web analytics
Gå till innehåll

Jag tittar på klockan och den är inte ens 12. Jag har hunnit med att sortera undan tvätten i mitt sovrum. Storstädat i mitt sängbord och vid min dator. Det behövdes. Jag har bara slängt upp allt där när jag inte har kunnat ta det. Mina sommarkläder är undanlagda och mina lite varmare kläder är på sin plats i garderoben. Mina hundar har blivit omskötta och jag har städat min hall. Den måste jag ta flera gånger om dagen nu då vädret ute inte är den bästa. När jag ser vad klockan är så tänker jag att det kanske inte är konstigt att jag är trött och att mina leder inte mår bra.

Att jag aldrig kan lära mig att ta det lugnt! Jag har nog det efter min pappa. Han var likadan. Fick han för sig något så skulle det ske med en gång. Jag är i stort sett likadan . Jag har mycket efter min pappa egentligen. Jag har fått hans smärta i kroppen. Han ritade en del. Skrev ibland. Det gör jag med. När Mina leder tycker att det är okej. Mitt humör. Min humor. Mitt sätt att vara som människa i stort sett. Ja jag vet vart jag kommer ifrån i alla fall ☺️

Det här med gener är rätt så intressant egentligen. Vad man får från sina förfäder. Vi är 10 syskon som är uppdelade fyra kullar. Jag är född först i den sista kullen. Mina sex äldre syskon har jag i stort sätt inte någon kontakt med och jag känner dom knappt egentligen. Det är en bror i den tredje kullen som jag gratulerar vid födelsedagar och så. Det är samma bror som jag alltid har sett upp till. Några vill jag inte ha någon kontakt med och dom finns inte kvar i mitt liv. Varför? Ja det är egentligen inget jag tänker på. Ett val jag har gjort då jag inte anser mig ha något gemensamt med dom. Jag är så olik många av dom. Vi delar inte samma värderingar och våra åsikter skiljer sig så mycket så det går inte. Jag klarar inte av att vara falsk. Jag kan inte titta någon i ögonen och säga osanningar. Jag lyssnar inte på skitsnack och jag klarar inte av all drama som det så ofta blir. Det har jag nog också efter pappa. Han blandade knappt sig i mär det blev diskussioner. Visst kunde han diskutera men det var inget dom blev förstorat upp.

Det är ju ofta som så att barnen gör dom sina föräldrar. Man uppfostrar sitt barn som man själv blev uppfostrad. Men det finns även dom dom gör precis tvärt emot. Dom går sin egen väg. Uppfostrar sina barn på ett sätt som de anser är bäst. Så som dom själva skulle bli uppfostrade på. Vissa är stränga och vissa låter sina barn göra som de vill.

Min äldsta dotter brukar säga att jag kunde vara sträng. Satte jag en regel så var det så. Jag kunde dock ge med mig efter ett tag om dom skötte sig. Gav dom en belöning gör sitt goda uppförande. Hon hade faktiskt ofta utegångsförbud haha. Hon fick inte gå någonstans. Ibland fick hon vara med sin bästa vän. Samma vän som är som en dotter till mig. När hon växte upp så var hon väldigt ofta här hemma. Hon fick komma och gå som ett barn i mitt hus. Ibland blev straffet för min fotter att vara med mig hela dagen. Hon trivdes med det i och för sig så egentligen var det kanske inget straff för henne haha.

Ja ibland undrar jag hur jag själv var/är som mamma egentligen. Jag hoppad mina barn tycker att dom har haft en bra barndom. Jag blir ledsen annars. Mina barn är allt för mig. Jag skulle göra allt för dom! Jag hoppas att dom vet det!

Jag har inte haft det lätt i mitt liv egentligen Jag har levt i destruktiva förhållanden och det har inte bara påverkat mig utan även mina barn. Man trodde att man skyddade dom. Jag gjorde vad jag kunde i varge given situation och det räckte inte alltid till.

Idag går jag på behandling gör PTSD och har gjort det sedan 1 juni 2020. Det går framåt och jag tycker att jag kan se på saker och ting på ett annorlunda sett än vad jag gjorde förr men vissa saker är svåra att ta till sig. Jag jobbar idag med den lilla flickan som jag bär inom mig. Det är inte bara destruktiva förhållanden som jag har levt i utan det är olika sorts övergrepp sedan barnsben.

Det som gör mig mest ledsen i allt detta är att mitt forna liv har påverkat mina barn. Jag blev utsatt och på grund av det så påverkas mina barn av mitt liv. Det är inte rättvist. Jag hoppas innerligt att mina barn i alla fall förstår varför jag idag kan hamna i situationer dom kanske inte alltid är relevant med nuet. Att hamna i dåtid och se nuet är inte lätt. Förstår ni vad jag menar? Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bra sätt.

Ja vilket blogginlägg det blev. När jag satte mig här för att skriva hade jag ingen aning om vad innehållet skulle bli. Jag lät mina tankar flöda fritt. Jag hoppas att ni har en bra dag. Här har vi 11 grader utomhus och jag går med fleecekläder för att inte frysa. Vintern har inte ens börjat och jag tycker att det redan är kallt

Ha en fin dag. Kram kram!

Att ha många barn har en nackdel ibland. Det är att det är svårt att få alla samlade på en och samma gång. Var gång jag lyckad ha dom i mitt hem samtidigt så passar jag på att ta et syskonkärlek. Här är det runt midsommsrtid 2021. Dom står i storleksordning. André, Robin, Stéphanie, Benjamin, Beatrice, Hampus och Pontus. Jag är så stolt över dom alla ❤️

Dagen efter en terapisession är tung ibland. Idag vaknade jag innan klockan ringde. Tung i huvudet. Huvudvärken kom smygande. Åkte med Fredrik in till Kalmar. Jag och Stéphanie ska till Göteborg och hälsa på Beatrice. Hon ska med till Öland. Det är skördefest och vi ska som vanligt åka till Eriksöre. Där är så mysigt.

Igår på terapin så pratade vi om den lilla flickan. Flickan som är en del av mig men som har många tråkiga upplevelser. Hennes känslor är svåra att ta till sig. Jag vet att jag måste. Det är som min terapeut säger: Genom smärtan...

Ja jag måste gå genom smärtan för att komma vidare. Jag försöker se mig själv som oskyldig. Det är svårt. Men jag vet samtidigt att jag var bara ett barn. Hur kan ett barn vara skyldig till sådant? Det brukar min terapeut fråga. Jag vet där och då att det är inget barn som är skyldiga när dom blir utsatta för sådana tråkigheter och hemskheter. Men det är svårt att tänka sig att vara oskyldig när man känner sig skyldig.

Ibland blir jag så ledsen för allt som hänt mig. Ibland känns det så stort och Ibland så förminskar jag det. Troligtvis för att skydda mig från alla känslor som Ibland väller över en.

När jag har varit på en terapisession så börjar oftast tankarna leva sitt eget liv. Sedan håller det på så i några dagar. Efter det kommer tröttheten och tomheten sätter sin prägel. Nu går jag varannan vecka så jag hinner komma "tillbaka till verkligheten ". Tillbaka till nuet. Sedan börjas det om. På nätterna processar hjärnan kan man säga. Jag drömmer om det som varit. En dröm blir till mardröm. Jag kallsvettas vissa nätter och sover oroligt. Det är som det är. Jag ser dock framåt. Jag måste gå igenom detta jobbiga för att ta mig fram. Någonstans där framme är mitt mål!

Jag är då glad över att fått den terapeut som jag har fått. Hon är så bra. Denna kvinna är en kvinna på rätt plats. Hon lyssnar. Vänder och vrider på det jag säger. Får mig att tänka på andra möjligheter. Det märks att hon trivs med sitt jobb.

Ja det blir mycket :snack" om mina terapisessioner, mina tankar och känslor. Men det är så skönt att kunna skriva av sig.

Jag hoppas att ni har en fin dag. Önskar er en fin vecka. Ta hand om er och njut at stunden som är. Kram kram ❤️

Det märks att hösten har kommit. På kvällarna får jag ha en tunn jacka på mig om jag ska till affären. Det är grått och smått kyligt. Vart tog sommaren vägen? Dagarna kom och sprang iväg. Min första tanke är att jag har inte gjort någonting i sommar. Sedan när jag tänker efter så har jag badat och solat. Åkt upp till Böda. En tur till Vita sand I Vassmolösa blev det med. Vi har varit på barndop I Skåne. Det har blivit små äventyr trots allt.

Jag hade uppehåll från terapin I 4 veckor i somras. Min terapeut hade semester. Nu har jag kommit igång igen men vi glesar samtalen nu till varannan vecka. Vi fortsätter med EMDR. Det kan vara fruktansvärt jobbigt ibland för det kan komma upp jobbiga bilder som man har lagt i glömska. Jag har inte glömt dom med flit. Små flashbacks i någon sekund. Det lämnar ett obehag och en jobbig känsla framträder. Jag får ångest och får hjälp med att andas. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig själv för det här. Men jag vill ha en förändring. Jag vill börja leva och se framåt! Det är därför jag gör det här. Jag måste ibland påminna mig själv!

När jag var 15 år så gjordes det en anmälan till socialförvaltningen. Det var egentligen jag själv som stod i grund för den. Jag hade pratat med min skolkurator och därefter blev det möte med socialförvaltningen. En polisanmälan om sexuellt utnyttjande gjordes. Sexuellt utnyttjande? Är det så det kallas? Jag kunde inte bo hemma så jag fick åka till Bjärnum i en vecka. Sedan fick jag plats hos en familj i Hörby. Bodde där i en vecka. Sedan for jag upp till Hälsingland för att spendera min sommar där. Lagom till skolan började kom jag hem igen.

Det var ett jobbigt år. Jag vet att det finns många andra som haft det värre och det är så tragiskt. Jag vet inte hur det ät nuförtiden men jag hoppas att socialförvaltningen är mer noggrannare idag när det gäller sådana ärenden. Socialförvaltningen kontaktade en barnpsykolog. Dit skulle jag gå för att prata tyckte dom. Att vara 15 år pch prata om privata saker med en främling var inte roligt. Jag satt tyst. Jag vågade inte prata. Var rädd för att det skulle gå vidare till andras öron. Rädd för att straffas. Rädd för att hon inte skulle tro på mig. Jag gick där en gång i veckan. Missade mina kemilektioner men dom fick jag ta igen på andra tider.

Jag har beställt hem journalerna från socialförvaltningen i Hörby där jag bodde. Det står inte så mycket men ändå så står det em del. Ibland kan man läsa mellan raderna.

Nej...nu ska jag inte tjata mer om det. Men det var mina tankar från denna stunden. Nu ska jag ta en kopp kaffe och vara njuta av lugnet. Hoppas ni har en fin dag. Önskar er en fin fortsättning. Kram kram.

Är man låg en dag så pysslar jag lite. Denna barnvagn ska ett av mina barnbarn få 🥰

Hur mår du just nu?

Det var rubriken som jag fick när jag öppnade upp min app. Har man bloggtorka en dag så kan man blogga om rubriken som appen Jetpack ger.

Så hur mår jag just nu? Jag har ångest. Varför vet jag inte. Den kom bara över mig. Det kan bero på alla tankar och känslor jag har i kroppen. Jag spelade spel. Ett minne for igenom mitt huvud. Den väckte tankar och känslor. Det är så jobbigt när det händer.

Jag blir så trött efteråt. Kroppen tar mycket stryk. Energin försvinner helt. Denna veckan efter måndagens terapi har varit jobbig. Så här brukar det inte vara. Det brukar vara dom två dagarna därefter som jag är trött och dåsig. Nu har det gått fyra dagar. Jag känner mig helt färdig.

Det är skönt det är helg snart. Jag har inga planer alls och det ska jag försöka hålla. Jag vill ta dagarna som dom kommer. Göra det jag vill göra för stunden. Försöka varva ner och bara vara. Jag kan se lugn ut men inom mig stormar det. Ibland blir jag så trött på allt. Orken finns inte. Jag måste ta det lugnt! Men ibland är ju det det enda jag gör tycker jag.

Nu ska jag ut och ta hand om mina hundar. De behöver min kärlek och omvårdnad. Jag önskar er alla en fin dag.

Kram kram.

Vaknade I morse och hade svårt att ta mig upp ur sängen. Jag var så trött. Det är jag alltid dagen efter en terapisession. Vi pratar om jobbiga saker. Händelser som kommer upp till ytan. Tankar och känslor väcks till liv. Det som är jobbigast är att försöka hålla känslorna borta. Det är så klart inte hjälpsamt men det är något som går på automatik. Jag försöker släppa på garden lite men det är svårt. Ibland är det som jag har någon inom mig som säger en sak och en del som säger annat. Själv står jag mitt i och vet inte vad jag ska göra.

Ibland blir jag så trött på mig själv. Varför inte bara sätta mig ner och svara på frågorna? Säga som jag tänker och känner. Istället så blir jag så blank i mitt huvud. Det är som att jag har ett gäng i huvudet som springer och gömmer sig när jag ska svara. Jag vet. Det låter flummigt.

Ibland känner jag mig så totalt värdelös. Jag kan inget. Jag orkat inget. Blir trött för det minsta lilla och klarar inte av att leva i en helt vanlig vardag. Jag blir så fort trött. Sen att det kan bero på att hjärnan jobbat i ett har jag svårt att ta till mig ibland. Jag vill orka mer än vad jag hör. Ska det alltid vara så här?

Ja livet är inte alltid så lätt och inte alltid så ljust. Men det finns stunder i livet som bjuder på lycka. Helgen som var var just det. Dagar i lycka. Min brors dotter döptes. Hon är bara så underbar. En liten prinsessa som precis har börjat son resa. Jag fick äran att bli fadder. En uppgift som förgyller mitt liv. Det finns ljusa stunder i tillvaron.

Elvira som flickan heter fick många fina saker. Jag hade gjort en liten barnvagn och ask i papper (scrapbooking) och la ner ett smycke som vi köpte. Det blev hennes stjärntecken samt en liten ängel som min äldsta dotter hade gjort. Vi köpte även en liten spargris som vi la pengar i.

Det är roligt och kunna ge bort något som kanske inte är så vanligt. Barnvagnen tog några dagar att göra men det var värt det.

Jag har haft ledigt från min behandling i några veckor nu men trots det så har inte min hjärna haft semester. I tre dagar nu så har tankarna gått varma. Vare sig jag har velat det eller inte. Hjärnan har sitt eget liv. Senast jag var på terapin så sa min terapeut att jag hade komplex PTSD. Något hon har sagt tidigare men det har inte riktigt gått in i huvudet. I tre dagar nu har jag tänkt på det och idag googlade jag på det för första gången. Försökte hitta fel kan man säga. Hitta att min terapeut inte har rätt. Men det har jag inte gjort. Bara att acceptera, men det är så svårt. Att jag har PTSD eller komplex PTSD gör ingen skillnad egentligen. Båda diagnoserna bevisar att jag varit med om något som jag inte borde ha varit. Men just komplex PTSD visar att jag varit med om mycket. Flera olika trauman under en väldigt lång tid. Det gör mig naturligtvis ledsen.

Det är så sjukt. Jag vet vad jag har varit med om men ändå så känns det som det är första gången som jag säger eller skriver det. Det går sakta men säkert in. Ibland känns det som att jag står utanför mig själv. Det som har hänt eller även händer idag Ibland känns som att det hänt och händer någon annan. Det är så svårt att förklara.

Ibland har jag hamnat I situationer som jag inte har velat hamna i. Jag kan ha sagt saker som jag inte har menat. Det kan hända alla. Frågan är bara varför man gör det. Många tror att man säger dom för att vara elak, men det kan också bero på att man känner sig hotad, förminskad mm. Det kan även bero på att situationen känns igen och hjärnan tar dig tillbaka till en situation som inte var så trygg. Även det är svårt att förklara. När man försöker förklara så kan den man förklarar det för tror att man kommer med ursäkter. Men det är inte alltid så.

Vissa dagar är bättre än andra. Man kan känna sig låg. Man känner sig misslyckad och man är inte värd så mycket. När jag tänker tillbaka på mitt liv så bevisar det att allt det där stämmer. Ja det är ju det man tycker och tänker. Min terapeut brukar säga: "Det är inte ditt fel. Det är din hjärna som försöker skydda dig!" Ja... hur min hjärna skyddade mig har jag fortfarande svårt att ta in. Den skyddade mig då men idag så känner jag mig fången, sjuk, ensam, konstig, utanför, misslyckad, onormal, värdelös, mindre värd mm mm.

Jag längtar tills den dagen kommer då jag kan få känna mig normal. Om den dagen någonsin kommer!

Sedan barnsben har jag känt mig onormal. Fick ofta höra att jag inte var som alla andra. Blev gärna jämförd med andra människor...speciellt människor som de inte tyckte om. Jag kände mig alltid utanför och jag tillhörde inte någonstans. Det slutade med att jag inte kände mig normal.

Idag på terapin så säger min terapeut: Har du tänkt på att du kanske var normal?...och dom andra var dysfunktionella?

Ja hjärnan arbetade på högvarv. Min första reaktion när hon sa det var att skratta och ställa frågan: Skulle jag vara normal? Tyckte det lät befängt. Och någonstans snuddar jag vid frågan: Kan det vara så? Är jag normal? Är det inte hos mig felet ligger? Du var bara ett barn säger min terapeut ibland! Ja...Jag var bara ett barn. När jag tänker på det ibland så blir jag inte bara ledsen. Jag kan bli arg. Varför i helvetet gjorde ingen något? För visst fan måste något ha sett något? Märkt något? Om dom nu tyckte att jag inte var som andra barn så kan orsaken kanske vara att jag genomled ett helvete!!! Det värsta är att jag vet att det fanns människor som visste men som gjorde ingenting. Det gör mig så oerhört ledsen. Var jag inte värd att räddas? Det gör ont. Fruktansvärt ont. Att känna att man inte har något värde...Ja det önskar jag ingen!

Den lilla flickan inom mig. Hon finns. Hon lever. Hon hade ett rent helvete rent ur sagt. Den lilla flickan är jag. Jag försöker ta till mig henne men det är svårt. Jag vet att hon bär på mycket som jag har försökt att glömma. Det går inte. Men jag har ändå gått från att vända mig ifrån henne till att titta på henne. Ibland vill jag bara öppna famnen för henne men det är också svårt. Gör jag det då blir hennes erfarenheter mina. Vilket dom redan är men det är så mina tankar går.

Jag gick från dagens terapi med många tankar och funderingar. Nästa vecka på måndag är min terapeut semester så jag har två veckor stt fundera vidare.

Jag hoppas ni alla har haft en fin dag. Sköt om er!

Vi går mot slutet av april och vårvädret håller sig borta. Det finns dagar då man har känt värmen men blåsten och kylan tar över. Nu längtar jag efter sol! Vi är även nära helgen och jag hoppas verkligen på lite värme!

Veckan har flyttat på. Många tankar som snurrar. Måndagens terapi fick mina ögon att öppnas lite mer. Det blev en tomhelskänsla som smög sig fram. Jag insåg helt plötsligt något som egentligen hela tiden var rätt så logiskt. Nu växlar jag mellan det gamla antagandet om mig själv och det nya. Nu är det uppehåll nästa måndag då det är röd dag. Jag behöver den pausen.

Jag tänker tillbaka till innan jag fick börja på denna terapin för snart 3 år sedan. Det har kommit fram saker som jag inte ens trodde att jag tänkt på. Känslor som jag trodde var begravda, eller som jag inte trodde fanns har kommit fram. Vi har pratat kring det. Ibland när vi har pratat och jag har svarat på hennes frågor så tänker jag ibland: Men herregud! Fattar hon inte? Nej...Ibland förstår jag henne. Det som jag först tycker är logiskt visar sig att mitt tänk kanske inte var så logiskt i alla fall. Det får mig att tänka.

Jag har kommit långt tycker jag. Tänk att jag vågade öppna upp mig för en främmande människa?! Det trodde jag aldrig. Visst...jsg hade en samtalskontakt i 25 år tidigare och hon hjälpte mig otroligt mycket. Men med henne pratade jag mestadels om det som var nu. Här i denna terapin pratar vi om det som var då och hur jag kan leva med det nu. Flummigt förklarande kanske men det är så det är.

Så...vad händer idag då? Ska ni göra något speciellt? Själv ska jag fortsätta att plocka i ordning lite och ta hand om mina hundar. Jag hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin dag ❤️

För ett X antal år sedan så var jag ensamstående på heltid med fem barn. Samtliga under 10 år. Jag fick höra av människor som fanns runt mig att jag var lat. Jag gick ju bara hemma. Igår på terapin så pratade vi bland annat om återhämtning. Tankarna gick tillbaka till bland annat den tiden. När jag inte gör något så känner jag mig lat. På grund av allt jag fått höra under alla år. Det är som inpräntat i ryggraden.

Det var en jobbig session igår. Att sitta där med rädsla och gråt i halsen som jag försökte hålla ifrån mig var jobbigt. Jag är så glad över att jag har fått en sådan underbar terapeut som jag har fått. Hon är lugn i sitt sätt. Pratar lågt. Det gör mig lugn. Ja sessionen är över men processen fortsätter i mitt huvud. Tankar och minnen avlöser sig. Jag har börjat se på vissa saker och situationer annorlunda mot vad jag gjorde då. Ärligt talat så har människor som fanns runt mig, bekanta och släkt som fick mig att känna mig så värdelös. Jag har varit med om en del men inte en enda hjälpte mig. Vissa hjälpte till och med till att sänka mig. Det var kanske inte deras mening men det var så de gjorde. Jag kände mig så mindre värd än andra av mina syskon. Komiskt nog så var det en del som tyckte att jag var den tuffa av mina tre yngre syskon.

Nu är jag ledig från terapin i två veckor då påsken kommer emellan. Jag ska försöka tänka på min återhämtning. Min dotter Beatrice sa något klokt häromdagen. - Att vara psykisk trött är lika jobbigt som att vara trött efter en arbetsdag. Ja...Ibland värre för en arbetsdag tar slut men jobbet som min hjärna gör har ingen arbetstid. Jag ska försöka tänka på vad jag behöver. Något som min terapeut ofta säger åt mig. Det är dags att försöka följa det. Ett måste för att orka.

Just nu saknar jag min bästa vän. Ja det gör jag varje dag. Saknar att prata med henne. Carina var en syster som jag valde att ha I mitt liv. En syster som alltid fanns där oavsett. Lika mycket som jag fanns för henne. Saknaden är så stor. Hon var helt underbar ❤️

Jag hoppas att ni alla har haft en fin dag så här långt. Önskar er en fin fortsättning ❤️

Ny vecka. Nya utmaningar. Nya tillfällen att skaffa nya ljusa och roliga minnen.

Dagen började som vanligt med terapi på hög nivå. För att se det positivt så var det värre förra veckan. Idag pratade vi om den mur som skyddar mig från svåra känslor. Jag försökte rita muren men det gick inte. Ska försöka få ut bilden från mitt huvud på papper till nästa vecka. Det var en jobbig session men samtidigt en bra session. Den gav mig mycket. Fortsättning kommer nästa vecka.

Ibland har jag tänkt på att sluta skriva om det som sker innanför väggarna hos min terapeut. Man är ju lite rädd för vad folk ska tro om mig. Kanske blir bilden av mig lite skev. Men samtidigt så är det skönt och skriva av sig...så jag kommer nog att fortsätta med det.

Nu är jag hemma och vilar mitt huvud. Det blir en lugn kväll. Det är planeringen i alla fall. Jag hoppas att ni alla har en bra dag. Önskar er en fin fortsättning!