Avslöjande

Man kommer till en punkt i livet när man känner att man inte orkar med att leka charader längre. Åren går och jag anser ha mig rätten att få vara jag fullt ut och inte leva med en mask över huvudet hela tiden. Jag orkar inte hålla fasaden uppe hela vägen och med allt som har hänt så blir det ännu svårare.

Efter min pappas död så känner jag att det finns inte plats till något mer inom mig och för att jag ska få plats med mer så måste jag få ur mig något med.

När jag började blogga så tänkte jag skriva personliga saker utan att bli privat och vad som är privat och vad som är personligt är nog olika från person till person. Det jag kommer att skriva om är sådant som jag har skämts för men har numera kommit till en punkt där jag inser att det inte är jag som ska skämmas. Det är faktiskt inte jag som har gjort fel fast det är jag som får skörda det andra har sått.

Jag har gått i terapi i 9 långa år på grund av andra människors handlande och svek. Jag slutade att träffa personen jag pratade med i november, december förra året. Det var först och främst på grund av brist på plats. Jag ville inte åka in till Kalmar och det fanns inga rum lediga här i Borgholm. Tiden gick och jag tyckte att jag hanterade det rätt så bra faktiskt.

Små saker hände men det var saker som jag fixade. Sen blev pappa sämre. Det var många turer in till Kalmars sjukhus och jag hade samtidigt barnen och familjen att tänka på. Tiden gick och jag kämpade på och sedan kom diagnosen som pappa fick. Cancer i ändtarmen med spridning till lungorna och lumfkörtlarna. Fyra dagar efter bekräftad diagnos så avled han i min famn.

Sorgarbetet har inte börjat än och jag känner att jag måste hålla mig på fötterna för att inte stappla och trilla. Jag har en stor syskonskara men vi umgås inte alla. Det behöver man inte. Man behöver inte ens umgås men att respektera varandra skulle man ju kunna göra.

Jag har försökt att respektera dom alla oavsett vad de har gjort och inte gjort, men det är svårt att göra det fullt ut med alla. Speciellt om man går tillbaka genom årens lopp och ser vad jag fick utstå från vissa av syskonen. Mitt liv har format mig till den människa jag är idag och många tolkar mig som en stark person och jag är kanske beredd att hålla med till en viss del. För tittar man i min ryggsäck där jag bär med mig livet i så är det en hel del som jag har fått vara med om. Saker som jag har fått bära. Tunga saker. Jag har orkat att bära det men det finns en gräns även för mig.

Idag ringde jag min terapeut och bad om en tid. Jag har lyckats att hålla mig på kanten i 8 månader cirka, men nu känner jag att jag måste ha någon neutral människa att prata med. Det finns så mycket och jag har bestämt mig för att allt ska fram i ljusen. Alla övergrepp som jag har fått utstå. Både fysiskt, psykiskt och sexuellt. Det är banne mig inte jag som ska skämmas för som sagt. Det är inte jag som har gjort fel. Jag vill bara ha ett normalt liv som alla andra och jag anser mig vara värd det.

Jag har fått höra att jag smutskastade en del av mina syskon när det gällde min pappa. Vad jag smutskastade om dom vet jag inte för det förtäljde inte historien. Jag skrev bara som det var att de inte har brytt sig de senaste åren om min pappa. Det är ju ren fakta.

En syster till mig ringde mig innan begravningen och sa att vår andra syster hade fått höra av en nära släkting att någon skulle ha sagt att pappa inte var pappa till vår gemensamma syster. Min syster frågade mig: Hur tror du att det kändes för henne?

Tyvärr så tänkte jag inte så långt just då men svaret skulle ha blivit att förmodligen samma känsla som när jag fick höra att min pappa inte skulle vara min pappa. En annan syster till mig gick ut med smutskastning om pappa. De sa att min pappa inte var min pappa. Nu vet jag att pappa är min pappa och förmodligen så var det svartsjuka som låg bakom. De stod inte pappa lika nära som jag gjorde. Pappa ville inte ens att de skulle veta om hans sjukdomsbild.

Det finns mycket att prata om och jag har bestämt mig för att öppna munnen och få ur mig allt. Precis allt! Det handlar inte om att smutskasta någon utan det är mitt liv det gäller. Mitt mående på grund av andra människor!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

4 Comments

  1. ~ ♥ en6barnsmamma ♥ ~

    Skitsnack och smutskastning är aldrig roligt :(( Men var dig själv och stå för vad du tycker och tänker, du är en stark kvinna, trots alla dina motgångar. Och det är absolut inget att skämmas för att man faktiskt får hjälp. Tvärtom, det är en styrka att faktiskt inse att man kan behöva den hjälp som du får ;)och fixa den.
    Kramiz i massor

  2. Anonymous

    tänker på dig Elisabeth…du kommer att ta dig genom det här med…du finns ofta i mina tankar…har inte alltid haft så god kontakt det erkänner jag men som sagt var..tänker på er

    kram o sköt om dig

  3. Smulan

    Tack alla för era kommentarer och för era uppmuntrande ord.

    Anonym. Tack. Det hade varit roligt och veta vem du är, men det är inget tvång. Tack för din kommentar iaf.

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *