web analytics
Gå till innehåll

Haft några dagar med barn och barnbarn i Nybro. Hämtade Nellie och Sebastian på dagis och de blev överlyckliga. - FARMOR FARMOR skrek dom och sprang mot mig med armarna utsträckta. Dessa underbara barn är som balsam för min själ. Känns så skönt att få deras armar runt min hals. Saknar lilla Alizia med, men snart så träffas vi ❤ Jag brukar prata via facetime med henne.

Har varit hos stora dottern och hennes sambo. Det var skönt och komma bort från alla måsten för ett tag. Jag behövde det. Behöver det är nog ett ordval som mer stämmer överens med hur det är.

Haft en fin dag idag men jag känner att det blir för mycket ibland för mitt huvud. Har svårt att koncentrera mig och sedan är värken i kroppen ingen lek. Fy farao rent ut sagt.

Har skojat lite med min äldsta dotter. Hon är ju adopterad av Fredrik. Jag "sålde" henne för 900kr. Det var vad ansökan kostade. Sedan köpte Fredrik henne för samma summa 🤗

Hon och André adopterade förra året. Tänk att det har gått ett helt år redan?! Nedan är ett nattåget foto på min dotter. Hon bjuder på sig själv 🤗❤

Älskade pappa ❤ Idag är det din dag. Ett stort grattis! Du skulle fyllt 85 år och för 10 år sedan så trodde jag att vi skulle få möjligheten att fira dig på avdelningen där du bodde. Men istället så blev det att tända ljus och sätta blommor på din grav.

Blommorna valde Beatrice ut. Stora rosa rosor blev det. Sedan två ljus tända. Ett i varje lykta.

Saknar dig. Hade gett allt om jag kunde få ett sista samtal med dig. Det är något som jag saknar. Våra samtal. Jag saknar att höra dina berättelser om din barndom. Det var inga roliga berättelser i sig för du hade inte haft det så lätt men det var intressant att lyssna på.

Jag hoppas du har det bra där uppe i din himmel och jag hoppas änglarna har sjungit för dig ❤

Att bestiga ett berg baklänges hade varit lättare än att försöka överleva dagen!

Man vaknar varje morgon och känner att man har ännu en dag framför sig i helvetet tecken. Att slå upp ögonen och inse att man har ytterligare en dag att kämpa sig igenom på känns väldigt tung. Kanske hade man känt det annorlunda om man slapp att ta sig igenom helt ensam.

Man försöker vara stark. För barnens skull. Men ibland så korsas mina tankar med konstaterandet att de hade haft det bättre...utan mig. Då belastar jag inte dom med mina bekymmer.

Jag vet att jag har hamnat i en depression att försöka ta sig ur den är en kamp om livet. Man lägger sig på kvällen utmattad. Man vaknar upp dagen efter utmattad. Att ta sig upp ur sängen är ett heltidsarbete. Sedan ska man få dagen att gå. Tiden går långsam. Det känns som att timmarna på dygnet är dubbelt så många.

Jag är glad att jag har mina barn. Utan dom är jag ingenting. Hade jag inte haft dom hade jag inte funnits.

Jag har börjat träna på malkars i Borgholm. Går man med ångest som jag gör om dagarna så gör det susen med ett träningspass. Hörlurar i öronen, skön musik och sedan låta kroppen jobba. Super!

Sitter nu nöjd över mitt träningspass och känner att jag gjort något för mig själv. Det behövs faktiskt.

Vi går snart in i december månad och jag klagar inte. Det nalkas jul och sedan ett nytt år. Vi kommer in på rätt sida av året. Januari och februari är jobbiga månader men sedan kommer mars och man kan se ljuset i tunneln.

Varje vår så är jag glad över att jag har överlevt vintern. Jag vet att det låter drastiskt och överdrivet men det är precis så det känns. Ni som inte går med ångest och går ner i depressioner kan helt omöjligt veta hur det känns. Varje dag är en kamp. Man går med världskrig inombords.

Jag är så trött denna årstiden med. Ju mörkare det är ju tröttare blir jag.

Nu ska jag natta min kudde. Önskar er alla en God natt. Hoppas ni får en fin helg!

Hösten har kommit och kommer snart gå över till vinter. November månad är nog den tråkigaste månaden på hela året. Det regnar och blåser. Blir uppehåll och sedan blir det åter regn. Fruktansvärt tråkigt. Med regnet blir det kallt vilket resulterar med stela och onda leder. Mer än vanligt. Att leva med ständig värk är ingen höjdare. Mina armbågar värker, mina höfter gör ont. Det bränner längs leder och muskler ner i låren. Ja jag lever i alla fall. Det känns.

Barnen har en månad kvar på denna terminen i skolan. De längtar efter jullovet så klart. Jag med. När vi är där så är det inte långt kvar till nästa år. Ett nytt år med nya möjligheter.

Kram och ha en fin dag. Själv ska jag ta det lugnt.

Dagarna springer iväg fast vissa dagar känns så otroligt långa. Jag har hamnat i någon dimma känns det som. I flera veckor har jag gått med gnagande känslor i kroppen. Ångesten har fått sitt grepp om mig. Panikångestattacker har avlöpt. I går var jag hos min samtalskontakt. Hon frågade hur det var och jag svarade ärligt: Det är inte alls bra. Det var nog första gången dom jag kunde säga det utan att kringgå det. Nej jag mår inte alls bra.

Jag känner att jag dalar neråt. Jag gjorde två tester igår om stress. Har gjort dom förr och det brukar stämma. Igår så toppade jag mätaren till hög stress. Min samtalskontakt mailade min doktor som ringde igår och bokade en tid för möte. Hon brukar ha flera veckors kö men jag fick en tid redan nästa vecka.

Det är svårt att finna glädje i vardagen och när jag väl har gjort det så är det svårt att hålla den kvar. Jag är förmodligen på väg till en depression. Jag är orkeslös och fruktansvärt trött. Inte så konstigt då jag inte får sova. Jag somnar som jag ska på kvällen men vaknar någon timme senare och kan inte somna om. Men men. Jag hoppas på att få någon hjälp hos doktorn.

Mitt i allt så har min bonuspappa gått bort. Så kan man väl kalla honom för?! Han var min mammas man och har varit del i familjen sedan 12 år tillbaka. Han var en snäll man. Nu när han gick bort gick tankarna till min egen pappa. Ingen av dom två fick bli "gamla". Inte ens 80 fick dom fylla.

R.I.P Lasse. Hoppas du får det bra. Hälsa pappa så gott ❤

Ha en fin dag mina vänner. Här regnar det.

Vid denna tiden för 17 år sedan hade jag värkar som bara den. Efter nio månaders väntan så skulle de små äntligen få se livets första ljus. Tolv timmar från första värken så var dom äntligen här. En pojke och en flicka. Jag var en stolt mamma. Tvillingmamma tillika. Jag satt med båda i famnen rätt så slutkörd, men lycklig. Barnen hade dåligt blodvärde. Fast de var så unga så fick de sola. De mådde gott där under lampan.

Idag är det 17 år sedan men jag minns det som om det vore igår. Fast det var en bland de lyckligaste stunderna i livet så var det samtidigt sorgligt. Jag var gift men födde mina små som ensamstående mamma. Jag var 30 år gammal och var ensamstående med fem barn. Den äldsta nio år och de yngsta nyfödda. Samtidigt så låg jag i skilsmässa. Allt på en gång.

Det sorgliga ligger inte i att jag blev ensamstående mamma och födde barnen utan pappans närvaro utan det låg i att barnen saknade en närvarande pappa som brydde sig om barnen. Han visste om att jag var gravid. Ska tillägga att han sa att han ville ha barn, men när jag var i sjunde veckan så stack han. Inte mig emot då han behandlade mig väldigt illa, men barnen kunde han väl ha älskat?! I alla fall tyckt om.

Nej han finns inte med i bilden. När soc berättade för barnen när de var 2 1/2 år gamla att deras pappa inte ville träffa dom mer och Beatrice säger: Vi har i alla fall Fredrik så kan jag inte annat än att le åt minnet. Men då var det fruktansvärt ledsamt. Ett barn ska inte behöva höra sådant att deras förälder inte vill veta av dom!

Jag är i alla fall en stolt sjubarnsmamma och jag älskar mina barn över allt annat!

Ett stort GRATTIS till Benjamin och Beatrice idag ❤

När jag var barn så bodde vi i Hörby, en liten bondhåla kan man säga, men jag trivdes där. Vi bodde i ett torp utanför byn och där hade min pappa både höns och gäss. Han hade väldigt fina höns och tuppar faktiskt. Vi gick in och hämtade ägg där varje dag. Pappa hade två stora äggkläckningsmaskiner och det var roligt att följa dom från ägg till kyckling.

Idag när jag och Stéphanie gick till stan så sa vi att vi skulle gå till kyrkogården för att titta till graven. Vi gick inom blomsteraffären och köpte tre rosor med brudslöja. Jag hittade en prydnadstupp som man kan sätta i blomkrukor. Den köpte jag. Den sattes i buketten som en hälsning från mig. Tyckte att den passade så bra.

Det var skönt och komma ut en sväng. Det är småkyligt och min kropp gillar det inte alls. Igår hade jag så ont i ryggen så jag kunde knappt gå. Det blev inte många steg som blev gångna den dagen. Idag känns det lite bättre i alla fall. Har ont i höger axel men hoppas på att det blir bättre till morgondagen.

Jag hoppas ni har haft en fin dag. Trevlig kväll på er. Kram kram.

Bokens handling:

Håkan Bråkan som älskar sina tv-spel kastas en dag rakt in i en värld där fantasins gränser ger Håkan Kråkan något att se fram emot. Han har en enda uppgift och det är att rädda världen.

Fakta om boken:

FormatKartonnage
SpråkSvenska
SerieSuper-Bråkan (del 1)
FörfattareSören OlssonAnders Jacobsson
Antal sidor104
Utg.datum2019-07-30
Upplaga1
FörlagEgmont Publishing AB
OriginaltitelSuper-Bråkan & Doktor Dum
Illustratör/FotografJohanna Arpiainen
Dimensioner220 x 155 x 15 mm
Vikt280
SABHcf
ISBN9789176213827

Mitt omdöme:

Vilket barn älskar inye fantasins värld? Ja inte bara barn för den delen. Även vi vuxna kan behöva drömma oss bort i fantasins värld. I denna boken får barnen möta Håkan Kråkan som en superhjälte.

Boken är lättläst och det finns även små bilder med som naturligtvis passar in med texten på sidan. Det närmar sig jul så varför inte införskaffa den perfekta julklappen till ett nyfiket barn?!

Boken finns att köpas på Adlibris och Bokus.

Det är som vilken dag som helst. Nästan i alla fall. Denna dagen (i lördags) var den bästa på länge. Vi åkte och handlade Fredrik, jag och småpojkar (som inte är så små längre). Vi unnade oss pizza och sedan valde vi en film tillsammans som vi tittade på. Allt var frid och fröjd. Jag trivs som bäst med familjen.

Helt plötsligt som en blixt från en klarblå himmel då fick jag hjärtklappning. Sjuhundra hästar som galopperade i bröstet på mig. Panikångest på hög nivå. Tankar som virvlade runt. Vart kom dom ifrån. Jag gick koncentrera mig på att andas. Tänka på att jag inte skulle fly ut. Det går inte fly från sig själv.

Det tog en halvtimme ungefär innan den en både ut. Jobbigt. Kämpigt. Ville inte att killarna skulle märka något. Det gjorde dom inte.

Igår åkte jag in till Kalmar. Stéphanie kom också in. På väg till min samtalskontakt så var det dags igen. Det var skönt och komma in till henne faktiskt.

Ikväll var det dags ännu en gång. Vart kommer dessa panikångestattacker ifrån. Min kropp som redan är trött blir ännu tröttare. Det tar på krafterna. Kan bero på att kroppen arbetar så hårt.

Någon som har något bra knep att få en attack att gå över snabbare? Har någon tips så kom gärna med dom.

Kram på er ❤

%d bloggare gillar detta: