web analytics
Gå till innehåll

Vaknade 4 i morse och kunde inte somna om. Sedan har jag haft min terapi ovanpå det. Ja jag är trött i både kropp och själ just nu. Sitter med en kopp kaffe och bara är. Andas in lugnet som är runtomkring mig. Inte ens bilarna hörs utanför. Så skönt.

I terapin pratar vi bland annat om min barndom. Ska lyssna på ett återberättande från en "scen" när jag var 6 år gammal. Det är jobbigt att lyssna på sig själv. Att lyssna på det jag har varit med om. Nu får jag känna hur det var som vuxen. Jag kan känna skräcken som spred i min kropp. Tänk då hur ett barn på 6 år kände sig! Folk tyckte ibland att jag var konstig. Att jag betedde mig på ett visst sätt. Är det så konstigt???? Nej, det är det inte säger en del av mig. En del av mig säger att jag fick skylla mig själv.

Jag slits däremellan men jag försöker ändå se det positivt. Förr så fanns bara tanken att jag fick skylla mig själv där. Nu sedan terapin så kan jag ibland tänka att det inte är så konstigt.

Vi pratade om alla dom människor som fanns runtomkring som inte gjorde någonting. Visst måste någon ha sett att allt inte var som det skulle? Lärare och skolvärdinnor fanns på plats i skolan till exempel. Märkte inte dom något? Eller var jag så duktig på att mörka det?

Vi pratade även om vänner och vänskap. Jag är så dålig på att kontakta mina vänner. Jag borde höra av mig oftare. En vänskap går ju från två håll. Det är ju inte bara den ena som ska höra av sig. Förr hade jag många vänner. Vi hade så roligt. Sedan så flyttade jag och vänskapen rann ut i sanden. Idag bor jag på Öland och har inga vänner här. Jag har inte bundit några vänskapsband med andra här. Har haft men de vännerna var inte ärliga och ärlighet för mig är prio ett. Oavsett vilken relation man har!

Det är så många människor som har ljugit mig rakt in ögonen och många gånger utan att blinka. Kan folk inte vara ärliga så vill jag inte ha dom i min närhet. Det gör ont i hjärtat när någon närstående till exempel ljuger medvetet. Det gör att man inte vågar lita på folk. Tyvärr!

Nu ska jag fortsätta att dricka mitt kaffe och lyssna på tystnaden. Ha det gott och sköt om er!

Det är kväll och jag sitter hos dottern som för tillfället är i duschen. Jag ska till min terapi i morgon. Förra veckan utmanade min terapeut mig om att gå till havet här i stan. Utmaningar måste man ju anta så jag gick. Jag stannade dock inte för det satt en man där redan. Nu tänker kanske en del att det hade väl inte spelat någon roll...och det ska så klart inte göra det men jag blir illa till mods. Tyvärr!

Jag har så svårt att lita på människor över lag. Speciellt män. De män jag har haft i mitt liv har inte alltid varit snälla. Några av dom har långt ifrån varit ärliga. Att bli misshandlad både fykiskt och psysiskt samt att bli utsatt för olika sexuella övergrepp gör ju sitt. Sedan att vissa av männen har kunnat ljuga en rakt upp i ansiktet utan att blinka gör ju att man får svårt att lita på folk.

Ja jag har undrat ju om allt beror på mig. Har sagt många gånger att det måste vara mig det är fel på. Varför annars göra om samma misstag om och om igen?! Det är dessutom en fråga som många andra runtomkring mig även frågade. Eller rättare sagt så kom dom med påståenden som att det MÅSTE vara mig det är fel på. Jag har ju naturligtvis även ljugit för varför ska jag ha träffat än den ena efter den andra som skulle gjort allt det där...om och om igen???

Min terapeut har sagt så många gånger: Det är inte ditt fel. En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val.

Ja...Jag har blivit traumatiserad som barn. Första gången jag säger det men så är det. Är det då så konstigt att jag har gjort dom val jag har gjort? Nej inte enligt min terapeut och jag har valt att tro på henne. Oavsett vad andra tycker och tänker om det. Det säger ju sig själv egentligen...för inte hade jag gjort dom val i livet om min hjärna inte hade varit traumatiserad!?

Men...tillbaka till ärligheten. För mig är det otroligt viktigt med att vara ärlig. Jag kan ha svårt att förbise en lögn. Det är som att jag fastnar. Visst...att råka säga fel eller så är ju lätt, men när en människa kan se in i ens ögon och säga osanning utan att blinka...det har jag svårt för att förlåta. Det gör mig otroligt ledsen och besviken.

Ja hon har fått tjata för jag har inte riktigt förstått, men det börjar sakta men säkert gå in. Fast denna behandling är jobbig så har den varit mycket hjälpsam. Den har fått mig att se på saker och ting annorlunda än tidigare. Jag har lärt mig en del om mig själv under detta året som jag har gått på behandlingen. Men det har även fått mig att se mer klart på vissa saker. Tankarna lever ibland sitt eget liv och det är under denna behandling som man har vågat låta Tankarna verkligen ta sin plats. Förr slog jag undan dom men numera så försöker jag låta dom komma och gå när dom tränger sig på.

Nu börjar klockan bli mycket så det blir sängen för mig. Jag säger god natt och sov gott.

Att leva med stress gör ens vardag kämpig. Ena dagen så har man energi för tio. Man far på och gör en massa vilket resulterar i att man ligger tvärdäckad flera dagar efteråt. Min terapeut sa: Du fyller en tank. När du har kört en mil så tankar du. Det tar inte så lång stund innan tanken är full igen. Kör du slut på tanken så tar det längre tid innan den blir full.

Det var en bra jämförelse om hur det är efter man har kört slut på sig själv. Jag måste hitta en balansgång som funkar för mig. Försöka att mota bort alla tankar och känslor om hur lat jag är när jag inte gör allt jag skulle behöva göra. Fördela upp det. Sätta upp vilka mål jag har dag för dag. Lättare sagt än gjort men det behövs.

Min terapeut frågade mig vad det skulle innebära om jag levde efter om jag hade ett värde. Vad skulle du göra? Frågade hon. Mitt svar blev havet. Att sätta mig där och bara titta ut i oändligheten. Hon frågade vad Carina skulle ha sagt. Om hon skulle säga att det är farligt och gå dit. Jag sa: Hon skulle ha sagt hämta kaffe för helvete och gå dit!

Hon utmanade mig så jag kände ju att då måste jag ju göra det.

Ja, jag gick men det satt en man där så jag tittade snabbt ut och gick sedan vidare hem. Det blev ändå en promenad på en timme. Kände mig rätt nöjd ändå faktiskt. Att bara ta en promenad på 60 minuter själv är ett stort steg för mig. Jag hade inte hörlurarna i öronen i heller. Ja jag kände mig nöjd. Dock så låg jag däckad sedan i några timmar. Jag var så trött.

Sedan kom pojkarna in till Kalmar. Det var dags att köpa vinterjackor till dom. Skulle gjort det i söndags men helt apropå helt utan förvarning så kom Robin, Sara och alla barnen. Härligt!

Det är lite annat att handla med dom än med flickorna. Nu gick vi in. Dom hittade dom jackor dom ville ha. Jag betalade och sen gick vi ut. Det tog max tio minuter. Med flickorna så gick man in. Dom kikade runt. Tre timmar senare så gick vi ut med helt andra kläder än det vi var där för att köpa. Flickor är dyrare att ha än pojkar 😉

Jag stannade kvar i Kalmar till idag. Var helt slut idag med så det blev även vila mitt på dagen för min del. Ikväll blir det fotboll för hela slanten. Heja Sverige! 😍

Det är tisdag...ännu en gång. Dagarna springer iväg ändå så känns det ibland att tiden står stilla. Nästan varje tisdag så känns det som torsdag. Jag förstår inte varför. När jag tänker att det var igår som jag var på terapin så känns det som at det var dagar sedan.

Igår så pratade vi om mig....så klart. Det är ju därför som jag går dit 😉 Det är så svårt att prata om sig själv. Att prata om tankar, känslor och olika händelser som skett i ens liv är inte så lätt. Eller det är svårt. Min terapeut säger ofta till mig: I stället för att säga att det inte är så lätt, säg hur det är i stället!

Ja det borde ju vara enkelt eller hur? Men det är inte det. Det här med hur vi använder ord, vilka ord vi använder har en stor betydelse. Vissa ord får en att minnas mer än vad andra ord får en att göra. Låter det flummigt? Ja kanske det.

Jag är så glad att jag har en sådan duktig terapeut som jag har. Det gör mycket hur en terapeut bemöter en. Så klart. Det säger ju sig själv, men det är inte med alla man människor man klickar med så att säga. Jag har haft tur när det gäller mina kontakter inom psykiatrin. Förutom en läkare som jag hade där. Jag bytte till vårdcentralen och nu har jag världens bästa läkare. Henne släpper jag inte.

Som vanligt varje tisdag så är jag så trött. Terapin tar. Den får min hjärna att arbeta. Jag tänker, reflekterar och försöker ta in det vi har pratat om. Jag känner att jag behöver tid att ta till mig allt. Jag ska börja se på mig själv på ett annat sätt än vad jag gör idag. Det är svårt, för känslan och tanken går inte på samma sida av vägen. Jag slits på två håll.

Att ha PTSD och leva i nuet är inte det lättaste. Det kan till och med vara påfrestande. Att se bilder, händelser som varit och åka flera flera år tillbaka och återuppleva det man en gång återupplevde kan vara skrämmande. Men jag försöker ta min vardag som den kommer. Tittar jag tillbaka så har jag ändå kommit långt.

Det är snart två år sedan en händelse på mitt arbete fick mig att nå botten. Men det är också tack vare den händelsen som jag fick den hjälp jag fick. Det var även på grund av den som jag jag kunde utredas för PTSD. Det är viktigt med att få rätt bedömning då det är på grund av den bedömningen som man får den hjälp man får. Man har ju läst om flera som fått behandlingar för något som de egentligen inte hade och det har påverkats deras liv. Min behandling påverkar mig också så klart men på ett positivt sätt.

Idag har jag inte gjort så mycket på hemmaplan faktiskt. Ja...jag har tagit hand om tvätten, men det är också allt. Jag har tagit dagen som den kommit så här långt. Min ena son har kommit hem från skolan och min andra son är på väg hem. Ska snart ställa mig för att göra dagens middag. Sedan tar jag kväll. Jag har varit rätt så lat idag, men man får ha sådana dagar med.

Önskar er alla en fin kväll!

Så här kommer en varm kram från mig till dig. Sköt om dig!

Har ni sovit gott i natt? Har ni fått vakna till en underbar dag med sol på vår himmel? Jag hoppas det. Här skiner ingen sol direkt och regnar gör det. Kanske är det därför som jag känner mig tung i huvudet?!

I några nätter nu har jag inte fått tillräckligt med sömn. Har vaknat flera gånger och har haft svårt att somna om. Jag har tagit råden som min terapeut har sagt åt mig att försöka göra: Övningen lugnande andning. Det har fungerat lite. Ska fortsätta göra den då jag har svårt att varva ner så kanske blir det bättre och bättre. Jag har hopp om det i alla fall.

Det går mot två år sedan jag började dimpa ner i det svarta hålet. Jag sjönk djupt denna gång men jag är på väg upp igen. Jag har kommit över ytan och nu gör jag allt för att överleva. Låter drastiskt men så känns det de gånger som jag faller ner. Jag har kommit långt, det har jag men jag känner också att jag har en bit kvar att gå.

Jag har ju inte bara mitt gamla liv att ta hand om utan jag lever ju även i nuet så att säga. Jag har hem och familj och ta hand om ovanpå det mitt forna liv. Jag lever med PTSD och ibland så tänker jag: Nejdå...Jag mår ju bra. Inga tankar som får mig att tro att jag är tillbaka till det helvete jag hade.

I nästa sekund så kan bilder tränga sig på. Bilder som får mig att tro att det jag ser sker nu.

Jag kan inte lura mig själv. Jag försöker ta det som det kommer och göra det bästa utav allt som händer och sker. Jag har även börjat inse att mitt dåvarande liv har ställt till mycket i mitt nuvarande liv. Jag vet vad som har hänt o h så men idag ser jag saker och ting på ett helt annat sätt. Inte på allt kanske men på en del.

Ibland känner jag mig fruktansvärt ensam. Det är i dom stunderna som saknaden efter Carina blir mer påtaglig. Jag kunde ringa henne på vilken tid på dygnet som helst. Dock ville jag sällan belasta henne med mina bekymmer men som den bästa vän som hon var så kände hon mig rätt så bra. Jag behövde sällan säga något.

Vi kunde prata i timmar om allt och ingenting. Saknar dom stunderna. Det är 25 år sedan som vi blev vänner. Från första mötet så kände vi att det klickade direkt. En själsvän som hade ett hjärta av guld ❤

Ja...Det blev ännu en blogg med mina tankar. Önskar er alla en fin dag ❤

Mitt blodsocker åker berg och dalbana idag. Det sjönk hastigt utan förvaring ner till 2,8. Jag får i mig en macka och tar sedan ett äpple. Det höjs till 9,9 för att sedan sjunka till 4,4. Min kropp tar stryk och mitt humör sjunker och tröttheten tar fäste.

Jag slösurfarde med mobilen och hittade några bilder som verkligen säger en hel del.

Det finns många svin i vår värld som tror sig ha rätten att förstöra en annan människas liv. Det står våldtäktsmannen men det skulle lika bra kunna stå våldtäktskvinnan, för det finns även svin bland kvinnorna.

En händelse förstör flera år av den som har blivit utsatt. Den som utsätter lever sitt liv utan att ha dåligt samvete, för enligt dom så har dom inte gjort fel. För oss som råkat ut för dessa svin går oftast med rädsla om dagarna. För en del är det terapi som gäller. Allt för att återfå sitt liv. Jag är en av dom. Jag kämpar varje dag med att känna mig trygg. Ja, jag lever i en trygg miljö men det är min inre trygghet som sviktar.

Lite av mina tankar efter jag såg bilden. Jag har tagit tvätten idag men nu ska jag vila en stund. Tror jag behöver det.

Ha det gott o sköt om er.

Jag hoppas allt är bra med er alla. Har ni sol idag? För det har inte jag. Grått och kyligt men det regnar inte i alla fall.

Igår på terapin så fortsatte vi att prata om sorgen. Den sorg över vad jag har förlorat i mitt liv. Sorg över det jag aldrig fick men som jag verkligen behövde.

Att prata om känslor på det sättet som jag gör med min terapeut har jag aldrig gjort med någon annan. Det är svårt ibland att hitta rätt ord.

Jag börjar förstå mer och mer hur mitt liv egentligen var och det är svårt och jobbigt att möta. Jag har visst innan men nu kommer jag ifatt känslomässigt med. Eller rättare sagt, jag är på god väg.

Det är tur att jag inte visste hur jobbig denna terapi skulle vara för hade jag visst det då så hade jag aldrig tackat ja. Men jag är glad att jag gjorde det för när jag tittar tillbaka på det gångna året så har mycket hänt. Det är värt det!

Så vad händer idag då? Ja jag vet faktiskt inte. Har inga planer alls. Kanske så målar jag något, tar tvätten eller städar. Jag får väl se vad dagen har att erbjuda.

Önskar er alla en fin dag ❤

Det regnar för fullt idag. Inget väder som jag vill vara ute i precis. Det blir att vara inomhus och vika tvätt i stället. Lite nytta gjort idag då med andra ord.

Jag var trött i morse när jag vaknade. Kan bero på alla drömmar jag vaknade upp efter i natt. Dessa drömmar är långt ifrån roliga. De är väldigt röriga och hoppande men på något sätt så hänger dom ihop ändå.

Nu i morse så hade jag svårt att komma till ro. Hade en väldigt obehaglig känsla inombords som jag inte kunde sätta fingret på vad det var egentligen. Jag gjorde som jag brukade. For upp och började plocka undan lite överallt. Mest för att fly undan tankarna. Sedan kunde jag höra min terapeut säga som hon så ofta gör under sessionerna: Andas in i det.

Ja jag gjorde det. Stannade upp och tillät mig själv att känna. Ta fram de bilder som trängde sig på. Först var det suddigt, men bilderna blev klarare och klarare. Bilden som kom fram var på mig själv som barn. Helt plötsligt så såg jag flickan som jag och inte som en egen individ.

Låter det konstigt? Ja även jag tycker det men jag gör det som min terapeut säger åt mig att göra: Sätt ord på det.

Jag gjorde det och detta blev resultatet.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och varva ner. Ha en fin dag.

Vem har sagt att livet skulle vara enkelt? Varje dag är en kamp, mer eller mindre. Ibland blir jag så trött på allt. Speciellt på mig själv. Jag försöker att leva i nuet. Känna in vad jag känner, se vart jag befinner mig. Låta doften från nuet sprida sig i min kropp. Det är en utmaning som min terapeut brukar säga. Speciellt de gånger då jag åker tillbaka till dåtiden. Idag for jag tillbaka då jag var sex år. Jag befinner mig i min säng och ska försöka somna, men jag kan inte.

I rummet hos min terapeut så börjar jag känna klumpen i halsen. Den pluggar igen och jag försöker få bort den. Andningen känns tyngre och det knyter sig i magen. I bröstkorgen bankar hjärtat och jag känner hur det tåras i mina ögon. Jag gör allt för att få bort känslorna medan min terapeut säger att jag ska försöka andas in i det. En stor utmaning!

Jag försöker närma mig barnet inom mig. Min yngre version av mig själv. Ännu en utmaning. Hur ska jag göra det?

Vi gjorde något dom hetet imaginary rescripting. Vi la till en trygghet och omsorg. En trygghet skapades och det var lättare att andas igenom det hela.

Att ha eller att få denna ångest är en kamp i sig. Man känner sig sårbar och det är fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte synas och jag vill inte höras. Jag vill försvinna ut ur det tomma intet!

Just nu sitter jag på bussen och ska ta mig hemåt. Många tankar som far runt i mitt huvud. Det kommer bli en spännande vecka med mycket tankar och reflektioner. Nu längtar jag bara tills jag kommer hem så jag kan kela med mina hundar. På fotot nedan sitter Mimmi. Hon blir snart två år gammal. Hon är lite klumpig av sig men så otroligt charmig ❤

Det är tisdag och dagen har redan börjat. Dock så tar jag det bara lugnt. Känner mig trött. I natt sov jag dock bra men natten innan var inte lika bra. Sedan har det hänt mycket i min vardag. Inte bara i händelser utan även inombords.

Igår hade jag paus från terapin. Nästa tid är nästa måndag. Trots pausen så har jag min hemuppgift som är att blunda. Lätt för många men svårt för mig. Mycket hände förr när jag blundade så det finns så klart en rädsla när jag gör det idag. Sen har jag lyssnat på förra veckans session. Jobbigt att lyssna på den då den gick ut på att närma mig den lilla flickan som jag bär på inombords.

Att sätta ord på känslor nu i vuxen ålder på det man kände som barn är inte det lättaste. Men jag försöker. Jag ska försöka trösta barnet inom mig för att ta mig vidare. Hur ska jag göra det? Ja jag kämpar på. Utöver terapin så har jag ju ett liv att leva. Bara det kan vara svårt men jag försöker se de positiva sakerna som händer.

Min tvillingpojke har flyttat till en lägenhet här i Borgholm tillsammans med sin flickvän och deras gemensamma barn. Hans syster flyttar till Göteborg efter skördefesten. Sedan har vi bara två barn hemma. Vi halveras hela tiden, men det är ju så det ska vara. Barnen börjar bli stora.

Jag hoppas att ni alla får en fin dag ❤

%d bloggare gillar detta: