Det finns vänner och det finns bekanta. Det sistnämnda har man gott om lite här och var, men äkta vänner är få. Det är så jag vill ha det. Bättre få bra, äkta vänner än många ytliga bekanta. När det gäller vänner för mig så är inte antalet år i vänskap som gör en vän till bästa vän för mig. Det är hur personen är.
När jag var barn så hade jag inga vänner direkt. I första och andra klass hade jag klassen. Kände mig som en av dom, men sedan flyttade vi och ett annat helvete började. Mobbing på hög nivå. Jag gick ofta ensam på rasterna. Såg alla andra gå tillsammans och leka på skolgården. Själv stod jag i en hörna. Hoppades på att få vara i fred.
När jag blev tonåring började jag att dansa. Jag dansade bort dom bekymmer jag hade...till en början. Hade några vänner som jag litade på. Dom var få, men bra vänner. Det räckte för mig. Dock så blev vännerna färre med åren. Jag har undrat varför men jag tror att det beror på att jag har svårt att lita på folk. Inte så konstigt kanske om man tänker efter.
Idag har jag inte så många som jag pratar med. Carina dog för 5 år sedan och jag förlorade mitt halva jag. Ja nu får man lära sig att leva utan henne. Jag har gjort det I 5 år så det går ju...men det känns tomt. Men det här med vänner är svårt. Speciellt i min ålder. Det är svårt att binda nya vänskapband med andra idag. Jag kan sakna kontakten med andra där man delar sin vardag med varandra. Någon man kan ringa bara för att höra hur det är. Dela åsikter med eller bara kunna ringa någon för att dela goda nyheter med.
Vänskap är viktigt.