web analytics
Gå till innehåll

Ja då har denna vecka snart gått. Har lagt mig och hoppas att John Blund inte glömmer bort mig ikväll. Jag behöver sova.

Det har varit en bra dag. Min son Benjamin kom med din lille son och hälsade på. Vi pratade och spelade spel. Det var roligt. Liam gav mig en sådan kram så det kändes ända in hjärtat. Goa ungen ❤

Jag gjorde min hemuppgift idag som jag fick från terapin. Skrev ner reflektioner som jag fick från förra sessionen. Sedan fortsatte man att tänja om hur livet har varit o hur det har blivit.

Hur än livet har varit så har jag fått sju underbara barn och sex ljuvliga barnbarn. Med facit i hand så hade jag gått samma väg om jag skulle tagit stegen från början!

Jag är en stolt mamma och farmor

2

När jag var på terapin förra gången igen så kom böcker på tal. Min terapeut sa då att det fanns en bok som enligt henne var den bästa boken som skrivit. Jag blev så klart nyfiken på boken så jag gick hem och beställde den. Hämtade ut den idag så ikväll ska jag försöka komma igång med att läsa den.

Jag älskar böcker. Har alltid gjort. Jag var nog den enda i min kärnfamilj som läste. När den ena boken var slut så tog jag nästa. Men under vissa delar i mitt liv så hittade jag inte koncentrationen till att sätta mig ner för att läsa en stund. Det var under den tiden då jag var deprimerad. Sedan kom jag igång att läsa igen. Men då slog panikångesten till och som ett brev på posten kom den sociala fobin. Då kan man ju tro att då hade jag väl tiden till att läsa...men det blev inte så.

Jag flyttade till Öland och där blev jag en periodare kan man säga. Jag läste många böcker efter varandra bara för att sluta helt i nästa stund. Men nu har jag haft ett väldigt långt uppehåll. Min terapeut säger: En stund i taget. Så det ska jag ta. En stund i taget när jag läser. Bestämma hur många blad jag ska ta. Är den då bra och jag läser mer än vad jag hade planerat så är det ett bevis på att just i den stunden så hade jag koncentrationen. Bara det är en vinst för mig 🙂

Boken: Den blinde mördaren ser jag faktiskt fram emot att börja läsa. Jag hoppas den är det med. Den är skriven av Margaret Atwood. Samma författarinna som har skrivit The Handmaid's Tale. Har ni inte sett den serien så rekommenderar jag den skarpt. Den är hemsk. Jag ska inte sticka under stolen med det men den är otroligt berörande. Den går rakt in i mitt hjärta. Ibland så kan jag känna ångest för vad dessa kvinnor får utstå.

Idag tog jag en promenad in i skogen. Det är en av hemuppgifterna jag har från terapin. Att gå i skogen själv. Så varför har jag det i hemuppgift då? Jo det är mitt mål att kunna gå i skogen ensam. Fotografera och bara njuta av vår vackra natur. Jag har svårt för det idag då jag inte känner mig trygg. Speciellt inte om jag hör någon komma bakom mig. Möter jag folk så känns det lite bättre men jag kan tycka att det är läskigt ändå fast jag ser dom. Speciellt om det är en ensam karl. Är det en kvinna eller ett par så är det annorlunda.

När jag gick ner till stan så hoppade jag till. Framför mig gick det en karl som liknade min före detta man. Jag tittade och tänkte att det kan inte vara han. Jag tittade bort och tittade tillbaka för att se om mannen fanns kvar så det inte bara var i mitt huvud han fanns. Jo då. Han fanns kvar. Jag förstår att det inte var min före detta men jäklar vad lika han var honom! Har man en dubbelgångare så var detta hans!

Jag har ringt min läkare idag angående om min höft. Nästa tisdag fick jag tid. Ringde sjukgymnasten med. De har flyt där. Den 4:e februari hade dom tid att ta emot mig. Toppen!

Nu ska jag göra lite mat till pojkarna. De är säkert hungriga. Idag var första dagen på denna terminen i skolan.

Önskar er en fin kväll. Kram kram!

4

Det skrivs mycket om Covid-19 igen. Det går i vågor det där. Man ramlar över många frågor som andra människor har ställt. Några mycket intressanta men tyvärr så ser man inte svaren på dom. Vilket jag tycker är väldigt synd. En fråga som jag ställer mig då är ju så klart: Varför?

Ja varför väljer dom "kunniga" att svara på vissa frågor men håller munnen stängd för andra? Kan det vara som så att de inte sitter med några svar? Inte så konstigt för de kan ju inte veta allt men kan bara inte då svara: Jag vet tyvärr inte!

Det pratas mycket om vaccinet för Covid-19. Jag själv är vaccinerad. Har fått mina tre sprutor. Blir det en fjärde så hoppar jag. Nej jag tänker inte ta en fjärde spruta.

Efter första sprutan så fick jag bara känningar i min arm. Samma sak med andra sprutan men där tillkom även ont i min höft och rygg. Tänkte inte mer på det då jag brukar ha ont någonstans i kroppen varje dag. Detta höll i sig i två veckor cirka. Efter den tredje sprutan i december så fick jag inte bara ont i armen utan jag fick tillbaka det onda i höft och rygg fast ännu värre. Så har jag det fortfarande!

Jag kan knappt gå ibland. Dom som ger sprutorna säger att man får biverkning bara upp till 24 timmar efter vaccinationen. Fortsätter det så är det annat som är orsaken till det. Jag struntar blankt i vad dessa människor säger. Jag tror att mitt onda beror på vaccinationen. Det kom efter de två sista sprutorna.

Jag börjar fundera om de verkligen vet vad de säger sig veta om vaccinet eller om det bara är något de vill tro. Jag har slutat att lyssna i alla fall. Jag tror inte att det är ett sammanträffande som råkat hända två gånger i samband med vaccination för Covid-19!!!

Jag tänker även på det där dom sa att vi människor väljer hur vi vill göra. Att vaccinera sig eller inte. Men vi människor har ju egentligen inget val i slutändan. Är man inte vaccinerad så får man inte gå på bio där över 100 personer kommer in. Man måste visa upp ett covid-pass. Det gäller i stort sett alla tillställningar. Det snackas om att vi människor borde ta vårt ansvar och vaccinera sig. Människor som valt att inte vaccinera sig blir i stort sett dömda i de vaccinerades ögon.

Jag tycker att det är upp till var och en att bestämma om de ska vaccinera sig eller ej. Det är deras kropp. Jag skulle inte vilja låta någon annan bestämma över om jag skulle få främmande vätska infört i min kropp. Jag valde att ta vaccinet pga att jag är diabetiker men hade jag visst att jag skulle få så in i helvetes ont i min höft och rygg så hade jag sagt NEJ!!!

Vaknade något utvilad men är fortfarande trött. Vet att det är trötthet som inte går att vila bort, men jag hade gärna önskat att jag kunde göra det.

Idag är det tvätt som står på schemat. Det är skönt när man har fått gjort det. Ska bara försöka hinna med o få in allt i skåpen sen med bara.

Det är kyligt ute fortfarande så klart men ändå inte lika kallt som det var innan snön kom. Det har försvunnit en hel del men det ligger fortfarande lite på marken. Hundarna älskar detta vädret. Deras matte är inte lika förtjust i det då golvet blir rätt så blött.

Jag hoppas ni alla får en fin dag. Kram på er.

2

Idag åker mina älskade barnbarn till sin mamma. Jag har fått äran att ha dom i veckan. Det har varit så mysigt, men man märker att man inte är någon ungdom längre. Man kan bli rätt så trött i huvudet hahaha.

Snart fyller min näst äldsta son 25 år. Därefter kommer min yngsta som ska bli 14 år. Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Själv blir jag snart 50 år. Det känns lite si så där. Man har redan levt mer än halva tiden och den tiden har sprungit iväg. Hur ska då framtidens tid se ut?

Idag snöade det. Kylan har slagitctill men det var skönt att ta en promenad ändå. Vi gick ner till stan o h sedan upp till min son för att se om han var hemma. Det var han. Vi pratade en stund innan det bar iväg till affärens att handla till maten. Ikväll blir det hemmagjorda hamburgare.

Jag hoppas att ni alla har det bra. Önskar er en fin kväll. Kram kram.

Jag har varit vaken i flera timmar. Sovit dåligt i natt så jag har valt att sitta och titta på en film tillsammans med mina älskade barnbarn.

Igår tog vi en tur till lekplatsen och sedan gick vi till graven och tände ett ljus för pappa. Det var lite kyligt men det var skönt. Idag är det kallare i luften så idag blir jag inomhus. Ska tvätta lite och passa på att njuta av tiden jag har med Nellie och Sebastian. I morgon ska dom till sin mamma.

Dock så måste jag gå till affären och handla in mat till tacos. Nellie och Sebastian valde dagens mat 😊

Önskar er alla en fin dag ❤

Jag förstår inte vad jag har gjort med min höft. Jag får så ont i bland. Det strålar från höften upp i ryggen. Ibland kan jag inte gå. Jag fasar för i kväll när jag ska duscha för jag får krypa ut ur duschen. Det tar dubbelt så lång tid att klä mig och gå ner som det tar och duscha.

Kan det vara fibromyalgin som är boven i dramat? Jag har haft det nu så här i några veckor. Det ond i fibromyalgin brukar gå runt så att säga. Detta sitter i höger höft och har suttit i samma punkt i alla veckorna.

Ja ja...man ska känna av att man lever. Eller hur?

Igår tog jag en promenad med några av mina barn och barnbarn. Vi hamnade på Dollarstore. Där fick barnen välja ut sitt godis som de ska få till helgen. Idag hade vi planer att gå till en lekplats men jag vet inte om jag kan gå tack vare min höft. Jag får se helt enkelt.

Det är skönt att ha barnbarnen här om det så bara är för några dagar. Det blir inte lika tyst då. Ibland så älskar jag tystnaden men ibland så kan det kännas tryggare med ljud. Man får känna att man finns till.

När jag var tillsammans med min före detta man så blev jag ibland behandlad som en sak som han kunde ta fram när han ville och göra vad han ville med. Han fick mig att känna som att jag inte fanns. Han behandlade mig som luft. Jag kunde prata men han svarade inte. Visade inte att han över huvud taget hörde mig. Han kunde gå därifrån mitt i en mening.

Däremot så ändrade han sitt beteende när det kom hem någon. Ofta var det bara mina föräldrar som kom för han gjorde allt för att kontakten mellan mig och mina vänner skulle brytas.

Det var den 2 februari. Att jag kommer ihåg datumet är för att jag fyller år då. Han gick upp på morgonen. Sa grattis och sedan fanns jag inte mer. Han fick mig att känna att jag inte fanns. Jag gick där men ingen kunde se mig.

Det knackar på ytterdörren och min mamma kommer in. Min före detta man börjar prata som om ingenting hade hänt. Ja det hade ju inte hänt något egentligen så det var kanske inte så konstigt?! Jag vet inte. Men han började prata med mig och han var så glad och trevlig. Tills mamma gick. Sedan var vi tillbaka där vi var innan besöket. Vilken födelsedag jag fick!

Kan någon förstå hur det känns att bli behandlad som luft? Att bli ignorerad så pass så att man börjar tvivla på sin egen existens?!

Ja det är en händelse i mitt forna liv. Ingen liv jag ville leva men ett liv som jag var tvungen att finna mig i. Idag har jag andra valmöjligheter. Jag har inte fastnat i det gamla utan jag ser tillbaka på det gamla för att kunna forma mitt liv som jag vill ha det i framtiden. Jag har börjat fundera på vad jag är värd. Jag kan ju faktiskt tycka att jag har rätt till ett liv som rymmer både kärlek och gemenskap. Jag vill fylla min vardag med skratt och glädje. Så det är väl det som jag försöker ha i åtanke när jag funderar på hur jag vill ha mitt liv.

När man är två så ska man finnas där för varandra. Stötta varandra i både vått och torrt. Vad jag har förstått och själv fått erfara så är det inte riktigt så. Däremot så blir jag lycklig över att se att det faktiskt är så för många andra. Det är dom väl unnat.

Ord och handling är inte riktigt samma sak. Att säga något är inte detsamma som att det faktiskt är så. Det hjälper inte att man i ens stilla sinne tänker att jag gör si eller så men inte gör det i handling. Då betyder orden inte ett skit!

Det där med ord kan dock vara så otroligt viktiga. Att säga god morgon till varandra. Eller säga hejdå när man går till jobbet. Fråga hur dagen har varit. Visa lite intresse för den andra personens vardag så att säga.

När det slutar att vara så. Vad gör man då? Hur går man vidare? Om det är något som kommit upp på tapeten tidigare men det går inte in i huvudet. Är det lönt att kämpa då?

Jag undrar det! Det känns inte så. Det verkar inte så.

Varför går man och trampar i samma steg som alltid? Är det för att det är lättast så? Eller är det det som förväntas av en? Ibland känner jag att jag tas för givet. Jag kommer ju alltid att finnas där jag är. Men jag börjar tänka allt mer att det kanske det bästa är att tänka om. Göra annorlunda mot vad jag har gjort tidigare i mitt liv. Där jag har funnit mig i saker och ting bara för att jag ansåg att felet låg på mig. Men jag har börjat inse att det faktiskt inte enbart är mitt fel. Jag har förstått att det inte går lära gamla hundar att sitta. Hur gärna man än vill och försöker!

Ja det är dagens tankar som jag präntar ner i min blogg. Bloggar du själv? Kika in på Skapa blogg och ta del av deras tips.

Idag ska jag umgås med mina barnbarn. Kanske ta en tur till Dollarstore. min son ville gå dit. Jag har fortfarande ont i min höft och får gå försiktigt. Får väl se när det blir av för pojkarna sover än.

Önskar er en fin dag!

Man går upp på morgonen och börjar dagen som man brukar. Jag vet inte hur andra gör men jag börjar dagen med en kopp kaffe och något att äta. Oftast så sker detta i lugn och ro. Därefter far jag på med tvätt, disk och städ. Kör ofta slut på mig själv för jag vill bli färdig. Dock så kör jag slut på mig själv genom att fly ångesten. Har inte tänkt på det tidigare. Inte förrän min terapeut sa det.

Javisst är det väl så. Jag får ångest och jagar mig själv. Allt för att springa ifrån minnen och känslor. Jag måste sakta ner och ta en sak i taget. Ett rum i taget. Återhämta mig och göra saker som fyller min vardag med glädje. Det är målet att strukturera upp min dag så det känns bra för mig! Men hur kommer jag dit?

Ibland känner jag mig låst, fast. Känner mig innestängd. Hur ska jag ta mig loss? Vad är det som får mig att känna mig fast? Jag vet inte. Tycker bara att det är fruktansvärt jobbigt ibland att blicka framåt för jag vet inte vad som finns där. Försöker se mig själv om ett år, fem år, tio år. Vad gör jag för något? Vart bor jag? Vad jag vet är att jag fortfarande är mamma och farmor. Det är väl det enda jag är 100% säker på, men sedan vet jag inte. Känner mig så kluven.

Ja det är måndag och jag har varit på min terapi och som vanligt så går tankarna runt för fullt i mitt huvud. Jag är så trött. Samtidigt känner jag mig deprimerad och ledsen. Slutkörd och då har jag inte gjort något här hemma. Ja jag längtar tills det är dags att gå och lägga sig. Ska bli så skönt!

Jag ska umgås med mina barnbarn i några dagar. Det lyfter upp mig.

Önskar er andra en fin kväll.

Söndag för hela slanten. Har sovit så dåligt i natt så jag fick lägga mig i förmiddags för att vila. Orkade inte hålla ögonen öppna. Jag svettades som en gris och sov oroligt. Förmodligen drömmar från förr. Kommer inte ihåg vad dom handlade om men jag kommer ihåg den obehagliga känslan. Men den är borta för stunden.

Ikväll ska jag, Fredrik och min svärmor gå på bio här i Borgholm. Utvandrarna ska visas. Ingen film jag annars själv hade valt att titta på men den kan vara bra. Jag hoppas det i alla fall. Jag är mer för kriminalare och jag tycker inte att vi har svenska skådespelare som spelar så bra som de flesta amerikanare eller brittiska skådespelare gör. Brittiska filmer är absolut dom bästa tycker jag.

Jag har precis sett klart Bosch. En serie som handlar om en mordutredare. Han är super. Jag hoppas att det kommer fler säsonger med Bosch. Då är det jag som kommer sitta klistrad där.

I år kommer det bli ett mycket händelserikt år. Min näst äldsta son fyller 25, jag blir 50 och mina tvillingar fyller 20 år. Vart har tiden tagit vägen? Jag tänker tillbaka och försöker ta till mig allt det positiva som jag har gjort i mitt liv. Jag var ensamstående under en lång tid och så här i efterhand så kan jag ibland faktiskt känna att jag fixade det bra. Att vara 30 år och ha 5 barn, alla under 9 år och vara ensamstående var inte så lätt. Samtidigt hade jag en man som körde och jagade mig i Eslöv. Polisen rekommenderade att jag inte skulle gå ensam i stan så det gjorde jag inte. Det var under den här tiden som jag föll ner i en djup depression. Tack och lov så hade jag Carina min bästa vän. Samt en go vän ifrån Boden.

Den 26 januari i år så är det 4 år sedan som Carina dog. Jag saknar den kvinnan så det gör ont. Hon var som en syster till mig. Vi gjorde mycket tillsammans. Det sägs att sorgen läker alla sår. Ja kanske det, men ärren förblir kvar. De gör ibland ont. Det enda som tröstar mig är att jag vet att hon inte lider något mer. Carina är gudmor till mina tvillingar och hade dom lite då och då när dom var små. Inte bara dom utan även dom andra barnen. Hon avlastade mig mycket. Jag hade inga pappor till barnen som brydde sig om sina barn. Jag var ensamstående mamma på heltid!

När jag idag tänker tillbaka på hur det var så kan jag idag känna att jag var stark just då, men jag var inte mer än en människa jag i heller. Jag dalade men jag tog mig upp igen. Det kan få mig idag att känna mig lite trygg för har jag tagit mig upp förr så kan jag göra det igen om jag dalar.

Jag har lärt mig mycket genom min terapi med. Min terapeut får mig att se saker och ting på olika sätt. Det finns fler sidor på ett mynt.

Ja...tänk vad en terapeut kan betyda för en patient. Denna person kommer vara en viktig person i ens liv fast en behandling är avslutad. För en terapeut så är man bara en i mängden. När behandlingen är slut så tar dom in en ny patient och då är man ett minne blott.

Dom som jobbar inom sjukvården borde hyllas mer än vad dom gör! Man ska visa uppskattning för vad dom gör. Tyvärr så får dom inte det.

Nu ska jag fixa lite mat-. Ni får ha en underbar dag. Kram på er!

%d bloggare gillar detta: