web analytics
Gå till innehåll

Jag hoppas att alla träning man gör sätter sina spår. Jag är inte ute efter att gå ner i vikt utan jag tränar för hälsan. Att minska blodsockervärdet så jag i fortsättningen slipper sprutor. Det är en av mina fasor i vardagen. Jag vill inte gå tillbaka dom.

Jag har städat hela dagen, sedan gick jag till Malkars med min son. Tränade både motion och styrka för att sedan avsluta med en härlig massage efter duschen.

Massage är skönt för kroppen men gudarna ska veta att det i början inte är så skönt. Jag har fibromyalgi och kan få en brännande smärta som går längs ryggraden ibland. Tyvärr så är inte rummet isolerat för i början (de första 10 minuterna) så hörs det: aj, åh, fy #%&, aj som in i #%&€#/# från mig. Att jag gör det trots smärta i början är för att det ändå gör susen för kroppen. Man känner sig 10 kg lättare, träningsvärken tunnas ut ☺

Ikväll ska jag hyra Johan Glans Tour  of Skåne. Jag kommer garanterat få skratta. Pojkarna tycker också om honom så har jag tur så blir det en mysig stund med familjen ☺

Jag hoppas ni alla är friska. Att ni sluppit Corona. Önskar er alla en fin kväll. Kram på er ❤

Ett tag sedan jag skrev här. Jag lever. Mitt mående är bättre än hur det varit tidigare i år. Vissa dagar mår jag bra bortsett från värk. Andra dagar dalar man ner lite. Idag är en dag då saknaden av Carina är stor.

Satt här och latade mig. Har ont i kroppen och känner mig förkyld och lite dåsig. Ser på ett program där en egen var om en vacker vänskap mellan två vänner. Carina dök upp i mitt huvud. Saknar henne så otroligt mycket. Pratar ibland om henne med min samtalskontakt. Carina var/är en stor del av mitt liv och har varit det sedan vi träffades för 23 år sedan. Hon var som en syster för mig. En tvillingsjäl.

Häromdagen dog en ölänning som var en av de första jag kom i kontakt med när jag flyttade hit. Han hade en liten vinylbutik här i stan. Jag gick in och hittade en gammal LP-skiva med Dolly Parton som jag länge hade sökt efter. Den fanns här i lilla Borgholm.

Cancern tog hans liv häromdagen. Det får mig att tänka på Carina, på pappa, på Fredriks bror som också dog av denna hemska sjukdom. Av dessa så var pappa den enda som var över 76 år. Han skulle bli 77 ett halvår senare. De övriga var mellan 46-57 år. Det finns dom som är äldre men som överlever allt. Det finns unga människor som inte klarar det. Vad är det som gör att det är så?

Det är alltid dom bästa som går först så pappa när han fick veta att hans lillasyster Säga gick bort...och visst är det väl så oftast?! Varför?

När barn och unga människor drabbas av obotliga sjukdomar så här jag svårt att tänka att allt har en mening. Jag har i alla fall svårt att se det.

Nu ska jag försöka få i mig en kopp kaffe och försöka kurera mig på bästa sätt. Ni går ha en fin dag mina vänner.

Igår för 14 år sedan så födde jag mitt och Fredrik vårt första gemensamma barn. Det blev en liten Hampus ☺ Ja liten och liten... ☺ Han vägde 4460 gram och var 50 cm lång. Att han var en liten pösig klump var inte så konstigt. Han var som man kan kalla dom för ett sockerbarn. Jag gick graviditetsdiabetes och fick ingen hjälp och behandling under dom första 6 månaderna.

Han hamnade på neonatalvårdavdelningen där de små för tidigt födda får ligga. En sköterska sa till mig att Hampus var den största på avdelningen och det är lätt att tro att han var frisk jämfört med dom. Hampus var sämre än den minsta bebisen. Men allt gick bra. Läkaren hörde ett blåsljud från hjärtat men veckan efter var det borta och Hampus mådde bra och fick komma hem när han var 14 dagar gammal.

Igår blev han 14 år. Vi som gratulerade honom hör hemma var delar av hans syskon och vi föräldrar. Han önskade sig pannkakor och kycklingsklubbor till middag och jordgubbstårta och banantårta till fika. När Pontus fyllde år så önskade han sigcpannkakstårta till fika men var ju inte hemma då för vi var på busfabriken. Han fick inte sin banantårta då men igår gjorde jag en i enkelhetens namn ☺

Det blev en lyckad födelsedag för Hampus. Vi la ihop till en mobiltelefon till honom. Han önskade sig det. Sedan fick han en tröja och vattenflaska som han kan ha i skolan.

Nedan några bilder från gårdagen ☺

2

Har suttit på barnakuten sedan middagstid. Bortsett från den timmen jag var hos min samtalskontakt. Beatrices mentor ringde mig och berättade att Beatrice hade svimmat och inte var kontaktbar. Senast det hände var i fredags. Ambulansmännen sa att vi skulle ringa 112 om det händer igen. Vilket det gjorde idag.

Dom har tagit EKG och de hade sett att det var något som inte var bra och de ville behålla henne till i morgon. Hon ska ligga med EKG hela natten. De tog även blodprover och ska ta nya i morgon.

Hon mår bra nu men det är inte normalt att svimma sådär vilket läkaren också sa. Man är ju så klart orolig. Jag stannar kvar här med henne tills i morgon.

Igår var en dag då jag var helt slut i både kropp och själ. Vaknade tidigt och kunde inte somna om. Gick upp med huvudvärk och försökte göra lite nytta här hemma. Dock så hamnade jag på soffan och sov bort en timme. Sedan var det dags för att gå till Hampus utvecklingssamtal. Han är duktig i skolan. Hans ämne är tydligen Engelska för där har han ett A. En duktig kille.

I går kväll när det var dags att lägga sig så kom den berömda klumpen i halsen. Den blev större när jag gick och la mig under täcket. Tog en halstablett, men det hjälpte inte. Tog lite dricka men det funkade inte det heller. Det blev att ta en en behovstablett så jag kunde somna, Låg ett tag med ångest deluxe men somnade sedan av utmattning.

Denna jäkla (ursäkta språket) ångest tar kål på mig,. Den slår till bara så där helt utan förvarning. Varför får jag den? Vad får den att bryta ut? Man blir så trött för den tar så mycket kraft och energi av en. Här kan vi snacka om en riktig parasit för den lever på allt man har som man själv behöver för att orka med en dag!

I morse kom min man i vanlig ordning med kaffe på sängen och sa att idag skulle jag ta det lugnt. Jag känner mig så lat när jag inte orkar göra någonting. Jag får dåligt samvete för jag vill så gärna men jag orkar helt enkelt inte. Jag skäms och vill bara stoppa huvudet i sanden så ingen kan se mig. Ha en skärm för omvärlden. Vill inte bli dömd. Dock så vet jag att den som dömer mig mest är jag själv. I morgon ska jag till min samtalskontakt och det ska bli så skönt!

Sitter just nu och lyssnar på Julie Andrews som sjunger country. En helt enastående artist och skådespelare som jag verkligen älskar. Ja det är väl ingen nyhet vid detta laget att hon är en av mina favoriter gällande artister och skådespelare?! 🙂

Nu ska jag försöka och varva ner med en kopp kaffe och bara vara för en stund. Försöker få i mig något att äta. Något som är sunt och bra för mitt socker. Jag kan slarva med maten när jag mår som jag gör men jag försöker att tänka på min hälsa mitt i allt ändå.

Ha en bra dag mina vänner. Tänk på att ni är värdefulla!

Den 1 april förra året var i stort sett senaste gången jag satt vid datorn. Jag har startat upp den då och då men det är när barnen har velat nå¨gopt speciellt och jag har varit tvungen att kolla upp det. Jag skrev ju mycket förr men det har varit dåligt med det det sista året. I alla fall via datorn. Jag har skrivit via mobilen men det går lite fortare omman sitter här framför ett tangentbord 🙂

Känns lite ovant men man kommer nog in i det igen. Förr så dansade ju fingrarna över tangenterna.

Jag och min dotter Beatrice har haft lite egentid på Malkars träningscenter här i Borgholm. Vi satt en stund i massagestolarna som de har. Det är så skönt. Nu sitter jag nyduschad och ska krypa ner i min renbäddade säng. Finns det något skönare än att krypa ner i en renbäddad säng efter en varm dusch? !

Ja det blev inte mycket skrivet idag men man ska ju orka läsa med 🙂 Ni får ha en fortsatt fin kväll och sedan sova så gott när det är dags för det.

Ja då är man arbetslös. Jag fick jobb den 1 april 2019 inom Borgholms kommun. Blev placerad inom hemtjänsten och jag trivdes så bra. Jag älskade att gå till mitt arbete. Fina arbetskollegor och underbara brukare. Jag började som vikarie under sommaren och gick sedan från timanställd till månadsanställd. Jag fick tre månaders provanställning och blev sedan lovad en tillsvidare anställning.

Under tiden jag arbetade där så behövdes det alltid personal. Det var inte ofta en vikarie kunde bli inringd. Antingen kunde dom som fanns på listan inte eller så fanns det inte att få tag på en helt enkelt. Den som var sjuk hade en rad med brukare som blev tilldelade oss andra. Så det var att klara av de man redan hade plus de extra.

I mitten av oktober så började mitt helvete kan man säga. Jag vaknade på nätterna med panikångest. Jag fick hjärtklappning som kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Mardrömmar kom och gick. Fast jag inte fick många timmars sömn på nätterna så skötte jag mitt arbete. Jag gick dit och gjorde det jag skulle. Tog hand om mina brukare på bästa sätt. Jag var faktiskt rätt så omtyckt av dom jag brukade gå till.

Jag kunde gå till en brukare och de arbetsuppgifter som skulle göras hade jag ställt mig in på. När jag sedan kom till brukaren så hade denne redan själv gjort det. Många fortsatte till nästa här men inte jag. Jag satte mig ner en stund och pratade med brukaren. Denna blev otroligt glad över att få en konversation med någon annan människa. Många sitter ensamma så de blev lyckliga.

Min chef slutade på arbetet. Denne chef som lovade mig en tills vidare anställning och en ny blev insatt. Månaden efter hände det en incident som skulle orsaka mig en längre sjukskrivning och som jag tror blev grunden till att jag helt plötsligt inte behövdes på jobbet. En brukare gjorde riktigt nära närmanden och jag hamnade i en situation som jag aldrig trodde skulle inträffa. Denna incident gjorde att jag åkte flera år tillbaka och jag fick åter känna mig som den lilla flickan som jag en gång var.

Att försöka freda sig mot en man som är vinglig och gammal kan man tro är enkelt, men samtidigt som han är gammal och vinglig så har man ett ansvar som vårdare. Att inte orsaka skada för den äldre vill man inte göra. Jag försökte hålla honom ifrån mig samtidigt som jag försökte hålla honom uppe på benen. Jag ville inte få honom att ramla och slå sig. Han försökte kyssa mig och lyckades. Varje gång jag lyckades putta bort honom så fick jag fånga upp honom innan han ramlade och då gjorde han nya försök. Att känna hans armar runt mig samt känna hans läppar mot mina var långt ifrån behagligt. Chockad är ordet som jag blev. Jag kunde inte förstå vad det var som hände.

Jag gick till mitt arbete dagen efter och jag kände bara att jag inte ville bli placerad hos denna man igen. Jag fick papperna och där stod hans namn. Att gå dit var inte alls tänkbart för min del så jag gick till chefen vilket jag förklarade varför till. Hon ville att jag skulle gå dit med någon annan och prata ut med mannen. Jag sa blankt nej. Förklarade att det var så mycket mer bakom och att jag inte fixade detta just nu. Jag ringde min läkare för att få en tid med henne och det tyckte min chef var bra. Dagen efter gick jag dit och blev sjukskriven direkt . Först i två veckor och sedan förlängdes sjukskrivningen med några veckor i stöten och sedan månader. Jag är nu sjukskriven till den siste mars och min månads anställning gick ut den 23 februari.

Många frågetecken men inga svar?

Dagar innan den avslutades så pratade jag med min chef. Hon hade inget vikariat att erbjuda. När jag berättade vad min förra chef lovade så blev svaret att det var inte hon som lovade mig det. Hennes två meningar som kom därefter gick emot varandra.

-Jag har inget vikariat att erbjuda. Vi har inte så många brukare kvar och sedan har jag redan anställt folk.

Varför anställa folk om de nu inte har så många brukare??? Så hon har alltså anställt folk efter mig. Kan det vara som så att den som fick vikariera för mig fick erbjudanden att fortsätta?

Jag gick sedan ut och tittade efter jobb och såg att Borgholms kommun sökte efter personal! Hmmm....ja de behövde alltså ändå!

Saken är den att jag blev sjukskriven för psykisk ohälsa. Svår depression och ptsd. Jag hade panikångestattacker och mycket skapades efter händelsen som hände på jobbet. Om jag nu hade brutit ett ben och blev sjukskriven...hade jag fått gå tillbaka till mitt jobb då?

Jag blev dessutom inlagd på en psykiatrisk klinik. Det gjorde kanske inte saken bättre?!

Jag har bestämt mig. Nu ska boken jag så länge funderat på att göra födas. Mitt liv är långt ifrån intressant men det kan vara skönt att få ur sig allt. Jag ska påbörja en terapi för PTSD och vad som händer där och vad som kommer fram ska bli grunden för boken.

Jag har varit med om en hel del. Rent för mycket har hänt och en del har varit svårt att bearbeta. En del har blivit min vardag och det är skrämmande egentligen för det är saker som ingen ska behöva uppleva.

Jag har haft människor som visat att de bryr sig men som gärna satte kniven i ryggen. Vänner som visade sig vara falska. Man delade med sig av sina innersta tankar och känslor. Dumt gjort för mina hemligheter spred sig på Internet.

Men men. Idag vet jag.

Boken ska handla om mitt tråkiga liv. Eller det jag har varit med om. Visa alla andra som varit i min sits att de inte är ensamma. Ingen kommer förmodligen aldrig läsa den. Jag skriver boken först och främst till mig själv. Att uppleva en sak kan ses med andra ögon när man läser om det. Kanske får jag se allt i ett annat perspektiv?

Jag vet att det finns folk som inte vill att jag berättar min historia. Enligt dom har det aldrig hänt. De skäms över mig för den jag är (enligt deras ögon). Jag har varit tyst tidigare men nu ska världen få höra. Jag tänker inte skämmas mer och jag tänker inte tillåta att någon kastar sin skugga på mig!

Vänner är familjemedlemmar som man själv har valt att ha i sitt liv. Sanna vänner ska man värna om. Dom växer inte på träd.

Hej! Jag heter Fibromyalgi och är en Osynlig Kronisk sjukdom. Jag är nu din följeslagare för resten av livet. Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig. Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill. Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt. Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul! Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte.

Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas medan alla andra känner behag. Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också. Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta det ifrån dig med. Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar, t ex det där viruset du aldrig blev fri från, eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av överkrav och trauman? Hur som helst, jag är här för att stanna.

Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar. Försök du bara! Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt. Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du sover och motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig, och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag.

Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och om vilken utmattande sjukdom jag är. En del av dom kommer att säga saker som "Äh, du har bara en dålig dag!" eller Ja ja, kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan." utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan. En del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att tappa din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad det var du skulle säga härnäst..

Avslutningsvis, (jag hoppades kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan listat ut det). De enda du kan få något stöd eller någon förståelse från, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYALGI. Högaktningsfullt Din Osynliga Kroniska Sjukdom (Skriven av Terri Been, Colorado 1996)

%d bloggare gillar detta: