web analytics
Gå till innehåll

Att köra förbi ens väg…

Jag blir inte bara besviken när man får veta när en närstående i stort sett kör förbi ens väg. Jag blir även otroligt ledsen. I alla år har jag funnits där. Hjälp och stöttat i den mån jag har kunnat.

Förra året började jag på min terapin för min PTSD och hade då som nu hemuppgifter att göra. Inga lätta hemuppgifter. Jag pratar om mitt liv där. Går igenom otroligt jobbiga minnen som jag försöker bearbeta på bästa sätt. Jag behövde lugn och ro, men fick jag det? NEJ! Telefonen gick varm. Svarade jag inte så skrevs det på Facebook och på sms. Jag försökte finnas där trots att jag egentligen inte orkade. Jag blev jagad och jag trillade ner i sliten rent ut sagt.

Nu kan man ju tro att detta handlade om viktiga saker, men nej, det gjorde inte det. Inte från mina ögon sett i alla fall. Det handlade om denna närståendes...ja vad ska jag kalla det för?...pojkvän! Jag fick veta allt vad han skrev och hon ville att jag skulle säga vad hon skulle skriva. Svarade jag inte alls så skickade hon sina svar. Jag orkade inte bry mig om hennes bekymmer som egentligen inte fanns. Det var inte en gång om dagen jag var tvungen att svara utan det var 20+. Jag överdriver inte! De gånger jag inte svarade så kunde hon ringa min man eller barn för att fråga efter mig. Ändå hade jag sagt ifrån att jag inte orkade lyssna på detta jävla trams mer. Jag måste fokusera på mig själv sa jag. Men hjälpte det? NEJ!

Det höll inte med denna killen. Jag blev inte förvånad för jagade hon han lika mycket som hon jagade mig så tycker inte jag att det är så konstigt.

Detta hände som sagt förra året och början på detta året. Det tog slut med den killen och nu har hon då skaffat sig en ny. Jag skrev till henne att det var roligt och att jag önskade henne lycka till.

Idag så var hon i Borgjolm men kom inte inom. Inte ett hej. Vi har då ändå inte träffats på ett tag. Sist vi sågs var när hon behövde min hjälp som stöd när hon skulle träffa sin före detta "arbetsgivare". Ja, jag ställde upp så klart. Betalade själv bussarna för att ta mig dit mötet var. Som tack fick jag att hon inte ens hör av sig eller kommer inom när hon ändå är i Borgholm.

Så nu vet jag vad jag egentligen betyder för henne. Jag duger bara när det behövs hjälp. Hon kommer förmodligen att försvara sig med att jag inte åker till henne. Till mitt försvar så hann jag aldrig för hon hade inte tid när hon hade sin före detta kille. Sen när hon började terrorisera mig med telefonsamtal, sms och på messenger så vågade jag inte rent ut sagt för jag var nerkörd till botten. Det enda hon pratade om var pojkvännen. Hur jag mådde struntade hon i. Hon visste att jag inte mådde bra men ändå så höll hon på.

Sedan hälsar jag inte på någon för jag fokuserar på min terapi. Jag gör som min terapeut säger åt mig att göra, att lyssna på mitt mående. På vad jag orkar och inte orkar. Jag åker in till Kalmar för att gå på terapin, sen åker jag hem igen. Jag har barn i Kalmar men inte ens dom åker jag och hälsar på. Dom kommer dock hit så det är ju roligt. De förstår.

Det kanske låter som att jag är egoistisk då ett socialt liv ska gå från båda håll. Men när jag är i Kalmar så jobbar hon. När hon kommer hit så är familjen hemma.

Min terapeut säger åt mig ibland att jag måste tänka på mig själv. Jag har inte alltid gjort det men ska börja med det nu. Från och med nu så ställer jag inte upp för någon som bara tänker på sig själv. Jag ska hålla människor ifrån mig som inte bryr sig. Min släkt blir bara mindre och mindre. Den har helt plötsligt blivit minst 80% färre.

Teckningen nedan ritade jag för någon dag sedan. Intressant att jag ritade att jag som barn står i ett vägskäl men som vuxen iakttar. Jag kunde inte göra valet som barn men idag är jag vuxen och nu bestämmer jag själv vem jag ska ha i mitt liv. Jag kommer aldrig mer ställa upp i alla fall!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: