Allt som hänt börjar komma ikapp en nu. Ångesten tar över och sorgen dimper ner som ett brev på posten. Jag går upp på morgonen. Försöker hitta en jämn rytm under dagen. Försöker gå igenom den på bästa möjliga sätt, men mitt psyke orkar inte. Att gå med ångest är ett rent helvete. Ovanpå det så går man med ovisshet som ger en ännu mer ångest. När kvällen kommer så känns det som att det är dagar som har gått. Jag välkomnar sängen. Är så trött. Men det känns ibland för jävligt då ännu en sådan här dag kommer därefter. Vore inte en dag tillräckligt? Eller två?
Jag är så trött på att gnälla! Så varför gör jag det då? Ja...Det kan bero på att det är skönt att släppa ut alla negativa tankar och känslor! Bli av med giftet så att säga. Men hjälper det? Ja för stunden i alla fall!
Just nu skulle jag vilja bo i en liten timmerstuga i skogen. Bo nära naturen och få andas in lugnet. Få det att sprida sig via mina andetag. Sitta framför en varm brasa och njuta av värmen som den ger. Att stänga ute omvärlden bara för en liten stund. Jag behöver det.
Ännu en helg är på ingång. Vad är planerna för den? Ska ni hitta på med något roligt? Själv har jag inga planer alls. Vill inte planera någ för det blir sällan som man planerar. Jag ska försöka ta dagen som den kommer. En sak ska jag i och för sig göra. Jag måste tänka efter på hur jag vill min framtid ska se ut och på hur jag når dit. Min dröm ligger på vila. Kanske förblir den bara en dröm...men jag har försökt i alla fall.
Önskar er alla en fin helg. Sköt om er. Kram kram!
Vaknade tidigt i natt. Klockan var inte ens 03. Gick upp vid 04:10 och tog dagens första kopp kaffe. Åkte in med Fredrik till Kalmar vid 05. Lämnade av två hundar till min dotter. Hon ska hjälpa mig med att ta dom till veterinären för att få sin årliga kontroll. Själv så ska jag på terapin så jag kan inte göra det själv.
Sitter just nu på sjukhuset och andas in lugnet. Det är inte många människor man ser vid denna tiden. Skönt när det är lugnt och stilla. Man får tid att tänka och reflektera. Det är inte alltid så bra att göra det för just i dom stunderna så kan man glida iväg till gamla minnen. Men det är också väldigt nödvändigt ibland. Det är via dåtiden som beslut kan fattas för framtiden.
Jag brukar jämföra nu mot då. Allt är så klart mycket bättre än då men är det nuet som gör mig lycklig? Är jag värd bättre? Att bli hörd och sedd. Jag finns ju faktiskt, men lever jag? Det är i sådana här stunder som jag saknar Carina än mer. Jag hade behövt höra hennes tankar om allt. Jag andas in och med handen på hjärtat så kan jag nästan höra hennes råd. Det är en tröst i det hela.
Jag är så dålig på att ta för mig. Tänker ofta att det som händer idag är inte värre än det som hände förr, men ändå någonstans så kan jag tycka och känna att jag är värd mycket mer. Men jag vågar inte riktigt ta det där klivet som jag borde göra i sådana fall. Men samtidigt så får jag hjälp. Jag får mina knuffar då och då. Men jag tillåter det tänker jag. För visst hade jag gjort annorlunda annars? I nästa stund så tänker jag på det som jag alltid har gjort...jämfört. Det är en nackdel Ibland.
Nej! Jag borde få andra att förstå att jag är en människa med ett värde! Jag är ingen som är värd att trampas på! Jag är värd kärlek och respekt!
När jag läser det sista stycket själv så känner jag mig som en liten mus. Jag är liten, oönskad och borde förstå att inget av det där är något som är ämnat för mig. Hur kan jag ens bara ha tanken på det? Jag gör det jag gör bäst. Sänker blicken, backar tillbaka till min hörna och blir obetydlig!
Jag hoppas att er dag har startat bättre! Jag låter kanske så negativ men jag försöker ändå se något positivt i det negativa. Med andra ord så kan min dag bara bli bättre. Ha det gott och sköt om er ❤️
Jag har många gånger fått höra att jag inte är som alla andra. Det var mycket som jag blev mobbad i skolan för. Fysisk och psykisk misshandel var en vardag för mig. Elever som såg sig ha rätten att nedvärdera andra fanns det gott om. Var fanns dom vuxna då? Blundade dom för det eller var eleverna så duktiga på att inte visa något? Om jag nu inte ansågs att vara som alla andra, varför funderade dom inte på varför? Eller tyckte dom att jag bara var någon konstig tjej som ingen kunde få grepp om? Idag har jag svårt att se det. För visst måste någon ha förstått att allt inte var som det skulle vara?
Jag hade det inte så lätt under min skoltid ärligt talat. Det var mycket på skolgården som hände men det var ju inte allt, för det hände mycket hemma med. Jag hann aldrig bearbeta något så ryggsäcken blev ju bara större och större. När jag gick i högstadiet så fick jag hjälp av skolans kurator. Hon satte en Boll i rullning och mycket uppdagades. Jag trodde att det skulle hjälpa. Att saker och ting uppdagades menar jag men det visade sig att det inte var så självklart för efter det ställdes jag till svars kändes det som. Jag fick slängt i ansiktet att det bara var lögner. Jag fick mer att bära på mina axlar.
Jag var glad att jag hade min dans att luta mig tillbaka på. Nästan varje helg var jag ute och dansade gammeldans och mogendans. Sedan hade jag min showdans med. Där gjorde vi egna danser och nummer. Sedan åkte vi ut och uppträdde med det. Jag var på den tiden duktig på att dansa. Det var många känslor som jag fick uttrycka via dansen. Så skönt för det behövdes.
Jag skulle bli en professionell dansare hade jag bestämt. Så när det var dags för att bestämma mig gör en linje på gymnasiet så letade jag upp en som gav mig en yrkestitel direkt. Tvåårig Social Service blev det. Vad man skulle göra visste jag inte. Det viktigaste för mig var att jag hade något att luta mig tillbaka på om det skulle gå åt drogen med dansen. Så hade jag absolut inte tänkt idag för det är viktigt att man trivs med det man ska göra.
Jag kom till gymnasiet och fick nya klasskamrater. Några kände jag sedan tidigare. Det skulle visa sig att denna linjen gav mig titeln vårdbiträde men med flera olika möjligheter att fortsätta att utbilda mig till flera olika yrken. Perfekt. Jag kom att älska det yrke som linjen gav mig. Att ta hand om äldre människor var helt underbart. Skulle dansen gå åt skogen så hade jag möjligheter till jobb inom vården. Så blev det med. Min danskarriär avslutade drastiskt vid lunchtid på gymnasiet. Kl 12:02 så blev jag misshandlad på skolan av för mig en främmande tjej. Min rygg fick mycket stryk och den höll inte för mer dansande. Min framtid som dansare var över på några minuter.
Idag 35 år senare så sitter jag här som sjubarnsmamma. Har flera underbara barnbarn. Jag blev något större än dansare. Att vara mamma är ett arbete som jag är stolt över. Hade jag kunnat fortsätta med dansen så hade jag kanske inte fått ha dessa underbara människor i mitt liv! Inget jag vet med säkerhet men det är så jag väljer att tänka idag. Det finns alltid något positivt i det negativa!
Jag hoppas ni får en underbar dag. Här blåser det lite. Snön har fallit till matken och det är kallt. Jag måste ner till stan i några ärenden men sedan blir det att vara inne i värmen. Varma kramar från mig ❤️
Cancer är en sjukdom som tar många liv. Namnet är egentligen bara ett samlingsnamn då det finns så många olika varianter av sjukdomen. Den har tagit många liv som jag har haft i mitt liv. Farmor var den första i raden som fick cancer. Som jag visste om. Året var 1993 och jag väntade mitt första barn. Jag hann och berätta det för henne innan hon somnade in. Jag och min dåvarande sambo åkte in ett par gånger på sjukhuset för att hälsa på henne. Det var svårt att se henne så sjuk. Jag såg aldrig henne så svag tidigare. Aldrig sett henne förkyld. Sista gången som jag såg henne vaken så grät jag som ett barn. Jag gav henne en puss och sa att jag älskade henne medan tårarna forsade ner. Jag bannade mig själv för att jag visade mig vara ledsen då hon inte behövde det just då. Hon grät med. Det var en svår dag. Nästa gång jag var där var dagen då hon somnade in. Jag är glad över att jag kunde vara där. Vi var flera som satt där. Bland annat var mina föräldrar och min faster och hennes man.
Nästa person som fick cancer var min bästa vän Carina. Det var en jobbig tid. Hon var stark. I flera års tid kämpade hon mot denna hemska sjukdom. Hon förlorade kampen för fem år sedan. Jag har haft flera släktingar som kämpat mot cancer. Min pappa är en av dom. Jag vakade över honom i 33 timmar för snart 12 år sedan. Min svärmor var den senaste som somnade in. Det är bara lite över en vecka sedan. Hon fick begrava sin äldsta son för 14 år sedan i samma hemska sjukdom.
Det sägs att om två generationer efter varandra har haft cancer så löper den tredje generationen 8% högre risk att drabbas än andra. Både min pappa och farmor hade cancer så dom 8% är oroväckande så klart. Jag tänker mestadels på mina barn för naturligtvis så bäcks det frågor. OM jag skulle drabbas, hur ser prognosen ut för mina barn? Hur stor är risken för att de ska drabbas?
Egentligen så är det inte lönt att oroa sig i förtid för det finns inte så mycket man kan göra åt det...mer än att leva hälsosamt. Inte röka och snusa till exempel. Rökt har jag gjort. Slutade för 28 år sedan. Tack vare jag fick hål på höger lungsäck. Vänstra lungan var på väg att kollapsa även den. Det var akut och livet hängde helt plötsligt på en tunn tråd. Då ser man på livet på ett helt annat sätt. Nu gick det bra. Det är ju det man hoppas på i alla lägen. Men det är svårt att se hur livet förändrar andra människor. Då står man bredvid och ser på när livet rinner iväg och man kan inte göra annat än att titta på. Så fruktansvärt hemskt. Man får stötta personen så mycket det bara går. Göra det så bra som möjligt för den som är sjuk som man bara kan göra. Mer kan man inte göra. Men det är svårt att stå bredvid utan att man kan göra något.
För någon månad sedan blev jag själv utredd för cancer i ändtarmen. Visste inte om det förrän efteråt. Ja det låter kanske konstigt men tydligen så hade jag symtom för det men det visade sig att jag inte hade cancer i ändtarmen, tack och lov. Men jag kan inte låta bli och tänka och ställa mig frågan: Om symtomen visar att det skulle vara cancer och det visar sig att jag inte har sjukdomen i en specifik del av kroppen, vad betor symtomen på då? Har dom missat något? Ja det får jag ta med min läkare.
Idag kom hemtjänsten för att byta dörrlåset hos min svärmor. Det är så konstigt att gå in I lägenheten när hon inte är där. Jag saknar henne. Det är tomt. Tänker tillbaka då vi var där med Liam, min tvilingsons lille son. - Kom till gammelfarmor sa hon till Liam. Det värmer mitt hjärta. Det kändes så bra att hon tog sig an mina barn och barnbarn så som hon tog sig an sina egna barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon visade att det inte behöver vara blodsband för att tillhöra familjen.
Ja...Det har varit tunga dagar, men samtidigt så tänker jag att det är skönt för henne nu då hon inte lider mer nu.
Jag hoppas att ni alla mår bra. Önskar er en fin kväll. Kram kram.
Här har vi en liten goding som just nu förgyller min dag. En liten cockerpoo som är 14 dagar gammal ❤️
På väg hem från Ronneby Brunn Spa. När jag fyllde år så fick jag en spaupplevelse av Fredrik. Vi åkte igår och började direkt med att bada i badtunnan som stod utanför. Det var så skönt för min kropp. Har haft ont nu i flera dagar. Vi fortsatte med att inta bassängen inomhus och avslutade med ett bubbelbad. Så underbart. Sen blev det en skön dusch och efter det strandade vi i vårt rum innan det var dags för kvällens middag.
Man kunde välja mellan kött och fisk. Jag valde fisk. Helt otroligt. Jag hatade fisk innan men nu kan jag faktiskt bli sugen på fisk. Innebär det att jag är vuxen nu 😉Det var så gott i alla fall. Vi tog ett glas vin till maten och kopplade sedan av på rummet framför melodifestivalen
Det har varit en fin helg, men hur skönt det än har varit så ser jag fram emot att komma hem. Jag hoppas att ni hat haft en fin helg. Ha det gott och sköt om er ❤️
Dagarna går. Det är redan onsdag. Sitter i min svärmors lägenhet och väntar in Borgholms kommun då de ska hämta Iris hjälpmedel. Känns konstigt att sitta här utan henne. Saknar henne men är glad att hon inte lider mer
Igår tog jag och Beatrice en långpromenad i skogen. Vi var ute hela dagen nästan. Blev några turer till affärerna. När kvällen var kommen så såg jag i min klocka att jag hade gått 27065 steg. Superbra.
I morgon åker Beatrice hem igen och kvar kommer jag vara med mina tankar och funderingar. Det har varit en tung vecka efter Iris bortgång men en rolig vecka då jag har fått rå om min yngsta dotter. Det har varit mixade känslor.
Jag ska ta mig en kopp kaffe medan jag väntar på dom som ska komma och hämta sakerna. Jag önskar er en fin dag ❤️
Sitter i min svärmors soffa och lyssnar på tystnaden. Det är lugnt och stilla. Inte ens en fågel hörs utanför. Jag och Fredrik kom hit i går förmiddags. Känns som evigheter sedan. Man försöker ta in allt som hänt under de timmar som gått. Är så tacksam för att jag kunde få vara med. Hur mycket man än försöker förbereda sig så är man aldrig det ändå.
Min svärmor somnade in lugnt och stilla I natt. Vid sin sida hade hon sin son Fredrik, min man. När det gick mot slutet så kallade personalen på Fredrik. Han väckte mig och jag ringde hans kusin och meddelade och i samma stund tog hon sitt sista andetag. Vad var det som hände? Försöker få in I huvudet att denna starka livsglada individ inte längre finns bland oss. Hon är återförenad med sin man och son samt andra nära och kära.
Vi åkte ut hit först jag och Fredrik. Sedan ringde vi hit pojkarna. Hampus kom med sin flickvän samt med gitarren på ryggen. Iris älskade att lyssna på honom när han spelade och sjöng. I en timmes tid sjöng han för henne. Hon var vaken från och till. Det var så vackert och se när Hampus sjöng för henne. Under tiden hade dom ögonkontakt. Det var en fin stund.
Iris har haft ett rikt liv. Det var många som kom och gick under gårdagen. Jag och Fredrik stannade kvar här under natten och det är här vi fortfarande sitter. Hon ligger så fin i sovrummet intill. Har suttit en stund hos henne innan och massor med minnen kom och gick.
Älskade Iris ❤️
Du kommer vara så saknad. En starkare kvinna än du har jag aldrig mött tidigare. Talesättet: Som man sår får man skörda har fått en helt annan innebörd. Ju mer kärlek som du gav ju mer fick du tillbaka. Du fanns där för alla. Tänkte på alla. Du har ställt upp så mycket för alla. När barnen var mindre och du hämtade dom på dagis, tog hem dom och gav dom god mat och hemmabakade kakor, ja då visste jag att inget skulle fattas dom. Barnen älskade att följa med och hälsa på. Vi var ju många i familjen så de gånger du bjöd hem oss alla på mat så visste jag att du la ner mycket kärlek och omsorg.
Ja, det kommer bli tomt utan dig. Kommer sakna stunderna vi hade. Barnen är ledsna och dom sörjer, men vi är samtidigt så tacksamma över det fina och rika, kärleksfulla liv som du haft.
Jag hoppas du har det bra där du är nu. Du kommer finnas med oss andra vart vi än är. Du kommer finnas med i vår vardag. Må änglarna sjunga för dig du vackra kvinna. Du är älskad och saknad ❤️
Sista fotot som vi tog på Iris. Det är taget på Pontus födelsedag den 27 januari. När inte Iris kunde komma och gratulera så kom vi till henne ❤️
Alla hjärtans dag var igår. Vi åkte till Fredriks mamma med blommor, trisslott och hallon. For sedan vidare till gravarna. För 6 år sedan var jag och några av mina barn i Eslöv. Bodde hos Carina en vecka då vi var med på Andrés rättegångar. Den 14:e februari kom jag med en bukett röda rosor till henne. Hon blev så glad. Saknar henne så otroligt mycket.
Idag har jag en del att göra. Har en massa tvätt som inte tvättar sig själv. Har ett kök som måste fixas efter gårdagens måltider. Har hundar som behöver omvårdnad och kärlek. Det är alltså en dag som varvad med en massa måsten och nöjen!
Jag hoppas att ni fick en fin dag igår. Egentligen ska alla hjärtans dag vara som vilken dag som helst. Kärlek ska visas varje dag.
Jag vaknade I morse med ett tungt huvud. Jag är så trött. Det har blivit ljusare om dagarna och ibland kan man höra fåglarna kvittra. Det är så underbart. Man får nosa lite på den kommande våren. Men ändå sitter tröttheten i både kropp och själ. Men det blir bättre. Det är huvudsaken.
Jag önskar er alla en fin dag. Varma kramar till er alla!
Klockan är 05:35 i skrivande stund. Jag sitter och lyssnar på tystnaden. Så skönt! Kaffet är klart och ska snart dricka min första kopp för dagen. Min dag kommer bli lång. Ska försöka ta den som den kommer. Jag var så trött igårkväll men kunde inte somna. Gjorde min hemuppgift. Jag lyssnar på sessionen som jag spelade in på förra terapin. Jag somnade. Kommer inte ihåg vart jag slutade lyssna så jag får göra om den idag. Ja så kan det gå när haspen inte är på.
Denna veckan är en vecka som kommer sno åt sig min energi. Har svårt med att vänta in tider. Har jag en tid kl 16 så är det det enda jag tänker på. För att inte glömma bort tiden. Ändå har jag alarm på. Jag vet inte varför det hindrar mig idag men min terapeut säger att det kan bero på något som jag har varit med om som har försvårat det hela. Jag tänkte efter där och då och kom på att med min förre detta så var tider väldigt viktigt. Jag skulle veta vad jag gjorde vissa klockslag. Gjorde jag inte det....så blev det straff som väntade.
Jag hade min terapi i måndags. Igårkväll var jag med Pontus på hälsocentralen. Han skulle träffa vår husläkare. Sedan var vi på möte med lärare och rektor. Vi ville veta hur Pontus låg till i skolan. Jag har för mig att det är något idag men jag kommer inte ihåg vad. Är det något så kommer jag att missa det. I morgon har Pontus tid hos en fysioterapeut. Sedan ska jag hämta ut mitt pass. Ett måste för det har legat där sedan oktober. Har helt glömt bort att jag ens har tagit ett pass. Ibland blir livet för stressigt och jag glömmer hälften.
Vi hade så roligt vid matbordet igår när vi åt middag. När Fredrik, Pontus och jag var på väg hem från mötet på skolan så skrev jag till Hampus att han kunde gå till affären för att köpa fiskpinnar som han ville ha till middag. Vid matbordet så sa han: När du tänker eller skriver, gör du det på svenska eller på skånska. Sedan försökte han härma meningen på skånska. Ja...Jag har inte tänkt på det men troligtvis så tänker jag på skånska hahaha.
Jag älskar stunderna vid matbordet. Vi är samlade. Pratar om dagen, minnen, saker som barnen vill göra. Vi pratar, skrattar och jag vill inte att stunden ska ta slut. Jag älskar att vara tillsammans med mina barn. När jag ser på dom så ser jag något som jag har lyckats med. Jag har uppfostrat mina barn till självständiga individer. Dom flesta har jobb. Några har skaffat sig sin egna fina familj. Dom har gett mig underbara barnbarn. Älskar dom alla av hela mitt hjärta. Jag har ibland svårt med att veta vilken känsla jag känner. Mycket på grund av att det ibland är flera känslor som ger sig till känna, men kärleken till mina barn och barnbarn vet jag hur den känns. Kärleken är oändlig. Ju fler man delar med sig av kärleken ju större blir den. Det märker jag när jag är med mina hundar med. Deras kärlek tar aldrig slut.
Nu ska jag krypa ner under täcket en stund. Ska titta i boken som jag fick låna hem av min terapeut I måndags. Ödlan I huvudet. KBT i bilder heter den. Tycker att den verkar vara intressant. Den förklarar en hel del om hur hjärnan fungerar.
Ni får ha en underbar dag. Önskar er allt gott. Varm kram från mig!
Det finns vänner och det finns bekanta. Det sistnämnda har man gott om lite här och var, men äkta vänner är få. Det är så jag vill ha det. Bättre få bra, äkta vänner än många ytliga bekanta. När det gäller vänner för mig så är inte antalet år i vänskap som gör en vän till bästa vän för mig. Det är hur personen är.
När jag var barn så hade jag inga vänner direkt. I första och andra klass hade jag klassen. Kände mig som en av dom, men sedan flyttade vi och ett annat helvete började. Mobbing på hög nivå. Jag gick ofta ensam på rasterna. Såg alla andra gå tillsammans och leka på skolgården. Själv stod jag i en hörna. Hoppades på att få vara i fred.
När jag blev tonåring började jag att dansa. Jag dansade bort dom bekymmer jag hade...till en början. Hade några vänner som jag litade på. Dom var få, men bra vänner. Det räckte för mig. Dock så blev vännerna färre med åren. Jag har undrat varför men jag tror att det beror på att jag har svårt att lita på folk. Inte så konstigt kanske om man tänker efter.
Idag har jag inte så många som jag pratar med. Carina dog för 5 år sedan och jag förlorade mitt halva jag. Ja nu får man lära sig att leva utan henne. Jag har gjort det I 5 år så det går ju...men det känns tomt. Men det här med vänner är svårt. Speciellt i min ålder. Det är svårt att binda nya vänskapband med andra idag. Jag kan sakna kontakten med andra där man delar sin vardag med varandra. Någon man kan ringa bara för att höra hur det är. Dela åsikter med eller bara kunna ringa någon för att dela goda nyheter med.
