web analytics
Gå till innehåll

26

De är min glädje i livet och jag är så stolt över dom. Pratar ofta om dom och saknar dom otroligt mycket när jag inte träffar dom.

SjubarnsmammanNellie, mitt äldsta barnbarn är 3 år. Envis som synden och hon vet vad hon vill. Hon är min stolthet. Hon är så go så jag finner inga ord ibland. Hon sa för en tid sedan att farmor är hennes bästa vän. Behöver jag förklara hur stolt jag blev?

Vi träffas i stort sett dagligen men ändå så är jag en av dom hon vill se efter hon vaknat. Hon går upp till mig för att säga god morgon. Åker de iväg så saknar hon sin farmor och vill ringa. Jag bara älskar denna unge!

 

Sebastian

Sebastian är Nellies lillebror och han är hennes stolthet. Hon älskar sin bror och visar gärna upp honom. Han är en stor glädje.

När min bästa vän dog i januari månad så var det Sebastian som jag gick till för att se. Han gör en så glad ända in i hjärtat. Han är fruktansvärt mammig men han börjar vilja gå till oss andra med nu. Han blev ett år nu juli månad och har berikat mitt liv.

 

AliziaMitt yngsta barnbarn Alizia är dockan själv. En underbar unge som jag träffar rent för sällan. Men fast vi inte träffas så ofta så går hon till mig.

Hon pussas och kramas. Även hon vet vad hon vill och är envis som synden men det ska dom vara. Denna lilla prinsessa blir 8 månader om två dagar.

 

Mina barnbarn är min stora kärlek och jag gör allt för dom <3

Tänk vad jag har hunnit med i mitt 46-åriga liv. Jag har fått sju underbara barn och har 3 hjärtan till barnbarn. När jag ser tillbaka på mitt liv så tycker jag att jag har i alla fall åstadkommit något bra här i livet.

När jag var 30 år så var jag ensamstånde med fem barn. En 9-åring som var hyperaktiv. Brorsan till han var bara 6 år och lillasyster 16 månader yngre. Jag fick tvillingar så det blev fem barn alla under tio år.

Det var en jobbig tid men så lärorik. Jag fick lära känna mig själv på ett sätt som många andra inte gör. Att vara både mamma och pappa var inte lätt alltid. Jag hade alla barnen dessutom på heltid. Ingen pappa var närvarande. Men jag fixade det.

4

Jag har varit gift en gång tidigare. Då höll det inte så länge. Tack och lov. Vi gifte oss. Några veckor senare stack han men det tog nästan ett år att skilja sig. Den dagen var efterlängtan. Det var jobbigt i sig men helt underbart samtidigt. Jag skulle bli av med daglig misshandel mot något bättre, min frihet.

Jag blev dock intr helt fri. Han körde och jagade mig i Eslöv. Ringde och sms:ade i tid och otid. Hotade mig till livet var o varannan dag. Men hur jobbigt det än var så var jag lyckligare än på länge.

Att gifta om mig? Aldrig!!!

Men man ska aldrig säga aldrig. För 4 år sedan så stod jag i Borgholms kyrka och sa Ja till Fredrik. Och hör och häpna. Vi är fortfarande gifta. Han har stått ut med mig i 4 år 😉

Vi har haft många motgångar men vi har klarat dom alla. Några har försökt att få oss gå skilda håll men icke. Än står vi kvar vid varandras sidor men jag ska erkänna att det ibland har sett mörkt ut. Det är när ens egna självförtroende har sviktat och att man inte har orkat med de människor som ägnat sitt liv till att få bort mig härifrån.

Men jag är alltså kvar och vi lever tillsammans för varandra och för våra barn. Jag ångrar mig inte med att jag gick emot mitt eget aldrig 🙂

18

Sju år har gått pappa sedan jag bar din urna och lade ner dig på en bädd av blommor. Urnan var vackert blå liksom himlen och havet utanför. Du älskade naturen så det kändes rätt val att ta. Jag minns det som om det vore igår. Hur vi satt och lät våra egna tankar glida iväg. Utanför flög en fågel förbi och min första tanke var att min värld stod stilla men den fortsatte utanför precis som ingenting hade hänt. Det var en underlig känsla. Men det var vackert att se fågeln flyga.

Vi saknar dig här hemma. Du finns bland oss och med oss. Var vid din grav igår och tittade till den. Ska upp idag med och lämna en blomma till dig. Graven försöker jag hålla fin. Jag hoppas du har det bra där du är nu. Fri från cancer och allt annat elände som du hade. Puss och kram. Älskar dig!

Blommor

Fast det har gått sju år så kommer sorgen ibland krypande sakta men säkert. Ibland så slår den till med full kraft. Ju äldre man blir ju mer får man vara med om det med. Är det det livet handlar om? Sorg och saknad?!

Ibland tänker jag tillbaka till då jag själv var barn och var hos min faster Saga. Jag älskade att vara hemma hos henne. Hon var snäll. Hon gick bort en tid före pappa. De hade inte träffats på några år då men de hann och pratas vid innan hon dog. Jag hjälpte honom att slå hennes nummer och de pratade bort en stund. Det kändes skönt att de fick den stunden. Saga betydde mycket för pappa under alla åren. Han blev fruktansvärt ledsen den dagen han fick veta hennes bortgång. Det är alltid dom bästa som går bort först sa han.

Ja livet är som det är. Man får ta ett steg framåt. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Sedan börjar dagen med nytta. Ni får ha en underbar dag mina vänner. Sköt om er!

44

Då var det söndag och sista dagen på denna veckan. Veckorna springer iväg nu känns det som. Det är inte många veckor kvar på sommarlovet nu. VI har inte gjort så mycket egentligen mer än badat och åter badat. Vi har hållit oss i Borgholm i stort sett. Det har blivit några Pokémon rundor med. Går med barnen och spelar. Det får mig att röra på mig. Jag är så rädd för att mitt socker ska stiga så att jag får börja med mina sprutor igen. Det vill jag absolut inte göra. Så då spelar jag lite Pokémon med barnen och får min motion.

Vi närmar oss dagen för pappas begravning. Under denna tiden för 7 år sedan så var det rätt så tufft. Jag var ensam om att planera pappas begravning och försökte få den så bra som möjligt. Jag hade ju aldrig varit med om det tidigare så det var lite kämpigt. Några av mina syskon höll sig borta men de gnällde i bakgrunden. Några av dom begärde tillbaka pappas saker som de gett honom en gång i tiden och de tänkte stoppa begravningen och flytta ner honom till Harlösa, en by i Skåne.

Pappa ville ligga i Borgholm nära där vi bor och jag tänkte få det igenom för pappas sista vilja borde vara det som gällde. Det blev så till sist. Pappa blev begravd i Borgholm och sedan började skitsnacket om att ingen fick hjälpa till med begravningen utan jag skulle bestämma själv. De fick inte veta att pappa var sjuk i cancer och fick inte veta att pappa låg på sin dödsbädd. För de ville så gärna vara med.

Saken var den att pappa ville inte att dessa syskon skulle få veta at pappa hade cancer och han ville inte ha dit dom. Han sa att kunde de inte bry sig och komma när han levde så kunde dom hålla sig därifrån. Ännu en gång så var det pappas vilja som skulle gälla. Vilket det också blev.

Sedan var det ingen som sa att de inte fick hjälpa till med begravningen. De fick veta vad som hänt och de kunde koma och hjälpa till men de höll sig därifrån. De kom inte ens och hjälpte till att få bort pappas saker från hemmet.

Jag var med från början till slut. Jag var med och klädde på honom innan han lades i kistan. Jag fixade till hans hår som han var väldigt rädd om. Hans cowboyhatt som han ofta hade på sig lade jag ner i kistan tillsammans med foton och brev från oss.

Fast det har gått 7 år så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var. Det är känslor som man inte kan råda över helt enkelt. Hur hatad jag än blev så skulle jag inte gjort annorlunda. Jag gjorde som pappa ville och det är det som räknas.

Var uppe på graven i går och vattnade. Är uppe vid graven 2-3 ggr i veckan under vår, sommar och höst. När vintern kommer och det blir snö så är det inte så mycket lönt att gå upp där för allt är snötäckt. Men vi försöker i alla fall så ofta det går.

Det är i stort sett bara jag som sätter blommor på graven. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag bor här. Men skulle syskonen inte kunna höra om jag kan tända ett ljus eller sätta lite blommor från dom? De sätter kanske på minneslunden men någon gång så hade det varit roligt och se en blomma från någon av hans andra barn där med.

Jag har släkt nere i Skåne som är begravda där. När vi är nere så har vi ibland åkt och satt blommor på deras gravar. Inte så ofta men det har hänt och ibland så har jag skickat pengar till mamma så att hon kan köpa blommor och sätta där. Vi sätter även här i minneslunden men tycker ändå att ibland så vill jag sätta blommor även på deras gravar.

Vi ska åka till kyrkogården där min bästa vän ligger begravd med vid tillfälle. Jag vill se hennes grav och sätta blommor där.

Mina tankar denna söndag. Ha det gott och sköt om er!

Sjubarnsmamman Sjubarnsmamman Sjubarnsmamman

12

Idag har det varit 29 grader varmt. Dock så har det inte varit stekande sol då det har blåst lite men varmt har det varit. Gick till pollen och svalkade oss lite. Doppade mig bara för det var lite kyligt i vattnet.

Annars har vi inte gjort så mycket hitintills, men jag ska snart ner och torka av golven i köket och hallen. Inget roligt jobb men ett måste.

Ha det gott och sköt om er!

8

Tänkte på dig idag Carina. Igen! Det går inte en dag som jag inte tänker på dig. Det finns dagar som jag säger till mig själv: Åh det måste jag berätta för Carina. Tar upp telefonen. Ögonblicket senare så inser att jag inte kan.

Jag ville så gärna berätta hur det är med mina barn och barnbarn. Jag skulle få höra hur det var med dina.

Fina Carina. Du är så otroligt saknad. Det har gått 7 månader sedan du tog ditt sista andetag men jag kan fortfarande inte förstå att du är borta.

Jag visste att den dagen skulle komma men man hoppades ju att den skulle dröja. 21 års vänskap. Det är en lång tid. Jag hade hoppats på att bli gammal med dig. Vi skulle sitta och prata strunt. Berätta hur stolta vi är över barn och barnbarn. Kanske hade vi även hunnit få barnbarnsbarn.

Jag känner mig som en halv människa ibland. Tårarna har oftast sitt eget liv med. Älskar dig Carina. Glöm aldrig det. Du har och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Nedan är en bild på rosorna jag köpte sist. Gula och fina. Sist du fick blommor var på alla hjärtans dag då du fick en bukett med röda rosor.

Puss och kram. Älskar dig ❤

16

Sista rubriken i 30-dagarslistan. Den skulle varit klar för längesedan men jag får skylla på att det är sommar. Idag kommer tredje delen av kapitlen om mig och mitt liv. Delar av det i alla fall för det är ju mycket som inte blivit nerskrivet. Det är enbart i stora drag som jag har skrivit om. Vill ni läsa om mig så tryck på länkarna här bredvid Mitt liv som barn och Mitt liv som vuxen

Idag handlar det om hur mitt liv ser ut idag. Jag fick kontakt via internet med en man som bodde på Öland. Jag var då ensamstående med fem barn samtliga under 10 år. Han verkade vara en snäll man men det visste jag att det gjorde dom flesta och sedan skulle det ändras till psykisk misshandel och förnedring.

Jag träffade honom under påsken 2005 för första gången. Sedan skulle vi åka hit på semester i en vecka 14 dagar, men då jag blev inlagd på psyket så hann jag aldrig boka stuga så det fanns ingenstans att ta vägen. Då sa mannen att jag kunde bo hos honom under sommaren om jag ville. Jag vågade egentligen inte först men han sa att han hade sina två barn där så då tänkte jag att det skulle nog inte vara så farligt.

Jag bestämde mig för att åka med barnen. Vi var där under sommaren och vi lärde känna varandra bättre. Jag ska tillägga att vi hade haft daglig kontakt både via långa mail och långa telefonsamtal under 6 månaders tid. Under sommaren så ledde det ena till det andra. Vi bestämde oss för att flytta hit. Idag har vi bott här 13 år.

Det var ett stort steg att ta. Jag övervägde för och nackdelar. Tog kontakt med skolorna och frågade vad dom hade att erbjuda mina barn. Hur klasserna såg ut och så. Frågade barnen vad dom sa om vi skulle flytta hit. De ville så beslutet var inte så svårt att ta.

Jag tyckte det var skönt att komma ifrån Eslöv. Det kändes som att jag sakta men säkert ströps. Jag blev uppäten inne ifrån och frågan är om jag hade överlevt att bo kvar där nere. Det hade hänt för mycket och jag hade svårt att bearbeta det hela där.

Jag har varit med om en hel del och jag mindes tillbaka vad kvinnan sa på kvinnojouren: När du har träffat en man som får dig att må dåligt så har du träffat rätt.

Ja jag mådde fruktansvärt dåligt i min nya pojkväns närvaro. Jag visste inte vart jag hade honom. Jag var som ett barn med och testade gränserna. Jag ville veta när förnedringen skulle komma eller när jag skulle bli psykisk och fysiskt misshandlad. Jag blev så besviken när det aldrig kom. För att kunna "lita" på honom så var jag tvungen att veta vart gränsen gick. Helt sjuk tanke egentligen men inte så konstig kanske.

Idag har vi varit tillsammans med mannen som blev kärleken i mitt liv. I 13 år har vi varit ihop. 12 år som förlovade och 4 år som gifta. Vi har fått 2 barn tillsammans. Två killar. Jag är idag sjubarnsmamma och farmor till 3 underbara barn.

Lyckan finns där för alla. så även för mig. Jag har dock fortfarande jobb framför mig och det kommer jag förmodligen alltid att ha. Jag går fortfarande och samtalar 2 ggr i månaden. Jag faller fortfarande ner i depressioner men idag har jag lärt mig att strunta i vad andra tycker och tänker och lyssnar på vad min kropp klarar av.

Jag har diabetes och fibromyalgi och det gör att mina dagar ibland kan vara rätt så jobbiga med högt socker och värk i kroppen, men jag tar dagen som den kommer som sagt. Lever med ångest och försöker leva med det. Inte alltid så lätt men livet ska väl inte vara för lätt förmodligen.

När jag blickar tillbaka på allt jag har varit med om så tycker jag att jag har lyckats rätt bra ändå, men visst finns det stunder som jag anser att jag inte är värd något. Det kan komma en doft, ett föremål eller en bil som får mig att flyga tillbaka i tiden och det ger mig i sin tur ångest. Känslor som drar över mig och det är inte alltid så lätt att sortera bort dom.

Ja det var lite om, dagens rubrik. Ni får ha en fin dag!

20

Då var vi komna till rubriken: Mitt liv som vuxen. Vill du läsa om min barndom så kan du göra det här. Det är från min 18-års dag och framåt. Ja jag tog ju studenten och fick utbildningen Vårdbiträde. När jag valde denna linje så visste jag inte ens vad den gick ut på. Linjen hette Social Service och orsaken till att jag valde denna linje var att den var yrkesinriktad. Jag blev något förvånad när jag kom till gymnasiet och insåg att jag skulle få en utbildning för att vårda äldre och sjuka människor.

Jag var kanske inte så smart under den tiden, men jag ville bli dansare och ville ha en utbildning och ett yrke som jag kunde återfalla till om det inte skulle gå vägen som dansare.

Jag hade det svårt under gymnasietiden. Jag hade kompisar som gick i samma klass som jag men jag blev misshandlad under första året i gymnasiet och det orsakade att jag fick sluta med dansen så depressionen var ett faktum. Men jag kom att älska min utbildning. Att jobba med människor och hjälpa sjuka äldre människor fick mig att växa som människa. Jag vårdade dessa människor på samma sätt som jag hoppas och önskar att andra ska göra med mig den dagen jag blir gammal och behöver hjälp.

Efter gymnasiet

Jag bodde ensam i byn Hörby och hade en stor vänskapskrets där. Vi var några stycken som alltid träffades och festade. Jag tog min första klunk av alkohol när jag var 18 år. Under det kommande året så skulle det bli många fler klunkar av den förbjudna drycken. Jag drack för att dränka mina sorger, men de jäklarna lärde sig att simma till sist. När jag var 19 år så slutade jag med starksprit, men det var enbart för att jag vaknade upp en morgon och inte kunde känna min egen kropp. Jag trodde jag var död rent ut sagt.

Jag jobbade under denna tiden på ett dagis. Jag älskade att jobba där men vikariatet tog slut och jag sökte jobb som vikarie på ett vårdhem i Eslöv och fick det. Jag tog mitt pick och pack och flyttade utan att säga något till någon. Jag trivdes på mitt arbete och jag var fast besluten att ändra min livsstil. 20 år gammal och hade redan varit med om en hel del. Saker som egentligen skulle ske inom en livstid och en del saker som egentligen aldrig borde hända.

Första pappan till mitt barn

När jag kom till Eslöv så träffade jag en kille som jag blev tillsammans med. Jag blev gravid och vi försökte anpassa oss till det kommande livet med barn. Dock så fick han väl kalla fötter och stack en vecka innan sonen föddes. Min son kom 4 veckor för tidigt. Jag var 21 år gammal och blev ensamstående mamma till ett barn som skulle komma bli hyperaktiv.

Pappan till min andra barn

Han träffade jag när min äldsta son var 3 år. Jag blev gravid rätt så fort med mitt andra barn som blev en son. Även han fick kalla fötter och stack under graviditeten. Jag blev ensamstående med 2 barn.

Pappan till mitt tredje barn

Honom träffade jag under graviditeten med min andra son. Trodde att det skulle gå bra men jag flyttade en vecka innan min dotter föddes. Då hade jag fått erfarenhet av hur en man kan göra ett barn illa. Min äldsta son som var hyperaktiv fick många blåmärken på sin kropp.

Tvillingarnas pappa

Jag träffade tvillingarnas pappa under sommaren 2001. År 2002 är ett år som jag aldrig kommer att glömma. Det började med att jag hade min 30-års fest. Jag gifte mig samma dag men gudarna ska veta att jag inte ville. Jag gick emot mig själv och kände mig våldtagen av mig själv. Men jag bet ihop och önskade att allt skulle bli bra.

Under våra 9 månader som vi var tillsammans så kände dom som sju svåra år. Jag blev både psykisk och fysisk misshandlad. Jag kände att jag försvann mer och mer för varje dag som gick. Jag levde i ett destruktivt förhållande och kunde inte ta mig ur. Jag fick höra att allt var mitt eget fel och jag började tro på det.

Det var inte många nätter som jag fick sova i lugn och ro. Dagarna kändes som år och jag föll ner i en djup depression. Ingen trodde på när jag berättade hur jag blev behandlad för när han väl var med så var han så snäll och rar. Men vad som hände innanför våra väggar var långt ifrån något snällt och rart.

Jag började tro att jag var inte värd mer än att bli trampad på. Jag försvann allt mer och kvar fanns ett skal fylld med skam.

Jag fyllde 30 år och blev gravid. Pappan till tvillingarna stack, Min mamma fick hjärtinfarkt och blev bypass opererad. Tvillingarna föddes och min skilsmässa gick igenom. På nyårsafton så fick min pappa en stroke.

Jag var gift i 7 veckor. Skilsmässan var det bästa som någonsin har hänt mig förutom mina barns födsel. Men jag slapp inte undan mannen ändå. Vart jag än gick så såg jag hans bil. Jag var förföljd och han visste alltid vilka steg jag tog. Han fick god hjälp av släktingar till mig med. Han hotade mig till livet och rädslan satte sina klor i mig. Polisen sa att jag inte fick gå själv någonstans. Efter de fått höra allt som hänt så sa de att han var en psykopat. Deras råd var att göra abort för det var enda sättet att klippa av banden helt med denna man. Men jag kunde inte för det var mina barn med. Mitt eget kött och blod. Hur dom kom till spelar inte mig någon roll för jag älskar dom lika mycket som jag älskar mina övriga barn.

Jag fick hot om att jag snart aldrig skulle ha någon kropp eller själ kvar när han var klar med mig. Tvillingarna föddes och jag blev helt plötsligt ensamstående med 5 barn. Det var mycket kämpigt att själv dra det tunga lasset. Samtliga barn var under 10 år. Men jag lyckades att ro allt i hamn men allt gammalt började att ta plats.

Kvinnojouren

Jag fick hjälp och stöd av kvinnojouren under min graviditet. De lärde mig hur jag skulle tänka när jag träffade killar. För tittar man tillbaka så var alla männen av samma skrot och korn. Den ena värre än den andra. Hennes råd var: När du känner att allt känns fel så har du träffat den rätte. Jag förstod inte riktigt vad hon menade men hon förklarade att det inte var konstigt att jag träffade samma sorts män hela tiden.

Man är inte mer än människa och man känner sig trygg i det man vet om. Vet du vad som ska hända härnäst så känner du dig mer trygg. Så jag kände mig alltså trygg i att leva i destruktivt förhållande för jag visste vad som skulle komma härnäst så när jag träffar en man som får mig att känna obehag och otrygg så var det rätt man.

Mina två yngsta barns pappa

Jag träffade mina två yngsta barns pappa 2005 och i hans närvaro så kände jag så obekväm och obehaget växte hela tiden. Jag kände mig så otroligt otrygg och det var så otroligt jobbigt. Orden som kvinnan sa på kvinnojouren ekade i mitt huvud: När du träffar en man som känns fel så har du träffat rätt.Jag trodde inte hon var klok men det visade sig att hon hade rätt.  Mer om honom får ni läsa om morgondagens rubrik.

Terapi

Jag tog kontakt med psykolog under 2003 för jag mådde så otroligt dåligt. Min barndom började komma i fatt mig. Det var en pina att gå upp varje morgon och ta hand om barnen, men jag var tvungen. När jag hade lämnat mina barn så kröp jag ner under täcket igen och låg där tills det var dags att hämta dom. Jag föll ner i en djup depression.

Min bästa vän fick in på mig psyket där jag blev inlagd. Min bästa vän tog hand om mina barn tills jag kom hem igen. Några veckor senare var det dags igen. Samma dag som jag fyllde år så försvann livsgnistan. Jag ville bara bort och jag började tro att mina barn hade det bättre utan mig. Jag var ändå bara en belastning i samhället. Det kändes som att jag blev uppäten inne ifrån.

Denna depression höll i sig. Det var meningen att jag skulle åka iväg en helg till en vän på Öland. Det blev förhinder för vännen blev sjuk, men när min mor frågade när jag skulle åka så sa jag tiden. I mitt huvud så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle ta slut på lidandet. Fast då och där så förstod jag inte det själv egentligen vad mitt innersta planerade.

Jag låste in mig hemma och tänkte att när någon hittar mig så är det ändå försent för alla kommer tro att jag var på Öland. Men en annan vän ringde mig och pratade med mig i flera timmar och fick mig till sist att ringa psyket. Jag blev så besviken för jag ville verkligen bort och det fanns bara en utväg till att komma bort från allt lidande.

Min älskade vän Carina hade mina barn och kom och hälsade på. Hon stöttade mig som bara en bästa vän kan göra. Hon fanns där när jag som mest behövde en vän.

Mina känslor om skam kom ifatt mig. Övergrepp som jag trodde att jag hade bearbetat kom upp till ytan. Jag påbörjade en terapi som håller på än idag. Jag får stödsamtal två gånger i månaden och jag har gått till en och samma sjuksköterska i 13 år. Hon känner mig både innan och utan. Jag tror hon känner mig bättre än vad jag själv gör.

Inga närvarande pappor

Ja det har det aldrig funnits för mina 5 äldre barn. De må vara halvsyskon men de har växt upp som helsyskon. Jag är stolt över mina barn och när jag tittar på dom så vet jag att jag har i alla fall gjort något bra här i världen.

Ja det var lite om mitt liv som vuxen. Har ni frågor så ställ gärna dom så ska jag försöka svara på dom. Ni får ha en fin dag!

31

Ja...då var vi framme till rubriken Mitt liv som barn. Jag tycker det är så svårt att skriva om mig själv för när jag sätter mig framför tangenterna så ställer jag frågan till mig själv: Vad ska jag skriva som blir intressant för andra att läsa?

Jag tycker att jag är den mest ointressanta människan som har gått i ett par skor så det är ingen lätt uppgift för mig men jag kommer skriva det jag först tänker på. Det brukar bli bäst så.

Jag var inget lyckligt barn om jag ska vara ärlig. Det gick nog inte en dag då jag ställde mig frågan varför jag fanns. Jag blev mycket mobbad i skolan och det var inte bara psykisk misshandel utan jag fick även ta emot en del slag. Men hur ont det än gjorde så var den psykiska misshandeln värst.

Mitt helvete började när vi flyttade och jag fick byta skola i tredje klass. Det var svårt att komma från landet och flytta in till stan och försöka anpassa sig till alla andra. Jag blev ett offer redan från start.

Jag hade inga vänner i skolan. Några hade jag på fritiden men inga som jag kunde prata med. Jag var tystlåten och hade ett mycket dåligt självförtroende. Inte blev det bättre när jag fick höra hur ful jag var. Jag började tro på allt vad alla andra sa vad jag var.

Hemmaplan

Jag bodde tillsammans med mina föräldrar och två äldre bröder och en yngre syster. Jag hade egentligen ingen bra kontakt med någon av dom men jag såg upp till min ena äldre bror.

Jag var ett utsatt barn i skolan men blev det även på hemmaplan med. Jag kände mig aldrig trygg i stort sett. Jag var utsatt för sexuella övergrepp under nästan hela min uppväxt. Från det jag var 6 år gammal tills jag blev 15 år. Det var 9 år med förnedring och det var svårt att bära alla skuldkänslor.

Jag var som sagt 15 år när övergreppen upphörde. Jag fick hjälp av två vänner att berätta det hela för skolkuratorn när jag var 15 år. Det var inte så lätt att berätta det för jag skämdes så otroligt mycket och jag kände en sådan stor skuld. Socialtjänsten blev indragen och jag placerades i Hälsingland under en sommar. När skolan började så blev jag placerad hos en familj i Hörby.

Det var jobbigt att bo hos främlingar men de var snälla. De försökte få in mig i deras gemenskap. Deras barn var jättesnälla. Efter en tid så flyttade jag hem igen.

Då jag var utsatt för sexuella övergrepp så polisanmälde socialtjänsten det hela. Jag fick komma på polisförhör och det var nog det värsta jag varit med om. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Trots att jag har dåligt minne i övrigt. Det var en onsdag och jag satt i ett litet rum med två manliga poliser. Ett bord med två stolar fanns på plats och en liten tvåmanssoffa till höger vid ingången.

En polis satt i soffan bakom mig och en polis satt framför mig. De ville att jag skulle berätta allt som jag varit med om. Jag hade svårt att hitta orden och jag skämdes något så otroligt mycket. Jag kände en stor skuld och när den polisen som satt framför mig frågar: Vill du att ********* ska åka i fängelset?

Jag sa nej! Jag ville inte vara personen som skulle sätta honom i fängelse. Det blev ännu en skuld att bära. Jag höll tyst.

Misshandel på skolan

Jag vigde mitt liv till dansen. Det var i dansen jag kunde få utlopp för mina känslor. Jag bestämde mig för att bli dansare och var faktiskt på väldigt god väg till det. Dock så föll mina drömmar i kras den dagen då jag blev grovt misshandlad i skolan på gymnasiet. Jag kände inte tjejen som hoppade på mig. Hon var egentligen oväns med en annan tjej som stod i samma rökruta som jag. Dock så var jag mindre och ett lättare byte förmodligen så när klockan ringde in för lektion så hoppade tjejen på mig när jag hade vänt henne ryggen och var på väg att gå därifrån.

Jag föll ner i en depression. Vilket jag oftast var som barn faktiskt. Jag ville ingenting och kände att jag var överflödig. Tankar om att inte vara värd att leva kom upp flera gånger. Jag funderade många gånger på hur jag skulle göra för att slippa den smärta som jag bar på. Jag hittade ingen väg ut utan försökte bara leva igenom dagarna som kom.

Det var ingen lätt uppgift ska jag säga. Dagarna kändes som år. Jag vaknade på morgonen och längtade redan då tills kvällen skulle komma så att jag kunde få gå och lägga mig igen. Hade jag tur så vaknade jag aldrig upp mer igen. Det gjorde jag. Besvikelsen var stor varje morgon.

Jag ville sluta skolan på gymnasiet men både kurator och rektor tyckte att jag skulle försöka ta mig igenom skolåren och de stöttade mig jättemycket. N'är jag väl tog stydenten så kom dom med 10 röda rosor som jag fick för att jag varit så duktig som faktiskt tog mig igenom det hela. Jag duktig? Ja det tyckte inte jag men jag klarade av att ta studenten i alla fall.

Har ni verkligen orkat ta er igenom hela min text? Då har ni varit duktiga. I morgon fortsätter jag om hur mitt vuxna liv har varit. Ha en fin dag!

16

I ett samarbete med Egmont Kärnan så produkttestar jag olika saker från just Kärnan. Denna gång är det ett Jättestort Memospel med babblarna.

Vilket barn älskar inte Babblarna? Jag har en treårigt barnbarn som fullkomligt älskar dom. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang de kommer upp i. Hon bara älskar dom.

Numera finns Babblarna i ett jättestort Memo spel. Det är stora brickor med klara bilder på. Barnen lär sig att träna sitt sinne och de får lära sig att vänta tills det blir deras tur igen.

Brickorna är som sagt stora och det krävs lite yta för dom. Det innebär att barnet får röra på sig och det är bara bra.

Brickorna är mycket tåliga och tål lite hårdare tag. Jag rekommenderar detta Memo spel varmt till alla som älskar  babblarna. Spelet rekommenderas till barn från 2 år och man måste vara minst två spelare.

Detta Memo spel finns att köpas på bland annat adlibris, Åhléns, Stor&Liten och Spelexperten

Babblarna

%d bloggare gillar detta: