web analytics
Gå till innehåll

Idag är det den 1 december. Vi närmar oss julafton. Den högtid som är min absoluta favorit. Jag älskar att se barnen öppna sina paket. De sitter med sina förväntansfulla ögon och öppnar nyfiket sina paket. Så härligt!

Men så blir det inte i år. Vi var förut 15-16 stycken och firade jul. Det var mina barn, några med respektive och sedan mina barnbarn. Nu firar vissa barn med sina respektives familj. Barnbarnen är hos sin mamma och kvar blir vi 5 st som firar jul tillsammans. Inga yngre barn närvarande. Det blir en erfarenhet rikare kan man säga. Det är stor skillnad på att fira jul med 14 än med 5 ☺️

I skrivande stund så kommer en julafton till mig. Jag bodde i Eslöv med mina 5 äldsta barn. Vi skulle fira jul helt själva. Jag är en människa som följer mina traditioner, så även denna gång. Jag lagade maten. Vi tittade på jultecknat tillsammans och sedan delade jag ut julklapparna. Det blev en lugn och fin jul. En av de bästa jularna jag har haft. Mitt fokus låg på barnen och vi hade det så trevligt. Jag var ensamstående med 5 barn. Två på ett år, sedan kom de tre andra på 5, 6 och 10 år.

Jag har börjat handla in julklappar. Resten ska inhandlas till helgen. Sedan får jag se när dom kan delas ut till dom barn jag inte kan träffa under julhelgen.

Jag saknar mina barnbarn. Det var ett tag sedan jag träffade dom nu. Dom börjar bli stora. Nellie går ju redan i första klass. Jag förstår inte vart tiden tar vägen!

Igår var jag och Stéphanie nere i Skåne och hälsade på. Tog hela dagen. Det är ju 60 mil sammanlagt. Jag hade ont i ryggen som bara den. Gjorde ont när jag gick, men idag känns det bättre. Än så länge. Nu är vi på väg till Linköping med Hampus. De ska kika på hans käke. Han har en ovanlig åkomma sa läkaren. Hans ena kindben är kortare än den andra och det innebär att hans ansikte ser snett ut. Eller ansiktet är snett rättare sagt. Vi får väl se vad dom kunniga har att säga idag om det. Jag vet att väljer Hampus att operera sig så innebär det några år med tandställning och det lockar så klart inte Hampus.

Pappa fyller år på söndag. Ska till graven och tända ett ljus och så ska jag sätta hans födelsedagspresent. Varje år får han någon prydnad av något slag. Detta året får han en liten ängel.

Jag är nästan i stort sett den enda som sätter blommor och tänder ljus på hans grav. Dom andra barnen bor inte här men jag kan ju tänka att de skulle kunna höra av sig till mig och fråga om jag kan sätta något från dom, men icke. Det är tyst som i graven från dom. Tråkigt! När vi åker till Skåne nästa gång ska vi köra runt till gravarna där. Jag har mormor, morfar, farmor och mostrar, fastrar och morbror där nere.

Jag hoppas att ni som läser har det bra. Önskar er en fin och mysig dag. Kram på er!

Ibland händer det saker i ens liv som man behöver ventilera med någon, men det är inte alltid man har denna någon i ens närhet. Förr hade jag Carina, men hon finns tyvärr inte bland oss längre. Jag saknar denna kvinna något så otroligt mycket. Har pratat om henne ibland i terapin och hon kom upp även igår.

När vi båda bodde i Billinge i Skåne så träffades vi i stort sett varje dag. I byn finns ett fik och där gick vi en dag i veckan och köpte hem semlor som vi fikade med hemma hos Carina. Barnen lekte och vi vuxna satt och pratade. Vi lagade lunch tillsammans och var med barnen. Helt underbara stunder. Varje gång jag fikar med en semla så tänker jag på Carina. Hon finns med mig vart jag är går.

Ja, livet är inte rättvist. Det kan ingen beskylla världen för i alla fall!

Jag går fortfarande på behandling. Det går framåt. Min terapeut har ju gått över från Prologne exposure till EMDR. Det förstnämnda så går man igenom ett minne. Det återberättar man tills ångesten har gått ner kan man säga. I EMDR så ska jag sitta still och följa min terapeuts fingrar rörelse med ögonen. Man börjar med att ha fokus på en situation och har de känslor som den här bilden och händelsen ger. Men under tiden man sedan följer hennes fingrar så kan flera andra minnen dyka upp. Känslor som utbyter varandra.

Min terapeut sa i början att det är som att jag sitter i ett tåg och ser världen utanför mitt fönster. I detta fönster så kan känslor, tankar och händelser dyka upp. Det är så skumt att det kan vara så för jag kan verkligen se världen utanför detta fönster. Min värld som jag en gång var tvungen att leva i av olika orsaker.

Det var jobbigt att återberätta ett minne som var fruktansvärt hemsk för mig men i EMDR så kan jag tycka att det är än så mer jobbigare. Mycket för att jag vet aldrig var en resa kan bjuda på. Det är flera minnen som kan komma upp. Känslor som är svåra att ha. Men jag måste ändå säga att den behandlingen hjälper. Men så har jag en superduktig terapeut. Jag är så glad över att ha fått en terapeut som är så bra.

Igår var det mycket sorg och rädsla som kom upp. Vi pratade om den paralys som jag oftast hamnar I om jag hamnar i en situation som mitt nervsystem tolkar som hotfullt. Det innebär att jag bara står där på plats när saker och ting händer. Jag står kvar i stället för att gå. Jag kan helt enkelt inte gå fast jag hade velat. Mitt nervsystem skyddar mig ned att stå sär stilla. Jag kan tänka att det är sjukt för jag tycker inte att jag skyddas med att stå kvar i en hotfull situation. Jag kan ju tycka att det är säkrast att gå. Men min terapeut säger att det är som att man spelar död. Eventuella fienden ska inte se att man lever. Så gör många andra djur i vår värld. Jag sa att det låter som att jag bortförklara mitt handlande. Hennes fråga fick mig att tänka...- Bortförklara du eller ger du en förklaring?

Ja...Jag förklarar. För hade jag kunnat göra annorlunda där och då så hade jag gjort det. Denna paralys förstör så mycket, men vad kan jag göra? Ja vi pratar om olika alternativ. Men det är svårt ibland...fast det borde vara enkelt att göra. Men hade det varit enkelt så hade jag gjort det!

Första advent har varit och vi går snabbt in mot andra advent. Denna vecka har jag en del inbokat så veckan kommer gå bort. Har inte julpyntat än men jag ska i veckan. Jag hinner inte med något känns det som. Inte I den utsträckning som jag vill. Jag har så ont i min kropp. Mina höfter, leder och rygg mår inte bra. Måste ta det lugnt. Måste lyssna på vad min terapeut säger. Måste tänka på mig och vad jag orkar. Ta en eller två saker per dag. Svårt att bromsa in men jag måste.

Det är vinter men snön har försvunnit. Det är dock kyligt och kallt. Vill ha sommar och sol! Men det är några månader dit!

Nej! Nu har jag samlat slut. Jag önskar er alla en fin dag. Sköt om er!

Då vaknade man tidigt mitt i natten och har svårt att somna om. Så är det vissa nätter. Jag får sällan de timmar jag behöver för att känna mig utvilad. Det är svårt att ta igen förlorad sömn så det innebär att jag är så trött om dagarna ibland att jag inte gör så mycket som jag skulle vilja.

Helgen som varit har varit lite skiftande. I lördags gjorde jag inte så mycket. Kände mig småfrusen så jag låg mestadels under min filt. Igår flyttstädade jag Stéphanies lägenhet. Ja Stéphanie själv hjälpte till. Vi sprang med flyttkartonger från fjärde våningen och ner. Det tog på ryggen och lederna. Vi har hallen kvar men den ska vi ta nu på morgonen. Vi orkade inte ta den igår. Vi höll på hela dagen.

Idag ska jag på terapin. Har uppehåll i 3 veckor nu då min terapeut har varit på semester i Nepal. Tänk att kunna åka dit?! Vilken upplevelse det måste ha varit. Härligt att se och få ta del av andras kulturer.

Nej...om man skulle försöka sova lite. Ska uoo om två timmar. Vad är bäst egentligen? Att försöka somna om eller gå upp? Ja jag får se hur jag gör. Ibland är det bättre att gå upp för i regel så blir man så otroligt trött på dagen när man varit vaken och sedan somnat om igen.

Igår var det första advent. Nu går det fort. Snart är det julafton 🥰 Till helgen som kommer blir det jakt på julklappar till mina nära och kära.

Jag hoppas att du har det bra. Var rädd om dig. Det finns bara en som du! Ta inget för givet. Skjut aldrig upp något till morgondagens som du kan göra idag. Det kommer en dag då det inte finns en morgondag. Tråkigt...men sant. Oavsett vem man är så är det något som vi alla har gemensamt!.

Kram kram

2

Snart bara 4 veckor kvar till jul. Längtar dit. Kommer dock bli en mycket annorlunda jul mot vad vi är vana vid. Vi blir inte så många som vi brukar vara och de minsta barnen vi kommer att ha hemma är 14 och 16 år gamla. Vi gör väl som vi brukar göra i övrigt. Är med varandra och myser med bland annat glögg, varm chokladmjölk, pepparkaka och lussekatter. Till det så ser vi en mysig julfilm. Lite Kalle Anka och julmat på det. Sedan är vi framme till julklappsutdelningen och därefter en värmande god kopp kaffe.

Ja det blir alltid som det brukar fast man säger att i år ska vi göra annorlunda. Varför bryta traditionen?!

Fredrik har jouren hela julhelgen så klart så det blir att stanna hemma. Mysa med hundarna och bara vara. Det kan bli hur trevligt som helst. Kommer och kännas lite tomt bara då de flera av mina barn inte kommer vara hemma. Inga barnbarn som stojar runt. Jag älskar julen och jag älskar att ge bort presenter och julklappar. Det är roligt att kunna glädja andra.

Jag är en människa som skulle kunna ge bort mina sista pengar. Det är inget jag bara säger utan det har hänt flera gånger. Finns det någon annan som behöver dom bättre än jag där och då så funderar jag inte ens över det utan det är en självklarhet för mig. Samtidigt så kräver jag inget tillbaka. Jag vet hur det är att inte ha så mycket av det goda i livet. Men det räcker med det lilla för att få dagen att lyfta.

Ibland när jag kan känna mig som världens sämsta människa så försöker jag ta fram det som jag även gör för andra. Ta fram ljusglimtar i livet. Försöka se den andra sidan av myntet. Det är svårt men jag försöker. Annars drar jag ner mig ännu längre ner i avgrunden.

Vi är inne på den årstid som inte ligger till min fördel. Jag har ständigt ont i leder och muskler. Trots detta så hjälper jag andra med det dom behöver hjälp med. Det har blivit en mängd flyttar för barnen dom sista 18 månaderna som vi har hjälpt till med. Det har packats och flyttstädat. Jag är trött i mitt psyke och jag försöker vara alla till lags. Det går inte. Men som alltid tänker jag alltid på andra först och tar mig själv sist. Allt för att inte känna mig egoistisk. Men jag måste nog börja tänka på mig själv. Annars sjunker jag och det är svårt att ta sig upp igen.

Livet är ingen lek. Det finns ingen manual att följa utan man får göra det bästa av möjligheterna. Men ibland så blir det inte som man tänkt. Tyvärr...men det är kanske det som är just livet?!

2

Att vintern inte är min favoritårstid vet nog alla om som känner mig. Vintern kan vara vacker men det är kylan mestadels som jag inte kan med. Jag skulle vilja flytta till ett land där det är sol mestadels. Mina leder älskar värmen. Är det varmt så kan man svalka sig i en skön dusch eller ett härligt bad. Men är det kallt så är det inte lika lätt att få upp värmen i kroppen.

Det har snöat en del här i Borgholm. Det har lagt sig på både mark och träd. Så länge det inte blir slaskigt så är jag nöjd. Nu är jag glad över att inte ha småbarn som vill ut och åka pulka...men jag har hundar som vill ut. Där är det en del jobb, speciellt med dom lurviga för snön fastnar i pälsen och det måste jag ta bort. Sedan blir det blött på golvet. Ja det blir i alla fall rent på golvet om inget annat 😉

Igår satte Fredrik ihop en stor garderob i hallen på övervåningen. Den ska jag fylla idag med handdukar och sängkläder. En del toalettartiklar och städmaterial ska med in dit. Ja man kan säga att julstämningen har börjat.

Jag hoppas att ni har det bra. Har ni fått någon snö? Ha en fin dag och sköt om er!

Familjen har alltid varit viktig för mig. Jag försöker vårda varje sekund som jag är med den för helt plötsligt en dag så kan allt bara försvinna. Man vet aldrig vad livet har i beredskap. Man jobbar och strävar efter mål. Det kan ta flera år tills man kommer fram och kan se slutdestinationen men det tar bara en sekund för allt att rämna.

Jag försöker och försöker men det är inte alltid jag lyckas komma fram och det på grund av många orsaker. Ett av dom är mitt psyke. Jag har min förbannade PTSD som håller mig i ett fast grepp. Jag sover dåligt om nätterna. Drömmer konstiga drömmar. Vissa är fantasi och vissa drömmar är mardrömmar. Att ha det så då och då kan fungera men har man detta samt depression i bakgrunden samt stressat halvt igenom livet så kan det få katastrofala följder.

Jag är trött hela dagarna. Ingen trötthet som går att vila bort tyvärr utan jag måste sakta ner min vardag. Tänka på mig själv och på vad jag behöver men jag är dålig på det. Istället tänker jag på alla andra och på vad dom behöver. Det blir sällan bra har jag märkt. Jag försöker sätta mig in i andras situationer för att lättare förstå mig på varför dom reagerar som dom gör. Tänk om alla hade gjort detsamma om mig?!

Jag är glad över att ha mina barn och barnbarn. Det är dom som ger mig styrka i den grå vardagen. Vad skulle jag varit utan dom?

Luna är nio år gammal och kommer från orten Lilla Vargudden. Den långa vintern är över för denna gång och nu är det våren som är kommen. Äntligen blir det lite vår och solsken i Lilla Vargudden. Det finns mycket att göra men mest tycker Luna om att fylla på sin superkraft. Men fast molnen på himmelen är borta så kan Luna inte låta bli att påverkas av vädergudarna Axels oro. Vad är det som händer med solen? Håller solen på att bli galen? Luna bestämmer sig för att undersöka vad det är som händer.

Fakta

Författare:

  • Sören Olsson
  • Martin Svensson
  • Leif Eriksson

Illustratör: Andrea Femerstrand

Ålder: 6-9 år

ISBN: 9789189393332

Språk: Svenska

Vikt: 386 gram

Serie: Luna och superkrafter (del 4)

Utgiven: 2022-04-13

Förlag: Bookmark Förlag

Antal sidor: 108

Mitt omdöme

Spännande bok som tar barnet med på ett spännande äventyr. Denna bok är lättläst och har många fina illustrationer. Boken passar både pojk och flicka mellan åldrarna 6-9 år.

Boken finns att köpas hos adlibris och bokus

Känslor kan vara det värsta som finns. Vissa känslor stannar gärna kvar längre. Vissa känslor är svåra att vända. Förklaringar kan ges men känslan en handling har gett vägrar att försvinna. Det gäller både känslor man kan ge och känslor man kan få.

Bland det värsta som kan hända är när något händer och blir sagt på ett sådant sätt som det inte var tänkt. Förklaringar till det kan bero på många olika saker. I mitt fall kan stress vara ett svar, bemötande ett annat, kränkningar genom ett tredje osv osv.

Jag är mänsklig som alla andra. Det är mänskligt att fela. Jag kan säga saker i en situation där jag känner mig trängd och kränkt. Jag blir framförallt ledsen. Speciellt när allt ska landa på mina axlar, där det känns som att det bara är jag som har gjort fel...när det egentligen inte är så.

Jag kan känna mig som världens sämsta människa som säger saker i en situation där jag egentligen känner mig påhoppad av olika slag. Jag är inte den elaka personen som målas upp. Tvärtom. Jag vill hjälpa till och jag vill underlätta för andra. Allt för att andra ska ha det bra...men den bilden är lite skev just nu. För det är den personen som andra inte alltid ser. Det gör ont.

Jag har trampat över men bett om ursäkt. Mer än så kan jag inte göra. Jag har tänkt på hur jag har uppfört mig men även på hur andra har uppfört sig framför mig...utan att fått en ursäkt. Det sårar det med.

Ja...Jag är inte mer än mänsklig...men ibland hade det varit skönt och vara en fluga. Dom dör fort när den smälls till. En människa med ett sårat hjärta och hack i sin själ dör sakta...men säkert.

På förra sessionen i terapin så pratar vi om mitt förflutna. Det kommer fram känslor som jag får sätta ord på. Lugnet före stormen kom upp flera gånger. I många situationer så kändes det som att det var just lugnet före stormen. Jag väntade på att något skulle hända. Vad visste jag inte, bara att det inte skulle båda något gott. Det gav mig ångest. Ena stunden var allt "bra". I nästa så kunde det ske en katastrof.

Idag så blir jag orolig när något händer. Rädd för att hamna där jag en gång var. Jag lider av PTSD. Det innebär att jag ibland slungas tillbaka till det gamla livet. Idag var en sådan dag.

Jag har hjälpt min dotter att packa och hjälpt henne att flytta i två dagar i sträck. Jag har haft ont i min kropp men jag har ändå kört på. Jag har lågt blodvärde så jag blir lätt yr. Inte bara när jag reser mig upp utan även när jag står eller går.

Fast jag gjort allt det där så vill jag hjälpa andra så gott jag kan. Idag har jag fått lära mig att ens hjälp är inte alltid välkommet. Oavsett hur oskyldigt det än är. Jag måste acceptera det och försöka låta det vara. Det är inte lätt för jag tar det personligt. Jag känner mig kränkt.

Jag hamnade i en situation som jag inte kunde förutse. Jag förstod inte vad som egentligen hände men det hela gav mig känslor som påminde om förr. Jag blev chockad och ärligt talat rädd. För jag visste inte vad som skulle ske härnäst. Det var lugnet före stormen.

Det hände för flera timmar sedan men än ligger jag med ångest och har gjort det sedan 16:30 ca. Jag tänker på det min terapeut brukar säga. - Andas genom näsan. Se dig omkring. Vart är du någonstans? Vilket år är det? Stampa in dig och låt andningen flöda. Vad säger dina sinnen?

Ja det har jag tränat på idag. Jag försöker andas och komma tillbaka till nuet. Svårt när känslor säger en sak och nuet ett annat. För nuet är inte så himla roligt just nu. Jag förstår inte vad det var som hände. Jag ska försöka få chocken att läggs sig och försöka sova sen. I morgon är en ny dag!

Ja det blev en svammelblogg idag men jag kände att jag måste skriva av mig.

Kram och ha en gin kväll!

.Här har vi ett av mina hjärtan. Lille Liam ❤️ Han tröstade sin farmor ikväll ❤️

Se det positiva i det negativa. Det är något som jag alltid försökt att ta fram när något tråkigt eller något jobbigt händer. Försöka vända det till positivt är så klart inte enkelt men det hjälper en att ta sig vidare. I alla fall så har det hjälpt mig.

Tanken: Det har varit värre är något som har följt mig genom livet. Det har hjälpt mig att ta stegen framåt. Att ta mig dit där jag är idag. Då hjälpte det mig att "överleva". Nu drar det mig sakta neråt. Börjar förstå varför jag har tänkt så. Det får mig att inse det allvarliga i de flesta situationerna.

Nu ska du börja leva och inte bara överleva

Ja det är något som min terapeut brukar säga till mig. Hur gör man för att leva tänker jag i mitt stilla sinne? Hur tar jag mig vidare i livet? Utan att tänka på eventuella faror som kan lura runt hörnen? Ja det är ingen lätt uppgift. Jag undrar om det inte hade varit lättare att skruva ihop en bils motor. Som sagt en supersvår uppgift!

Jag har börjat i alla fall att tänka på hur jag skulle vilja ha det. Men jag har inte kommit längre än så. Jag är en människa som älskar att vandra. Upptäcka nya platser och få uppleva olika kulturer som vår värld har. Leva enkelt och träffa nya människor. Det är alltså precis raka motsatsen till Hur jag lever och andas idag.

Jag kan ibland känna mig fast. Kommer ingenstans utan jag stampar på samma plats nästan hela tiden. Ibland åker jag ett steg tillbaka men jobbar mig fram till där jag är idag, men jag kommer ingenstans känns det som. Vad är det som är fel? Vad gör jag fel?

Har även börjat fundera på vem jag är. Vem är jag förutom att jag är en sjubarnsmamma och farmor? Jag vet inte. För visst måste jag vara mer än så? Eller? Ibland kan jag känna mig vilsen i livets djungel!

Nu ska jag försöka att ta dagen som den kommer. Börjar med att ta en go kopp kaffe. Det brukar stilla mitt inre. Jag hoppas att ni alla har det bra. Önskar er en superfin dag ❤️

%d bloggare gillar detta: