Idag för tio år sedan så satt jag hos min pappa och vakade över honom. Jag åkte dit på morgonen två dagar tidigare då jag fick ett telefonsamtal om att pappa hade blivit sämre. Jag förstod inte riktigt vad dom menade för pappa mådde ju bra när jag lämnade honom runt 17-tiden. Klockan var 07:24 när samtalet kom och jag var hos honom tio minuter senare. Det var snabba ryck.
Jag kommer dit. En sköterska ser frågande på mig och ställer frågan: -Är du här så tidigt? Tänk vad man hinner tänka på bara några sekunder. Där så flög frågan förbi: -Det kanske inte var så dåligt?
En förhoppning om att den som ringde hade fel for igenom min kropp men så kom en annan personalen och sa att han hade försämrats sedan gårkvällen. Där kom det igen. Han hade försämrats. Nu visste jag att han hade cancer och han fick morfin kvällen innan men ingen hörde av sig till mig på fredagskvällen.
Jag gick in till pappa och såg honom ligga där och sova. Fast han sov inte utan han var medvetslös. Vad hade hänt efter jag lämnade honom på kvällen? Sköterskan som var inne hos honom sa att vid kvällsmaten runt 18-tiden så började pappa må sämre. Han ville in och lägga sig så de hjälpte honom in till sängen. Han verkade sluddrig emellanåt och han var smått förvirrad. De lade honom och han somnade och sedan låg han så och kunde inte väckas.
Några veckor tidigare så hade pappa fått en inre blödning i magen. Ingen visste vart den kom ifrån men de misstänkte att det var något med tarmen då hade hade fått blödningar även där. Han skickades iväg för att röntga tarmen. Det gick inte. Det var blockerat. De röntgade magen och såg ett 6 cm brock på aortan. Nu var valmöjligheterna begränsade. Rätt så ordentligt. Det fanns helt plötsligt inga egentligen utan oavsett vad läkarna nu gjorde så skulle det komma att bli moment 22.
Nio år tidigare så hade pappa fått en stroke, Efter det flera tio-attacker. Han hade fått blodförtunnande mediciner. Nu var dom tvungna att sätta ut dom för att minska så att brocket skulle förvärras men då riskerade han att få fler strokes. De satte ut dom och efter en vecka ca så hände då detta. Det var väntat men man hoppas ju att det ska gå bra. Vi visste att det inte var lönt att operera brocket i heller för han skulle aldrig överleva det ingreppet. Cancern hade dessutom spridit sig till både lungor och lymfkörtlar på dessa 14 dagarna. Han hade aldrig överlevt. Pappa ville dessutom inte ha några ingrepp.
Så nu satt jag här i en stol bredvid hans säng och höll hans hand vilket skulle bli i 33 timmar. Från den 22-24 är en enda lång dag för mig. Jag baddade hans panna, fuktade hans läppar. Pratade med honom, spelade hans favoritskiva. Ju längre tiden gick ju tröttare blev jag så klart men jag vågade inte somna. Lördagen gick och på söndagen så öppnade han helt plötsligt ögonen. Han kunde inte kommunicera och han kunde inte röra sig men han tittade på mig med stadig ögonkontakt. Jag kunde se lugnet i hans blick. Pappa som hade haft dödsångest av bara tanken på döden kände sig trygg. Det var skönt och se!
Han vändes varannan timme för at han inte skulle få liggsår. Var gång jag gick ut från rummet när de skulle vända sig så blev han orolig sa personalen. Men när jag kom in igen så blev han lugn. Det är de stunderna som jag försöker tänka på när tankar på hur han hade det under de timmar han hade kvar i livet. Det känns lugnande.
Timmarna gick och en sköterska kom in med jordgubbar och mjölk. Samma jordgubbar som vi hade köpt till pappa två dagar tidigare. Vi tänkte att det kunde han få äta på fredagen som kvällsfika. Det kändes så fel att äta av dom. Det var ju pappas, men sköterskan sa att annars får de ju ändå slängas. Tänk att sådant tänker man på idag och än idag kan jag få dåligt samvete för det.
Två sköterskor kom in runt 14-tiden för att vända på pappa. Jag gick ut och tog lite frisk luft under tiden. Kom tillbaka och satte mig hos pappa. Tog hans hand i min och satt där en stund. Sköterskan kom in och frågade mig om jag ville ha kaffe. Hon kom som en ängel i nöden. Ja jag ville hemskt gärna ha kaffe. Det behövdes. Hade vakat i 33 timmar då. Hon kom in och gav mig kaffet och en kaka. Jag tackade så mycket och satt och tittade på pappa som sov lugnt.
Kaffet luktade ljuvligt. Tog en klunk och slog en blick på pappa som då hade öppnat sina ögon. -Men är du vaken? frågade jag och började badda honom i munnen som jag hade gjort under de sista två dagarna. Det började rinna vätska ur munnen på honom och då förstod jag att det inte var som det var förut. Jag tittade på pappas ansikte och såg att han knep med sina ögon och att det fortsatte runna ut vätska ur munnen på honom. Jag tänkte ringa efter sköterskan men valde att ta pappa i min famn i stället och lät honom ta sina sista andetag där. Sedan ringde jag efter sköterskan. Chockad var jag fast jag visste att detta skulle hända när som. Sköterskan kom in - Men Lisa, vad hände frågade hon mig. Ja vad hände? Jag förstod inte det själv. Jag tittade på klockan när jag tog honom i min famn och då stod den på 14:42.
Jag kände mig fruktansvärt tom och ensam där jag stod. Det var över, bara så där var det över. Från en sekund till nästa så förvandlades mitt liv till något som jag inte kan sätta ord på. Ena stunden så låg han i sängen och var vaken och i nästa så slumrades han in till den eviga vilan. Bara så där. Är det så döden ser ut? Jag har ju jobbat inom vården och har varit med om en del dödsfall. Vakat över andra människor men jag har inte suttit där under dödsögonblicket. Allt var över på bara en sekund. Helt otroligt hur livet kan förändras så.
Jag är i alla fall glad över att min pappa fick känna sig trygg när han låg på sin dödsbädd. Det är något som jag tänker på när tankarna på om jag kunde gjort annorlunda. Pappa var trygg och han dog i en trygg famn. Han dog inte ensam!
Pappa kom från Skåne från början. Han flyttade till Öland på sin 74-årsdag då han ville vara när mig och mina barn. Han var fast besluten om att flytta hit och han ångrade sig aldrig. Vi var hos honom i stort sett varje dag under de 2 år och 8 månader som han bodde här. Han var en i familjen. Vi firade alla högtider tillsammans. En jul som han skulle komma till oss så blev det snöstorm och han kunde inte ta sig hit. Inga bilar kunde köra på vägarna- Vi lagade maten och satte den i grytor på pulkor och tog barnen och gick till honom där han bodde. Vi fick låna ett rum som de hade där och där firade vi jul. Kunde han inte komma till oss och fira jul så tog vi julen hem till honom i stället.
Fast pappa inte längre finns bland oss så är han med oss varje dag. Vid högtider så tänder vi ett blått ljus som symboliserar honom. Hans kista var blå likaså hans urna så därför har vi även valt ett blått ljus som brinner för honom. Han var med mig den dagen jag gifte mig. Under hela kalaset som varade i flera timmar så hade jag ett blått tänt ljus brinnande.
Jag stod och gjorde en blomsterdekoration igår som jag satte på hans grav. Jag hoppas att han hade tyckt om den.
Du är saknad pappa ❤