Minsta lilla jag gör får mig ibland känna som jag har sprungit maraton. Känner inre stress ibland och jag skulle vilja kopplas bort från verkligheten. Inte känna ångesten som ibland knackar på.
Från idag till torsdag morgon så kommer jag inte vara anträffbar. Jag har sagt det innan men har ändå svarat när telefonen har ringt, men nu måste jag tänka på mig själv. Speciellt om jag ska orka med den högtid som närmar sig med stormsteg. Förra året var jag slutkörd och känner redan nu att det har blivit för mycket av det goda.
I morgon är det dags för terapi igen. Har gått i ett halvår nu för PTSD. Det går sakta men säkert framåt. Terapin har fått mig att fundera på vissa saker som rör både vardag och livet i allmänhet. Börjar få en annan förståelse på varför mitt liv har blivit som det har blivit. Glömmer bort det ibland bara. Vägen känns lång ibland, samtidigt som mycket har hänt sedan jag började terapin i juni.
Jag har skickat in min novell till tävlingen nu. Jag har justerat en del i den. Handlingen är densamma men har satt in dialoger bland annat. När jag skickade in den så kändes det bra. Idag ångrar jag att jag skickade in den. Jag vet att den inte kommer vinna ändå så varför bara ens försöka?! Sen o andra sidan så fick jag annat och tänka på den timmen det tog att forma handlingen. Så det var kanske ingen bortkastad tid ändå.
Jag längtar till min säng. Är så trött. Ska ta en skön dusch, sedan får det bli sängen för mig.
Ha en fin kväll.
