En saknad som aldrig försvinner

Pontus: Vi har ingen morfar mer. Han finns i himlen för han är död
Jag: Ja det är han. Saknar du morfar
Pontus: Ja. Träffar man smällaren i himlen så grillas man
Jag: Grillas man då?
Pontus: Ja. Det kan man inte göra på jorden. Då dör man.
Jag: Ja det är ju inte så bra.

När jag hämtade Pontus idag från dagis så började han denna konversation. Bara så där helt plötsligt. Jag cyklade och hade honom i cykelsitsen.  Vi tog samma väg som alltid har gjort. Även när min pappa levde. Den vägen var halvvägs till pappa. Det är ofta som barnen kommer med något som har med morfar att göra när vi går den vägen.

Vad det var som man grillades på vet jag inte. Jag ville inte fråga. Han hade mycket att tänka på ändå, min lille pojk. Han saknar sin morfar och det gör dom andra med. Fast tiden har gått så är såren öppna ibland.

Tänk att det är 1 år och 3 månader sedan som jag satt och vakade över pappas dödsbädd. Jag satt där i 33 timmar utan att sova och jag vågade knappt gå ut från rummet. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om han hade somnat in när jag inte var

 där.

Snart är det fars dag. En dag man firar samtidigt som det är en sorglig dag då jag får gå till graven och sätta en blomma i stället för att sitta med honom och ta en kopp kaffe och få skratta tillsammans.

Så är livets gång och vi alla går igenom det. Det är skönt att ha nära och kära runtomkring sig när det ofattbara händer. Här märkte man vem som stod en nära fast man inte hade dessa människor i närheten. De fanns där om än längre bort. 

Intressant?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *