När man sitter på sjukhuset och väntar på att terapin ska börja...Då hinner man tänka en hel del. Jag ser människor som kommer och går. En del lunkar sakta fram medan andra rusar förbi. Stressade. Jag skulle kunna vara en av dom sistnämnda. Jag går oftast fort fast jag inte behöver det. Jag vill komma fram till destinationen fort. Helst igår! Inte för att jag är sen utan oftast försöker jag springa ifrån mig känslan som jag kan få ute bland folk.
Genom terapin har jag lärt mig att man ska gå lite långsammare. Jag glömmer oftast bort det. Men jag försöker att stanna upp då och då och känna av vad som är runtomkring mig. Lugnet. Trots alla stressade människor som är runtomkring mig. Egentligen är det inte konstigt att man själv skyndar framåt. Dom flesta verkar göra det. Alla lite mans borde stressa ner sin vardag. Många är ute sent men vissa har mycket tid på sig. Jag vill alltid iväg tidigt om jag har en tid att passa. Tycker inte om att komma sent eller komma fram med andan i halsen. Jag kan inte stressa. Det förstör hela min dag!
Jag satt i väntrummet och väntade in min tid. Tiden är aldrig så lång som då. Ångest på hög nivå är det ibland. Varför? Borde jag inte vara van vid detta laget? Men man vet aldrig vad som kan komma upp till ytan. Ovissheten! Den är ingen dans på rosor! Jag får ont i magen. Hjärtklappning. Andningen är snabbare och ytlig men samtidigt tung. Påminner mig om att ta långa djupa andetag. Andas in, 1, 2, 3, 4, andas ut...1, 2, 3, 4...
Ja dessa dagar är ingen lek. Det tar mycket energi. Huvudet känns tung. Det är mycket som rör sig där inne. Känslor, tankar...Ja dom går om vartannat. Att våga känna...Att våga tänka annorlunda. Göra annorlunda. Göra vardagen till min!
Ja. Detta är min måndag idag. Jag lägger trött och hoppas att få en god natts sömn. Jag önskar er detsamma ♥️ Kram kram.