Tankar som sprang iväg

Vi har handlat för morgondagen. Det blev en del men nu är allt hemma i alla fall. Barnen ser verkligen fram emot morgondagen för de ska ju leta upp påskägg då. Hela barnaskaran är inte på plats i morgon men det blir ju så när de börjar bli stora. André bor ju 30 mil ifrån och han är ju numera vuxen med. Han har tjej och är förlovad och han firar med henne naturligtvis. Robin är på sitt håll och Stéphanie på sitt.

Det är ändå skönt att veta att dessa sju barn värdesätter saker och ting på ett bra sätt. Det är inte bara saker de får utan de värdesätter sådant som de faktiskt kan ge bort. Inga ting utan de ger bort av sig själv. Det är ett telefonsamtal, ett mail på facebook eller ett sms på mobilen. De må vara stora barn eller vuxna barn, de vet vart de kommer ifrån och värdesätter det. Det är inte alla som gör det.

När jag var barn så växte jag upp med mina föräldrar och jag hade släkt runtomkring mig. Det var mormor och farmor samt mostrar och fastrar och morbrödrar. Någon farbröder jade jag aldrig men jag klarade mig ändå. Man har de som man tycker är viktigast och det är det som räknas.

När jag tittar på mina egna barn på vem de har som finns för dom så är det lätträknat men det är inte minst ändå. De har mig och min sambo och flera på min sida. Det är moster, morbror och mormor med sambo. Någon morfar har de inte kvar i livet längre men han finns hos mina barn iaf. Det är ofta som mina barn pratar om morfar. Min minsting brukar fråga mig: Mamma, när ska morfar trilla ner?

Lille söte Pontus. Ja när ska morfar trilla ner? Han saknar morfar och de gör de andra barnen med. De har en mormor med men hon bor 30 mil ifrån men det r inte milen som gör avståndet utan det är andra faktorer som stämmer in där. Nu menar jag inte att det finns avstånd från mormor, utan tvärtom. Det är 30 mil bort men mormor finns där för mina barn alltid och barnen frågar alltid efter henne,

Någon som de har slutat att fråga efter är farmor, vilket inte är så konstigt i sig. Hon finns ju inte där för dom. Jag har 7 barn och de flesta av barnen har aldrig haft en farmor som har brytt sig. Två av dom har, det har iaf synts så, men numera så är det inget alls., Vilket är värst? De farmödrar som aldrig har funnits där eller de farmödrar som har funnits där men som struntar blankt i dom sen? För mig är det den sistnämnda. Det ett barn aldrig har haft kan de inte sakna men de kan sakna den som funnits där men som har bestämt sig för att de inte är lika mycket värda som övriga barn.

Mina barn vet iaf att det inte beror på dom utan felet sitter hos den vuxne.

Oj…nu slant jag iväg i mina tankar igen. Det blir oftast så när man bara skriver det man tänker. Nu ska jag göra lite kaffe och njuta av tiden jag har med mina barn. Ha en fortsatt fin långfredag.

Instagram
Intressant?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *