Jag lever i alla fall

Som ni förstår så har jag inte mått bra. Jag har inte varit här inne och bloggat. Denna årstiden är inte den roligaste och sedan har man massor av annat som man går runt och tänker på. Kroppen säger ifrån. Har ont imina leder och muskler men det beror väl på min fibromyalgi. Kan jag inte göra allt det jag skulle vilja göra och en del kan jag helt enkelt inte göra på grund av andra faktorer.

Men men…jag lever i alla fall och det är väl huvudsaken?!

Barnen har gått i skolan nu i några veckor och det går bra. Vädret är inte så roligt alltid så de kommer hem lite blöta då och då. Det  regnar om vartannat och det är gråmulet mestadels. Hösten har verkligen knackat på dörren för denna gången. Jag hoppas att den vara länge för som vad vi alla vet så kommer det en vinter efter en tråkig höst.

Fast jag inte tycker om vintern så hoppas jag att vi får en kall vinter. Min kropp kommer inte må bra men efter en kall vinter så brukar vi få en fin vår samt en härlig sommar. Det är det jag ser fram emot.

Nu ska jag försöka få i mig en kopp kaffe. Ha det gott!

 

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. De drömmar man hade slås i spillror bara så där. Att leva med ångest och depression är ingen lek. Det är jävligt tufft ska jag säga. Man tvingas gå på mediciner för att man ska kunna känna sig som en människa. Men vad händer den dagen då mattan rycks bort under ens fötter? Jo man faller pladask och man tvingas att se in i verkligheten med andra ögon.

Ibland undrar jag om värdet på en människa är mindre värt än materiella saker? I mina ögon är det inte det men hur är det i er andras ögon? Vad värdesätter du?…och vad är viktigast för just dig?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en titel på en bok skriven av Ann Heberlein. En kvinna som är både forskare och doktor i etik. Hon lider av det som förr kallades för manodepressiv men som numera heter biopolär typ 2. Det är inte samma åkomma som jag lider av men hennes titel på boken stämmer in inte bara på mig utan även på mång andra som lider av psykisk åkomma som ångest och depression bland annat.

Folk som inte haft ångest i sitt liv vet inte hur ont det kan göra. Man vill bara fly från verkligheten för det gör så fruktansvärt ont. Man kan inte ta på det onda utan det sitter inombords. Det finns dom som skadar sig själva för att få ur det onda de bär på eller sätta ett ärr på det som gör ont. Att ha ont är lättare när man vet vart det gör ont och varför det gör ont.

Att gå med ångest är inte så lätt att leva med alla gånger. Man känner sig som en trasmatta och när andra människor torkar sina smutsiga skor på en så faller man bara längre och längre ner. Men det är kanske där som jag är värd att ligga? På botten! Det känns som att man simmar i havet ibland och man dras ner. Man kan inte andas och ju längre ner man faller ju mindre ork får man. Just nu är jag långt under vattenytan.

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men gråten i mitt hjärta
kan ingen se

Precis så är det. Man går hemma varje dag och man ler mot barn och man ler mot grannar. Hälsar på folk som går förbi, men inombords skriker man av smärta.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ska i mitt fall heta Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Min klippa som jag trodde var min klippa fanns aldrig. Det var illusion och i efterhand så känner jag mig så otroligt dum. Så otroligt korkad. Men det är klart…jag är inte värd mer än småstenen som raserat. Som någon sa till min sons kompis, jag kommer från slummen. Kanske gör jag det, men jag vägrar att bo i ett träsk!

Här på Öland så är det status som gäller och jag ligger inte inom ramen för ett godkännande. För det första så har jag många barn, för det andra så har inte alla barnen samma pappa. Jag säger vad jag tycker och jag smeker ingen medhårs. Mina barn skyddar jag och gud nåde den som kröker ett hårstrå på mina barn eller barnbarns huvuden.

Det gillas inte. Jag ska helst känna mig hedrad som får bo här. Precis som att Öland skulle vara paradiset på jorden! Nej det är det sannerligen inte. Jag har aldrig mött människor som är så dömande mot andra människor. De ser ner på andra som de inte anses vara lika mycket värda som de själva. Det råder ingen tvivel om att Öland är långt ifrån mänskliga varelser med känslor som de bara kan komma! Alla är inte likadana tack och lov, så jag ska inte dra alla över en kam men flertalet är.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Är det någon som förstår vad jag tänker? Hur jag tänker? Det är en daglig kamp som jag har inombords. Ibland mer och ibland mindre. Just nu så funderar jag på om den är hanterbar i längden.

Leva

Tänk vad murbruk kan betyda

Det är höst och jag har hamnat i en svacka. Jag gör det jag absolut måste bara, sen bara försöker jag finnas. I livet så hamnar man i olika situationer och en del beslut måste fattas. Det hade varit lättare att ta vissa beslut om man hade varit två, men nu vet jag vart jag står i alla fall.

Jag känner mig låst. Har svårt att skriva ur mig mina känslor. Inte för att jag inte kan utan för att jag vet att vissa människor som läser min blogg gör det för att gotta sig och inte för att stötta. De flesta håller sig i skymundan och visar inte att de finns, men jag vet att de gör det för man kan inte gömma sig i cyberrymden. En har kommenterat och tror att jag inte vet vem det är, men det vet jag.

De får gärna läsa min blogg om de vill. Den är öppen för alla, men på grund av dessa människor så känner jag mig låst med att berätta mina tankar och sätta ord på mina känslor.

Jag har de senaste dagarna funderat starkt på att lägga ner min blogg. Jag har inte bestämt mig helt på den punkten än men det finns i mina tankar om att göra det i alla fall. Jag har tappat tron på så mycket.

Det jag trodde att jag hade fanns tydligen aldrig. Tilliten som jag hade har fått kanterna nötta. En mening som jag inte kan låta bli att grunna på är: Antingen är jag inte värd så mycket eller så är murbruk otroligt värdefull, men oavsett vad så har jag förlorat!

Jag får se hur jag gör med min blogg. Jag har några dagar till att bestämma mig. Vi får se helt enkelt. Ser ni inte mig här så vet ni i alla fall varför. Kanske kommer jag tillbaka. Jagvet inte i dagens läge.

Ha det gott och sköt om er.

5 fantastiska mammor som vunnit på lotto

Det är en stor lycka att vinna på lotteriet, men lite då och då hör vi talas om människor som får chansen att uppleva denna oerhört lyckliga känsla. I den här artikeln kommer vi att berätta om fem fantastiska mammor som har använt sina lotterivinster till att ge sina familjer allt det bästa i livet.

1. Pearlie Smith

Lotto

Pearlie Smith är en stolt mamma på sju, och som du kan tänka dig har det inte alltid varit lätt för henne att ge sina barn de bästa sakerna i livet. En natt hade Pearlie en underlig dröm om några vinnande lotterinummer. Hon hade spelat på lotteriet flera gånger tidigare, men hon hade aldrig vunnit. Ändå bestämde hon sig för att spela med de nummer som hon hade drömt om USA Powerball-lotteriet, och det visade sig vara det bästa beslutet hon någonsin tagit för att hon vann nämligen hela 429,6 miljoner dollar! Med en sådan imponerande förmögenhet kommer Smiths aldrig någonsin att få ekonomiska problem igen.

2. Sonia Davies

Lotto

Sonia Davies, 53, genomgick operation för en tumör och till hennes överraskning, överlevde hon för att berätta vidare sin berättelse. När läkarna informerade henne om att operationen hade botat henne helt, kände hon sig helt oövervinnerlig, och ansåg att detta var den bästa tiden att spela på lotteri.

Sonia, som var i Florida, ringde upp sin dotter i Wales, och hon insisterade på att hon skulle köpa en lott till EuroMillions-lotteriet. Det verkar som Sonias intuition gjorde tjänade henne väl, eftersom de vann inte mindre än 61,1 miljoner pund. Sonia och hennes dotter bestämde sig för att dela förmögenheten med hela familjen, vilket ger dem en chans till en underbar framtid.

3. Hege Jeanette Oskens

Lotto

Hege Jeanette Oskens verkar nästan ha en mytisk koppling till lotteriet. Varje gång hon födde något av sina barn följde en lotterivinst! Eftersom Hege är en lycklig trebarnsmamma, har hon tre lotterivinster bakom sig.

Heges far vann 4,2 miljoner kronor i det norska lotteriet följande dag efter att Hege födde sitt första barn. Sedan vann hon själv 8,2 miljoner kronor och två dagar senare kom hennes andra barn. Den senaste vinsten i familjen Oskens var i år när Heges bror vann 12,2 miljoner ungefär en månad efter att hon födde sitt tredje barn. Det återstår att se om Oskens lotteriäventyr fortfarande har några förmögenheter att leverera.

4. Marie Holmes

Lotto

Marie Holmes är en ensamstående fyrabarnsmamma, och i hela hennes liv hade hon kämpat för att upprätthålla sin familj. Hon jobbade två jobb för att få saker att gå ihop, men hon slutade aldrig hoppas på att hennes liv någon dag skulle förändras, varpå hon regelbundet köpte Powerball-lotter.

En dag levererade hennes lotterihobby henne en enorm jackpott på 188 miljoner $, så nu behöver hon aldrig mer någonsin oroa sig för att inte kunna försörja sina barn. Marie bestämde att inte bara hennes barn, utan även resten av familjen skulle få ett ekonomiskt tillskott för att utbilda sig. Hon ville att de skulle ha alla chanser och möjligheter till en ljusare framtid.

5. Kelsey Zachow

Lotto

Kelsey Zachow , ännu en ensamstående mamma som kämpade för att försörja sin familj. Men liksom Marie Holmes spelade Kelsey på lotteriet och hoppades på att det skulle göra hennes framtid ljusare. Hon fick sitt stora lotterigenombrott på en fredag den 13: e, och hon vann en svindlande 66 miljoner dollar i Mega Millions-lotteriet.

Kelsey öppnade också högskolefonder för hela familjen och hon strävade efter att använda sin lotto-förmögenhet till att ge sina barn de bästa sakerna i livet. 24-årigen visade sig vara extremt mogen och mån om att miljonerna skulle komma till stor nytta, inte bara för henne utan för hela familjen.

Dessa lotteri-mammor har några fantastiska berättelser, men det är deras engagemang för sina familjer som vi beundrar mest. Så sluta aldrig på tro på att saker verkligen kan bli bättre och kanske till och med delta med dina egna lotterikuponger, så kanske även du kan få din egna lotteriberättelse.

Besöket i Stutthof – koncentrationslägret i Polen

Jag och Fredrik följde med tvillingarna och deras klasser till Stutthof i Polen. Vi besökte koncentrationslägret där. Ett planerat läger som de stackars judarna fick vara med och bygga upp. Kriget bröt ut den 1 september 1939 och dagen efter, alltså den 2 september var lägret i drift. Över 110 000 människor hölls fångna här och av dessa så var det 85 000 människor som blev avrättade här. Det blev efter juni 1944 ett utrotningsläger. Allt av människorna skulle sparas för de gjorde allt för att få så mycket som möjligt av människornas kroppar i bruk så att säga. Askan använde dom som gödsel på åkrarna.

Det var många nationaliteter som satt här i detta lägret. Även ett fåtal svenskar. Dessa svenskar hamnade här bara för att de kom i bråk med andra när de kom upp på land. De var sjömän och drack lite för mycket och bråkade med andra och de blev tagna. I stället för att sätta dom i en fyllecell så blev de satta i koncentrationslägret och blev aldrig fria igen.

Det var inte så mycket bevarat av lägret utan det är bara en liten del kvar men de har satt ut markeringar så att man kan se lite hur mycket det egentligen var från början. Det var inget litet läger. Bara tanken på att an faktiskt har gått på samma jord som dessa stackars människor har gjort gö mig så berörd. Många dog ute på marken, antingen av svält, av sjukdomar eller så blev de skjutna. Så ragiskt!

Stutthof

Denna rälsen ligger kvar. Det var här fångarna åkte i vagnar för att komma till lägret.

Stutthof

När fångarna blev tagna så fick de gå igenom det som idag kallas för dödens port. Det finns många sätt att komma dit men bara ett sätt att komma därifrån. De båda bilderna som är till vänster är skosulor från ”några” av fångarna. Det ser mycket ut och det är det men ndå så vet man att det var så många många fler. Bilden till vänster längst ner är tagen inne i lägret på en liten sida av hela lägret.

 

Stutthof

Vilka dessa människor var vet an nog inte för derasnamn blev utraderade när de blev tillfångatagna. Dom blev ett nummer i stället. Så opersonligt och kränkande. De förde journaler om deras person. hur långa de var, om de var kraftiga eller smala. Om deras näsa var bred eller spetsig. Allt noterades. De behandlades sämre än vad man behandlade djuren!

 

Stutthof

Några av fångarnas fångdräkter fanns kvar. Även deras träskor. Det var inte alltid detta passade utan de kunde vara för stora eller för små. Oavsett vilket så var de tvungna att ha dom på sig.

 

Stutthof

De berömda sängarna. I dessa fick fångarna ligga i. Men först när de kom så fick dom ligga på de kalla golven. En värmekälla fanns i form av en ugn men den fanns bara för syns skull. Den användes aldrig. Sängarna kom till senare och det var inte som s att de låg en i varje säng utan det kunde vara 10-15 personer i en säng.

 

Stutthof

Maten som serverades var ingen mat att vilja äta. Egentligen kan man inte kalla det för mat för det fanns ingen näring i den De kokade soppa på allt de kunde hitta från skogen, gräs och rester på frukt.
De fick sällan tvätta sig rena och kunde inte sköta sin hygien som de skulle och borde göra.
Toaletten är ju inte heller så värst renlig och fräsch.

 

Stutthof

Här är en minatyr på hur det såg ut och hur lägret var format.

 

Stutthof

Den översta bilden visar giftet som de slängde ner i taket på gaskammaren.
Bilden till vänster är gaskammaren. Uppe i taket kan man se stänken från giftet runt hålet.
Bilden till höger är en ugn där de brände liken.

 

Stutthof

Detta är en del aska och kol, benrester från fångar som blev gasade ihjäl och brändes sedan.
Jag kan inte förstå egentligen varför de sparar på aksan. Varför inte lägga den i vigd jord?

 

Det var tungt att gå där- Man blev verkligen berörd och jag hoppas på att fler skolor kommer att åka dit i syftet om att aldrig låta historien d ut. Det som hände får ALDRIG glömmas! Det känns inte som att det som hände var så längesedan men det är åndå 72 år sedan det andra världskriget tog slut. Många av dom som överlevde förintelsen har gått bort. Frågan är om det finns någon kvar?

Det var mycket intressant och den guiden vi hade var otroligt duktig. Några av hennes släktingar hade själva suttit som fånge här. Några överlevde men några dog. Hon var mycket noggrann när hon berättade och hon gjorde det på ett mycket intressant sätt. Har ni inte varit där så åk gärna dit och ta del av en historia som vi aldrig får glömma. Det är gratis att gå in och kika men man får gärna skäka en slant om man vill så att de kan fortsätta att bevara det som det är.

Jag är mycket tacksam för att jag fick möjligheten att följa med ungdomarna dit. De var mycket duktiga och de visade verkligen respekt. Efter besöket så åkte vi till Gdańsk och gick lite där inne på deras stora gågata. Så jättemysigt det var. Det var skönt och avsluta turen med något positivt. Man behövde det.

Lite souvenirer till familjen

Vi handlade lite hem till barnen. Små souvenirer att spara. De hade ett stort pariserhjul som man kunde åka i omman ville, men jag hoppade över det. Jag är höjdrädd så det hade inte varit ett bra alternativ. Vädret höll sig med. 40% risk för regn var det och det kom några enstaka droppar men det var också allt.

Färjan vi åkte var fin och maten var otroligt god. Jag tror att ungdomarna hade roligt för de sprang lite överallt och man kunde höra de skratta lite här och var. Det var lite om våra dagar som vi haft. Vi åkte i torsdags och kom hem i lördags. Idag fyller Tove år och dagen började vi med att vi gjorde i ordning en frukostbricka och sjöng för henne.

Ha en find dag. Sköt om er!

Det gör ont, det gör ont

Vilket tråkigt väder vi haft. Det har regnat och det är så grått och kallt. Mina leder och mina muskler tycker inte alls om det. Jag får så ont i min kropp. Nästa sommar känns så otroligt långt borta och det r förmodligen för att det är just det…suck…

Jag fick för en tid sedan höra att jag är extremt omogen och att jag ska be om ursäkt och gå vidare. Idag när man har ont i kroppen så gör sådant sig lite mer påmint.

Jag har varit med om en hel del i mitt liv som jag inte ens önskar denna kvinna som skrev till mig. Med allt det jag har i mitt bagage har gjort att jag faktiskt mognat i förtid. Det bevisar att denna kvinna egentligen inte känner mig utan hon känner enbart till det som berättats för henne. Personliga åsikter har helt plötsligt blivit sanning tydligen.

Jag har gått vidare. Inte bara från detta som hänt nu de senaste halvåret eller de 12 år som jag har bott här. Jag har inte fastnat i någonting utan när jag skriver här i min blogg så ventliterar jag mina tankar och funderingar. Jag är väldigt noga med att skriva vad jag själv har gjort och sagt. Bara det bevisar en viss mognad. De som inte kan stå för det dom gjort och sagt är enligt mig extremt omogna!

Att inte vara mogen klarar inte alltid av att anpassa sig men det har jag gjort. Under mina 12 år här till exempel. Men inte bara då utan i hela mitt liv har jag anpassat mig till andra. När jag väl sätter ner foten så ska jag få höra att JAG är omogen?!

Att vara omogen säger en del även att det är ett kännetecken på ett avvikande beteende. Ojojoj….ja vad ska jag säga? Jag har inget avvikande beteende. Men sen o andra sidan så beror det lite på vad personen menar med det. Jag kan ju ha ett avvikande beteende om jag är den enda som faktiskt VÅGAT sätta ner foten och säga NU ÄR DET NOG!

Men men…sådant är livet. Vill denna kvinna tycka att jag är omogen så får hon gärna göra det. Jag är lika lycklig ändå!

Idag har jag i och för sig haft ont i min kropp men det skyller jag vädret för. Har även trotsat det onda och tvättat. Nu har jag så ont i min rygg men jag lever i alla fall. Det är huvudsaken.

Jag fick höra av min dotter att barn i skolan pratar om vår familj i korridorerna. De har inget annat för sig än att prata om vår familj. Vi måste vara väldigt populära. De tycker kanske att det är i negativ mening men jag försöker se allt negativa i det positiva så jag väljer att se det som att de är helt enkelt avundsjuka!

Nu ska jag göra barn i ordning för sängen. Sedan ska jag nog själv lägga mig. Ha en fin kväll <3

Så skapades ”Sveriges farligaste flicka”

Det var en rubrik som fångade min uppmärksamhet på aftonbladet. Jag kunde inte låta bli att läsa och lyssna på videon som de hade på sidan. Jag blev så fruktansvrt ledsen för den lilla flickans skull. Ännu mer ledsen blev jag när jag efter ha googlat kom in på en sida där någon hade kommenterat att något var ju fel på ungen så vad kunde man begära?

Fy fan rent sagt. Flickan blev bara 14 år gammal och hade under sin korta levnadstid fått flacka runt i flera olika hem och där emellan fått vara inlagd på BUP och sjukhus. Hur kan man bara ens slänga ur sig en sådan kommentar??? Det var ju bara ett barn som verkligen behövde hjälp men som aldrig fick den.

Myndigheterna kan säga att de gjorde allt för att hjälpa flickan men jag köper inte det där. Nu säger inte jag att det var samma sak med min son för det var det inte men det finns många likheter. I stället för att ta reda på vad det var som var fel och vad som behövdes så skickades sonen iväg. kommunen betalade mer än gärna pengar för att hålla sonen härifrån. Det är så det ser ut i alla fall.

Kommunen som hade hand om denna lilla flicka borde ta sitt ansvar och göra rätt för sig. De gjorde det inte under flickans levnadstid och de gör det definitivt inte nu när de påstår att de verkligen har gjort det. Flickan hade inte varit död i sådana fall. Jag tror inte på ”hopplösa fall”. Jag tror mer på hårt arbete och visa medkänsla!

Till den personen sm skrev den elaka kommentaren om att det måste varit fel på ungen vill jag bara säga: Det är DIG det är fel på!

Så otroligt ledsen

Jag kände inte denna flicka men jag är så otroligt ledsen för hennes skull. Jag hoppas hon mår bättre där hon är idag. Jag har själv en dotter på 14 år och jag vet nte vad jag skulle tagit mig till om detta skulle ha hänt henne!

Jag vet inte när detta har hänt men oavsett när så berörde det mig verkligen!

R.I.P du underbara vilsna flicka. Må änglarna sjunga för dig <3

Underbar familj man har <3

Vilken underbar helg vi har haft. Stéphanie sa för någon vecka sedan att hon tyckte jag och Fredrik skulle göra något för oss själva för att vi behövde det sa hon. Barnen tog hon hand om. Vi åkte i fredags jag och Fredrik. Tog en tur till Södra Öland och kikade runt lite. Sov i husbilen vilket var väldigt smidigt. Sedan åkte vi till ett ställe där traktorer plöjde på en åker. Visst låter det roligt? Hmmmm….men det var faktiskt mycket trevligt. Jag brydde inte mig så mycket om de gamla traktorerna men det var trevligt att träffa lite folk. Människor som inte dömer mig utan faktiskt respekterar mig som människa. Underbart måste jag säga.

Vi tog lite fika där. Åt en korv och drack kaffe. Njöt av tillvaron….tills det började regna. Det var i slutet så Fredrik missade inte så mycket. Det var han som ville åka till det här från början och vad gör man inte för den man älskar?! Jo man följer med hahahaha.

Vi åkte sedan hem en snabb sväng. Hämtade Benjamin, Hampus och Pontus. Pratade lite med Robin och Tove och pussade på barnbarnen. Mina 3 yngsta söner (Tove och Robin hade dom denna natten) tog vi till Kalmar för de skulle se på bio. Bilar 3 gick i 3D där. Vi mötte upp Stéphanie och Jonatan på bion och väntade där tills det var dags för killarna att se på film. Jag och Fredrik åkte hem till Stéphanie och Jonatan och åt hemmagjord pizza som de hade lagat till och drack lite kaffe.

Vi hade en jättemysig stund där. Satt där tills det var dags för dom att hämta upp pojkarna och då var det dags för mig och Fredrik att sätta oss på bion och se våran film. Den hette The Hitmans Bodyguard och den rekommenderas varmt. Den var både actionfylld och humoristisk. Precis i min och Fredriks smak. Efter filmen så gick vi tillbaka till husbilen och njöt av stillheten där.

Idag hämtade vi upp pojkarna hos Stéphanie och Jonatan. Det hade gått bra för dom. De hade haft roligt igår med film och spel. Benjamin var kvar och åt mat med dom och tog bussen hem senare på kvällen.

Idag kom vi hem och jag var bara tvungen att pussa på barn och barnbarn. Saknade dom hela helgen men det var skönt att få lite egentid med Fredrik. Man behöver det ibland.

Ett stort TACK till alla som hade hand om hem och barn. Ni är guld värda <3

Jag älskar hela min familj. Min stora familj. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Mina barn tar Fredrik som sina egna. Det är så roligt, inte bara för mig utan även för barnen att höra när han säger vår dotter eller vår son. Fredrik gör ingen skillnad på barnen oavsett om det är hans egna eller om det är mina. De är lika mycket värda. Det är så skönt att veta att de är accepterade.

Mina barn ser Fredrik som sin pappa. De kramar honom och berättar hur mycket de älskar honom. De gör det på olika sätt. Några säger det, andra visar det mer än de säger det. Ord och handling…det är det som säger mest!

Nedan några bilder från helgen.

TraktorplöjningKalmar

KalmarSödra Öland

En hel Klan kan man säga

God kväll alla fina. Jag är född skåning och är skåning i hjärtat. Jag behöver inte vara ölänning för att veta vad 1+1 blir. När det gäller det här med IP-adresser så behöver man inte vara en myndighet eller en professor för att förstå vem det är som skriver en kommentar. Varför försöka vara anonym? Kan dom inte stå för det dom tycker? Förmodligen inte. Fegt att hagla ur sig saker som de inte vet något om och sedan göra det utan att våga stå för det. Men de människor som gr det är obetydliga och jag tar inte åt mig. Men det är rätt roligt med tanke på att denna person tyckte att jag var extremt omogen bara för att jag inte ber en kvinna om ursäkt som har dragit in mina barn i sin personliga tvist mot mig. Jag tycker det är extremt omoget att öppna munnen ( i detta fallet skriva) o säga/skriva en massa strunt och inte våga stå för det.

Det säger mer om den personen än vad det gör om mig!

Jag vet inte vad personen i fråga vill egentligen? Mer än att jag ska be om ursäkt för vad någon annan har gjort. Varför skulle jag? Släppa det och gå vidare skrev hon. Ja det har jag gjort. Sedan att jag skriver ner mina tankar och funderingar från ett ögonblick säger inte att jag har fastnat i något och inte går vidare.

Kanske så sticker det i ögonen på folk att jag faktiskt mår bra. Jag kan inte må bättre faktiskt. Det är inte jag som har förlorat på detta som händer fast folk tror det. Jag har mina älskade barn, barnbarn och man. Vad mer behöver jag? Ingenting! Absolut ingenting!

Jag är som sagt skåning och vi är kända för att ha temperament och jag har det. Speciellt när folk går på mina barn. Då blir jag en lejonhona och gör allt för att skydda dom. Jag är en kvinna som vågar stå för det jag säger och för det jag gör. Med det har jag inte sagt att allt jag sagt och gjort är det rätta. Det står för att jag står för det jag sagt och gjort. Mina misstag lägger jag inte på någon annan.

MEN!!!! Med detta menar jag inte att jag har gjort ett misstag med att be vissa människor fara och flyga. Vissa är värda det. En del skulle fått höra det tidigare bara, men jag gör allt för mina barn. Jag tål mycket på grund av mina barn. Jag älskar dom för mycket för att låta dom bli kränkta eller bli psykiskt misshandlade av människor som tror att de kan behandla andra människor hur dom vill.

Vissa människor är inte vana vid att folk säger emot dom och då blir dom som ett offer. Det är såååå synd om dom. Ja tycker dom själva…och dom som får höra deras sanningar!

Ni som inte känner mig eller som inte varit  närvarande kan inte ha en egen åsikt. Ni vet inte vad som utspelat sig här. Era åsikter bryr jag mig egentligen inte om. De biter inte på mig. Tyck vad ni vill. Var feg och stå inte för dom. Gör vad ni vill. Jag mår lika bra ändå…om inte bättre!

Det går inte att gömma sig

Nu vet jag vem det var som skrev kommentaren i mitt inlägg häromdagen. Det är inte så svårt att få fram vem det är som skriver. Ett IP-nummer säger en hel del.

Trodde inte att DU som skrev var så feg och inte vågade skriva att det var från dig. Det säger mer om dig än vad det gör om mig.

Nu ska jag umgås med min älskade familj. Ha en gin lördag alla fina ❤