Jag tittar på klockan och den är inte ens 12. Jag har hunnit med att sortera undan tvätten i mitt sovrum. Storstädat i mitt sängbord och vid min dator. Det behövdes. Jag har bara slängt upp allt där när jag inte har kunnat ta det. Mina sommarkläder är undanlagda och mina lite varmare kläder är på sin plats i garderoben. Mina hundar har blivit omskötta och jag har städat min hall. Den måste jag ta flera gånger om dagen nu då vädret ute inte är den bästa. När jag ser vad klockan är så tänker jag att det kanske inte är konstigt att jag är trött och att mina leder inte mår bra.
Att jag aldrig kan lära mig att ta det lugnt! Jag har nog det efter min pappa. Han var likadan. Fick han för sig något så skulle det ske med en gång. Jag är i stort sett likadan . Jag har mycket efter min pappa egentligen. Jag har fått hans smärta i kroppen. Han ritade en del. Skrev ibland. Det gör jag med. När Mina leder tycker att det är okej. Mitt humör. Min humor. Mitt sätt att vara som människa i stort sett. Ja jag vet vart jag kommer ifrån i alla fall ☺️
Det här med gener är rätt så intressant egentligen. Vad man får från sina förfäder. Vi är 10 syskon som är uppdelade fyra kullar. Jag är född först i den sista kullen. Mina sex äldre syskon har jag i stort sätt inte någon kontakt med och jag känner dom knappt egentligen. Det är en bror i den tredje kullen som jag gratulerar vid födelsedagar och så. Det är samma bror som jag alltid har sett upp till. Några vill jag inte ha någon kontakt med och dom finns inte kvar i mitt liv. Varför? Ja det är egentligen inget jag tänker på. Ett val jag har gjort då jag inte anser mig ha något gemensamt med dom. Jag är så olik många av dom. Vi delar inte samma värderingar och våra åsikter skiljer sig så mycket så det går inte. Jag klarar inte av att vara falsk. Jag kan inte titta någon i ögonen och säga osanningar. Jag lyssnar inte på skitsnack och jag klarar inte av all drama som det så ofta blir. Det har jag nog också efter pappa. Han blandade knappt sig i mär det blev diskussioner. Visst kunde han diskutera men det var inget dom blev förstorat upp.
Det är ju ofta som så att barnen gör dom sina föräldrar. Man uppfostrar sitt barn som man själv blev uppfostrad. Men det finns även dom dom gör precis tvärt emot. Dom går sin egen väg. Uppfostrar sina barn på ett sätt som de anser är bäst. Så som dom själva skulle bli uppfostrade på. Vissa är stränga och vissa låter sina barn göra som de vill.
Min äldsta dotter brukar säga att jag kunde vara sträng. Satte jag en regel så var det så. Jag kunde dock ge med mig efter ett tag om dom skötte sig. Gav dom en belöning gör sitt goda uppförande. Hon hade faktiskt ofta utegångsförbud haha. Hon fick inte gå någonstans. Ibland fick hon vara med sin bästa vän. Samma vän som är som en dotter till mig. När hon växte upp så var hon väldigt ofta här hemma. Hon fick komma och gå som ett barn i mitt hus. Ibland blev straffet för min fotter att vara med mig hela dagen. Hon trivdes med det i och för sig så egentligen var det kanske inget straff för henne haha.
Ja ibland undrar jag hur jag själv var/är som mamma egentligen. Jag hoppad mina barn tycker att dom har haft en bra barndom. Jag blir ledsen annars. Mina barn är allt för mig. Jag skulle göra allt för dom! Jag hoppas att dom vet det!
Jag har inte haft det lätt i mitt liv egentligen Jag har levt i destruktiva förhållanden och det har inte bara påverkat mig utan även mina barn. Man trodde att man skyddade dom. Jag gjorde vad jag kunde i varge given situation och det räckte inte alltid till.
Idag går jag på behandling gör PTSD och har gjort det sedan 1 juni 2020. Det går framåt och jag tycker att jag kan se på saker och ting på ett annorlunda sett än vad jag gjorde förr men vissa saker är svåra att ta till sig. Jag jobbar idag med den lilla flickan som jag bär inom mig. Det är inte bara destruktiva förhållanden som jag har levt i utan det är olika sorts övergrepp sedan barnsben.
Det som gör mig mest ledsen i allt detta är att mitt forna liv har påverkat mina barn. Jag blev utsatt och på grund av det så påverkas mina barn av mitt liv. Det är inte rättvist. Jag hoppas innerligt att mina barn i alla fall förstår varför jag idag kan hamna i situationer dom kanske inte alltid är relevant med nuet. Att hamna i dåtid och se nuet är inte lätt. Förstår ni vad jag menar? Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bra sätt.
Ja vilket blogginlägg det blev. När jag satte mig här för att skriva hade jag ingen aning om vad innehållet skulle bli. Jag lät mina tankar flöda fritt. Jag hoppas att ni har en bra dag. Här har vi 11 grader utomhus och jag går med fleecekläder för att inte frysa. Vintern har inte ens börjat och jag tycker att det redan är kallt
Ha en fin dag. Kram kram!
