web analytics
Gå till innehåll

18

Sista rubriken i 30-dagarslistan. Den skulle varit klar för längesedan men jag får skylla på att det är sommar. Idag kommer tredje delen av kapitlen om mig och mitt liv. Delar av det i alla fall för det är ju mycket som inte blivit nerskrivet. Det är enbart i stora drag som jag har skrivit om. Vill ni läsa om mig så tryck på länkarna här bredvid Mitt liv som barn och Mitt liv som vuxen

Idag handlar det om hur mitt liv ser ut idag. Jag fick kontakt via internet med en man som bodde på Öland. Jag var då ensamstående med fem barn samtliga under 10 år. Han verkade vara en snäll man men det visste jag att det gjorde dom flesta och sedan skulle det ändras till psykisk misshandel och förnedring.

Jag träffade honom under påsken 2005 för första gången. Sedan skulle vi åka hit på semester i en vecka 14 dagar, men då jag blev inlagd på psyket så hann jag aldrig boka stuga så det fanns ingenstans att ta vägen. Då sa mannen att jag kunde bo hos honom under sommaren om jag ville. Jag vågade egentligen inte först men han sa att han hade sina två barn där så då tänkte jag att det skulle nog inte vara så farligt.

Jag bestämde mig för att åka med barnen. Vi var där under sommaren och vi lärde känna varandra bättre. Jag ska tillägga att vi hade haft daglig kontakt både via långa mail och långa telefonsamtal under 6 månaders tid. Under sommaren så ledde det ena till det andra. Vi bestämde oss för att flytta hit. Idag har vi bott här 13 år.

Det var ett stort steg att ta. Jag övervägde för och nackdelar. Tog kontakt med skolorna och frågade vad dom hade att erbjuda mina barn. Hur klasserna såg ut och så. Frågade barnen vad dom sa om vi skulle flytta hit. De ville så beslutet var inte så svårt att ta.

Jag tyckte det var skönt att komma ifrån Eslöv. Det kändes som att jag sakta men säkert ströps. Jag blev uppäten inne ifrån och frågan är om jag hade överlevt att bo kvar där nere. Det hade hänt för mycket och jag hade svårt att bearbeta det hela där.

Jag har varit med om en hel del och jag mindes tillbaka vad kvinnan sa på kvinnojouren: När du har träffat en man som får dig att må dåligt så har du träffat rätt.

Ja jag mådde fruktansvärt dåligt i min nya pojkväns närvaro. Jag visste inte vart jag hade honom. Jag var som ett barn med och testade gränserna. Jag ville veta när förnedringen skulle komma eller när jag skulle bli psykisk och fysiskt misshandlad. Jag blev så besviken när det aldrig kom. För att kunna "lita" på honom så var jag tvungen att veta vart gränsen gick. Helt sjuk tanke egentligen men inte så konstig kanske.

Idag har vi varit tillsammans med mannen som blev kärleken i mitt liv. I 13 år har vi varit ihop. 12 år som förlovade och 4 år som gifta. Vi har fått 2 barn tillsammans. Två killar. Jag är idag sjubarnsmamma och farmor till 3 underbara barn.

Lyckan finns där för alla. så även för mig. Jag har dock fortfarande jobb framför mig och det kommer jag förmodligen alltid att ha. Jag går fortfarande och samtalar 2 ggr i månaden. Jag faller fortfarande ner i depressioner men idag har jag lärt mig att strunta i vad andra tycker och tänker och lyssnar på vad min kropp klarar av.

Jag har diabetes och fibromyalgi och det gör att mina dagar ibland kan vara rätt så jobbiga med högt socker och värk i kroppen, men jag tar dagen som den kommer som sagt. Lever med ångest och försöker leva med det. Inte alltid så lätt men livet ska väl inte vara för lätt förmodligen.

När jag blickar tillbaka på allt jag har varit med om så tycker jag att jag har lyckats rätt bra ändå, men visst finns det stunder som jag anser att jag inte är värd något. Det kan komma en doft, ett föremål eller en bil som får mig att flyga tillbaka i tiden och det ger mig i sin tur ångest. Känslor som drar över mig och det är inte alltid så lätt att sortera bort dom.

Ja det var lite om, dagens rubrik. Ni får ha en fin dag!

20

Då var vi komna till rubriken: Mitt liv som vuxen. Vill du läsa om min barndom så kan du göra det här. Det är från min 18-års dag och framåt. Ja jag tog ju studenten och fick utbildningen Vårdbiträde. När jag valde denna linje så visste jag inte ens vad den gick ut på. Linjen hette Social Service och orsaken till att jag valde denna linje var att den var yrkesinriktad. Jag blev något förvånad när jag kom till gymnasiet och insåg att jag skulle få en utbildning för att vårda äldre och sjuka människor.

Jag var kanske inte så smart under den tiden, men jag ville bli dansare och ville ha en utbildning och ett yrke som jag kunde återfalla till om det inte skulle gå vägen som dansare.

Jag hade det svårt under gymnasietiden. Jag hade kompisar som gick i samma klass som jag men jag blev misshandlad under första året i gymnasiet och det orsakade att jag fick sluta med dansen så depressionen var ett faktum. Men jag kom att älska min utbildning. Att jobba med människor och hjälpa sjuka äldre människor fick mig att växa som människa. Jag vårdade dessa människor på samma sätt som jag hoppas och önskar att andra ska göra med mig den dagen jag blir gammal och behöver hjälp.

Efter gymnasiet

Jag bodde ensam i byn Hörby och hade en stor vänskapskrets där. Vi var några stycken som alltid träffades och festade. Jag tog min första klunk av alkohol när jag var 18 år. Under det kommande året så skulle det bli många fler klunkar av den förbjudna drycken. Jag drack för att dränka mina sorger, men de jäklarna lärde sig att simma till sist. När jag var 19 år så slutade jag med starksprit, men det var enbart för att jag vaknade upp en morgon och inte kunde känna min egen kropp. Jag trodde jag var död rent ut sagt.

Jag jobbade under denna tiden på ett dagis. Jag älskade att jobba där men vikariatet tog slut och jag sökte jobb som vikarie på ett vårdhem i Eslöv och fick det. Jag tog mitt pick och pack och flyttade utan att säga något till någon. Jag trivdes på mitt arbete och jag var fast besluten att ändra min livsstil. 20 år gammal och hade redan varit med om en hel del. Saker som egentligen skulle ske inom en livstid och en del saker som egentligen aldrig borde hända.

Första pappan till mitt barn

När jag kom till Eslöv så träffade jag en kille som jag blev tillsammans med. Jag blev gravid och vi försökte anpassa oss till det kommande livet med barn. Dock så fick han väl kalla fötter och stack en vecka innan sonen föddes. Min son kom 4 veckor för tidigt. Jag var 21 år gammal och blev ensamstående mamma till ett barn som skulle komma bli hyperaktiv.

Pappan till min andra barn

Han träffade jag när min äldsta son var 3 år. Jag blev gravid rätt så fort med mitt andra barn som blev en son. Även han fick kalla fötter och stack under graviditeten. Jag blev ensamstående med 2 barn.

Pappan till mitt tredje barn

Honom träffade jag under graviditeten med min andra son. Trodde att det skulle gå bra men jag flyttade en vecka innan min dotter föddes. Då hade jag fått erfarenhet av hur en man kan göra ett barn illa. Min äldsta son som var hyperaktiv fick många blåmärken på sin kropp.

Tvillingarnas pappa

Jag träffade tvillingarnas pappa under sommaren 2001. År 2002 är ett år som jag aldrig kommer att glömma. Det började med att jag hade min 30-års fest. Jag gifte mig samma dag men gudarna ska veta att jag inte ville. Jag gick emot mig själv och kände mig våldtagen av mig själv. Men jag bet ihop och önskade att allt skulle bli bra.

Under våra 9 månader som vi var tillsammans så kände dom som sju svåra år. Jag blev både psykisk och fysisk misshandlad. Jag kände att jag försvann mer och mer för varje dag som gick. Jag levde i ett destruktivt förhållande och kunde inte ta mig ur. Jag fick höra att allt var mitt eget fel och jag började tro på det.

Det var inte många nätter som jag fick sova i lugn och ro. Dagarna kändes som år och jag föll ner i en djup depression. Ingen trodde på när jag berättade hur jag blev behandlad för när han väl var med så var han så snäll och rar. Men vad som hände innanför våra väggar var långt ifrån något snällt och rart.

Jag började tro att jag var inte värd mer än att bli trampad på. Jag försvann allt mer och kvar fanns ett skal fylld med skam.

Jag fyllde 30 år och blev gravid. Pappan till tvillingarna stack, Min mamma fick hjärtinfarkt och blev bypass opererad. Tvillingarna föddes och min skilsmässa gick igenom. På nyårsafton så fick min pappa en stroke.

Jag var gift i 7 veckor. Skilsmässan var det bästa som någonsin har hänt mig förutom mina barns födsel. Men jag slapp inte undan mannen ändå. Vart jag än gick så såg jag hans bil. Jag var förföljd och han visste alltid vilka steg jag tog. Han fick god hjälp av släktingar till mig med. Han hotade mig till livet och rädslan satte sina klor i mig. Polisen sa att jag inte fick gå själv någonstans. Efter de fått höra allt som hänt så sa de att han var en psykopat. Deras råd var att göra abort för det var enda sättet att klippa av banden helt med denna man. Men jag kunde inte för det var mina barn med. Mitt eget kött och blod. Hur dom kom till spelar inte mig någon roll för jag älskar dom lika mycket som jag älskar mina övriga barn.

Jag fick hot om att jag snart aldrig skulle ha någon kropp eller själ kvar när han var klar med mig. Tvillingarna föddes och jag blev helt plötsligt ensamstående med 5 barn. Det var mycket kämpigt att själv dra det tunga lasset. Samtliga barn var under 10 år. Men jag lyckades att ro allt i hamn men allt gammalt började att ta plats.

Kvinnojouren

Jag fick hjälp och stöd av kvinnojouren under min graviditet. De lärde mig hur jag skulle tänka när jag träffade killar. För tittar man tillbaka så var alla männen av samma skrot och korn. Den ena värre än den andra. Hennes råd var: När du känner att allt känns fel så har du träffat den rätte. Jag förstod inte riktigt vad hon menade men hon förklarade att det inte var konstigt att jag träffade samma sorts män hela tiden.

Man är inte mer än människa och man känner sig trygg i det man vet om. Vet du vad som ska hända härnäst så känner du dig mer trygg. Så jag kände mig alltså trygg i att leva i destruktivt förhållande för jag visste vad som skulle komma härnäst så när jag träffar en man som får mig att känna obehag och otrygg så var det rätt man.

Mina två yngsta barns pappa

Jag träffade mina två yngsta barns pappa 2005 och i hans närvaro så kände jag så obekväm och obehaget växte hela tiden. Jag kände mig så otroligt otrygg och det var så otroligt jobbigt. Orden som kvinnan sa på kvinnojouren ekade i mitt huvud: När du träffar en man som känns fel så har du träffat rätt.Jag trodde inte hon var klok men det visade sig att hon hade rätt.  Mer om honom får ni läsa om morgondagens rubrik.

Terapi

Jag tog kontakt med psykolog under 2003 för jag mådde så otroligt dåligt. Min barndom började komma i fatt mig. Det var en pina att gå upp varje morgon och ta hand om barnen, men jag var tvungen. När jag hade lämnat mina barn så kröp jag ner under täcket igen och låg där tills det var dags att hämta dom. Jag föll ner i en djup depression.

Min bästa vän fick in på mig psyket där jag blev inlagd. Min bästa vän tog hand om mina barn tills jag kom hem igen. Några veckor senare var det dags igen. Samma dag som jag fyllde år så försvann livsgnistan. Jag ville bara bort och jag började tro att mina barn hade det bättre utan mig. Jag var ändå bara en belastning i samhället. Det kändes som att jag blev uppäten inne ifrån.

Denna depression höll i sig. Det var meningen att jag skulle åka iväg en helg till en vän på Öland. Det blev förhinder för vännen blev sjuk, men när min mor frågade när jag skulle åka så sa jag tiden. I mitt huvud så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle ta slut på lidandet. Fast då och där så förstod jag inte det själv egentligen vad mitt innersta planerade.

Jag låste in mig hemma och tänkte att när någon hittar mig så är det ändå försent för alla kommer tro att jag var på Öland. Men en annan vän ringde mig och pratade med mig i flera timmar och fick mig till sist att ringa psyket. Jag blev så besviken för jag ville verkligen bort och det fanns bara en utväg till att komma bort från allt lidande.

Min älskade vän Carina hade mina barn och kom och hälsade på. Hon stöttade mig som bara en bästa vän kan göra. Hon fanns där när jag som mest behövde en vän.

Mina känslor om skam kom ifatt mig. Övergrepp som jag trodde att jag hade bearbetat kom upp till ytan. Jag påbörjade en terapi som håller på än idag. Jag får stödsamtal två gånger i månaden och jag har gått till en och samma sjuksköterska i 13 år. Hon känner mig både innan och utan. Jag tror hon känner mig bättre än vad jag själv gör.

Inga närvarande pappor

Ja det har det aldrig funnits för mina 5 äldre barn. De må vara halvsyskon men de har växt upp som helsyskon. Jag är stolt över mina barn och när jag tittar på dom så vet jag att jag har i alla fall gjort något bra här i världen.

Ja det var lite om mitt liv som vuxen. Har ni frågor så ställ gärna dom så ska jag försöka svara på dom. Ni får ha en fin dag!

31

Ja...då var vi framme till rubriken Mitt liv som barn. Jag tycker det är så svårt att skriva om mig själv för när jag sätter mig framför tangenterna så ställer jag frågan till mig själv: Vad ska jag skriva som blir intressant för andra att läsa?

Jag tycker att jag är den mest ointressanta människan som har gått i ett par skor så det är ingen lätt uppgift för mig men jag kommer skriva det jag först tänker på. Det brukar bli bäst så.

Jag var inget lyckligt barn om jag ska vara ärlig. Det gick nog inte en dag då jag ställde mig frågan varför jag fanns. Jag blev mycket mobbad i skolan och det var inte bara psykisk misshandel utan jag fick även ta emot en del slag. Men hur ont det än gjorde så var den psykiska misshandeln värst.

Mitt helvete började när vi flyttade och jag fick byta skola i tredje klass. Det var svårt att komma från landet och flytta in till stan och försöka anpassa sig till alla andra. Jag blev ett offer redan från start.

Jag hade inga vänner i skolan. Några hade jag på fritiden men inga som jag kunde prata med. Jag var tystlåten och hade ett mycket dåligt självförtroende. Inte blev det bättre när jag fick höra hur ful jag var. Jag började tro på allt vad alla andra sa vad jag var.

Hemmaplan

Jag bodde tillsammans med mina föräldrar och två äldre bröder och en yngre syster. Jag hade egentligen ingen bra kontakt med någon av dom men jag såg upp till min ena äldre bror.

Jag var ett utsatt barn i skolan men blev det även på hemmaplan med. Jag kände mig aldrig trygg i stort sett. Jag var utsatt för sexuella övergrepp under nästan hela min uppväxt. Från det jag var 6 år gammal tills jag blev 15 år. Det var 9 år med förnedring och det var svårt att bära alla skuldkänslor.

Jag var som sagt 15 år när övergreppen upphörde. Jag fick hjälp av två vänner att berätta det hela för skolkuratorn när jag var 15 år. Det var inte så lätt att berätta det för jag skämdes så otroligt mycket och jag kände en sådan stor skuld. Socialtjänsten blev indragen och jag placerades i Hälsingland under en sommar. När skolan började så blev jag placerad hos en familj i Hörby.

Det var jobbigt att bo hos främlingar men de var snälla. De försökte få in mig i deras gemenskap. Deras barn var jättesnälla. Efter en tid så flyttade jag hem igen.

Då jag var utsatt för sexuella övergrepp så polisanmälde socialtjänsten det hela. Jag fick komma på polisförhör och det var nog det värsta jag varit med om. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Trots att jag har dåligt minne i övrigt. Det var en onsdag och jag satt i ett litet rum med två manliga poliser. Ett bord med två stolar fanns på plats och en liten tvåmanssoffa till höger vid ingången.

En polis satt i soffan bakom mig och en polis satt framför mig. De ville att jag skulle berätta allt som jag varit med om. Jag hade svårt att hitta orden och jag skämdes något så otroligt mycket. Jag kände en stor skuld och när den polisen som satt framför mig frågar: Vill du att ********* ska åka i fängelset?

Jag sa nej! Jag ville inte vara personen som skulle sätta honom i fängelse. Det blev ännu en skuld att bära. Jag höll tyst.

Misshandel på skolan

Jag vigde mitt liv till dansen. Det var i dansen jag kunde få utlopp för mina känslor. Jag bestämde mig för att bli dansare och var faktiskt på väldigt god väg till det. Dock så föll mina drömmar i kras den dagen då jag blev grovt misshandlad i skolan på gymnasiet. Jag kände inte tjejen som hoppade på mig. Hon var egentligen oväns med en annan tjej som stod i samma rökruta som jag. Dock så var jag mindre och ett lättare byte förmodligen så när klockan ringde in för lektion så hoppade tjejen på mig när jag hade vänt henne ryggen och var på väg att gå därifrån.

Jag föll ner i en depression. Vilket jag oftast var som barn faktiskt. Jag ville ingenting och kände att jag var överflödig. Tankar om att inte vara värd att leva kom upp flera gånger. Jag funderade många gånger på hur jag skulle göra för att slippa den smärta som jag bar på. Jag hittade ingen väg ut utan försökte bara leva igenom dagarna som kom.

Det var ingen lätt uppgift ska jag säga. Dagarna kändes som år. Jag vaknade på morgonen och längtade redan då tills kvällen skulle komma så att jag kunde få gå och lägga mig igen. Hade jag tur så vaknade jag aldrig upp mer igen. Det gjorde jag. Besvikelsen var stor varje morgon.

Jag ville sluta skolan på gymnasiet men både kurator och rektor tyckte att jag skulle försöka ta mig igenom skolåren och de stöttade mig jättemycket. N'är jag väl tog stydenten så kom dom med 10 röda rosor som jag fick för att jag varit så duktig som faktiskt tog mig igenom det hela. Jag duktig? Ja det tyckte inte jag men jag klarade av att ta studenten i alla fall.

Har ni verkligen orkat ta er igenom hela min text? Då har ni varit duktiga. I morgon fortsätter jag om hur mitt vuxna liv har varit. Ha en fin dag!

8

Jag skulle varit klar med denna lista för längesedan men under sommartid så är man hellre ute än sitter inne vid datorn. Alla sover just nu förutom Fredrik som är på jobbet.

Detta inlägg ska handla om min familj. Jag har 7 barn. Min äldsta son André blir 25 år i december. Inte klokt vad tiden har gått. Min lille krylltott har blivit stor. Han var lite stökig som barn. Väldigt hyperaktiv och hade alltid något på gång. Han var mycket nyfiken på allt och ville testa sig fram. Vilket kunde bli farligt ibland.

Jag var ensamstående med honom redan när han låg i magen. Pappan stack en vecka innan han föddes. André skulle egentligen blivit född o januari året efter men fyra veckor innan beräknad förlossning så föddes en liten lintott. Han berikade mitt liv något enormt.

Tre år senare så väntade jag mitt andra barn Robin. En mammagris som gick dit jag gick. Jag träffade mitt tredje barns pappa under graviditeten med Robin. Vi flyttade ihop och när min son var 7 månader så blev jag gravid med min äldsta dotter Stéphanie. Dock så blev jag ensamstående mamma till dessa tre barn när mitt yngsta barn var några månader.

Jag tog mina barn och flyttade in till Eslöv i Skåne och levde våra liv där. Jag jobbade heltid för att kunna försörja mina tre barn. Någon pappa till barnen fanns inte. Det var pappornas egna val.

När min dotter var fyra år så träffade jag tvillingarnas pappa. Han stack också under graviditeten. Jag var i sjunde veckan och han lös också med sin frånvaro. Tack och lov. Dock så fanns han ändå i bakgrunden. Via dator och förföljelse med bilen. Mer om det kommer i kommande inlägg i min 30-dagars lista.

Hur som helst så var jag ensamstående med fem barn. Alla under tio år. Jag kämpade igenom dagarna och jag tycker att jag klarade det rätt så bra. Tittar man på barnen idag så har jag lyckats bra anser jag. De är duktiga!

Jag träffade Fredrik när min äldsta dotter var 4 1/2 år. Vi har fått två barn tillsammans. De är 12 och 10 år idag. Vi lever i Borgholm och är en stor familj som bor i ett och samma hus. Vi älskar det.

Min äldsta son avtjänar ett fängelsestraff på 18 månader. Han har som sagt gjort saker som inte varit så bra. Han försöker göra det rätta nu för sig själv och för sin familj skull. Han har en flickvän och en dotter på snart 8 månader som väntar på honom.

Robin har två fina barn och en flickvän. Det har gått väldigt bra för mina barn oavsett vad andra här runtomkring tycker.

Jag älskar min stora familj. Skulle inte vilja ha det annorlunda. Jag är 46 år och har sju barn och tre barnbarn. Det är härligt och kunna följa både barn och barnbarn på vägen.

Allt har inte varit en dans på rosor men mer om det i kommande inlägg i 30-dagars listan. Ha en fin dag!

Sjubarnsmamman

16

Ännu en varm dag. Jag ska inte klaga. Hellre värme än kyla. Det är jättetorrt bara och risken för bränder ökar. Tyckrr synd om våra bönder gör det kan inte vara lätt för dom med denna värme.

Fredrik och hans förening Ölands Järnväg har kreativa dagar där barnen ska med hjälp av din fantasi göra tåg med mera. Snacka om att de är duktiga.

Idag gick vi till badet och svalkade oss lite. Efteråt så blev det glass på vägen hem.

Jag och Beatrice följde med Stéphanie till stan. Hon skulle till jobbet. Efter det så handlade vi hem till maten. Pannkakor blev det.

Jag och Beatrice gick till Fredriks jobb och drygade oss lite. Det fanns en åkmaskin som Beatrice blev förälskad i 😊

Nu ikväll har vi fixat med loppisgrejorna. Skönt och fått det gjort.

Ja så här har min dag vsrit. Hur har din varit?

17

Egentligen så spelar det inte mig någon roll vilken dag jag väljer bara det är en dag så jag är med min familj. Men måste jag välja ut en speciell dag så blir det helt klart julafton. Jag älskar julen. Då är vi oftast hela familjen samlad. Barn och barnbarn samt min man och jag är det oftast. Vi blir ju en del när vi är samlade allihop.

Vi pratar, spelar spel, ser på jultecknad och bara finns till. Delar ut paket efter maten och dricker en kopp kaffe med tilltugg under tiden som paketen delas ut. Paketen blir allt fler för varje år. Det beror på våra barnbarn 🙂 Med åren har det hunnit bli tre stycken juveler.

Jag är en kvinna som tycker om traditioner och vår julafton ser oftast nästan likadana ut. Inte riktigt men nästan. Det som vi har som är densamma varje år är att vi ser på jultecknad tillsammans och efter det så äter vi. Efter maten blir det julklappsutdelning. Innan jultecknad och efter julklappsutdelningen gör vi vad som faller oss in.

Det är inte ofta som vi firar med någon annan. Det händer ibland men inte så ofta som sagt. I vår familj är vi  personer ändå. Att åka någonstans är aldrig lönt för Fredrik som jobbar som brandman på deltid har oftast jouren någon dag under julhelgen.

Ja detta var lite om min favoritdag under året. Ha en fin dag!

Jag älskar musikaler. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Sedan barnsben så har jag älskat The Sound Of Music. Den gick varje år dagen efter julafton och gissa vem som satt bänkad då? Jo jag!

Julie Andrews och Christopher Plummer gjorde en stor succé och filmen är nog lika populär idag som då. I alla fall för mig för jag har aldrig tröttnat. Filmen har gått varm hemma hos mig i flera år fram till dagens datum och fler gånger lär det nog bli.

Vilken är din favoritfilm?

4

Det finns många platser i vår värld som jag skulle vilja åka till men många av dessa ställen kommer alltid bara förbli en dröm. Men det är nyttigt att drömma. Vissa drömmar ska aldrig bli förverkligade tror jag. Då förlorar man lite av den längtan som är så viktig att ha. Dock så får man ju nya drömmar hela tiden så det spelar kanske ingen roll egentligen.

Jag har svårt att säga en plats så jag säger ett land i stället. Ett land som jag alltid har drömt om att få åka till. Det har jag haft sedan barnsben. Jag skulle vilja åka till USA. Texas, Nashville, Hollywood bland annat. Tänk att kunna gå in på ett äkta countryställe och sitta där och njuta av skön musik.

Jag kommer förmodligen aldrig kunna åka dit men jag ska fortsätta att drömma om att kunna göra det i alla fall. Det är det som r så skönt med just drömmar för det kan ingen ta ifrån en.

Texas

12

Oj. Denna frågan var ju inte så lätt att besvara för jag har så många. Men jag ska försöka tänka till och ta ut en. Inte det lättaste som sagt, men jag tar den första som kommer upp.

Låten heter Hurt och framförs av Johnny Cash. Den släpptes 1994 av Nine Inch Nails men 2003 så gjorde Johnny Cash en cover på den. Man kan tro att låten var skriven för just Johnny Cash men det var den alltså inte. Johnny framför låten med en bruten röst. Den passar så bra in i låten.

När jag för första gången hörde låten och framför allt såg videon där Johnny Cash framförde låten så blev jag djupt tagen. Den berörde mig så otroligt mycket och tårarna brändes i ögonlocket.

Videon var mycket vacker. Texten tillsammans med videon framförde verkligen djupa känslor. har du inte sett videon så har du verkligen missat något. Den är värd att se flera gånger om.

Johnny Cash mådde inte så bra under denna tiden och det hör man när han sjunger men det är just det som gör att låten blev så bra. Tyvärr så dog Johnny Cash senare samma år som denna version gjordes. Världen kom att mista en legend inom countrymusiken. Ingen kan göra texter och låtar som Johnny Cash!

14

SjubarnsmammanJag tycker inte om att bli fotograferad.  Jag står hellre bakom kameran än framför den.

Men här är en bild om togs för en vecka sedan. Jag spelar Galenpanna med mina barn.

Man får ledtrådar av övriga spelare men först ska man ställa en massa frågor. Via svaren så får du fram vem du är och vart du befinner dig.

Den som kommer på svaren först har vunnit.

%d bloggare gillar detta: