web analytics
Gå till innehåll

Jag släppte ut hundarna på gården i morse och fick se att det hade snöat. Inte så mycket men fullt tillräckligt för att jag skulle dala i mitt sinne. Vad är det med snö som får mig att sjunka ner i mitt mående? Det skulle jag vilja veta.

Men nu skiner solen och snön är borta igen. Jag och några till i familjen tog en promenad till Dollarstore. Barnen skulle handla och både jag och Fredrik fyndade lite med.

Såg ni på talang i fredags? Det gjorde jag. Otroligt duktiga dansare. Det var en grupp på 29 personer från Eslöv som var med och tävlade. De var duktiga men jag hejade på de två syskonen som tävlade. Så otroligt duktiga. Det var en fröjd för ögat att se dom dansa.

Själv är jag en gammal showdansdansare. Svårt att tänka sig idag dock. Idag är jag stel som en pinne. Har själv Svårt att tänka mig att jag en gång har kunnat gå ner både i splitt och spegat.

Jag kan sakna dansen ibland. Att få utlopp med känslor i dansen var något som var så skönt. Energin flödade och jag dansade ofta bort negativ energi. Allt tog slut efter en misshandel på gymnasiet. Jag hade hela min framtid planerad. Men jag fick lägga dansen på hatthyllan och göra det bästa av situationen. Jag började jobba med människor istället. Helt underbart. Jag älskade/älskar att jobba med äldre människor. Idag gör jag inte det i heller, men man vet aldrig vad framtiden har att ge.

Nu med facit i hand så är jag inte så ledsen över misshandeln som grusade min dröm för hade inte misshandeln hänt så hade jag inte haft mina barn. Allt som sker har en mening. Det är vad jag tror!

Om en vecka blir Hampus 15 år. Stora killen. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Det är med barnen man ser hur gammal man själv har blivit. Det får mig att börja tänka på mitt eget liv i övrigt. Hur vill jag hur mitt liv ska vara och se ut? Jag vet vad jag har haft, jag vet vad jag har...och hur vill jag ha det? Ingen lätt fråga att svara på.

Nu är jag på väg in till stora dottern. Ska sova där tills i morgon då jag ska på terapin.

Jag hoppas ni får en fin söndag mina vänner. Sköt om er!

Det sa min terapeut till mig i måndags. Det första jag tänker är en fråga: Har jag? Varför har jag det?

Ja...Varför? Den frågan har kommit till mig så många gånger under mitt liv. Varför jag?...är framför allt den fråga som jag ofta har ställt mig själv. Vad stod det i min panna som barn? Som ungdom?...och som vuxen?

Stod det -ja utnyttja mig bara! Det är fritt fram! Slå mig, psyka mig gärna, våldta mig och använd mig som din personliga trasa. Stod det så? Står det så?

Det som har varit har varit men tyvärr så stannar inte känslorna där utan dom finns kvar. Känslan hur det kändes då kommer tillbaka idag. Dåtiden krockar med verkligheten. Jag kan bli så kluven. Osäkerheten är stor ibland.

Jag kan känna mig så innestängd i mig själv. En av drömmarna som jag bär på att få kunna gå upp en morgon efter en god natts sömn och må bra en hel dag. Känna att jag inte är en för mycket. Att känna att även jag är värd något. Jag vill inte känna mig som brickan i ett spel.

Jag önskar er alla en fin och trevlig helg!

Jag har tandläkarskräck. Det innebär att jag bara går när jag absolut måste om man bortser från den årliga kallelsen. I december månad började jag känna att något inte var som det skulle i mitt öra. Det gjorde inte ont men det var ett tryck kan man säga. Jag började höra sämre. Det gick upp mot mitt öga och ner mot kinden. Jag hade dock ingen feber så jag tänkte att det var en förkylning jag hade. Ibland får jag ont i mitt halva ansikte pga fibromyalgin så jag trodde det var det.

Det gick aldrig över. Jag fick ta Ipred varje morgon och kväll. Nu den sista månaden så har jag fått varva med panodil. Nu höll det inte längre så jag tvingades att ta mig till tandläkare. Han är ny så det första jag informerade honom om var min tandläkarskräck. Han tog flera röntgenbilder. Kände och tryckte men han hittade inget fel. Bra naturligtvis men samtidigt så hade det varit skönt om han hade hittat ett fel som han kunde åtgärda.

Så nu är jag tillbaka på ruta 1 och några hundralappar fattigare. Nu har jag ringt min läkare och fick beskedet att hon ringer på måndagsförmiddag. Hon har alltid kö. Kan bero på att hon är duktig.

Att jag har tandläkarskräck är kanske inte så konstigt. När jag gick i mellanstadiet i Hörby så hade jag en tandläkare som hette Karin. Hon var fruktansvärd hemsk. Jag hade en tid så jag gick dit. Fick vänta i väntrummet i en timme. När sköterskan ser att jag sitter där så frågar hon vad jag vill. Jag berättar att jag hade en tid men hon påstod att jag inte hade någon. Jag kom ändå in till tandläkaren och fick en utskällning då jag inte hade min lapp med tiden med mig. Jag visste att jag hade den med mig men hittade den inte.

Jag fick i alla fall sätta mig ner och hon tittade på tänderna. Hittade hålet och började laga den. Det gjorde fruktansvärt ont då hon inte var så varsam och hon la ingen bedövning. Jag låg där och var rädd. När hon trycker den spetsiga saken rakt ner i hålet så hoppar jag till. Istället för att säga något snällt så säger hon åt mig att det var inte mig hon pratade med. - sköt dina tänder istället!

Jag förstod först inte vad hon menade. Jag borstade mina tänder. Men hon var så elak denna Karin. Jag gick aldrig dit ner. Jag fick kallelser men gick inte dit. Fortfarande sitter den rädslan i när jag väl går till tandläkaren.

Jag ska börja ta egna små promenader. Min terapeut frågade mig om jag ville utmana mig själv o göra det. Lätt för många att bara gå ut, men för mig är det otroligt tufft att bara gå ut genom ytterdörren ibland.

Varför är det så? Hur kunde det bli så här?

Förr så älskade jag att vara ute och gå. Det gör jag fortfarande men någonstans inom mig så protesteras det. Förmodligen så grundar sig allt detta i efter då en före detta till mig hotade mig till livet och lovade att jag varken skulle ha kropp och själ kvar när han var klar med mig. Han körde och jagade mig i stan. Var inte han där så fanns det andra. Obehagligt var det!

Ja han har verkligen lyckats, men jag har bestämt att det är min tid nu och återta min "frihet".

Idag har jag tagit några små promenader idag. Det gick bra men jag måste påminna mig om att inte kika på bilarna som kör förbi mig.

Kvällen är kommen och det är dags för mig att bädda ner mig. Skönt och försöka varva ner innan det är dags att sova.

Ha det gott och sköt om er!

Det har varit en tuff dag idag och jag känner mig totalt slut i både kropp och själ. Terapin idag var fruktansvärt tuff. Känslorna som jag hade då när traumat hände fick jag tillbaka idag. Klumpen i halsen som satt som klistrad och som jag inte kunde svälja bort.

Ibland så känns livet meningslöst för oavsett vad jag gör så springer jag i motvind känns det som. Men tittar jag tillbaka sedan terapins första dag i juni förra året så har jag kommit långt.

Jag är 49 år gammal och har fått kämpa mig fram för att stå där jag är idag och ibland så tänker jag på vilket liv jag har haft, vad jag har och funderingar på hur det kan se ut. Hur vill jag ha mitt liv? Vad är viktigt för mig?

Jag försöker se mig själv om fem år och den sträckan känns otroligt lång. Vart står jag någonstans? Mitt yngsta barn har i stort sett precis blivit vuxen. Förmodligen så är mitt näst yngsta barn på väg ut ut hemmet för att finna lyckan på sitt håll.

Ibland känner jag mig så otroligt hopplös. Oavsett vad jag gör så blir det inte rätt. Jag vet att det är tankar som ligger på mig. Dom plus en massa andra tankar ska jag försöka ändra. Försöka se mitt eget värde. Att jag är värd lika mycket som alla andra.

Js...det blev en svammelblog även idag. Det är skönt ibland och bara få sätta ord på några av de tankar och funderingar som jag har.

Jag har i stort sett alltid mitt hår uppsatt. Mest för att det är lättast så. Men det finns de gånger som jag har håret nere och det är när jag har duschat. Häromdagen gick jag in till yngsta barnbarnet och skulle säga god natt. Stackaren tittade på mig och började bli ledsen. Det var första gången han fick se mig med håret utsläppt. Det gör jag nog inte om hahaha...dom andra gångerna som jag har lyckats fotografera mig tillsammans med honom då jag har haft håret nere så har han inte inte sett mig 😉

Eller så såg jag förskräcklig ut bara...hahaha...

Jag funderar på att klippa mig. Förr, då jag färgade mitt hår så satte jag ny färg i håret varje gång som jag kände att jag ville ha förändring. Då jag kände att jag var trött på livet i allmänhet. Nu färgar jag inte håret mer så då blir det att klippa det istället.

Ibland så är jag så trött på håret. Jag slänger ju bara upp det ändå, men sen vet jag inte om jag skulle trivas i kort hår i heller. Ja jag får se hur det blir.

Våren har kommit. Så otroligt skönt. Jag överlevde denna vintern med. Det är roligare att gå ut nu. Med våren kommer dock fler folk till ön. Roligt kanske i sig men jag hade klarat mig utan dom. Det kommer trängas i affärerna...mer än vanligt. Även det hade jag klarat mig utan. Men men, man kan ju inte få allt här i livet.

Snack om livet, det är åter dags för en ny terapisession i morgon och vi ska fortsätta med det stora traumaminnet. Haft uppehåll från det minnet nu i 14 dagar så det känns lite jobbigt faktiskt. Ibland undrar jag om det kommer hjälpa i slutändan, men någonstans inom mig så vet jag att det kommer göra det. Ibland känns det extra jobbigt bara.

Terapin har fått mig att tänka på saker jag inte tidigare ägnat en tanke på. Eller så har det funnits där ändå men som jag har stängt ute. Jag försöker för en gång skull tänka på mig själv. Tänka på vad jag behöver göra för att jag ska må bra. Sätta mig själv främst för att orka kunna finnas där för dom som står mig närmast, mina barn och barnbarn. Jag försöker tänka på vad jag värdesätter i livet. Under alla år har jag alltid tänkt på alla andra. Tänkt på vad som gör dom glada och lyckliga. Gjort allt jag har kunnat för alla andra fast jag egentligen kände att jag inte orkade.

Jag vill inte såra människor. Jag får så lätt dåligt samvete. Dock så är det många som också vet hur dom ska få mig att må dåligt och ge mig dåligt samvete. Allt för egen vinning skull. Visst har jag det bättre utan dessa människor i mitt liv?! Ja den frågan ställer jag mig ofta och får även dåligt samvete för det. Vem tror du att du är? Ja det är ännu en fråga jag kan ställa mig själv. Oftast tillsammans med den första frågan.

Jag har gått en bra bit på vägen till ett bättre mående ändå. Allt har sin tid och jag får ta lite i taget. Rom byggdes inte på en dag. Eller hur?

Nu ska jag in till min dotter. Går därifrån i morgon till min terapeut. På så sätt slipper jag jäkta i morgon. Stress för mig är ingen höjdare.

Ni får ha det bra. Sköt om er!

Solen skiner idag. Strålande sol och det är riktigt skönt ute. Jag vaknade väldigt tidigt i natt men trots att jag varit vaken länge så känner jag mig förvånades pigg.

Jag har tvättat och plockat undan. Myst med mina två äldsta barnbarn Nellie och Sebastian. Helt underbara små stjärnor som jag är glad över att få ha i mitt liv ❤

Idag händer det inte så mycket egentligen. Inte mer än det gamla vanliga som man måste göra i ett hem.

Ha det gott och sköt om er!

Klockan är 05:34 och jag har varit vaken en bra stund nu. Kunde inte somna om. Dessa nätter är jobbiga. Förr var det så här varje natt. Sov ett par timmar och sedan gick jag upp då jag inte kunde sova. Sedan behandlingens början så har dom nätterna blivit färre. Så det är ju ändå skönt.

Idag ska jag mysa med två av mina barnbarn. Blir nog en hel del spelande och läsande.

Jag hoppas att ni andra har en god natt och att ni vaknar till en fin dag. Kram på er!

Klantiga jag. Ibland är jag så klumpig. Sitter med min kaffekopp i handen och håller samtidigt min burk med mediciner i samma hand. Jag får ut för många och ska lägga tillbaka dom i burken. Vad gör jag? Jo jag slänger ner dom i min kaffekopp. Så typiskt mig. Det var bara att koka mig en ny kopp.

Idag var det ingen sol direkt när jag gick ut med hundarna, men det var inte kallt i alla fall. För varje dag som går nu så känner man av våren mer och mer. Tänk att jag överlevde denna vinter med! Så tänker jag varje vår. Sa det till min terapeut. - Ja du överlevde men nu ska du börja leva med.

Ja så sant så. Nu börjar mitt nya liv. Snart i alla fall. Det är så det känns nu sedan jag såg hur behandlingen redan har hjälpt mig. Jag börjar se ett ljus i tunneln. Tog lite tid att komma så här långt men det var värt det. Jag känner hopp om livet!

Jag tror att allt har sin tid och nu har min tid kommit. Jag tar en dag i taget och gör det bästa av den. Jag har delmål som jag försöker ta istället för att springa i mål med en enda gång. Min terapeut får mig att se bilder framför mig när ångesten kommer. Det hjälper faktiskt. Ångest är inget man kan ta på men får man bild så har man den.

Idag ska jag städa lite tänkte jag. Annars blir det en lugn dag.

Ha det gott och sköt om er!

Ja solen skiner och snön börjar försvinna. Jag känner att våren är på väg. Ljusare tider väntas och värmen kommer förhoppningsvis med stormsteg. Jag har varit ute med hundarna och även dom älskar vädret som vi har nu. Hoppas det håller i sig

Jag har vikt tvätt för glatta livet. Nu sitter jag med en kopp kaffe och bara lyssnar på tystnaden. Helt underbart.

Jag och Fredrik skulle sett Katrin Sundberg i slutet på denna månaden men åter igen så förskjuter dom föreställningen. Så har det varit sedan november. Har inte fått besked än om när den blir av men jag hoppas vi snart kan gå och se henne. Jag älskar hennes humor. Mina barn brukar säga att jag passar in med hennes karaktär Häxan Surtant hahaha....

Ni får ha det så bra. Kram på dig!

Finaste Sally ❤ Hon suktar efter kakan som ligger på bordet 🥰
%d bloggare gillar detta: