Igår så var min terapeut tillbaka efter sin semester och det första hon skulle göra när hon kom till jobbet var att träffa mig. Stackaren. Men det var skönt att komma dit fast man sitter där med ångest. Ibland räcker det att man pratar minnen som ångesten ska ta över. Hon hjälpte mig att komma ur det.
Tänk att vissa ord kan vara så svåra att säga. Ibland är inte, trygg och skada tre stora ord och hinder som jag har svårt att komma över. Igår så gjorde jag det men det var ett rent helvete inombords. Hjärnan säger en sak och förnuftet ett annat.
Tankar på en före detta partner gör att jag ibland sjunker ner. Ger mig ångest och rädslan kommer som ett brev på posten. Ibland så tycker jag att det är löjligt att reagera så och sätter skulden på mig själv. I nästa så kan jag tänka att det inte är så konstigt med tanke på den fysiska och psykiska misshandeln jag fick genomgå. Våldtäkter och kränkningar. Är det konstigt att reagera så? Nej! Tänker jag. I nästa stund....men i alla fall.
Ibland är det som att bestiga ett berg när jag ska kämpa mot ångesten. Eller inte kämpa mot den utan med den och sätta ord på känslor och tankar i stället, men hur enkelt är det? I stället gör man precis tvärtom! Jag försöker verkligen ta till mig det min terapeut säger. Fast det är svårt i de svåra stunderna. Men igår så besteg jag berget. Mitt Mount Everest. Men det var tufft! Idag blir det att bara ta det lugnt. Jag ska landa från gårdagen. För terapin tar slut på mig. Jag blir så trött.
Men igår var det inte bara terapi som stod på schemat. Jag bestämde träff med min stora dotter i Kalmar. Vi gick runt lite i affärerna. Tack och lov så var det extremt lite folk. Det var varmt och skönt i alla fall. Vi hade det mycket trevligt. Åkte sedan hem och städade av mitt kök lite och gjorde mat. Sedan låg jag utslagen på sängen.
Så vad händer idag då? Absolut ingenting. Inget mer än det som faller mig in för stunden. Det har jag bestämt!
Jag hoppas ni alla har får en fin dag. Kram på er!
