.

Jag blev med barn rätt så snart efter vi hade gift oss. Hur barnen blev till vill jag inte gå in på men det var i alla fall inte av kärlek. Det var av tvång. Efter den behandlingen så fick jag svårt för att sitta, gå och stå på över 3 månader. Gick till min husläkare som kollade hur stora skadorna blev. Hon såg att något var fel men var tvungen att ta en röntgen för att få det bekräftat. Det gick inte för det visade sig att jag var gravid. Nu hade jag två val. Antingen ta abort och få bevis för vad han gjort och sätta dit honom en gång för alla eller föda barnen och låta allt stå ord mot ord. Jag valde det senaste. Ja som ni kanske märkte så skrev jag barnen. Det kom att visa sig att jag bar på två små liv.

När jag var i sjunde veckan så stack han. Eller i ett utbrott som jag fick så sa jag att han kunde sticka och döm av min förvåning när han faktiskt gjorde det. Dock med hot men han gick i alla fall. Efter långt om länge. Under tiden han gjorde i ordning sig och sin son så ringde jag mamma. Jag var tvungen att ha någon i telefonen som hörde vad som pågick för då hade jag vittne utifall att han skulle göra något. Den kvällen blev jag återigen ensamstående med 3 barn och havande med 2.

Under detta året 2002 så blev det ett år att minnas både med glädje och sorg. Jag hann med mycket det året. Jag gifte mig, skilde mig, fick barn. Min mamma fick hjärtinfarkt och min pappa fick en stroke. Allt på ett och samma år. Det var mycket att vara med om samtidigt som jag bar på djupa ärr i själen sedan barndomen och nu skulle jag bära med mig allt som jag varit med om med min dåvarande man.

Vart jag än gick i stan så såg jag hans bil. Han hade lovat att jag varken skulle ha kropp eller själ kvar när han var slut med mig så polisen sa att jag absolut inte fick gå ensam. De rådde mig att göra abort då jag annars alltid fick ha band med honom, men jag valde att behålla dom ändå. De var även mina barn. Jag förberedde mitt liv till att bli ensamstående med fem barn. Samtidigt som jag försökte värja mig från hans hot och förföljelse.

Här har vi Benjamin till vänster och Beatrice till höger. Killen i mitten är Beatrices pojkvän. Tvillingarna är idag 16 år gamla.

Tvillingarna föddes i november 2002 och jag blev ensamstående med 5 barn, samtliga under 9 år. Jag var 30 år gammal och tog ensam hand om mina barn på heltid. Jag hade bestämt mig för att enbart leva för mina barn och ingen annan. Det var jag och barnen. Skitsnack haglade från höger och vänster om hur jag la mig för killarna, blev gravid för att sedan kasta ut mannen så jag kunde få underhållsstöd. Ja det är ju en dröm att bli ensamstående med 5 barn (läs ironiskt)

Barn kostar pengar. De är inte gratis precis så de som tror att man skaffar barn till världen för barnbidrag och underhållsstöd skull ska definitivt inte ha barn!

År 2004 så fick jag en kommentar i ett inlägg jag skrivit på Lunarstorm som sidan hette på den tiden. Jag svarade och vi började skriva till varandra. Jag hade ingen tanke på att överhuvudtaget träffa honom egentligen. Men vi skrev varje dag till varandra. Efter några månader så skiftade vi telefonnummer. Vi pratade ofta i telefon. Skrev mejl och när jag påsken 2005 skulle träffa en väninna som jag träffat på nätet så träffade jag även denna man. Han bodde i samma stad som min väninna.

Jag åkte hem och planerade en semestertripp till Öland samma sommar, men jag blev inlagd på psyket. Ja hela två gånger inom loppet på två månader. Mitt förflutna hade kommit i kapp mig. Jag lät mannen få ta del av mitt förflutna för jag ville inte föra någon bakom ljuset. Jag hade inga tankar på att jag skulle bli tillsammans med honom men han hade barn och jag ville att han skulle veta vart jag har befunnit mig.

Vi åkte till Öland. Den lille semestervistelse vi skulle haft blev till en hel sommar. Vi fattade tycke för varandra och han frågade om jag skulle flytta till honom. Jag tänkte igenom det hela och gjorde slag i saken att börja om på nytt 30 mil från den stad jag då bodde i. Det är nu 14 år sedan och jag bor kvar här än. Vi gifte oss för 4 1/2 år sedan och har fått 2 gemensamma barn. Han har idag adopterat min äldsta dotter och min äldsta son.

Här är Hampus till vänster och Pontus till höger.

Jag har haft ett tufft liv på många sätt. Delar av det bearbetar jag fortfarande. Jag kan falla ner i depressioner, få ångestattacker men jag mår som bäst när jag har min stora familj runtomkring mig. Det är i familjen jag finner min styrka. Jag har mött män som inte varit bra för mig men jag ångrar ingenting. För hade jag inte träffat dom så hade jag inte haft mina barn. Utan dom är jag ingenting!

Jag och Fredrik
Här sitter jag med Fredrik, mannen i mitt liv 🙂

Har du orkat läsa hela detta inlägg så har du verkligen varit duktig. Har du frågor så ställ dom gärna så lovar jag att svara. Ha en fin dag <3

37

Då var vi inne den andra dagen denna första månad detta år. Om en månad fyller jag år. Jag närmar mig de 50 med stormsteg. Men det är om tre år. Jag vet inte hur ni andra tänker men jag tänker ibland på vad man har åstadkommit här i livet och vad man mer skulle kunna göra. Ju äldre jag blir ju mer tänker jag på vad livet har gett och vad det ger.

Det som har gett är ju livserfarenhet och oavsett om det är positivt eller negativt så har man ju lärt sig något. Den lärdomen tar man med sig in i framtiden och gör det bästa utav det.

Jag ska bli 47 år och vad har jag gjort under dessa år? Inte så mycket. Jag har fått 7 barn i och för sig. Jobbat inom vården i den mån jag har kunnat. Lever med värk i kroppen och jag försöker verkligen göra det bästa utav det, men känner ibland att det är inte tillräckligt.

Jag har fibromyalgi. Har ont i leder och muskler men försöker ändå ta tag i hemmet med allt vad det innebär. Jag tvättar fast mina axel ibland skriker att den inte orkar mer. Jag går och handlar fast mina höfter och rygg säger att det är för tungt. Jag går upp på morgonen fast mitt huvud säger att det gör ont.

Jag försöker hålla igång och fast jag bara ska bli 47 år gammal så känner jag mig som en 70-åring ibland. Har haft det så här sedan jag väntade mitt andra barn. Han blir i år 22 år gammal. Att ha ont i leder är ingen lek alltid. Jag blir stel och har svårt ibland att greppa om saker.

Ibland önskar jag att jag hade haft ett arbete och gå till för när jag kom hem från det så hade jag gjort min arbetsdag. Går man hemma så tar arbetet aldrig slut.

Ibland så undrar jag hur livet kommer se ut om tio år. Står jag kvar på samma punkt som jag gör idag? Jag hoppas verkligen inte det. Många säger att det avgör man själv och kanske så är det så. Man styr livet i den riktning som man vill ha det men sedan kommer det en massa hinder på vägen som testar en. Det gäller att tänka till ordentligt hur man vill att sitt liv ska se ut. Kanske är det dags att ta en annan riktning?

11

Jag brukar göra gravdekorationer vid speciella högtider som jul och nyår till exempel. Nu gjorde jag dekorationerna till julen och då det är så kallt som det är så står blommorna rätt så länge. Jag gjorde en dekoration till min svärsons mamma som skulle ha den till en grav. Sedan gjorde jag en till min pappa, Tomas och Ingemar. Tomas är Fredriks bror och Ingemar är hans morbror.

Igår gick till gravarna för att titta till dom. Tända ljus i minneslunden för Carina och sedan ett ljus hos pappa. Vi gick till Tomas först och där var dekorationen som jag gjorde borta. Men Ingemar hade sin kvar, så även min far. De var lika fina fortfarande hos både pappa och Ingemar så det innebär att blomman hos Tomas skulle också ha varit lika fin. Men någon IQ-befriad idiot har tagit och slängt den. Förmodligen för att de vet att det är jag som gjort den.

Detta är inte första gången. Vi köpte ett led-ljus till Tomas i januari förra året som vi satte på hans gravsten. Den hittade vi slängd i en soptunna. Fortfarande med lyse i. Det är så sjukt att en närstående människa kan skända en grav på detta sätt. Att våra blommor som vi sätter hos Tomas försvinner är som sagt inte första gången det i heller. Det är många gånger som vi har gått upp dagen efter för att se om blommorna har fått stå kvar, men då har de varit borta.

Hur ska man tolka det hela egentligen? Är Tomas verkligen inte värd att ha ett ljus eller levande blommor på sin grav? Men jag tror att det är för att det kommer härifrån, men de som tar bort det borde förstå att det kommer från Fredrik med fast det är jag som står och gör dekorationerna! Tycker det är så skamligt av dessa människor. Jag har mina aningar om vem som ligger bakom det och jag säger bara karma!

Här har vi dekorationerna som jag gjorde. Tomas finns längst upp till vänster. Pappas är till höger och Ingemars längst ner till vänster.
Dekoration
Så här fin stod pappas blomma igår. Lika fin som den var när vi satte den för en vecka sedan. Alltså så borde Tomas dekoration var lika fin. För det var Ingemars!

Så hur ska man göra? Ska jag sluta att bry mig och sätta blommor på Fredriks anhöriga som lämnat jordelivet? Eller ska jag fortsätta att göra dekorationerna med vetenskapen om att de inte får stå kvar? Det värsta är att oavsett vad jag kommer göra så är det Fredriks anhöriga som inte finns kvar i livet som blir drabbad. Tragiskt!

53

När jag var yngre så dansade jag gammeldans. Minst en gång i månaden så åkte vi ut och dansade. Med tiden så blev det oftare än så. Jag älskade att dansa. Min mamma lärde mig att dansa gammeldans när jag var 14 år det var inte så många i min ålder som lyssnade och dansade till dansmusik. I alla fall inte öppet i vår lilla by där jag bodde.

I garderoben på dansstället så jobbade en kille som gick i min parallellklass och det var ingen höjdare för när jag kom till skolan på måndagen så visste de flesta att jag dansade gammeldans och med tanke på att jag dansade detta frivilligt så låg jag med alla gamla gubbar sa dom. Är det vad de trodde att man gjorde när man dansade så vill jag inte veta vad de gör när dom dansar!

Men jag fortsatte att dansa ändå för jag älskade att dansa helt enkelt. Jag hade hellre inga kompisar och dansade för glatta livet än att sluta med det jag älskade att göra och ha falska kompisar!

Jag hade mina dansbandsfavoriter. Vikingarna var ju helt klart bland dom. Sven-Ingvars och Sten och Stanley. Sedan hade vi Leifs Bloms och Kikki Danielsson. Sedan fanns det Tommy´s med Hans Martin. En man med en ängels röst brukade jag tänka. Hans röst gick hela vägen in i hjärtat på mig. Idag är jag 46 år gammal och jag lyssnar fortfarande på Hans Martins ljuva stämma.

En sång som jag älskar med honom är Jag har hört om en stad ovan molnen. Den sången hade jag på pappas begravning och den lyssnar jag på ibland när saknaden blir stor. Han gör den så bra och han får mig att gå tillbaka i minnet.

Lyssna och njut av den vackra rösten!

Jag har varit vaken några timmar nu. Alla andra sover. Det är rätt så skönt och gå upp ibland så tidigt och lyssna på lugnet.

Min äldsta son André var hemma på permission och firade jul med oss i familjen. Hans flickvän och dotter var också med. Det var så mysigt och så roligt att äntligen få ha hela min barnaskara samlade. Extra roligt att mina barnbarn var samlade under samma tak.

Det var många julklappar som delades ut och fast det var roligt att få så älskade jag att ge. Eller älskar att ge rättare sagt. Det är roligt att ge andra.

Vårt julfirande får en att tänka på hur saker och ting hade kunnat vara i stället som det är idag. Jag ska inte säga att jag saknar det som varit för det gör jag inte men vissa saker vill man ändå skulle haft ett annat slut än vad det har fått. Jag pratar om min svärmor.

Ni som följer min blogg vet ju att vi inte umgås med henne längre och det har sina skäl. Men vad vi vuxna än anser om varandra så ska man aldrig blanda in barnen anser jag.

Mina yngsta som är hennes biologiska barnbarn fick julklappar av henne och det var ju gulligt men det blev lite orättvist fördelat. Man ska aldrig göra någon orättvisa mellan syskon! Det är vad jag tycker. Båda mina yngsta barn fick en chokladask och en rubiks kub, men Hampus min näst yngsta fick utöver det lego. Det innebar att Pontus fick två paket och Hampus tre. Man behöver inte var professor för att förstå att det blev lite orättvist fördelat.

Det var även så olyckligt att det stod fel namn på paketen om det inte var meningen att Pontus skulle ha två rubiks kub, men jag tror att den ena var ämnad för Hampus för inte ger man bort likadana saker till en och samma person?! Så när jag ger barnen sina paket så frågar Hampus varför han fick två paket medan Pontus fick tre. Sedan öppnar de paketen och Pontus har fått två Rubiks kub och får ge sin storebror ett av de paket som han trodde var till honom.

Mina barn är inte otacksamma och de sa ingenting men jag som mamma kunde se besvikelsen lite grann i barnen. Först i Hampus och sedan i Pontus. De blev glada för vad de fick men gav bort chokladaskarna då de inte äter dom. Det hade barnens farmor visst om hon hade pratat med dom någon gång. Hon hade även visst att Pontus redan hade Rubiks kub sedan innan. Det jag vill ha sagt är att hon hade kunnat frågat barnen personligen om vad de önskade sig för att få ett hum om vad de redan hade.

Jag är inte otacksam, absolut inte men jag tror att barnen hade blivit mer glada över att deras farmor kanske ibland ville träffa dom än att få saker som bara är köpta bara för att ge bort något.

Jag undrar vad mina yngsta barnbarns farmor tänker nu när hon fick två extra barnbarn i julklapp. För vare sig hon vill ha det eller ej så är det precis det hon fick. André och Stéphanie är faktiskt även hennes barnbarn idag. Det innebär att Fredriks äldsta dotter har både fått en storebror och en lillasyster. God Jul på er!

44

Säga vad man vill om Carola så sjunga kan hon. Så otroligt fin röst. Älskar hennes version om Jag har hört om en stad ovan molnen. Hade den på min pappas begravning. Jag lyssnar på den ibland och tänker tillbaka på när jag satt hos pappa och vakade över honom. Satt där i 33 timmar och höll honom i handen. baddade hans panna och pratade. Ja jag pratade för pappa var inte vid medvetande den första dagen. Men på söndagen vaknade han till. Dock så kunde han inte prata men jag gjorde det för oss båda.

Det är sjunde året som pappa inte firar jul med oss. Ett år så skulle pappa ta taxin hit men det var så mycket snö så inga bilar kunde köra på gatorna. Pappa skulle få fira ensam såg det ut som. Men vad gjorde vi? Jo jag fixade till maten här hemma. Satte den på pulkor och sedan tog jag och Fredrik barnen och gick till hemmet där han bodde och firade jul hos honom i stället. Det var mysigt.

Jag saknar honom. I år så har jag så otroligt dåligt samvete. Jag har alltid gått till hans grav vid alla speciella tillfällen utöver de vanliga besöken. Men i år så var jag varken där där när det var fars dag eller på hans födelsedag. På fars dag så kom jag hem sent från Ullared och på hans födelsedag så låg jag på operationsbordet. Kunde inte göra så mycket åt det men ändå. Min man och barn var uppe i alla fall och tände ett ljus. Tack och lov. 

I år är det första året som jag inte får ett litet sött sms från Carina. Hon skickade alltid en God Jul kram. Tänker på henne varje dag. Går mot året nu som hon gick bort. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Ska upp till gravarna i helgen och kommer tända ett ljus och sätta en blomma i minneslunden.

Ibland hade man önskat att det fanns en trappa som gick upp mot himlen. Där man kunde ta sina steg upp för att hälsa på. 

Livet ger och livet tar. Det är så. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan fortsätta mina bestyr här hemma. Hörs vi inte innan så önskar jag er alla en Riktig God Jul. Sköt om er!

God jul

12

Det har gått två veckor sedan jag fick min buköverskotts operation. Jag kan känna att jag sväller upp ibland. Har lite vätska som kroppen själv ska ta hand om. Men jag mår jättebra. Har svårt att röra mig som jag vill tack vare gördeln som man ska ha på sig men nu är det bara två veckor till, sedan åker den. 

Igår tog jag bort tejpen som läkaren hade satt dit och allt såg bra ut. Det är så klart inte helt läkt än så en ny tejp fick sättas på. Men allt såg bra ut tack och lov. Det är helt sjukt att de kan göra en sådan här operation där de tar bort en del av skinnet och drar ner det som är över och slätar ut huden och det utan större ärr. Visserligen har jag ett långt snitt från ena höftbenet till det andra men det kommer att bli ljusare och inte synas på samma sätt som det gör idag.

Jag tycker att det är så skönt att slippa hänget jag hade innan. Jag såg ju för 17 gravid ut och den magen jag hade var långt ifrån vacker. Nu bryr jag inte mig så mycket om det egentligen men den var inte fin. Att jag såg gravid ut var mycket för muskeln som sitter framtill var delad till en viss del. Mycket vanligt efter flera graviditeter och jag har ju genomgått några stycken. Vissa av dom var dessutom tunga. 

Den muskeln har nu doktorn sytt ihop och det slog mig igår att jag faktiskt har känt smärta efter den behandlingen. Doktorn frågade mig förra veckan om jag hade känt av att han varit och sytt på muskeln och jag sa nej för jag trodde att den smärta jag känt är för själva bukoperationen. Men jag har ju känt att det har stramat och spänt ovanför där han opererade och igår så slog det mig alltså att det är ju det jag har känt så visst har jag haft ont efter det ingreppen. Men det är det värt. 

Jag ska träna magmusklerna men det får bli efter nyår. Ska även försöka på att börja springa. Eller gå långa promenader. Sedan efter min Gastric Bypassoperation så har jag ju sluppit både tabletter och insulin. Jag vill fortsätta med att slippa det så det ska bli en hälsosammare livsstil med andra ord från och med nästa år!

Nedan kan ni se före och efter bilder. Ingen vacker syn men det är inget som jag skäms över i heller. (fast jag borde kanske hahaha) Den mage jag hade är från en sjuk tid och nu kan det alltså bara bli bättre. 

Ja jag är alltså inte med barn vilket man kan tro på den högra bilden. Man ser klart och tydligt att man har fått en förvandling. Jag är så glad över att fått denna chansen att få må bättre.
Magen framifrån. Ingen vacker syn det i heller. Den navel jag hade på bilden till höger är numera ett minne blott. Den är borta. En ny fixade doktorn till och gjorde ny plats för den. På den rätta platsen på magen där en navel borde sitta.
Kan bara säga det igen. Är så otroligt tacksam över att fått bort det hänget för jag fixk sådana eksem. Nu är det bara muskelträning som gäller!

51

Jag har en son som haft beroende av droger. Han hamnade i det träsket i en rätt så tidig ålder. Med drogberoende så tillkommer det oftast kriminalitet. Han har gjort massor med saker som inte varit lagligt och det är inget han är stolt över. Han har försökt i flera omgångar att ändra sitt leverne men har inte fått den hjälp som han behöver. Alla behöver stöd och ibland så räcker det inte med att vi i familjen ger honom det.

Idag sitter han och avtjänar ett 18 månaders fängelsestraff. Av dessa så ska han sitta i ett år om han sköter sig. Han har suttit i 9 månader och har 3 månader kvar. Dessa tre månader kunde han få sitta av på ett behandlingshem men kravet var att kommunen där han är skriven i skulle betala för en extra månad. De tre andra månaderna skulle fängelset stå för. Min son ansökte både till ett behandlingshem som var perfekt för hans behov och sedan ansökte han till Borgholms kommun. 

Behandlingshemmet träffade min son och sa att de håller en plats för honom. Nu gällde det bara att Borgholms kommun skulle ställa upp för en av sina medborgare. Men de valde att neka hans ansökan. De ansåg att det var bättre för honom att gå till öppenvården. Hur i hela fridens namn kan de säga något sådant? De känner inte min son tillräckligt bra för att inte ens överväga beslutet! Han har suttit inspärrad i fängelset i 9 månader och personalen där säger att det bästa för André är att komma till ett behandlingshem. De om någon borde väl veta vad min son verkligen behöver?

Nej Borgholms kommun tycker att det är bättre att skicka ut en kille som haft drogproblem och gjort en massa inbrott för att kunna betala för sina droger. Släng ut honom bara och låt honom klara sig bäst han kan!

Borgholms kommun gav avslag

Förstår ni inte att ni har slängt ut en ungdom till ett samhälle som han inte kan leva i om han inte får hjälp och stöd? Han kan inget annat liv än det han har levat och det är ju för sjutton det han behöver komma ifrån! Idag har han en familj som han lever för och han vill komma ut till ett samhälle där han kan stå emot alla frestelser men hur ska han kunna göra det när han slängs ut till vargarna på det sättet och helt utan skyddsnät?! Fy fan vad dåligt säger jag! Det är inte konstigt att vi har så många återfallsförbrytare!

Hur i hela fridens namn kan Borgholms kommun välja att sätta en ungdom på gatan utan att hjälpa honom? Min son sträcker ut sin hand och ber om hjälp och Borgholms kommun säger nej utan att blinka. 

Som sagt, det är inte konstigt att många blir återfallsförbrytare eller går tillbaka till att ta droger. Hade många av dom fått rätt hjälp och stöd så hade många haft andra liv än det dom blev tvingade till att ta. Ja jag säger tvingade för har de inget annat så tar de det dom kan och får!

Det kostar för mycket pengar sägs det. Men vad kostar det inte kommunen om de väljer att inte hjälpa till? Jo betydligt mer! Ibland får man tänka längre än vad näsan räcker till!

%d bloggare gillar detta: