web analytics
Gå till innehåll

Att vara förälder är bland det svåraste man kan vara. Ju fler barn man har ju större utmaning är det. Det finns stunder då man funderar om man är en bra mamma eller världens sämsta. Jag har alltid försökt att göra det som jag tror är det bästa för barnen men ibland undrar jag om vad det egentligen är. Hur ska man kunna veta?

Ja livet är inte alltid så enkelt att leva.

Under många år har jag fått höra att jag till exempel är en hora. Varför? Många gånger så är det för att jag har flera barn med olika pappor. Att jag sedan hade förhållanden med dom spelade ingen roll. Jag var en hora oavsett. Det var då. Hur är det nu? Förmodligen samma. Inget jag lägger ner någon större tankeverksamhet på, men när ett barn skriker det åt mig så gör det ont.

Är man två föräldrar närvarande så är det viktigt att båda har samma regler. När den ena ger kan den andra inte ta. Säger den ena nej så kan den andra inte säga ja.

Jag kan ibland känna mig vilsen. Är trött på allt. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar. Det känns som att ju mer jag kämpar ju längre ner under ytan kommer jag.

Jag kan ibland kännas mig så besviken. Det var inte det här livet som jag kunde se framför mig. Trodde att jag hittade hem men nu är jag osäker.

Jag går på behandling för ptsd och den är ingen dans på rosor. Den tar mycket energi. På måndagen när jag gar varit där så bearbetar jag det som blivit sagt. På tisdagen är jag i regel totalt slut. När onsdagen kommer så börjar veckan för mig. Orken kommer sakta tillbaka. Måste stoppa mig själv för att inte ta slut på mig själv. Ska orka några dagar till innan veckan tar slut. Blir det konflikter med något barn och det är bara jag som är tvungen att gå in i dom så blir jag trött. Jag står på mig men efteråt så börjar jag ångra att jag var konsekvent för jag får sota för det. Allt slutar inte där utan sedan börjar konflikterna med mannen som ska backa upp mig. Eller det ska han kanske inte? Kräver jag för mycket?

Jag känner mig deprimerad. Det är i och för sig vinter vilket betyder att jag redan är sårbar för tråkiga händelser som livet ger. Det närmar sig jul och jag vill ha en fridfull jul. Hur får man det? Ska jag strunta i regler för att det ska bli fridfullt eller ska jag sätta ner foten och göra det som jag egentligen känner är det bästa? Ska jag vara en förälder0 med andra ord? Allt för en fridfull jul?

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Men det är vad livet ville ge mig. Tack så mycket!

I terapin ska jag spela in sessionerna för att sedan lyssna på den under veckan. Det gör skillnad att lyssna på det "utifrån". Man minns mer. Fler detaljer kommer fram och tankarna börjar virvla omkring. Sedan när det är dags för en ny session så tar jag fram mina reflektioner och sedan pratar vi kring det. Det hela får en annan innebörd helt plötsligt. Allt är alltså inte som man först tror om sig själv. Det är en liten tröst.

Jag tillhör dom som får dåligt samvete för minsta lilla. Jag är inte rädd för konflikter men automatiskt så tror jag det värsta om mig själv så konflikterna försöker jag ändå hålla mig ifrån så mycket det går. Händer det något så tar jag automatiskt skulden på mig. För det måste ju bero på mig?! Men vad sa jag? Vad gjorde jag? Ja det vet jag inte riktigt men något måste det vara!

Under en dag så går min hjärna på högvarv hela tiden. Inte konstigt att man blir trött. Jag försöker inte gå in i den där välkända ping pong matchen som ofta vill sättas igång i mitt huvud men ibland så gör man det ändå helt automatiskt!

I morgon är det dags för ännu en session. Jag har lite tankar och reflektioner från gångna veckans session. Ska försöka komma ihåg dom till i morgon. Har skrivit ner på mobilen men ibland så glömmer jag ändå.

Jag har varit hos min näst äldsta son med familj i några dagar nu. Myst med barnbarnen, spelat spel och pratat med sonen och hans sambo. Det har varit jättemysigt! I morgon bär det hemåt igen. Jag behöver dessa dagar. Samtidigt får jag dåligt samvete som inte orkar med lika mycket som tidigare. Det tar sin lilla tid att komma tillbaka till livet.

Önskar er alla en fin kväll. Kram på er.

Älskade pappa ❤

Idag är det din dag. Ett stort GRATTIS på din födelsedag ❤

Du skulle idag fyllt 87 år. Hade du varit i livet så hade vi kommit till dig och gratulerat dig, men gör 10 år sedan ville livet något annat. Dina plågor lindrande men priset var att du fick komma till andra sidan. Ibland så känns det som att det var igår det hände och ibland känns det som evigheter sedan.

Idag går mina tankar till dig ❤

Ja livet är som livet är. Vi ska alla den vägen vandra. Det är väl det enda som vi alla människor har gemensamt. Jag är själv rädd för döden. Men den rädslan lindrande ändå lite den dagen jag satt vid min pappas dödsbädd. Han somnade in fridfullt i min famn. Min rädsla är väl mest om hur det ska gå till. Man vet ju inte om man kommer plågas eller inte. Försöker dock inte tänka så mycket på det.

Livet har inte varit lätt i övrigt. Man har prövats på många olika sätt. Man har försökt och hantera olika situationer på bästa sätt. Ibland har det gått bra, Ibland har det varit jobbigare. Men det är väl så livet ska vara. En del glider på ett bananskal genom livet medan andra får jobba häcken av sig för att försöka gått ett normalt liv.

Men vad är egentligen värst? Den som glider eller den som får jobba för det? Jag tror faktiskt att det är för dom som glider. Varför? Jag tror inte att de kan föreställa sig hur det är att kämpa för själva livet. Låter det konstigt? Ja kanske, men den tanken får ändå mig att tänka att det finns hopp även för mig. Kanske så kan jag också få glida en vacker dag?!

Nåja, så är det. Idag ska det inte handlar om mig utan om min pappa som fyller år idag. Skickar massor med tankar till dig pappa. Tänder ett ljus för dig ❤ Du är saknad ❤

När jag var 30 år gammal då jag var mitt i livet och borde varit lycklig, så levde jag i rena helvetet. Jag skulle gifta mig med mannen som jag hade varit tillsammans med i nästan 9 månader. Ja ni läste rätt. Vi hade enbart varit tillsammans i de korta månaderna. Jag ville inte gifta mig egentligen. Det var påtryckningar från andra och sedan mitt i allt så trodde jag att det skulle bli bättre om jag sa ja. Ett problem mindre tänkte jag. Så dumt!

Jag hade 3 veckor på mig att hitta kläder till barnen och en brudklänning till mig. Hitta en präst som ville viga oss på min 30-årsfest. Jag fick tag på en höggravid präst som jag hoppades skulle föda när det var dags för det stora JA:ett. Hon kom som planerat (fan också). Jag grät. Alla trodde nog att det var av lycka men jag grät av ren förtvivlan, rädsla och allt som man kan tänka sig. Mitt liv var över kändes det som.

Pappa förde in mig i lokalen. Ingen förstod vad som skulle hända för jag hade inte berättat för någon om att jag skulle gifta mig. Det var bara mina föräldrar som visste. Jag ville inte ha några presenter som skulle påminna mig om mitt livs största misstag! Jag grät!...men jag gick in i lokalen med min pappa vid min sida. Alla stod där med förvånande leenden medan mina tårar svämmade över.

Detta var mitt första äktenskap. Det höll inte så länge. Två månader senare stack han. Eller jag fick modet och säga att han skulle försvinna. Han gick men han försvann inte. Nästa helvete skulle börja. Jag var gravid och skulle ta det lugnt. Istället fick jag kolla bakom mina axlar för det var alltid någon som körde efter mig i stan. Jag blev jagad, hotad till livet och psykad. Samtidigt hade jag tre barn att ta hand om. Den dagen han stack så grät jag...av ren lycka. Fast jag hade ett helvete rent ut sagt under de nio månader som gått så var skilsmässan ett paradis. Då hade jag ändå ett helvete.

Jag var 30 år gammal när jag började få grått hår. Doktorn sa att det var på grund av stress och dåligt mående. När min man stack så började jag få tillbaka min rätta hårfärg. Det varade dock inte länge...tror jag. Jag färgade mitt hår så jag märkte inte av när hela mitt hår blev grått. För två år sedan så sa jag att nu är det slut med att färga håret. Nu är hela mitt hår grått men jag trivs faktisk i det. Ja det är ju stor skillnad mot det röda som jag färgade det till.

Jag har långt hår. Jag vet inte om jag ska klippa upp det. Är sugen på det ibland men sedan så känner jag mig naken när håret är borta. Dock så slänger jag ändå upp det i en hårboll. Ja tiden får utvisa det.

Det var lite om mig. Önskar er en fin dag. Kram på er!

Snön faller utanför. Det lyser upp i vintermörkret. Men jag är ingen vintermänniska så jag har svårt för att njut av vädret. Jag kan tycka att det är vackert men oavsett så sänks mitt humör. Min energi försvinner och jag kan känna mig deprimerad. När våren väl kommer så är min första tanke: Jag överlevde!

Dessa foton tog jag från min äldsta dotters vardagsrumsfönster. Vi hjälpte henne att flytta idag. Hon bor på fjärde våning och ingen hiss finns. Jag har fått motion så det räcker ett bra tag framöver.

I morgon ska jag vara lat och bara finnas till. Jag behöver det. Nu blir det sängen för mig. God natt och sov gott!

Nu har vintern börjat! Vi har inte fått så mycket snö (tack o h lov) men det är bara en tidsfråga. Kallt som attans är det och jag längtar redan till våren. Den känns väldigt långt borta.

Det är tisdag och i vanlig ordning så känns det som att det är torsdag. Så är det varje vecka. Det är alltså långa dagar jag har.

Innan jag gick från terapin i måndags så frågade min terapeut mig vad jag skulle göra. Hem och städa svarade jag. Ja hon sa åt mig att städa långsamt. Att ta det lugnt och städa lite i taget. Återhämtning sa hon. Ja jag ska ta det lugnt sa jag. Jag åkte hem, tog disken och städade kök och hall. Sedan var jag slut. Idag så var min rygg helt slut. Jag trodde att jag tog det lugnt. Hädanefter så blir det bara ett rum i taget. Får börja efter helgen. I morgon ska vi hjälpa Stéphanie att flytta.

Jag hoppas att ni alla har en fin kväll. Själv så kallar min säng. God natt och sov gott!

Jag har funderat i evigheter nu om jag ska börja på yoga. Har läst och hört mycket om yoga och jag tror att det skulle vara bra för min stela kropp. Dock så har jag ju svårt att gå på sådant då jag måste träffa folk. Jag vet att dom struntar i mig men bara tanken på att vara en av alla där skrämmer mig. Så jag tänkte att jag kan göra yoga på hemmaplan. Min dotter köpte en yogamatta till mig så det var bara att sätta igång. Men det blev inte så. Det var mycket annat som kom emellan och energin har inte infunnit sig. Bortförklaringar!

Men nu ska jag banne jag sätta igång. Jag vill! Jag ska!!!

Låter lätt men det är inte det, men det är jag som bestämmer!!!

Varje vecka har jag sagt: På måndag! Då börjar jag. Det är slut på kakor och chips. Sedan kommer måndagen och löftet till själv är som bortblåst. Men nu. NU!!! Ska det vara slut. Efter helgen ska jag "försöka" börja mitt sunda liv. Det är bara jag själv som kan göra förändring.

Jag har ju slutat med godis. Det var visserligen några år sedan och jag håller det än. Ja...Ibland har jag smakat och det var inte gott kan jag säga. Jag har kommit ifrån det. Chips är inte gott i heller egentligen tycker jag så det borde vara lätt att sluta. Så varför gör jag inte det då? Ja det kan man ju fråga sig.

Jag vill ju leva hälsosamt så varför gör jag inte det då? Vad det som får mig att strunta i det? Det ska bli mitt nya mål i alla fall. Äta mer sunt, tänka på min hälsa och göra det som jag vill göra och mår bra av. För tillfället så känns det som att målet ligger långt långt där framme, men med ett steg i taget så kommer jag väl fram till sist.

Önskar er alla en fin fredag ❤ Sköt om er ❤

Underbara djur. Så ståtliga och fina ❤

Förmiddag och jag har druckit mitt kaffe. Funderar på vad jag ska fylla min dag med. Disken måste tas, tvätten likaså. Golvet i hall och kök måste torkas av. Ja vem har sagt att jag är arbetslös?

Det blir kallare och kallare ute nu. Vinterskorna åker snart fram. Eller de måste köpas in rättare sagt. Måste även införskaffa mössor och handskar till pojkarna. Ja mynten är runda så att de kan rulla 😉

Tänk! Nu har jag bara två barn hemma. Det känns konstigt. Tysthet i huset är jag inte van vid. Förr var vi 12 personer i huset och nu är vå då fyra kvar. Ja det är stor skillnad på ljudvolymen här hemma nu 😊 Men jag älskade att ha alla här. Det var sällan jag var ensam. Hade alltid någon som kom och pratade. Kanske är det därför som jag känner mig ensam ibland idag?

Nej! Nu måste jag börja dagen här hemma. Önskar er alla en fin torsdag!

Sitter och lyssnar på ljuden utanför min dotters fönster. Bilar som kör, dörrar som öppnas och stängs. Det finns liv i Kalmar med andra ord. En del kommer, andra går.

Medan jag lyssnar på det så börjar jag sakta men säkert tänka på hur jag själv har det. Otroligt tråkigt! Jag vill så mycket men hämmas av mitt mående. Kan jag komma ifrån det dåliga måendet? Ja det är jag helt övertygad om. Men vägen dit är ju lång ibland. Livet är som en berg och dalbana. Jag försöker leva här och nu men samtidigt så känner jag mig inte lycklig i livet här och nu. Då är det svårt att leva här och nu (Mycket tjat om här och nu märker jag 😉

Jag vet hur jag har haft det i mitt liv. Så vill jag definitivt inte ha det igen. Jag vet hur jag vill ha det i framtiden men det känns inte som att det är nåbart. Inte som livet ser ut just nu...och med den facit i hand som jag har så känns det som att det inte kommer bli bättre.

Ärligt talat. Jag känner mig ibland så fruktansvärt ensam. Har ingen att prata med, ingen att umgås med, inga vänner som finns här. Det hade varit roligt att ha någon som man träffade lite då och då. Någon som man kunde ringa till ibland, kanske gå och luncha med, se en film, ja listan kan göras lång!

Jag har ju faktiskt haft det en gång i tiden men mitt förflutna har kastat in mig i en hörna och satt mig i en trygghet som fängslade mig. Under många år i fångenskap av den tryggheten som faktiskt får mig idag att känna mig ensam och otrygg har orsakat att jag idag inte har någon vid min sida. Jag ska inte lägga skulden på någon annan men det var inga val som jag egentligen ville göra.

Du har ju din man tänker en del kanske...och det kan man ju tro. Ja jag har honom i vårt hus. Han ligger bredvid mig om nätterna, vi vaknar upp till morgnarna men trots det så är jag ändå ensam. Vi har inget gemensamt känns det som. Det är mycket sällan vi gör något tillsammans och när vi väl har möjligheten så umgås vi inte. Vi pratar inte. Jag saknar det. Tänker på hur det har varit. För har det alltid varit så? Jag vet inte. Under årens gång så hade jag fullt upp med hem och barn. Nu är barnen stora och det är nu jag lägger märke till all den ensamma tiden som jag har. För den kan jag känna fast Fredrik är hemma.

Jag närmar mig 50 år och jag känner att det är svårt att skapa vänskapsband med andra. Visst ska man kunna få vänner även i denna åldern men det skrämmer mig samtidigt. Vad har jag att prata om? Allt var så mycket lättare förr, när man var yngre.

Jag kan känna att livet är fruktansvärt orättvist, men vad hjälper det att känna det så?! Men jag känner det så i alla fall. Jag valde inte att bli ett offer till flera olika förövare. Jag valde inte att växa upp i en otrygg miljö. Dock så gör jag allt för att vända det idag i form av terapin jag får. Den är tuff, jobbigt och krävande men den ger resultat. Jag kämpar och kämpar. Ångesten kommer ofta på besök när jag är där. Min terapeut kommer med råd om andning och det hjälper. Men ångesten sitter och lurar hela tiden. Jag är inte van att prata med någon på det sättet som jag gör där. Kan inte alltid rå för att jag skäms, vilket min terapeut säger åt mig är obefogad. Det hjälper inte alltid. För vad ska hon tänka om mig? Är en fråga som dyker upp! Innerst inne så förstår jag att den frågan inte behöver ställas för jag vet svaret, men jag kan ju ha fel!

Jag är glad över att ha mina hundar. Utan dom hade livet inte varit densamma. Här sitter jag med min äldsta tik Sally ❤

2

Har gjort min ena hemuppgift som jag fick av min terapeut. Det är fortfarande att blunda som jag håller på med. Enkelt för många men ett helvete för mig. När jag blundar så kommer minnen som vill ta sin plats. Minnen som jag vill hålla mig så långt bort som möjligt!

I måndags så halkade vi in på ett tidigt minne. När jag går till min terapeut så vet jag aldrig vad vi ska prata om men under samtalets gång så kommer det fram saker som jag inte visste behövde komma fram i ljuset. Detta tidiga minne var ett av dom.

Det är minnen som jag skäms över men samtidigt så var jag bara ett barn. Jag försöker tänka så i alla fall. Jag var bara ett barn. Men att sitta där och titta min terapeut i ögonen och berätta så personliga saker är pinsamt. Fast jag vet att jag inte ska känna det så. Jag ska inte skämmas! Det är det jag brottas med nu.

Denna terapi är otroligt jobbigt och den tar så mycket energi. Mitt mående som jag har idag grundar sig av allt jag varit med om. Det tar mycket av mig. Det gör att jag inte orkar med ett arbete till exempel. Jag hade gjort allt för att kunna gå till ett arbete. Jag blir fort trött. När andra har jobbat fyra timmar så känns det som att jag har jobbat i 24 timmar. Totalt slut är jag när förmiddagen börjar gå över till lunchtid.

Dock så får jag dåligt samvete för att jag inte bidrar något till hemmet. Jag mår dåligt när jag till exempel handlar onyttigt då pengarna egentligen tillhör Fredrik. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete för det. Fredrik har aldrig sagt något så det ligger på mig helt och hållet. Även det jobbar jag på.

Jag är hos min dotter från söndag till onsdag för att slippa alla måsten som jag har på hemmaplan. Men där får jag också dåligt samvete då jag lämnar över allt till Fredrik. Tänker i nästa andetag att hade jag bara fått hjälp i hemmet så hade jag inte behövt dessa dagar i ensamhet kanske?!

Jag vet inte. Blir så trött på att ha dåligt samvete för allt. Hade varit skönt och kunna se allt positivt och bara njuta av livet! Kanske en dag!...Kanske en dag!

%d bloggare gillar detta: