Det är mitt I natten och jag har svårt att somna om. Har för många tankar som virvlar omkring. Känslor som ger ännu fler tankar. Försöker tänka på vad min terapeut brukar säga: -Låt känslor komma och gå.
Det är så svårt för vissa känslor gör så ont. Försöker sätta ord på det jag känner. Kanske kan tankarna vara lättare att bära?!
Jag känner tomhet inombords. Känner mig värdelös. Jag undrar om jag alltid ska få känna mig som att jag inte duger. Jag har varit med om så mycket skit. Ibland kommer det upp till ytan och det får mig att sjunka längre ner i det svarta hålet.
Jag skulle vilja vakna en morgon utvilad. Känna att dagen kommer bli bra. Känna mig älskad för den jag är. För det gör jag sällan. För vem kan älska någon som mig?! Förutom mina hundar? Dom sviker mig aldrig. Dom sprider bara kärlek mina älskade fyrbenta familjemedlemmar!
Nedan ser ni min femåriga tik Corall. Hon är den som mest springer efter mig.
Det är jobbigt med alla dessa känslor och tankar om mig själv. Men det känns lättare att bära dom när jag har satt ord på dom.
Jag ska försöka somna om. Lättare sagt än gjort men det är värt ett försök. Jag hoppas ni sover gott. Önskar er en fin onsdag. Kram kram.
Snart har första veckan i oktober gått. Kylan biter sig fast så det märks att det är höst. Mina leder i kroppen mår långtifrån bra. Värre har jag att vänta då vintern kommer efter hösten. När det är kallt och man har värk i kroppen så är det svårt att njuta av den stund som är. Dock så har jag ljusglimtar idag i form av två av mina barnbarn. Vad vore livet utan dom?
Det är så roligt att höra från mina barnbarn att dom vill komma för att vara hos sin farmor. Vi myser framför tv:n, vi spelar spel och vi pratar. Älskar dom över allt annat ♥️
Jag är ingen vintermänniska men kan sakna dom vinterdagar då vi värmde varm choklad och bakade kakor som vi hade med oss till pulkabacken. Barnen älskade att åka pulka och jag älskade att se mina barns glada ansikten. Nu är mina barn stora. Mitt yngsta barn fyller 17 år i januari. Vart har dessa åren tagit vägen?
Ju äldre jag blir ju mer tänker jag på det som varit. På det som kan bli framtiden...och på sådant jag inte vill missa. Saker jag vill uppleva, drömmar, längtar efter, livet...Ja allt. Ibland känns det väldigt långt borta, Ibland så väldigt nära men ändå inte nåbart. Ja livet kan erbjuda så mycket. Det gäller bara att våga och ta för sig.
Nu ska jag ta en kopp kaffe. Sedan är det dags att fixa mat till familjen. Jag önskar er alla en fin dag. Kram kram.
Jag vaknade för ca en timme sedan. Det kommer bli en lång dag. Det är ofta jag vaknar runt 3 tiden på natten och har svårt att somna om. Det är ofta jag vaknar med tankar om Sally. Min älskade hund. Idag är det fyra veckor sedan som hon somnade in i min famn.
Terapin har börjat igen. Det är ett hårt arbete. Jag funderar på om jag ska bli kvitt ptsd:n efter terapin är avslutad. Eller om det är något som jag får dras med resten av livet.
Igår var jag uppe på vinden och röjde. Min kropp är totalt förstörd. Har ont i leder och rygg. Jag får skylla mig själv egentligen som gör det men jag vill få det gjort. Jag är dock inte klar än. Idag ska jag bara ta det lugnt. Mun kropp skriker att nuär det nog.
i helgen som kommer är det Skördefest på Öland. Vi ska åka till Eriksöre. Där är vi varje år. Det är så mysigt att gå där. Sedan blir det en tur till gravarna.
jag önskar dig som läser en underbar vecka. Sköt om er. Kram kram ♥️
Förra veckan hade jag ytterdörren öppen, fönster i vardagsrum och kök var öppna så man kunde stå emot värmen. Jag gick i shorts och linne. Idag sitter jag med långbyxor och långärmad tröja för att hålla mig varm. Det är dags att ta fram filtarna.
Jag kan älska hösten. Den kommer med vackra färger men även med regn och rusk. Det blir blött på golven efter hundarna och jag gör inget annat än att moppa golv efter regnet utanför. Idag (än så länge) så är det uppehåll frågan är bara för hur länge. Jag hoppas att det håller i sig.
Hemma så går jag i min bubbla. Saknaden efter Sally finns här hela tiden. Hon tog verkligen sin plats. Jag har fått hem hennes urna så hon kom hem till slut. Sally var den som bestämde över dom andra hundarna. Hon var alfahonan och nu tävlar dom andra om vem som ska ha den platsen. Varje dag blir jag påmind om den dagen då Sally tog sina sista andetag I min famn den där måndagen för några veckor sedan hos veterinären.
Sally var min trygghet när jag var ensam hemma. Med henne var jag aldrig ensam faktiskt. Hon fanns alltid där vid min sida i nästan 10 års tid.
Corall och Mimmi. De som är dom äldsta hundarna här hemma just nu bråkar vilket dom aldrig har gjort innan då Sally levde. Dom tävlar om sin plats. Tävlar om mig. Corall är en riktig mammagris. Även Tezzla. Det går hur bra som helst mellan dom när jag inte är där, men är jag i samma rum så tävlar dom om platsen bredvid mig. Jag har två sidor men det hjälper inte alltid. Det morras på och dom ska sitta i kloss mot mig.
Det har varit så mycket detta året och det verkar bara malas på. Jag får ingen andrum. Jag vill bara få en dag där jag enbart behöver tänka på mig själv. Men det är svårt. Jag försöker se två månader fram. Då borde läget se helt annorlunda ut.
Jag hoppas på fina höstdagar nu. Mindre regn och fler vindstilla dagar men det blir nog inte så. Hösten kan vara vacker som sagt men efter hösten så kommer vintern. Den värsta årstiden vi har. Snö och kyla är inte något jag uppskattar. Dock så längtar jag till julen. Den bästa högtiden vi har.
Jag hoppas att ni alla har en fin dag. Sköt om er. Kram kram.
Man ska inte fly från sina känslor utan man ska låta dom komma och gå. Så brukar min terapeut säga. Det är inte så enkelt. Visar man sina känslor så blir man sårbar. Då är man som ett lovligt byte.
Just nu går mitt humör upp och ner. Jag har förlorat en av mina bästa vänner. Mitt lilla hjärta Sally. Min hund. En del kan tänka att det bara var en hund, men för mig var hon en älskad familjemedlem. Jag köpte henne av min bästa vän Carina. Det är så tomt hemma. Visst har jag fler hundar men Sally fattas. Det var hon som var alfahonan. Hon bestämde över dom andra. Kom dom inte in efter jag släppte ut dom så gick hon ut för att hämta dom. Hon satt vid matbordet när vi spelade spel. Hon var så social.
Så...det här med känslor. Jag känner mig så värdelös. Jag har dagligen ont i min kropp. Ibland mer, ibland mindre. Men värk har jag alltid någonstans. Jag har fibromyalgi och lever med PTSD. Dagligen så är jag trött psykiskt. Jag klarar inte av allt det jag skulle vilja. Min terapeut säger att återhämtning är viktigt. Jag måste varva ner och ta det lugnt. Det är svårt när man är ensam i mycket.
Att känna sig värdelös, att mista sitt värde...det är en känsla som stannar kvar länge efter känslan kom. Den äter upp mig inneifrån och ut. Då är det inte så lätt att låta känslor komma och gå. Att leva med PTSD är tufft bara det. Mycket i min vardag påminner om mitt forna liv. Det är jobbigt.
Det kommer bli en lång dag. Vaknade tidigt och har en del att göra på hemmaplan. Jag hoppas ni sover gott. Önskar er en fin dag.
Igår tog jag ett av det svåraste beslut som jag någonsin har tagit. Jag valde att min älskade lilla Sally skulle få somna in. En månad innan hennes tioårsdag.I några veckor så har hon hostat, ätit mindre, varit slö och sovit en del. Hennes andning har varit tung och hon jämnade sig mycket. Sedan blev det bättre med hostan så jag trodde att hon var på väg tillbaka från en förkylning, men hennes tunga andning var fortfarande kvar.
Igår ringde jag veterinären och hoppades på att dom skulle hitta vad som var fel med henne och kunna ge henne behandling. Dom hittade orsaken och i samma stund så rasade min värld.Båda lungorna var fulla med cancertumörer. Det fanns inget dom kunde göra. Det enda jag kunde göra för min älskade Sally var att hon skulle få somna in. Att skriva på deras papper om att jag valde att avliva min hund är det svåraste jag har gjort. Hon är mitt hjärta, mitt allt! Jag ville inte men visste samtidigt att hon plågades. Jag kunde inte göra så mot henne.
Stéphanie var med mig. Det var hon som körde oss in. Hon ringde mina andra barn och min man så dom kunde få chansen till att få sitt sista farväl med Sally. Det var svårt att se. Hon har ju funnits med oss o nästan tio år.Efter en lång stund så kallade vi in veterinären. Jag kände mig inte redo, men visste samtidigt att det kommer jag aldrig vara.
Jag tog henne i min famn. Hon skulle inte somna in på en kall brits. Jag satte henne som hon brukade sitta i min famn. Hennes huvud vilade på min vänstra sida. Hon låg närmast mitt hjärta. Veterinären gjorde sitt jobb. Under tiden kände jag hur Sally slappnade av. Hon blev lugn och sov djupt. Sedan fick hon medlet som fick henne att somna in. Där och då i den stunden kändes det som att jag gick med på att hon skulle avrättas med en dödsinjektion.
Fem minuter senare så lyssnade veterinären på Sallys hjärta och lungor. Hon hade somnat in för gott. Mitt hjärta gick i tusen bitar.
Älskade älskade lilla Sally ♥️♥️♥️ Vad jag saknar dig! Mitt liv kommer inte bli som det har varit. Du var inte bara en hund. Du var mammas lilla flicka. Min trygghet ♥️ Du bar på så mycket kärlek. Du var social och ville vara med där det hände något roligt. Du var först ut men sist in. Goa lilla hund ♥️
Du hade en plats vid vårt bord. Där satt Du med huvudet vilande på bordet och följde med i våra samtal. Jag är så tacksam för dessa åren vi fick tillsammans med dig och jag hade hoppats på så många fler. Jag hade ju planerat för din tioårsdag som kommer nästa månad 😭
Jag saknar dig lilla hjärtat. Krama Carina där uppe i himlen. Så tacksam för henne som gav mig möjligheten att fått ta hand om dig. Hälsa pappa. Älskar dig av hela mitt hjärta Älskade lilla flicka ♥️ Mitt liv kommer inte bli detsamma igen.
Ett stort tack till veterinären som jag fick. Hon var super duktig. Tog sig tid. Stressade inte. Stort tack även till min familj. Nästan alla barn var samlade. Det var André, Beatrice och Benjamin som inte kunde. Resten var på plats.
Ett stort tack även till Bella, Stéphanies kompis som kom med dryck och något att få i magen. Samt så åkte hon iväg och köpte Sallys sista måltid. Den åt hon med glädje.
Vaknade vid 3-tiden i natt och kunde inte somna om.. Kommer bli en lång dag. Kommer kännas konstigt att inte ha henne springandes efter mig. Känner mig så tom. Kan inte förstå att hon är borta för alltid. Jag åkte till veterinären för att få hjälp så hon kunde bli frisk. Jag åkte inte dit för att få henne avlivad!
Semestern är slut. Skolorna har börjat och livet fortsätter att gå i samma fotspår som tidigare fast i andra skor. Vad menar jag med det? Ja...Jag lever samma liv fast samtidigt i en annan skepnad av min verklighet. Låter flummigt, jag vet.
Igår var det åter dags för min terapi. Haft uppehåll i 6 veckor. Nu börjar åter min vardag. Jag var så trött igår efter terapin. Hade ont i mitt huvud och framförallt i mina ögon. EMDR går ju it på ögonrörelser och det var 6 veckor sedan sist. När jag kom hem så gjorde jag det jag brukar göra, fixa och dona tills min kropp skrek: NEJ!!! JAG ORKAR INTE MER!!! Så jag gick upp och lade mig för att vila både kropp och själ! Ovanligt för att vara jag.
Tro inte att denna behandling är lätt och enkel. Den tar mycket energi från mig men jag vet att det är värt det. Jag gör framsteg. Det tycker jag i alla fall. Behandlingen har fått mig att se på saker och ting på annorlunda sätt. Jag är inte i mål än men jag kan se lite av ljuset i tunneln.
Har haft en fin sommar annars. Beatrice och hennes sambo kom hit under deras semester. Det blev sol och bad för hela slanten. André och hans sambo och hennes son kom också hit. Mysigt att vara så många hemma igen.
I söndags var vi runt gravarna. Vattnade och satte lite rosor. Åkte först till Köpingsvik till Fredriks föräldrar och farföräldrar. Sedan till Borgholm där pappa Fredriks bror och morbror ligger. Samt så satte vi blommor i minneslunden till alla nära och kära som vi inte kunde köra till. Skönt att minneslunden finns.
Idag ska jag ta det lugnt, men samtidigt försöka få undan lite. Försöker lyssna på min kropp.
Jag hoppas att ni har haft en underbar sommar med massor av sol. Önskar er en underbar dag ♥️
Idag är det 13 år sedan som min pappa begravdes. Eller rättare sagt då vi hade begravningsceremonin. Vi var inte många på plats, men några som inte närvarade hade skickat blommor. Jag tyckte begravningen var fin. Den var som pappa ville. Lugnt och stilla.
Tack och lov så blev dagen bra trots allt. Det var mycket struligt innan dagen kom. Jag visste hur pappa ville ha det då vi hade pratat en del tidigare. Han ville begravas i Borgholm och det tyckte jag att det skulle han få, men det tyckte inte några av mina syskon. Dom ville få ner honom till Eslöv. Staden som han flyttade ifrån på sin 74-årsdag. Han skulle inte få en egen gravplats utan dom ville att han skulle läggas hos hans bror som gått bort för många år sedan.
Ett av syskonen ringde begravningsentreprenören och sa att dom ville få ner honom till Harlösa. Han sa att personen inte var trevlig och att samma person hade ringt flera gånger. Jag kontaktade advokat. Han hjälpte mig med skilsmässan från min tidigare man samt när det blev vårdnadstvist. Jag tänkte slås för pappas skull. Ville han ligga i Borgholm så skulle han få det. Kosta vad det kosta vil! Men det blev inget. Mitt syskon fick veta att en transport ner till Skåne skulle på den tiden kosta 10 000kr. Då svalnade förmodligen intresset av att få ner honom.
Jag hade nästan alla mina syskon på plats. Då som nu så har vi ingen kontakt. Ett val jag har gjort. Det var redan när min pappa levde som jag gjorde det beslutet. Jag har lärt mig att bara för att man delar blod så är man inte familj!
Jag har 9 syskon sammanlagt. Två av dom träffar jag ibland. Skriver ibland på messenger. En bror gratulerar jag när han fyller år. Kommenterar enstaka inlägg och så. Sedan är det 6 syskon jag aldrig pratar med och 5 av dom har jag blockerat överallt. Samma personer är dom som antingen aldrig träffade pappa eller sällan såg honom. Så vad visste dom om hur pappa ville ha det?
Är människor inte ärliga så klarar jag mig utan dom.
Ja det blev lite svammel idag med. Hoppas nu har det bra. Önskar er allt gott. Kram kram.
Har ni varit med om liknande? Att längta efter något så mycket men som ger en ångest? Det är där jag befinner mig ibland. Mellan längtan och ångest. Det svajar där emellan. Undrar hur det kommer kännas när det väl har skett?
Jag har haft "semester " från min terapi nu i 3 veckor och har 2 veckor till. Men semester på heltid har det inte varit. Sessionerna får min hjärna att fortsätta jobba på hemmaplan. Jag fyllde i pcl-5 och vi gick igenom den. För 4 år sen låg den på 74 av 80. Rätt så högt. Idag ligger det på 40. Cut of ligger på 32-33. Kanske är det där som det hamnar. Det har legat mellan 44-40 nu i ett år. Det har dock halverats.
Vad händer om det inte sänks mer? Kommer jag fortfarande leva med ptsd? Kommer livet förbli som det är nu? Jag förstår att jag måste fortsätta jobba på allt på hemmaplan. Det är bland annat det som känns jobbigt. Det tar liksom aldrig slut känns det som.
Mina tankar går oftast bakåt i tiden. Inte så konstigt kanske men jag vill inte fastna där. Jag vill kunna gå vidare och lämna allt där det hör hemma. I dåtiden! Men det är inte så lätt. Helt plötsligt dyker en bild upp i huvudet. Ett minne tränger sig fram. Jag ser dåtida händelser och ibland är det som att det händer nu. Det kan vara ett tonfall när någon pratar som framkallar minnen. En doft, en händelse, en sak...
Ibland kan MC Donalds framkalla dåtida minnen. Det var på en sådan restaurang som jag träffade min före detta man på. Detta minne kan jag ibland trycka bort, men ibland får det minnet mig att vandra vidare till andra minnen. Ena minnet ger det andra och helt plötsligt så kommer panikattacker som ett brev på posten. Sedan är man tillbaka där jag en gång var.
Samma sak kan hända när jag ser en van. Speciellt om den är både. Min före detta man hade en sådan. Inte blev det bättre när Fredrik valde att köpa en sådan. Naturligtvis var den blå den med.
Ibland vet jag vad det är som triggar. Ibland inte. Innan min första terapi session för 4 år sedan hade jag ingen koll alls på vilka triggers jag har. Visste inte ens att jag hade några triggers. Ännu mindre att det var ptsd jag hade. Jag har ändå kommit långt i min terapi. Så kanske finns det hopp om livet ändå trots allt.
Det var dagens svammel. Önskar er en fin dag. Kram kram
